Jag har, som många andra, suttit, om inte klistrad så typ tejpad, framför ”Mandelmanns gård” på torsdagar och förbluffats över deras finurliga trädgårdstips och lyriska kärlek till grödor, djur och natur. Nu är säsongen slut och jag får därför försöka vara min egen Mandelmann framöver.
Här i Drakaberga har vi också djur, natur och kanske inte grödor utan snarare grodor runt knuten. De få grödor vi har består av gräslök, rabarber, en björnbärsbuske och sparris som vi varje år glömmer att skörda och som därför bara står som sorgliga störar i vår trädgårdslandshörna.
I ”Mandelmanns gård” fick man följa naturens skiftningar ur vackra kameravinklar och med hjälp av piffiga drönarvyer. Jag skulle vilja höra hur många ”tjohon” Gustav hade lyckats pressa fram över våra vyer just nu. Träden står sorgligt kala i fyra nyanser av gråbrunt. Mullvadsjäveln har tydligen haft släktträff under precis hela vår före detta gräsmatta. Vildsvinen har ”äntligen” hittat tillbaka till våra nejder och gått bananas i vår ena hage. Hästarna vadar i gyttja och betar daggmask. Här ser rent utsagt för djävligt ut.
Hästarna leder in oss på våra kära djur som vi lever med. I samklang och harmoni likt herr och fru Mandelmann. Nästan.
Jag återkommer till hästarna och inleder med att berätta om det djur som är svårast att samklanga med.
Hon heter Sandwich, består i huvudsak av päls, har uppspärrade ögon och ser konstant förvånad ut. Därför har hon också begåvats med smeknamnet ”Ugglan”. Hennes syster är varm, pigg och kelen. Hon är asocial, lite märklig och förvånad.
Igår morse återkom jag till entrédörren efter att ha släppt ut hästar i hagen. I släptåg hade jag två stallkatter, en pigg och en skeptisk. Milia kunde knappt komma in i huset fort nog och försökte tränga in genom dörrspringan innan jag hade tryckt ned handtaget. Sandwich stannade fem meter innan dörren och gav mig en förvånad uggleblick. Jag kssksskss-ade en lång stund tills jag blev trött i tunga och käke. Katten bara stirrade på mig. ”Förväntar du dig verkligen att jag ska gå in i värmen?”, typ. Till slut stängde jag dörren, ställde skorna och gick in i köket där jag, genom glaspartiet i skjutdörren, möttes av en förvånad blick där man kunde utläsa: ”Va’ fan, e’ du här också? Tänker du släppa in mig nu? Genom rätt dörr.”. Märklig, som sagt.
Märklig blir man kanske när man är katt och döpt efter en dubbelmacka, kallas ”Ugglan” och dessutom är sköldpadda. Det sistnämnda är tydligen ett godkänt uttryck som används av rutinerade kattmänniskor och syftar på kattens färger som är tre till antalet: vit, svart och någon form av wookie-brun som drar åt det Donald Trump-röda.
”Ugglans” asociala sida framkommer då man försöker klappa henne. För att undvika våra välvilliga händer sjunker hon ner mot golvet och lägger sig platt som en friterad dansk rödspätta med remoulad mot golvet. Om man då envist klappar vidare får man ännu en förvånad blick som säger: ”Förstår du verkligen inte att jag inte vill bli vidrörd?”.
En som gärna blir vidrörd är vårt vackra föl, Åskar. Gärna av oss men helst då av sin moder, Mysan, som han fortfarande hänger i hasorna. ”Han är fortfarande en riktig liten morsgris, ho ho ho, tjoho!” som Gustav Mandelmann hade sagt. Vi har nu börjat oroa oss för den stundande brunsten som, liksom våren, ryktas närma sig Drakabergas hagar. En pågahäst kan gå från barn till vuxen över en natt när tösahästar börjar visa intresse. Jag får väl amatörkastrera om det börjar bli oroligt.
Vår tidigare ärkefiende, kattslaktaren ”Drakabergaräven”, kilade ju vidare i slutet av november förra året. För någon månad sedan såg vi hur en vikarie kom raskande genom vår söderhage, ståtlig och röd och förmodligen lika blodtörstig som sin föregångare. Vi sneglade på våra katter som vi, trots allt, tycker mycket om och tänkte att deras nio liv vardera nu var i fara igen. I veckan såg vi dock ett skabbdrabbat vrak som kom irrande genom hagen, lika gråbrun som omgivningen, med en svans som såg ut som en sorgligt gles variant på en sån där fjäder i en societetsdams hatt på 1800-talet. Ett grymt öde och en syn vi helst hade velat vara utan.
Piggkatten, Milia, stod på altanen med nosen riktad mot rävstackaren.
Man kunde nästan ana ett ”tjoho”.