Vår vinter är nu vårvinter.
Som Aftonbladet vid valfri Springsteen-konsert vräker solen fem plus över den sista seglivade resten av den upplogade snödrivan vid vår brevlådemur. I skrivande stund, omgiven av muntra snödroppar, dör den tö-döden, likt häxan i ”Trollkarlen från Oz”, jämrandes: ”I’m meeelting!”.
Efter att ha inomhusnjutit av utomhusvädret under förmiddagen förstår jag plötsligt att det kanske är läge att ge sig ut. Jag avbryter min son i lemlästandet av stormtroopers i cyberspace och föreslår att vi ska cykla en runda. I den analoga världen. Och byta skärmsken mot solsken. Han tittar på mig som om jag har föreslagit att vi ska dansa balett. ”Det är soligt och milt. Vi kan väl cykla bort till ridhuset och kolla när syrran hopptränar Sessan!” säger jag överdrivet glatt för att sälja in den, i sonens värld, ickepopulära destinationen. Han nickar och ser samtidigt ut som att jag har föreslagit att vi ska åka till tandläkaren för att dra ut några tänder.
Vi trär på oss våra hjälmar och lämnar huset. På väg till carporten märker jag att han går utan jacka. Pappabarskt skickar jag in honom för att hämta den och får en suck och en sötsur blick till svar. En inte helt ovanlig respons nuförtiden. ”Du sa ju att det var soligt och milt” muttrar han sedan och går med tunga steg de tre meterna tillbaka till huset. Jo, jag sa ju faktiskt det.
Vi trampar iväg och jag tycker mig ana de där vårdofterna som avlöser den doftlösa doften av vinterkyla. Solen ser ut att även charma sonen som dock är noga med att dölja sitt fina leende var gång jag möter hans blick. Halvvägs genom byn verkar han tycka om mig igen och vi sneddar genom ett skogsparti och kommer ut på en nyasfalterad gata som vi enas om är skön att cykla på.
I ridhuset har hoppträningen nyss avslutats till Johans stora glädje. Men syrran återger gladeligen hela träningspasset in i minsta detalj och vi står där och tittar på henne som om hon föreslagit att vi ska dansa balett. När det gäller hästar är vi nämligen båda helt ute och cyklar.