En kopp kaffe vid min sida.
I hjärtmuggen jag fick av min dotter på Alla Hjärtans Dag. Nåde mig om jag använder någon annan.
Jag sitter och väntar på städlust men den vägrar att infinna sig. Den skulle behövas. Dammråttor stora som berguvsungar virvlar i hörnen.
I stället sitter jag och tittar ut i vår trädgård. Emellanåt fastnar min blick på en mullvadshög och då fånstirrar jag tills mina ögon tåras. Minsta rörelse och jag är där med mördarspaden för att vräka upp och avrätta. Idag ligger högarna dock provocerande stilla och jag tvingas snart gnugga stirrsvedan ur ögonen så att ett mindre nyårsfyrverkeri uppstår bakom ögonlocken.
Det är verkligen innesittarväder. Utanför vårt köksfönster pågår ytterligare en influensagrå dag. Hela Drakaberga ser ut att vantrivas i den obekväma blötan som The duggregn from hell outtröttligt bygger på. ”Once you’re wet, you’re wet!” säger Keith Richards på sitt cigg i mungipan-coola vis då han kommenterar en spelning i monsunregn på en turné i Indien. Förvisso, säger jag, men blött kan uppenbarligen bli ännu blötare.
Våra hästar släpptes i ny hage i morse och halvjoggade lyckligt ut det i spännande miljöombytet. Nu står de och stirrar apatiskt rakt ut i ingenting, sjöblöta från man till hov, med insikten att det regnar lika jävligt i den nya hagen.
Själv försökte jag söndagstitta på TV för en stund sedan. Public service erbjuder idag antingen skidor eller skidor. På ena kanalen med vapen, på andra med blåbärssoppa. Det är väldigt sällan man kan se tyngdlyftning på två kanaler samtidigt. Märkligt.
Mitt begränsade skidintresse ledde mig hit till köksbordet där jag nyss gjorde nytta genom att självavläsa vattenmätaren och, som den moderna man jag är, rapportera resultatet på internet. Efter en dylik insats kan man kanske unna sig lite söndagsvila. En stunds läsning i Lundells ”Visenterna” kanske, hans lätt gnälligaste roman hittills. ”Upprörs man så lever man” är ett talande citat på sidan 154. Jag får lust att dra till Österlen, kidnappa gubbfan och binda honom i en stol framför scenen där Nordberg blir skjuten i ”Den nakna pistolen”; en av få filmscener som framkallat skrattårar hos mig likt dem som forsar från den något överanvända emojin man ser i alla möjliga sammanhang på FB.
Kaffet är sedan länge slut och jag tycker mig nästan höra dammet hoa.
Oj, vilken städlust det väcker (emoji med forsande skrattårar)!
Ha en fin söndag!