Hans knotiga fingrar placerar, utan minsta darr, pickupens nål i rätt spår och en bluesig röst fyller rummet. Rösten tillhör Robert Johnson och inspelningen har nästan hundra år på nacken. Han lutar sig tillbaka, drar ett djupt bloss på cigaretten som tycks bo mellan två fingrar och sippar nöjt från det isskramlande drinkglaset. På cigaretthandens ringfinger sitter en dödskallering vilket väldigt få 73-åringar kommer undan med. Möjligtvis Fantomen då. Hans ansikte ser mer och mer ut som ett flygfoto över Grand Canyon och stålull-håret som sticker upp bakom den färggranna bandanan spretar åt alla väderstreck. Han talar med en härjad röst som stundtals låter som en sprucken vas ser ut. Och som han uttrycker sig. Elegant, påläst och vist. Han pratar om musik som Yoda pratar om Kraften. Fängslande anekdoter avlöser varandra. Dessutom brister han ofta ut i rossliga gapskratt som verkar starta ända från botten av hans tjärsvarta lungor.
Jag är sitter helt fastnaglad framför datorn och njuter av en alldeles enastående dokumentär om Keith Richards på Netflix. Vi har länge varit den sista familjen i Sverige med enbart skogs-TV men nu har vi alltså tagit ett stort steg in i samtiden.
Dagen efter att vi tog steget var vi på besök hos Annas bror och svägerska som rekommenderade oss att börja titta på ”Homeland”, en serie som vi aldrig har orkat se eftersom den går efter tjugotvånollnoll på SVT och då orkar väl ingen vettig vuxen sitta uppe.
Nu är vi så hooked att vi till och med sitter uppe till ELVA!
Damn you, Lena, Mattias och Netflix!
Nu har jag inte tid att sitta här och slösa värdefull TV-tid.
Gla’ tisda’!