Vintergatan.
Välvalt galaxnamn.
Gubbförsiktigt vaggar jag fram i kylan.
Som en gås.
Skalmanhastighet rekommenderas.
Två hotade och skräckslagna lårbenshalsar klamrar sig oroligt fast under min ohisnande framfart.
Tunn is täcker varje kvadratmillimeter av Östra Göinge.
Tunn som nougatöverdraget på en Nogger.
Det där goda som retligt glider av glassen och hamnar i gräset efter att ha mellanlandat på den vita T-shirten en varm högsommardag.
Just nu befinner vi oss ljusår ifrån varma högsommardagar.
Det är snarare iskallt som nattetid på planeten Hoth.
Sedär, en Star Wars-referens.
Helt logiskt.
I kväll ska denna 44-åriga 10-åring nämligen på världspremiär i Sibbhult. Episod 7. ”The Force Awakens”. Jämgammal med min son ska jag låtsas att jag är där för hans skull. Vilket jag väl egentligen är. Lite.
För 32 år sedan var jag 12 då jag såg film 3 som föreställde episod 6.
Jag gick på Grand i Trelleborg och såg filmen på premiären. Trelleborgspremiären, vilket innebar någon månad efter Sverigepremiären. Äntligen skulle man få se den mystiska Jabba the Hutt som omnämnts i de tidigare filmerna. Han visade sig vara en blandning av snigel och en klump med pepparkaksdeg med taskig kvinnosyn som pratade ett obegripligt språk med en röst som påminde om Ernst Günters i basläge. Vidrigt underbar i mina 12-årsögon.
Man skulle också få reda på om pappa Darth Vader skulle jobba vidare på sin något ansträngda relation med sonen Luke. Den son som han, i uppfostringssyfte, högg handen av i filmen innan.
Filmkrönikan hade flaggat för en extrem Teddybjörnen Fredriksson-invasion på någon märklig skogsplanet. Filmkrönikan hade rätt. Nallar fyllde bioduken under filmens sista tredjedel. Farligt nära ”The Muppet Show” men jag köpte det rakt av.
Och plötsligt var Leia Lukes tvillingsyster. Efter två filmer av mjukhångel. Snacka om elefant i rummet vid nästa släktträff. Och tänk att pappa Vader, med all sin koll på Kraftens mörka sida, hade lyckats att INTE känna pappa/dotter-vibbar vid deras möten i tidigare filmer. Även detta köpte jag rakt av. I stället lämnade jag biosalongen med ett saligt flin. Universum var räddat från elakingar och snäll son hade besegrat elak men snäll pappa. Typ.
Jag minns att vi lekte Star Wars och fäktade oss halvt fördärvade med grenar efteråt. På den tiden lekte man fortfarande fysiskt då man var 12. De karaktäristiska ljussabel-ljuden tvingades vi dock själva stå för.
I kväll misstänker jag att vi sätter nya batterier i sonens ljussablar och kör en klassisk fader/son-kamp med inbyggda ljudeffekter.
Ska den elaksnälla pappan få sin revansch?