Hjälten

Det är mycket folk i den lilla lokalen.

Ett tvärsnitt av människosläktet.

Gubbar, gummor, föräldrar, barn, tonåringar.

Alla med ett passärende gemensamt.

Vissa ska skaffa nytt, andra ska hämta redan färdiga.

Vi ska både ock.

Bakom disken jobbar en trevlig dam som gör sitt yttersta för att allt ska gå snabbt och smidigt.

In vaggar plötsligt Universums Härskare. En mansperson modell större, modell äldre, modell skitsur. Han stönar sig genom lokalen och ger ifrån sig en frustande suck när han ser siffran på sin nummerlapp. Därefter går han några varv i lokalen och blänger surt på sina medmänniskor som har haft mage att komma tidigare än Honom och således hamnat före Honom i kön.

I en 2-sitssoffa sitter en tonårstjej och en äldre dam. Herr Glader går fram och pekar på ett icke existerande utrymme i mitten samtidigt som han muttrar diskbråck och pekar på sitt knä. Tonårstjejen antyder att soffan är för liten men tvingas kasta sig i säkerhet när Majestätet, utan pardon, placerar sin viktiga bakdel där hon nyss satt.

Därefter berättar han högt och tydligt hur passpolisen egentligen bör jobba och att ”det givetvis måste finnas mer personal”. Svenskt tysta sitter vi andra och undviker att titta direkt på Monarken. Som om han vore en solförmörkelse.

Slutligen blir det vår tur och det visar sig givetvis att vi har glömt att fylla i ett papper med dotterns uppgifter för passtillverkningen. Frun kastar sig över pappersjobbet medan jag tar hand om betalning och hämtning av redan färdiga pass. Hela tiden känner jag en brännande blick i nacken från mannen vars tid är så mycket viktigare än alla andras.

”Jävra tid de’ tar!” hör jag och funderar en stund på olika avlivningsmetoder men lyckas behålla lugnet då jag märker hur sansat och metodiskt damen i kassan gör sitt jobb. Dessutom med en trevlig ton och med ett leende på läpparna.

Klassiskt manligt efterklok sitter jag sedan i bilen och formulerar vad jag borde sagt. Hur jag skulle läxat upp Härskaren med några väl valda ord och blivit dagens hjälte. Kanske hamnat i tidningen. Kanske förärats ett pris. En staty.

Samtidigt fortsätter den verkliga hjälten sitt jobb bakom disken hos passpolisen i Älmhult.