1 november.
Solen kämpar febrilt mot diset över Drakaberga.
Diset leder matchen men jag anar stordåd från formstarka solen. Hon har legat under förr.
Trädgården är en sorglig syn denna sorgens helg. Uteplatsens möblemang är delvis inplockat och ensam kvar står ett förtvivlat bord och trycker mot en vägg. Mullvadsjävlarna har vilat sig i form över sommaren. Nu gör de storstilad comeback och högar växer fram som svårartad trädgårds-akne. Ormbunken i hörnan slokar. Brun som tobak.
Jag sitter vid köksbordet efter frukost, Sydsvenskan och två koppar kaffe. Av gammal vana lagade jag en extrakopp trots att min älskade kaffekompis befinner sig i Sydafrika. Gott, men för mycket.
Utanför fönsterpartiet, precis vid trädäckets kant, dyker ett par öron upp. Öron med tillhörande kaninunge som uppenbarligen bor under vår uteplats. Hemvant och tokgulligt rör den sig i spridda småhopp kring sin bostad. Jag leker en stund med tanken på hur jag hade reagerat om öronen var kortare och om svansen, i stället för Lille Skutt-fluffig, var avlång. Och om framtänderna stuckit ut under morrhåren som Freddie Mercurys under mustaschen. Jag misstänker att mitt: ”Aah, så gullig!” hade bytts ut mot: ”ANTICIMEX!!!”
Längre fram i mitt synfält kilar plötsligt en ekorre över gräsmattan. Misstänksam och stressad som en nutidsmänniska tar den sin tillflykt i den lövglesa eken som huserar i trädgårdens ena hörn.
Solen jobbar vidare och framträder nu som en ilsket vit pingisboll i det disgråa. Ge dig inte!
Jag ska snart släppa detta knappande för att gå och mockfilosofera i stallet, rensa löv från hästarnas drickbadkar och lyssna på höstigt Winnerbäck-gnäll.
Sämre kan man ha det.
Bättre också.
Anna kunde varit hemma och Ben and Jerry’s-glass kunde varit nyttigt.
Ha en fin söndag.