I slutet av Hitchcock-filmen ”Fåglarna” vandrar överlevarna genom ett hav av fåglar som lugnt betraktar deras nervösa väg mot bilen. Huvudpersonerna går försiktigt i samlad trupp, angelägna att inte störa den plötsliga frid som lagt sig över fiskeläget där historien utspelas. Ett och annat fågelläte är det enda som hörs i den kusligt tysta scenen innan bilen startar och rullar iväg mot ett stort THE END.
I morse när jag lämnade omklädningsrummet i folkhögskolans idrottshall möttes jag, i kapprummet, av ett hav av tonåringar från en annan skola. Tonåringar som av olika anledningar inte deltog i idrottslektionen som pågick i hallen. Ett och annat målbrottsläte var allt som hördes i det knäpptysta. En kuslig stämning infann sig och jag kände mig ensam i en värld där jag inte hör hemma. En värld där man dricker energidryck, säger lol och förstår hur man använder hashtags. De betraktade mig lugnt innan deras blickar återvände till iPhone-skenet.
Mitt i den trånga, gastkramande tystnaden stod mina skor och jag visste att jag var tvungen att slå mig ner på bänken och knyta dem. Jag förbannade att jag inte knutit upp dem innan träningen eftersom jag då bara hade kunnat kliva i dem och smyga ut. I stället drog jag nervöst i fel skosnöre vilket gjorde min dubbelknut ännu svårare att få upp.
Plötsligt blev jag väldigt medveten om mina egna ljud. Andas jag inte lite väl högt? Hörde jag ett litet visselljud ur ena näsborren? Gubbstånkade jag då jag böjde mig fram för att knyta? Bäst att försöka hålla andan resten av skoknytarproceduren.
Med viss syrebrist men med skorna äntligen på fötterna reste jag mig så värdigt jag kunde och lyckades då knuffa till bänken som gav ifrån sig ett skrapljud mot golvet. Jag svepte oroligt med blicken över tonårshögen och försökte febrilt se oberörd ut då jag, i periferin, kunde se hur tre tonårstjejer såg på varandra, simultanskakade på huvudena och utstötte ett fnissläte innan de fortsatte att umgås via sociala medier. Jag gick sedan så långsamt jag vågade mot entrédörren. Sista biten halvsprang jag.
I friheten utanför sporthallen funderade jag på det bekanta i den märkliga situationen som nyss hade utspelats. Jag förstod att jag nog bär på rester från gamla trauman då jag plötsligt kom ihåg de evighetslånga korridorerna på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg. Korridorer som kändes som en catwalk då man, då och då, tvingades att, helt ensam, passera en äldre klass som satt på bänkarna och väntade på lektion.
Vid dessa tillfällen slutade man helt att fungera. Trots att man hade lärt sig gå vid tretton månaders ålder blev man plötsligt tvungen att tänka efter. Hur är det nu man går igen och, framför allt, hur går man naturligt framför äldre tjejer? Oftast slutade det med att jag nästan haltade fram i korridoren, förvirrad kring vilken gångstil jag skulle välja.
Det var också livsviktigt att utstråla lugn och samtidigt se spännande och världsvan ut. Jag misstänker att mina hjärtslag syntes genom tröjan där jag haltade fram med ett fånigt ”allt är lugnt”-leende. Jag tror också att jag såg spännande ut på fel vis med mina gigantiska glasögon och min jättefrisyr. Som Mark Chapman med afro, typ. Det var inte heller lätt att utstråla världsvana då mitt största äventyr dittills var att jag hade cyklat till Anderslöv en gång.
Jag minns sucken av lättnad var gång jag lyckades passera det livsfarliga utan att dö. Hur jag, i alla fall innan nästa korridor, gick mot ett stort skönt THE END.