Jag stegar ut i den nästan bländande grönskan.
Med svärfars röjsåg hängande i den avlastande men märkliga selen.
En sele som jag, från gång till gång, glömmer hur man hänger på. Den är liksom ologisk och hamnar alltid bak och fram. Eller ut och in. Vid varje tillfälle hamnar upphängningsanordningen på ryggen minst en gång.
Nu hänger sågen hursomhelst som den ska och jag närmar mig vår överväxta å som går som en tomtgräns längs trädgården. Å är kanske en överdrift. Kanske snarare en bäck. Å andra sidan var den en tydlig å för två veckor sedan. Innan värmen. I vintras var den nästan en flod. I sommar, ett dike. I vilket fall som helst behövs den röjas från sly.
För en hängiven lieman tar det emot att hänga på sig ett motordrivet redskap men min trogna lie hade uppenbara bekymmer att fälla slyet som klättrar längs å-kanten. Antingen behövs lien slipas eller så har min makalösa muskelkraft mattats. Jag väljer att tro att en slipning hade löst alla problem men i brist på slipmöjligheter får svärfars röjsåg duga.
Jag minns när ”Fan va’ ja’ ska röja i helgen” betydde något helt annat. Nu står jag och vuxenröjer så flisor yr. Idiotiskt nog utan skyddsglasögon. Manligt tänker jag att jag, lite snabbt och enkelt, stänger mina ögonlock om röjflisor närmar sig hornhinnan. Kvinnligt genomtänkt skickar frun in mig att hämta någon form av glasögon. Jag rycker till mig ett par gigantiska solglasögon och återgår till jobbet. Sikten blir något dunkel, och jag ser ut som jag misstänker att Yoko Ono ser ut när hon röjsågar, men ögonen lär vara flisfria då jag ska slå mig ner framför TV:n i kväll och gnälla över att det inte finns något att titta på.
Lite dåligt samvete känner jag då jag passerar min älskade lie som, bedragen, hänger och blänger surt bland sina redskapskollegor. Får nästa lust att be om ursäkt. ”Snälla, fina du! Det betydde ingenting! Och jag tänkte på dig hela tiden!”
Trevlig fredag!