En sällsynt blå himmel efter dagar av nästan aggressivt regnande. Skönt. Då slipper jag kanske bygga den där arken ändå.
Det tackar jag för. Jag hade ändå inte orkat. Jag är trött som ett spädbarn efter helgens extrema musicerande, på fredagen med Fartygsorkestern på MS/Immeln och på lördagen med Clara på Åhus Finest. Jag är numera en väldigt sporadisk musikant och mina fingertoppar ömmar som ett ständigt pågående blodprov.
Men oj vad de har skött sig. Med ett femtiotal låtar på repertoaren, utan ackordpapper, borde det gå fel oftare. Men fingrarna har en tendens att landa rätt på gitarrhalsen. Även om jag ibland får panik då jag inser att jag inte har någon aning om vad som sker några ackord längre fram trots att jag har spelat låten i tjugofem år. Om jag börjar tänka i det läget är det kört. Oftast räddas jag av muskelminnet som skickar fingrarna i rätt riktning men då och då händer det att jag famlar över halsen och trycker lite på måfå. Och får då en ”va fan håller du på med-blick” från Anna eller Clara. Med all rätt. Det är inte lätt att sjunga med en gitarrist som uppfinner ackord i realtid.
Att spela gitarr är lite som att bowla. Så fort man börjar tänka går det åt helvete.
Jag kan bli lite fundersam på hur mycket av min hjärnkapacitet som upptas av tonarter och ackord. Om min hjärna hade varit ett hus misstänker jag att musikrummet hade varit det största. Med tanke på hur sällan jag numera faktiskt använder mina musikaliska kunskaper kan man jämföra rummet med det där finrummet som bara användes vid kalas i gamla hus. Men så får det gärna vara. Även om utrymmet hade kunnat användas vettigare har jag hellre musik i huvudet och mindre koll, än tvärtom.
Men jag är trött, som sagt. När man kommer hem vid spöktimmen efter en spelning är det väldigt svårt att komma till ro. I gårkväll kom jag innanför dörren, satte skorna, satte mig vid bordet och satte i mig en skål flingor (rock’n’roll!) och gick och la mig. Helt slut och klarvaken. Slut i huvudet efter att inte ha tänkt på ackord en hel kväll. Hjärntrött, liksom. Och klarvaken för att det kändes som om små spanjorer rusade framför tjurar genom min kropp. Det kröp i hela mig och myrornas krig pågick bakom mina stängda ögonlock.
Jag förstår varför en musiker med trött hjärna gärna tar ett järn efter spelningar.
Nu ska jag somna ifrån ”House of Cards” på Netflix.
Go’natt!