Tack, Lions Club Östra Göinge, för förtroendet och äran att få tala här idag. I många år nu har jag här fått lyssna på begåvade talare som begåvats med just talets gåva. Bra människor som stått på denna bra plats och sagt bra saker bra. Jag ska ge mig på ett tal om hur en trelleborgare blev göing och hur en av Svea rikes vackraste pärlor kunde gått mig spårlöst förbi. Och jag har svårt att tänka mig en bättre plats att begå min högtidstalsdebut på.
Min taldebut begick jag när jag gick i fyran på Pilevallskolan i Trelleborg. Jag fick då i uppgift att öva in ett välkomsttal till föräldrar, släkt och syskon som skulle få njuta av en stunds högklassigt skådespeleri från mina klasskompisar i det årliga julspelet. Min polare, Niklas Juul, ja han hette faktiskt så, spelade en grym och lite närsynt Herodes på cirka 27 kilo, Micke Jynsen, en annan polare, spelade herde och la ner hela sin själ i sin enda replik: ”Vi följde stjärnan” medan han pekade på en spretig pappstjärna som tejpats fast i taket. Och rollen som Jesusbarnet gjordes av en trasdocka som lindats i en diskhandduk och lagts i en plastback. Hursomhelst. Min uppgift var alltså att välkomna alla i den fullsatta matsalen och som jag hade övat. ”Fyrorna på Pilevallskolan hälsar er hjärtligt välkomna till vårt julspel. Det blir fika efteråt.” var det tänkt att jag skulle säga. Inte alltför svårt. Jag minns att jag, då jag övade, hade vissa bekymmer med ordet ”hjärtligt” som inte låg helt naturligt i min tioåriga mun. När ridån drogs undan och jag stod ensam och pytteliten inför drygt hundra människor framgick det att jag hade bekymmer med vartenda ord. Förbluffad märkte jag att orden liksom fastnade som kardborre på min snustorra tunga. När orden tills slut släppte trillade de ur mun på mig i en salig röra. Jag pep fram nånting i stil med: ”Fyrorna hälsar… att det blir fika… Hjärtligt… Julspel” innan Marianne Sylvan började sufflera lite för tyst och jag sa: ”Va, va?” några gånger innan jag vacklade av scenen i nån form av chock. Men mor och far var stolta ändå.
I dag, göingar, den 6 juni 2017, ska jag nu hålla mitt allra första högtidstal och det är hög tid då jag sedan en tid, i tid och otid, känt mig hög på den här tiden, vår vår här i vår vackra vrå av Sverige, vår vår som nyligen bytt namn till sommar.
När man, mot slutet av 1800-talet, skulle enas om en dag att ”fira de fosterländska minnena” velade man fram och tillbaka mellan Karl den tolftes dödsdag den 30 november och Gustav Vasas kröningsdag den 6 juni. Vilken fasa om inte Vasas fans hade vunnit. 30 november. Då hade ni förmodligen stått här när Sverige, i ärlighetens namn, är som fulast i snöblandat, nollgradigt beckmörker med glömda paraplyer och svurit över att detta tal aldrig tar slut eller helt enkelt valt att ”fira de fosterländska minnena” från Playa del Inglés på Kanarieöarna. Men i stället fungerar nu Sveriges nationaldag som ett startskott för sommaren, den tid då svenskarna lever upp. I synnerhet de svenskar som valde att läsa till lärare en gång i tiden. Den vackraste tiden är här. Knoppar har brustit så det nästan smattrat i våra sagoskogar, all grönska man kan önska har ekiperat trän och buskar, pollen från hagen har lagt sig som gult damm på pållen i hagen, massa mossa mjukar nu upp gräsmattan och luften är så mättad av blommiga sommardofter att den nästan är trög att andas.
