Förra fredagen cyklade jag till Madde som klippte bort en fluffig, nästan köttig och klart överdimensionerad version av Rolf Porseryds välfönade gråfrilla. Två kilo lättare cyklade jag enkelt uppför drakabergabacken befriad från det luftmotstånd som kalufsen hade skapat då jag trampade i andra riktningen.
Idag står jag framför spegeln och kämpar mot lusten att göra ett sånt där klickljud i ena mungipan samtidigt som man blinkar med ena ögat och pekar käckt mot sin spegelbild. Jag är nämligen där nu. Precis där då det stämmer. Grånyansen i håret känns rätt mot mina, fortfarande, svarta ögonbryn, frisyren har rätt längd för att få till det rätta rufset, skägget är precis så långt att man kan pilla tillfredsställande i det. Rynkorna i ansiktet har lagt sig rätt och mina tänder är fortfarande tandstensfria sedan det senaste tandläkarbesöket.
Jag är nöjd helt enkelt. Och samtidigt lite orolig.
För en timme sedan kom jag nämligen körande mot vår uppfart då jag rullade ner rutan för att prata med min svägerska som precis innan hoppade ut ur sin bil med ett ”POW!”, liksom. Även hon var uppenbart i det tillstånd som jag försökte beskriva ovan. Hon berättade då att hon kände sig i form, tränade flitigt, hade fikat med en god vän och var allmänt fredagsglad. Efter en stunds gladprat kom vi fram till att vi båda just nu är som den där bananen som inte är hårdgrön och sträv och inte mjukbrun och äckelsöt utan spänstigt gul och ett trevligt mellanmål. Vi konstaterade dock, som avslutning på samtalet, att den perfekta bananens livslängd är oroväckande kort. Därav min oro.
Precis idag är jag gulspänstig och lagom söt. Jag är kanelsnäckan som nyss tagits ut ur ugnen, avokadon med den rätta krämigheten, det lagom varma kaffet, den nyköpt pigga tulpanbuketten och brunsåsen utan skinn.
Och jag försöker njuta.
I morgon är jag kanske mjukbrun och äckelsöt, torr och överkrämig, kall och slokande med skinn.