Tredje åket stundar och jag står vid kanten av branten med en förbluffande vacker avgrund framför mig. Åre viskar: ”Nu är du uppvärmd så ös på och James Bond-tuffa dig inför din fru, dina barn och andra intressenter”. Resten av familjen har redan susat iväg och syns nu som sicksackande prickar hundra meter söderut. Jag stavar på och jobbar upp en hisnade hastighet då jag plötsligt ser min högerskida en och en halv meter längre fram, glidandes, i godan ro, för sig själv, som en karismatisk sångare i ett halvdant band som bestämmer sig för att satsa på ett soloprojekt och därför lämnar bandet i sticket. ”Där ska inte den vara” hinner jag tänka innan jag rasar i backen som en bombad elefant (tack för den, Lars Ekborg).
Höger smalben är det första som når marken men smällen ”dämpas” av vänsterskidans vassa kant. Det bör göra ont men mitt största bekymmer är huruvida jag faller med värdighet eller ej och jag ser mig oroligt omkring när jag slutligen fått stopp på alla sprattlande kroppsdelar. Ingen verkar bekymrad över mitt tillstånd utan slalomar förbi, lagom nära det hinder som jag nu utgör. I, i stort sett, lodrät läge lyckas jag få loss vänsterskidan från pjäxan och samlar sedan ihop picket och packet och börjar bestiga Mount Åreskutan med bestämda steg. Inledningsvis bekommer inte skid- och stavbördan mig ett dugg men efter tio meters klättring känns det som om jag kånkar på en medelstor optimistjolle. Med en flytvästklädd passagerare.
När jag, flåsande som en Let’s Dance-deltagare, når toppen haltar jag fram till tjejen som sköter sittliften och flämtar att jag behöver hjälp med bindningen på min trilskande högerskida. ”Sån’t ka’nte jag, hallåå!” säger hon tonårsbuttert och pekar på en skylt i vilken diverse verktyg dinglar i tunna vajrar. På skylten läser jag: ”Behöver du ändra dina inställningar? Använd gärna våra verktyg!” Jag blänger åt tonårs-nippertippans håll apropå att behöva ändra inställning och greppar sedan en stjärnskruvmejsel. Skidbindningen bjuder på en uppsjö av skruvmöjligheter och jag står en stund lika förvirrat handfallen som en ål inför ett par rosa foppatofflor.
Efter att ha skruvat på alla skruvar, mest för att ge sken av att jag vet vad jag gör, ger jag till slut upp och går fram till lifttösen igen. ”Jag tror jag saknar en skruv och behöver åka ner till skidshopen. Är det okej?” säger jag lite onödigt fjäskigt. Hon svarar att det går bra och lyckas missa tillfället att göra narr av min ”saknar en skruv”-kommentar. ”Samla dina grejor och var beredd att hoppa på i farten på den nedåtgående liften” sa hon. ”Och gör ett litet hopp så du får upp rumpan. Den är inte riktigt anpassad i höjd för att bara sätta sig!”
Första försöket misslyckas och jag glider av liften och tvingas krypa ihop till en liten boll för att den ska kunna passera över mig. Vid andra försöket lyckas jag få studs i pjäxorna och landar, med famnen full av skidor och stavar, mitt i liften och åker sedan, ensam och skamsen, nedåt medan resten av skidvärlden åker uppåt. Anna och barnen syns tydligt på avstånd bland de mötande liftarna. Jag vinkar och essemessar att jag ska fixa min skida och att jag sedan åker upp och väntar på dem vid liftavhoppningsplatsen.
Sagt och gjort. En gammal räv i skidbranschen skruvar hjälpsamt på rätt skruvar och jag återvänder till toppen där jag står en stund och väntar på att återförenas med fru och barn.
Tidigare på dagen har vi pratat om att Annas ceriserosa skidbyxor är lätta att känna igen bland alla människor och mycket riktigt ser jag henne omgiven av barnen cirka femtio meter bort i en uppåtgående åttamannalift. Då de närmar sig slänger jag ett antal ”gu’, va jag har saknat er”-kyssar samt hjärtformar tummar och pekfingrar i deras riktning. Ekipaget närmar sig och jag fortsätter mina ömhetsbetygelser tills jag börjar fundera på varifrån Anna har fått en gråsvart sjal. Den hade hon inte i morse. När liften är cirka femton meter bort inser jag, till min fasa, att jag har slängt kyssar till nån annan än Anna, en äldre, gråskäggig man, inte helt olik den gamle smiskförespråkande ris-terapeuten Hans Scheike, missklädsamt iklädd ceriserosa byxor. När han och hans sällskap av två korta män(?) hoppar av liften är jag plötsligt väldigt försjunken i min mobil.
Uppmärksamma läsare sitter nu och oroar sig över hur mitt smalben mår där jag står. Jo, tack, det ömmar lite sådär lagom men jag bestämmer ändå att tappert åka på några timmar till. Tills min vänsterskida väljer att följa sin kollegas exempel och lämnar mig mitt i ett rasande störtlopp (ja, jag överdriver lite för spänningens skull). Än en gång blir det platt fall och jag utför ”sälen” utför i cirka elva meter innan en puckelpistliknande driva sätter stopp för det pinsamma glidet. Denna gång slänger jag upp skidorna på axlarna och svordomar mig ner till min väntande familj väsandes: ”Nästa gång reser vi fan ta mig till Kanarieöarna”.
Väl tillbaka i stugan sliter jag mödosamt av mig understället och möts av ett smalben som mer ser ut som ett lår. Ett rejält sådant. Som Ricky Bruchs ungefär.