Det är en märklig tid vi lever i då man, på fullaste allvar, och i all välmening slänger ur sig: ”Se upp för clownerna!”
Det är min omtänksamma fru som yttrar den bisarra repliken inför kvällens löprunda och jag svarar med en ”din tokstolla-skakning” på huvudet.
När jag sedan flåsar fram i beckmörkret börjar jag fundera på hela företeelsen. Ett vanligt tillvägagångsätt vid clownskrämningar är tydligen att pajasen står och trycker i en vrå eller i en träddunge och liksom bara ser läskig ut. En annan metod är att pellejönsen, plötsligt, träder ut ur ett mörker och förföljer folk, utstötandes kusliga läten.
Givetvis är jag lite extra på min vakt då jag lunkar fram på de stundtals dåligt upplysta glimåkrastigarna. För hur vuxen jag än ska föreställa hade jag blivit livrädd om en clown hade klivit ut ur skuggorna. Samtidigt hade jag blivit exakt lika rädd om en stavhoppare eller en linedance-entusiast hade gjort samma sak.
Det är själva överraskningsmomentet i den där ”hoppa fram-skrämningen” som är det hemska. Barnen turas ibland om att skrämma varandra från vettet genom just denna metod. De har dock numera, så vitt jag vet, vett att inte utsätta mig eller Anna för sina plötsliga BU!-vrål då de fått lära sig att vi båda reagerar med extrem ilska. Min frus ”bli skrämd-fobi” yttrar sig ibland på så vis att man plötsligt, sittandes i soffan, tittandes på Aktuellt kan höra ett dämpat och ängsligt ”h-hallå” från tvättstugan. Då har Anna fått för sig att jag står bakom dörren och ska skrämma henne vilket jag givetvis aldrig skulle göra/våga då jag vet att skilsmässa genast skulle komma på tal.
I vanlig ordning vägrar jag löpa utan musik i öronen och är därför innesluten i ett par hörlurar. I år har jag tvingats byta lurar som andra (extremt ohygieniska människor) byter strumpor. Varannan månad har det säkert blivit och jag är nu nere på det sista fungerande paret. Lurar som inte riktigt lämpar sig för löpning eftersom de är stora som två plommonstop.
När löprundan närmar sig sitt slut möter jag två väninnepromenerande damer precis då jag joggar ut ur ett skogsparti. Jag försöker avfyra ett ”hejhej-smajl” men, på grund av löptrötthet, liknar det nog mest en grimas. De stannar till och stirrar förfärat på mig där jag far fram, utstötandes gutturala flåsläten, iklädd neongul reflexväst, färgglada skor, i stor frisyr i akut behov av klippning och med röd ”kallt på kvällen-näsa”. Och med två plommonstop på öronen.
”Såg du några clowner, pappa?” frågade dottern när jag kom hem.
”Nej, inte jag!”