Ösregn.
Igen.
Vita hårproduktsdroppar hänger och dinglar i mina hårtoppar innan de släpper taget och mellanlandar i mina ögon, med en svidande hälsning, innan de rinner vidare som tårar längs mina kinder.
Jag skulle platsa inom ram som ”gråtande barn” på en vardagsrumsvägg på 70-talet.
En barsk variant, i så fall.
Jag står nämligen dyblöt och hukandes över släpdragets kula och försöker få ett trilskande hästsläp på plats. Och är arg. Nu är den svenska sommaren sådär taskig igen.
För två veckor sedan stod jag och blickade ut över trädgården, flåsande svettig, i en snusförnuftig pose med händerna på höfterna, och kläckte ur mig vuxenrepliken: ”Nä, nu skulle gräset allt må bra av lite regn!”
Och blev bönhörd.
Med råge.
Jag får nästan lust att gå ut och ställa mig på samma plats, i samma pose, och säga: ”Nä, nu skulle jag allt må bra av en miljonvinst på triss!”
I stället står jag som en fuktmättad Wettex-duk och funderar på vad som hände med lagom.
Min praktiska, vattentäta, överdragsjacka höll vad den lovade en gång i tiden men hänger nu svekfullt över axlarna och släpper in väta som en oengagerad dörrvakt släpper in ungdomar med falskleg på krogen.
Sur i dubbel bemärkelse konstaterar jag att släpets lilla stödhjul har rullat av den bräda som hindrar den från att sjunka ner i det vattenmjuka grusunderlaget. Jag tvingas därför engagera varje lovledig muskel som, lite yrvaket lummar fram ur gömmorna, motvilliga som när dataspelande barn ombeds duka bordet. Med Anna som brädansvarig lyfter jag, med ett klassiskt Hulken-morr, släpets främre del medan Anna, med en orolig ”han får en hjärtinfarkt”-blick, fotar brädan på plats. Till slut kan jag haka på det förbannade släpet men fortsätter, för säkerhets skull, vara sur en stund till.
För sån är jag.
Uppenbarligen.
Om jag ser tillbaka på mina blogginlägg på ”Daniel i Drakaberga” drar många åt det gnälliga och lite sura hållet.
Detta är mitt tvåhundrade inlägg.
Ett surt jubileum.
Undrar hur delat det kan bli?
Och om jag blir lite gladare då?
Önskar er en torr inomhusdag!