I varje Indiana Jones-film finns en scen där han precis hinner få tag på sin tappade hatt innan något vasst eller tungt slår ner på hans hand.
Med exakt sådana marginaler hann jag klippa gräset igår innan the regnoväder from hell parkerade sig rakt över Drakaberga. I samma stund som jag drog igen altandörren slog tunga och vassa regndroppar mot altantrallorna så träflisor yrde omkring. Det regnade liksom ivrigt samtidigt som en höststorm blandade sig i väderleken och blåste träden nästan vågräta.
Ja, jag vet, höst är kanske att ta i. Den börjar ju inte förrän nu på torsdag då vi återvänder till vår arbetsplats. Jag sitter därför här med den där ”börja jobba”-klumpen i magen och försöker desperat njuta av den allra sista kravlösheten. Ledighet är lite som att dricka ett stort, kallt glas öl en högsommarvarm dag. Den sista slatten är lite avslagen och ljummen. Och man letar ängsligt efter ett nytt, fullt glas som aldrig kommer.
Nämnda klump i magen känns dock ovanligt liten i år. Kanske för att själva magen är större än vanligt. Bildbevis finns i massor och jag står vid ett vägskäl. Antingen uppdaterar jag min självbild och accepterar den kulmagade grågubbe som oroväckande ofta dyker upp bland mobilbilderna eller så behåller jag den något inaktuella självbilden av en vältränad unggubbe och ser till att den stämmer igen.
För ettåtthalvt år sedan sprang jag mitt senaste 21-kilometerslopp utan att ens nästan avlida. I fredags fångades jag på bild vid upploppet av ett 6-kilometerslopp med ett så groteskt plågat ansiktsuttryck att en utbildad läkare genast hade tvingat mig att avbryta loppet och tvångsvårdat mig trots att mållinjen var inom synhåll. Jag minns hur jag, i mitt omtöcknade tillstånd, försökte le mot mina nära och kära men mannen på bilden ser snarare ut som en jagad och skärrad ET med sina korta ben, päronformade kropp och rejäla skalle.
Men nu blir det andra bullar. Eller inga bullar alls faktiskt. Fika ska innebära en slät kopp. Fredagsmys ska innebära broccoli framför Netflix. Vinet och ölen ska vaskas (eller skänkas till Rädda Barnen). Gymkortet ska letas upp och dammas av. Inte ens den växlande molnigheten ska få stoppa mig från att snöra på mig löparskorna och ställa saker och ting till rätta.
Så de’ så!
Glad (?) kalorifattig tisdag!