En dammig doft av gamla böcker dominerade den stora runda lokalen som fyra decennier tidigare fungerat som sjukhussal men som nu inhyste stadens bibliotek. De urdjursspäckade blanka golven hjälpte knappast tystnadskravet på traven men dämpande mattor hade lagts i barnavdelningen.
Mina jackärmar var fortfarande obekvämt fuktiga efter den oundvikliga vattenleken i den porlande fontänen framför entrén till byggnaden.
Far gav sig in som Indiana Jones i labyrinten av bokhyllor på jakt efter försvunna skatter medan jag och min syster rotade i barnboksbackarna.
Jag ställde mig på tå för att nå upp till disken där jag lade två Nicke Nyfiken-böcker. Blygt tittade jag på damen med det märkliga namnet Lena Bibliotekarie. Ett litet ansikte stack ut ur ett enormt burrigt hårsvall och hennes läsglasögon hade glidit farligt nära nästippen, på vippen att glida över tippen. Hon var klädd i en kulturtantsuniform bestående av hemmastickad brun kofta över blus, en kjol och fotriktiga sandaler. I minnet vill jag också placera ett halsband med en stor bärnsten vilket hade varit pricken över i:et, men jag anar att det är en efterkonstruktion. Min far rabblade upp mina och syrrans uppgifter och damen skrev på skrivmaskin. Jag misstänker att mor hade skrivit ned våra fyra sista siffror på en lapp. Barnens personnummer har aldrig varit fars paradgren.
I en liten plastficka placerades det blå kortet, mitt alldeles egna lånekort, min nyckel till alla dessa berättelser som tålmodigt väntade innanför pärmarna. På hyllor efter hyllor i rad på rad. Ovärderligt och gratis.
Jag minns att lånekortet skulle var giltigt ända till 1984. NITTONHUNDRAÅTTIOFYRA! Svindlande långt in i framtiden då jag skulle vara tretton, bilar skulle kunna flyga och folk skulle kunna bo på månen.
Med hjälp av Magnus, Brasse, Eva och min storasyster var nu läskoden knäckt, men lusten att bli berättad för hade min far väckt. Tidigt satt jag och min syster i hans knä och fängslades av hans mustiga berättelser om sin uppväxt. Berättelser som tycktes leva sitt eget liv beroende på fars dagsform. Ibland målades de om i nya färger men grundstoryn förblev den samma. Om hur han och hans polare, med fjädrar i håret, hade lyckats stoppa tåget vid Östra stranden. Eller hur hans invandrarvän, Batscho (eller om det var Butscho), brukade be far att följa honom hem eftersom han påstod att spöken brukade springa ut från kyrkogården och dra i hans pakethållare då han cyklade hemåt.
Både mor och far läste gärna för oss innan vi skulle sova. Skillnaden var att mors läsning hade ett bättre flyt. Vår kvällströtte far tystnade ibland tvärt, mitt i en mening, och vi tvingades knuffa igång den avstannade berättelsen som sömndrucket återupptogs innan orden åter blev mummel och nästa stopp var ett faktum.
Jag provade nyligen en gratismånad med Bookbeat, en talbokstjänst där fantastiska uppläsare läser upp i stort sett vilken bok man än vill lyssna på. Ganska omgående märkte jag att det inte var något för mig. Urvalet var för stort. Så fort jag började lyssna funderade jag på om jag inte borde lyssna på något annat. Dessutom skulle det kosta 169 kronor fortsättningsvis och då föredrar jag att sköta läsningen själv.
Däremot hade jag gladeligen betalt dyra pengar för en tjänst där man kunde få min fars röst att läsa böckerna. Med små plötsliga avbrott följt av smaskande gäspningar och mummelord.
Tack för det där lånekortet, far!
Som det har berikat min värld.