Jag tänkte försöka ge mig på en anekdot som fick mig att vakna med ett leende på läpparna. Jag tänker skriva i presens för att det oftast blir mer levande då men det hela utspelade sig för cirka tjugofem år sedan på den tiden då jag umgicks dygnet runt med en av mina finaste vänner i livet. Vi kan kalla honom ”Tomas”.
Vi sitter i ”Tomas” bil på väg från Malmö till Trelleborg då vi båda inser att vi aldrig har stannat till vid ”Skegriedösen” vilket är en dös vid Skegrie. Skegrie är en liten by utanför Trelleborg och en dös är en stenåldersgrav bestående av en hög med stenar omgiven av stenar.
Vi stannar bilen i en sån där parkeringssträcka vid vägen som är till för att måttligt entusiastiska ungdomar ska kunna sälja jordgubbar på sommaren, och går fram till en informationsskylt i lagom läshöjd. Den berättar att dösen är en cirka femtusen år gammal stenkammargrav från yngre (och kanske lite hippare) stenåldern. Vi förbluffas också, då vi försöker läsa den tyska översättningen, av att ”Skegriedösen” heter exakt samma sak på tyska.
Vi står en stund stirrar på stenarna innan ”Tomas” blir uttråkad och försöker knuffa ner mig under den största stenen som står uppallad på lite mindre, men fortfarande ganska rejält stora, stenar. Han misslyckas men vi börjar ändå spekulera i vad som hade hänt om vi hade stört gravfriden för den stenåldersmänniska som en gång i tiden gick till vila under den omständligt arrangerade stenhögen.
Ingenting hade väl förmodligen hänt. För visst är det väl så att man aldrig hör talas om att nutidsmänniskan bli hemsökt av en stenåldersmänniska. ”Längre fram på stigen såg jag plötsligt hur en genomskinlig gestalt med neanderthala drag, klädd i djurhudar och med flintyxa, gled fram i mörkret.” En otänkbar mening, eller hur!? Av någon märklig anledning började andar bli osaliga lite längre fram i världshistorien.
Hursomhelst bestämmer vi oss för att dra vidare mot Trelleborg och jag börjar min korta vandring mot bilen då jag hör ett fasansfullt muller som inte liknar något jag tidigare hört. Min första tanke är att lätet kommer från underjorden och att vi nu ska bli de första att bli uppläxade av en stenåldersmänniska som blivit störd i sin vila. När jag vänder mig om ser jag i stället hur ”Tomas” står böjd som en makaron och krystar fram en fis utöver det vanliga, rakt på informationsskylten som kommer i svajning på sin stång. ”Så här kan INGEN i världshistorien hittills ha gjort”, säger han, ansträngt röd i ansiktet men med ett nästan saligt leende.
Här skulle denna anekdot kunna sluta men hade förmodligen då ansetts vara en något plump grabbhistoria med hög ”janne loffe carlsson-hö hö hö-faktor”. Men så är inte fallet.
Vi satte oss uppmuntrade i bilen och fortsatte vår färd mot hemstaden. ”Tomas” gasade på och bilen höll säkert hundra på sjuttiosträckan. Precis där och då rusar plötsligt ett rådjur ut på vägen femton meter framför bilen. Eller rådjur, förresten. För anekdotens skull vill jag minnas att det var en monsterdovhjort av rasen ”Belgian Blue”. ”Tomas” stampar på bromsen och vi undviker en fasansfull kollision med minsta möjliga marginal.
Efteråt sitter vi skakade med kaninungedunkande hjärtan då det går upp för oss att fisen räddade våra liv. Hade inte ”Tomas” tagit sig tiden att leverera sitt bidrag till världshistorien hade vi säkert hunnit femton meter längre på vägen och katastrofen hade varit ett faktum.
Där fick ni en angelägen anekdot till morgonkaffet.