Två senapsflaskor bor i vår kyl.
Ett gulligt äldre sambo-par.
Den ene är gammal, den andre är jättegammal. Båda pensionärer, räknat i senapsår.
Bäst före-datum är avskavd på båda korkarna vilket kanske är en indikation på att de borde slängas.
Anna hade gjort det men hon äter aldrig senap vilket gör mig till senapsansvarig.
Och jag väljer att chansa. Vill inte åldersdiskriminera två gamla vänner.
Middagen står på bordet. Pasta och falukorv.
Jag tar fram en av senapsflaskorna men funderar på att nöja mig med ketchup till falukorven. Vill liksom inte väcka den senap som sover. Men korven kräver senap. Barskt och piketpolissträngt. Jag rycker åt mig flaskan och skakar den frenetiskt. Läskig senapsvätska inleder ändå sprutandet innan den antar senapskonsistens och ringlar sig som en spiral längs väggarna på de något skålformade falukorvsskivorna och avslutar med en senapsflaskeprutt.
Där dog den.
Tack för lång och trogen tjänst!
Jag mår, i skrivande stund, fortfarande bra och min mage beter sig som magar bör. Men jag känner en viss sorg över den ängsliga flaskan som blev lämnad ensam kvar.
Funderar på att köpa sällskapssenap till den stackar’n.
Och kanske skrapa av bäst före-datumen.
Vardagsspänning.