Yngre kollega med ungdomligt cool jargong avslutar vårt samtal med ett ”Rock on!” innan han går vidare.
Desperat famlar jag efter en bra kontring och landar på det något beiga ”Ja, de’samma!” vilket jag halvskriker efter honom, snäppet för sent, med något sprucken röst.
Genast förbannar jag min oförmåga att finna den rätta repliken i rätt tid. Han måste tycka att jag är universums mesigaste kille. Hur svårt är det att drämma till med ett ”You too, mothafocka!”?
Nej, det är nog bara att inse att min tid som cool kille är förbi.
Trevlig helg, you bastards!