”Du har plats fyrtiotre i kön!”
Telefonen står på ”högtalare” och en rikssvensk, automatisk Telia-dam berättar, med jämna mellanrum, om att många stackars bredbandskunder ringer, hur viktigt just mitt samtal är samt att man jobbar häcken av sig för att jag ska komma fram innan barnen tar studenten, typ.
”Du har plats trettioåtta i kön!”
Jag är lite nervös för det här med ”högtalare”. En gång satt jag i en kusligt lång och långsam kö, apatiskt stirrandes in i en vägg, då en människoröst plötsligt svarade. Jag blev då så entusiastisk att jag, då jag skulle trycka bort högtalarfunktionen, lyckades trycka bort samtalet.
”Du har plats trettiotre i kön!”
Jag fick nu sällskap av Milia, den kaxigaste av våra färska kattungar och hjärnan (förmodar jag) bakom attentatet mot vår tvåmeters jättefikus som föll som en fura och spred jord över vardagsrumsgolvet tidigt i går morse. Nu spinner hon fjäskigt kring mina vader och spelar oskyldig, liten och söt men jag kan svära på att jag såg ett leende från morrhår till morrhår då hon, igår, spatserade omkring på brottsplatsen och sprätte bland jorden.
”Du har plats tjugosju i kön!”
Nu föll det sig så att vi ändå skulle till IKEA för att käka prisvärd brunch och kunde därför passa på att köpa en ersättningskruka då den andre föll isär efter fallet. Kruka hittades dock inte, men däremot lite annat smått och gott som vi inte visste att vi behövde. Dottern behövde exempelvis en toalett efter att ha missbrukat fri påfyllning av saft i cafeterian. Efter avklarat besök kom hon ut med plaskblöta händer klagandes över den skrämmande decibelnivån i moderna handtorksmanicker.
”Du har plats tjugotre i kön!”
Jag muttrade om pjosk, passade på att IKEA-kissa och testade sedan handtorken. Och tvingades sedan be om ursäkt för min kommentar om pjosk. Jag sänkte nämligen ner händerna i en djävulsk apparat som uppenbarligen snott sitt sound från en JAS 39 Gripen. En apparat med lungkapacitet som stormen Gudrun och som blåste mina händer snustorra på nolltid men som drev handtvättsfukten upp till tröjärmens kant där den slog sig ner som en irriterande blöt krans runt handleden.
”Du har plats arton i kön!”
Tankarna ger sig av i olika riktningar när man telefonköar så här. Plötsligt slår det mig att den evighetslånga sommarledigheten som aldrig skulle ta slut nu börjar gå mot sitt slut. Om ledigheten hade varit en Nogger har jag nu smaskat mig in till den där bitterljuva nougaten närmast pinnen. Bitterljuv för att den smakar himmelskt men flaggar för att det underbara snart är slut.
”Du har plats tolv i kön!”
Nu har rösten sagt ”tolv” lite för många gånger men jag väntar tålmodigt. Min son passerar mig med mobilen framför näsan. Han är på väg till sin kusin för att de gemensamt ska ge sig ut i naturen och jaga Pokémonisar. Själv roade jag mig med en hemsnickrad variant av Pokémon Go i förra veckan. Tillsammans med ett gäng goda vänner gick vi den fem kilometer långa åttahundrameterssträckan uppför Stenshuvud då jag flåsande roade mig med att spela Ulf Lundell Go. Spelet gick ut på att jag helt enkelt spanade på stigen och ut i vegetationen efter den vresiga författaren som enligt sina senaste gnällromaner tar dagliga promenader på och kring Stenshuvud. Ingen ”lycka” denna gång dock.
”Du har plats sju i kön!”
Nu rasslade det till. Kanske föll några köare på mållinjen och la på innan spänningen blev för stor. Själv börjar jag känna en viss nervositet. Så nära nu. Efter trettiofem minuter. Jag tittar på displayen för att försäkra mig om vart jag ska trycka när hen svarar. Kommer man kunna hjälpa mig att få lite fjong på vårt mördarsnigellångsamma internet? Kommer personen som till slut svarar ha ett coolt ”Jag sysslar med datorer”-namn och vara hälften så gammal som jag men få mig att känna mig som sju genom att ställa märkliga datorfrågor som jag inte begriper? Kommer jag vara rädd?
”Du har plats två i kön!”
Är jag förberedd? Jag har haft fyrtio minuter på mig men ägnat mig åt meningslöst bloggande.
”Välkommen till Telia kundservice! Du pratar med Baltazar!”
Hjälp!