Dagen startar med sopstress.
Jag unnar mig sovmorgon till kvart över sex innan jag kliver ut i verkligheten för hästutsläpp.
Och möts av papp- och plastsäckar prydligt uppradade framför grannarnas trädgårdar.
STRESS!
ÖGRAB skrev ju strängt i gårdagens påminnelse-sms att ”alla sopor ska vara framställda INNAN klockan sex, annars…”
Jag halvjoggar ner till pappsäckarna i carporten och upptäcker att det finns utrymme för ytterligare innehåll i den ena säcken. Jag tar därför rejäla nacksving på de sedvanliga IKEA-förpackningarna som aldrig tycks försvinna helt från sopröran i carportshörnan.
Mitt i pappviksstressen tycker jag mig höra ett barn som ropar: ”Pappa!” Jag släpper säcken och hinner svara ett smått irriterat: ”JAA!” innan det går upp för mig att ett gäng svanar passerar över Drakaberga på låg höjd. Och utstöter målbrottsligt skräniga ”oink oink” som inte har något gemensamt med ”Pappa!”. Eller? Kanske påminner Johans extremförkylda rop på mig om svanläten från låg höjd.
Jag är nämligen fortfarande en vabbande man. Från sovrummet sälhostar en febrig Johan med oförminskad kraft och jag går mest omkring och går omkring.
Vid 9-tiden har jag utfodrat, alvedonat och stoppat om sonen. Och ringt det där lättglömda försäkringskassesamtalet. Jag får lust att lämna influensavärlden en stund och går ut för att fylla på dricksvatten till systrarna gnägg. På uppfarten står de ohämtade stress-sopsäckarna och lutar sig mot varandra. Som fyllon.
I stallet trycker jag igång den lilla radion där morgonpassetgänget, i vanlig ordning, pladdrar i mun på varandra, gapskrattar tinnitusframkallande åt interna, obegripliga skämt och spelar allsköns dynga eftersom de ”ääälskar ny musik”. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Rihanna som tycks sjunga sin senaste hit ”Work” direkt från en tandläkarstol, fullt bedövad, och med den där röntgengrejen fortfarande i munnen.
Jag mockar på och blandar foder då man plötsligt spelar Kents nya singel ”Egoist” mellan dumsnacket. Jag har alltid varit lite kluven till Kent. ”Antingen hatar man eller så älskar man Kent” sas det i ett annat radioprogram men jag håller inte med. Jag tror jag hatälskar dem. Ibland känns det som om Jocke Berg ska va så jobbigt svår. Men mycket är också mycket bra. Smaka på raden: ”Var lite, lite snällare än du måste vara nu” från ”Egoist”. Då ääälskar till och med en gnällgubbe som jag ny musik.
Apropå gnällgubbe läser jag fortfarande Lundells ”Visenterna”. ”Jag upprörs, alltså lever jag” är ett tidigt citat från boken. Han är sedan skrattretande arg på i stort sett allt som kommer i hans väg. Ex-kvinnor, barn, män, diskmaskiner, gräsklippare, fortkörningsböter, väder, vind, Stockholm, Alliansen, ensamhet, tvåsamhet och så vidare i det oändliga.
Ni hör själv. En läsfest.
Jag känner mig helt ognällig i jämförelse då jag bara är sur på P3. Och lite på ÖGRAB. Och Jocke Berg ibland. Och Rihannas oförmåga att artikulera. Och IKEA-förpackningar.
Ha en glad dag!