Andra sommardofter som tändvätska och halvt kremerade kotletter sprider sig nu över bygden när far i huset står koncentrerad med sin grillöl och leker med eld. För nu, alla damer, nu kommer tiden då ni lugnt kan luta er tillbaks och slappna av medan maken tar huvudansvaret för middagen. Ni behöver nu bara ta emot middagsgästerna och kanske bjuda dem på en drink, duka fram glas, bestick och tallrikar, skiva grönsaker till en sallad, blanda kalla såser, förbereda och ställa in en krämig potatisgratäng i ugnen, skiva brödet som ni nyss bakat, ladda kaffekokaren, vispa grädden till efterrätten, snoppa jordgubbar, hämta en ny öl till maken som inte vill lämna sin grill obevakad, vika servetter och tömma en diskmaskin. Sedan kan ni lugnt slå er ner och njuta av allt beröm… som öses över maken som så duktigt har grillat köttet som ni marinerat. En härlig tid.
Det kan verka kort men jag har verkat och bott här i Östra Göinge i tolv år, inte så länge kanske men en hel livstid för en hyfsat sund Cocker Spaniel. Tänk på de’! Jag har, i egenskap av lärare, undervisat göingeungar och ungdomar i musik och svenska. Ungdomar som, såsom ungdomar oftast gör, har vuxit upp till unga vuxna. Det händer numera att jag, i vuxna män och kvinnor, ser spår av gamla elever som jag då febrilt försöker komma ihåg namnet på. ”Hej Daniel” säger de. ”Heeej …duu” svarar jag… och skäms. Jag är hopplös på namn men evigt tacksam för alla mina fina elever jag har fått se växa upp genom åren. Ja, jag är så pass glad för göingeungar att jag har gjort två egna som båda pratar flytande göingemål och säger obegripligheter som ”på reedit” och ”vi har för nårra”.
Men länge var denna paradisiska plats, Östra Göinge, okänd vildmark för mig. Då vi, i tredje klass, satte oss i en buss med våra medhavda prickig korv-mackor och Oboy sjungandes ”En busschaufför…” för att glida ut på en utforskande skånetur lyckades denna ”man med glatt humör” helt missa denna vrå av Skåne som förblev outforskad för oss stackars trelleborgskids.
Nu har jag nämnt Trelleborg så många gånger att det kanske är på sin plats med en liten lektion om nämnda stad.
Tolv mil fågelvägen härifrån, vid sydkusten, ligger Trelleborg. Min barndoms stad. Där jag växte jag upp i stanken. Det är då ingen stadsdel i Trelleborg som heter ”Stanken” utan jag syftar på vad folk brukar säga om staden. Elakt folk, alltså.
Elakt folk brukar skämta om att även gravt synskadade människor finner vägen dit på grund av den distinkta tångdoften som slår emot en vid infarten från Malmö. Riktigt elakt folk påstår att, under Gislövs marknad, när vinden ligger på från havet och tången jäser och nästan bubblar i högsommarvärme flyr trelleborgarna in i marknadens bajamajor för att få frisk luft.
Elakt förtal, säger jag. Trelleborg har så många andra dofter såsom avgasdofter från tysklandsfärjor på tomgång i hamnen eller doften av den där svartgrå gummiröken från gummifabriken. Nej, det luktar kanske inte så gott om Trelleborg men om man bortser från det och att det alltid blåser där så rekommenderar jag alla göingar att någon gång semestra i Palmernas stad. Undvik cykelsemester eftersom det blåser motvind på vilket håll man än cyklar. Apropå blåst förresten. Då vi hade bestämt oss för att flytta till Glimåkra berättade jag för mina trelleborgsvänner att jag nu minsann skulle flytta till lugnet i göingeskogarna och slippa blåst. Den 8 januari 2005 gick flyttlasset till Vänstersvängen 5 i Hittarp, Glimåkra. Känns datumet igen? Samma kväll blåste alla stormars urmoder, Gudrun, in över Göinge. En mardröm som tog vår ström, gjorde plockepinn av våra skogar och satte våra tegelpannor på prov.
