Söndagsmorgon 06:49.
”Morgonstund har guld i mund”
Guld?! Känner mig snarare torr i mund efter de salta jordnötterna och ett visst vinintag. Jag har lite svårt att, i vardagen, hinna med det där sunda glaset som gör så gott för hjärtat och ger därför hjärtat lite extra sundhet till helgen.
Jag är hästväckt i vanlig ordning.
Uppenbarligen skiter våra kreatur i att det är helg. Så fort ett visst dagsljus går att skönja sparkar de i boxdörrarna så det ekar över hela Drakaberga och vi tvingas hasta till våra hästar för att utfodra de utsvultna stackarna (och för att skona sköna grannar från abrupta uppvaknanden).
Jag och hustrun klär oss sömnigt i farstulampans vassa sken. Min stalldräkt består, för tillfället, av en t-shirt och min ungdomströja som fått sitt namn för att den har märkliga flaggor på ärmarna i vilka det står kryptiska och, förmodligen, ungdomscoola uttryck som jag aldrig lyckats tyda. Kroppsligt söderut klär jag mig i ett par grå joggingbyxor på vilka ett par strumpor sitter kvar sedan gårdagens tidsbesparande ”joggingbyx- och strumpavkrängning i samma rörelse”. För att göra livet lite mer spännande har jag börjat göra sport av att försöka kränga på byxorna på morgonen utan att strumporna glider av. Reglerna är enkla. Jag får bara dra på byxorna normalt, utan att hålla i strumporna vilket kräver en extrem försiktighet om de inte ska tappa sitt kramande grepp om joggingbyxan. Jag funderar att ta patent på sporten och försöka lansera den till nästa OS.
Min tålmodiga fru har redan satt igång fodrandet då jag kommer ut efter en halvbra byxpådragning (ena strumpan gled av precis innan mållinjen) och jag möts av två ystra stallkatter som hoppar kring mina ben som 7-åringar på tivoli. Kärleksgnidandes sig mot vars ett av mina ben gör de mig sällskap till höskjulet där de gör bryskt lämnar mig och i stället fokuserar på att minska musbeståndet under skjulet. Själv tar jag ett klassiskt enhandsgrepp om en höbals band och känner hur de skär in i fingrarna för varje steg jag tar mot hagen. I andra handen håller jag hårt om vår trogna höbalsbandkniv som på inga villkor får tappas bort. Vid ett tillfälle låg den inte på avsedd plats vilket nästan startade ett ”Var är kniveen? Du hade den sist! Nä, du!”-bråk som det som uppstår mellan Ronja och Birk.
Med höet uppdelat i fyra höhögar skyndar jag in i stallet, placerar kniven på sin plats och hjälper Anna att flytta hästar från stall till hage innan jag rusar vidare in i boningshuset till badrummet som kräver min omedelbara närvaro.
Därefter står jag i valet och kvalet att återvända till sängen och försöka återgå till det tillstånd som de flesta helgfirare befinner sig i klockan 07:17 en söndagsmorgon, eller att laga kaffe och dricka frukost. Märkligt nog vinner det senare alternativet.
På min väg genom köket till farstun för att befria mig från stallkläder upplever jag nånting jag aldrig varit med om tidigare. Med, fortfarande, strumpklädd fot trampar jag på något som, till konsistensen, påminner om en prinskorv. Blixtsnabbt påminner hjärnan mig om att vi inte har ätit prinskorv sedan midsommar och att det som känns under hålfoten måste vara något helt annat. Märkligt nog anar jag vad jag kommer att finna då jag lyfter min stackars fot. Japp, mycket riktigt har jag placerat mina cirka åttiofyra kilo på en halvtuggad, nyss avliden näbbmus som någon katt har lämnat på mattan för senare konsumtion.
Ännu en sak avklarad på min bucket list.
Nu ska jag tvätta strumpor och läxa upp en katt eller två.