Såhär några dagar in i september dyker ett litet vemod upp i mitt inre och slår läger nånstans i magtrakten. En höstbluesig känsla av sorg, sorg över att sommaren enligt almanackan är över och förbi för den här gången. Jag sitter ute på vår altan och försöker blunda för de klasar av gulnade blad som har börjat sprida sig som en farsot i björkarnas kronor. Långt in i oktober brukar jag desperat hoppas på en sista sommardag såsom den bedragna hoppas på att den älskade ska ta sitt förnuft till fånga och återvända.
”Det är skönt när hösten kommer då allt startar upp och man kommer in i rutinerna igen” hör jag folk i omgivningen påstå. På fullaste allvar. ”Jo, det blir en annan ordning då” tar jag ibland till, sådär lite vuxet, men känner hur pinocchio-näsan växer. ”Barnen behöver ju sina rutiner för att inte vända på dygnet helt” klyschar jag vidare med en gråtklump i halsen.
Varje år har jag samma bekymmer med att sommaren och ledigheten är över. Rutiner! Vem vill ha rutiner? Jag vill leva i det väckarklockslösa sommarsamhället där uppstigning ur sängen sker gradvis, där morgontidningen lusläses, där frukosten varar till halvelva för att sedan röjas undan lagom till elvakoppen kaffe på altanen. En tillvaro där man pular en stund med ditt för att sedan, när lusten faller på, övergå till datt.
Just nu råder halvkvavt migränväder i göingebygden. Svartgråa domedagsmoln mullerrullar in och jagar den sommarliknande väderleken som inledde dagen på flykten. Jag blickar oroligt efter ondsinta blixtar, mån om att slippa att, än en gång, få vårt trådlösa bredband åskvandaliserat och tvingas tillbringa timmar i Telias telefonköer. Klockan är sexton och än råder fullt dagsljus men kvällsmörkret kommer nu överraskande och irriterande tidigt. Som de där gästerna som knackar på dörren tjugo minuter innan bjudtiden då man står i kalsonger och stryker en skjorta.
För att slippa sin höstdeppiga man har min omtänksamma hustru köpt D-vitamin som jag sväljer varje morgon i hopp om att bli glad som en svampplockare. Det är deras tid nu; de märkliga svampplockarna. Höstglada, korgförsedda, stövelklädda svampströvare i anorak trängs i göingeskogarna och drömmer om skogsstigar som kantas av kantareller, eller? Vad vet jag, jag är inte riktigt där trots mina vitaminer.
Även äpplekaksentusiasterna går mot ljusare tider i höstmörkret. Nu lär det bli äpplekaka på korsen och tvärsen. Apropå det vill jag avsluta med ett drömrecept på äpplekaka som jag tror kan falla många läsare i smaken.
- Skala samt skiva äpplen av valfri sort. Det är viktigt att skivorna inte blir för tjocka.
- Sockra rikligt och tillsätt kanel om så önskas. Vaniljsocker kan också fungera.
- Förbered en ordentlig sats med smuldeg genom att blanda socker, smör och mjöl i en bunke.
- Smörj en form men undvik att lägga i äpplena. Dessa slänger man i stället, med fördel, i slasken och slipper därmed den oangenäma smaken av varm frukt.
- Grädda smuldegen cirka 20 minuter i 225 grader.
- Servera äpplekakan direkt i djup tallrik med en så överdriven mängd vaniljsås att endast ytspänningen hindrar den från att svämma över kanten.
Smaklig måltid!
Go’kväll!