”Julaftån” står det skrivet på torsdag i vår veckokalender.
Inom ett väldigt begränsat utrymme har Hanna också lyckats rita en luva, en gran, en stjärna och ett hjärta.
Jag kan avundas barnens 100 procentiga längtan till julafton. Varje frukost inleds med att Johan eller Hanna eller båda i kör informerar om hur många dagar det är kvar innan tomten kommer.
Den enda gång jag som vuxen har räknat dagar med dylik längtan har varit inför barnens födslar med skillnaden att ”tomten” då kunnat komma någon vecka senare än utlovat eller tvärtom. En annan viktig skillnad är att den ”julen” varar i minst 18 år. Bra mycket längre än till påska.
Hur som helst pågår en daglig längtan efter tomten bland barnen i Drakaberga. Den tomte de artigt har låtsats tro på de senaste åren men som, i alla fall, Johan i år har avfärdat som en bluff. Plötsligt har vår vuxenmakt försvagats ytterligare. Innan kunde man ta till ”tänk på att tomten ser dig-hotet” när han jäklats med sin lillasyster. Helt meningslöst i år. ”Om du inte är snäll kommer inte tomten” bemöts med en kaxig ”yeah right-blick”.
Jag får lust att hålla honom nära och väsa: ”För din egen skull, tro lite till! Julen blir aldrig densamma efter att man har genomskådat tomtebluffen.”
Jag minns tydligt hur jag själv tappade tron på tomten ungefär samtidigt som jag fick en lillebror. Storebroderligt tog jag därför på mig rollen som julstämningsuppiskare då han närmade sig de kritiska, Thomas Di Leviska ”vem ska jag tro på?-åren”.
I mitten på november började jag prata om julklappar. På julskyltningen förklarade jag (o)myndigt att ingen av alla de tomtar som sprang runt och antastade trelleborgarna var den riktiga tomten utan nissar som skickats ut av den riktiga tomten eftersom han var, på gränsen till hjärtinfarkt, upptagen med sin julklappsproduktion. På kvällarna låg vi och pratade jul i skenet av ljusstaken i fönstret. Jag samlade ihop alla julnummer av Bamse som jag sedan läste högt för honom innan han till slut somnade med tomtar på näthinnan. Jag vet egentligen inte om mina, nästan aggressiva, tomtekampanjer påverkade hans tomtetro, men mysigt hade vi.
Som ett sista ”tro på tomten-halmstrå” ska jag nu tvinga barnen att lyssna på Ulf Lundels ”När vi var kungar” där denna extremt vuxna man, med ”tydlig” stämma, inleder med strofen: ”Koltrasten sjunger igen i TOMTENS högsta träd”.
Det borde väl övertyga tvivlande Drakaberga-barn?
Glad lördag!