Men nu känner jag att jag går handlingen i förväg. Jag vill komma till hur kärleken till en av era infödingar visade mig vägen hit till vår vackra vrå av Sverige.
År 2000 började jag plugga till lärare i Malmö och i min klass fanns en trevlig tjej som var provocerande klok och vacker som en dag. Eller…en dag räcker inte. Vacker som flera dar. Vacker som en vecka. Minst. En förtrollad försommarkväll på en förfest föll jag som fallfrukt för denna fina flicka från Göinge, min fina göingeflicka och fru, min Anna. Förbaskat förälskad förstod jag att det här inte var en vanlig tös, utan det var HON med stora bokstäver. HON som just nu är tvungen att vara i ridhuset med vår dotter och därför inte kan ta del av dessa kärvänliga ord. Men ni kan kanske berätta efteråt. Tack för henne, Göinge, eller ja, Uno och Lillemor.
Nu gör vi ett litet hopp.
Hösten 2004 var vi hyfsat nygifta och bodde i en lägenhet som låg på Brobygatan i Malmö. En gata döpt efter det samhälle med en gigantisk katt genom kommunhuset som vi körde igenom då vi hälsade på svärföräldrarna. Vid vår stationära dator satt Anna ofta och surfade hejvilt på Hemnet och Platsbanken. Vi var nästan färdiga lärare, behövde jobb och var sugna på att försöka föröka oss, ja kanske inte precis där och då…eller ja. Vi var i alla fall överens om att vi ville lämna malmöbullret för en mer lantlig tillvaro att låta eventuell avkomma växa upp i. På datorns tjocka skärm dök plötsligt några lärarjobb upp. På en skola vid namn Snapphaneskolan, i en by vid namn Knislinge som tydligen låg nära Annas hemby, Glimåkra, där ett hus påpassligt nog ville bli sålt. Östra Göinge kallade och vi kom. Och snart kom avkomman också och för att inte komma av oss fortsatte vi och snart kom avkomma två. Och nu är vi göingar allihop.
Under mina tolv år som göing har jag tagit igen det jag missade i tredje klass och ju mer jag utforskar bygden, desto fler pärlor finner jag.
Avslutningsvis, mina vänner. Nu kommer den tid då vi kan tanka ljus och tänka ljusa tankar.
Då vi kan slå oss ner på en brassestol, med en god bok vid Trollabadet och lyssna på sorlet från glada badbarn.
Då vi kan frossa räkor så det räcker och blir över på översta däck på Immelnfärjan medan himmeln färgas röd då solen kryper till kojs bakom tallarna i den ljumma sommarnatten.
Då vi kan bjuda fina vänner på fina viner och sedan bli bjudna tillbaka. En finfin vin-vin situation. Varför inte duka upp ett flott bord ombord på en flotte i Denningarum och picknicka er fram med minst en tå i Helge å.
En tid då vi kan förlora i tennis mot våra barn på tennisbanorna i Hanaskog för att sedan ta ett svalkande bad i den närliggande bassängen och avsluta det hela med glass och bangolf.
Då vi kan stå inför det svåra valet mellan sillamacka och gigantisk korv vid Tydingesjöns servering.
Då vi, i skymningen, kan sicksacka försiktigt mellan älgarna på Sibbhultsvägen.
Då vi kan trotsa vår gäddskräck och doppa oss i Gummarpssjön och sedan avsiktligt köra vilse på små skogsvägar och som av en händelse hamna i Hylta.
Som ni hör har jag fallit för Östra Göinge som furor föll för Gudrun. Jag är dagligen tacksam för den trygga göingska famn som jag, och många med mig, har fått krypa upp i. Tacksam för att min vrå av världen visade sig finnas i Drakaberga i glimrande Glimåkra i Östra Göinge, Sverige.
Njut av nationaldagen… Hjärtligt… Det blir fika efteråt.
Tack!