Idag sätter jag punkt för det roligaste projektet jag har varit inblandad i sen vi gjorde barnen.
Bebisen denna gång, min lilla bok, kom till världen för en och en halv månad sedan. Fast i fyrahundra exemplar. Där satt jag bakom ratten med sju kartongdoftande emballage i baksätet, knökande fulla med böcker, upprymd men rädd, och tänkte: ”Va’ fan har jag gjort!?”. Ungefär som den gången vi körde hem från BB med vårt första barn.
Jante-tankar som ”hur bra är den här boken egentligen?” och ”hur ska jag kunna få fyrahundra människor att köpa den?” låg som små regnmoln över mig då jag packade in boklådorna i vårt förråd. Men molnen skingrades snabbt då både svärmor och min svägerska startskottade projektet genom att genast köpa varsitt ex. Nu tänkte jag i stället: ”trehundra kronor till Cancerfonden!!!”.
Femtio dagar senare sitter jag här med en ovärderlig erfarenhet. Jag har haft så kul och varit så upptagen att jag inte tänkt på att höstgnälla. Och nu är det försent.
Och vilka makalösa människor jag har fått träffa. Helt vanliga makalösa människor med sina hjärtan på helt rätt ställe. Människor som spridit vänlighet omkring sig, som frikostigt bjudit mig på vackra små levnadshistorier, som gladeligen köpt en, två, tre böcker för den goda saken skull, böcker som jag har haft äran att författarsignera med en allt yvigare avslutning på mitt efternamn.
”Du gör gott – Må gott!” blev något som jag skrev i många böcker. Först kände jag mig lite fantasilös då jag skrev det men insåg snart att det var precis så det kändes. Varje bokköpare gjorde gott och förtjänade att må gott i höstmörkret.
Och så gott jag har mått. Och mår.
66 400 kronor till Cancerfonden.
Böckerna är slut.
Jag är (lite) slut.
Året är slut.
Men ett gott nytt väntar!