Jag minns hur jag, då femtonårsdagen närmade sig, stod i valet och kvalet mellan moped och gitarr. Om jag blev motorburen skulle töser kanske plötsligt få upp ögonen för min, i huvudsak, inre skönhet. Jag skulle kunna gasa tufft och kanske stanna till vid ett Date-doftande tjejgäng och stå och hänga och spotta lite nonchalant så som jag hade sett killar göra med framgång i alla tider.
Eller så kunde jag skaffa gitarr och sitta ensam på mitt sorgliga tonårsrum och nöta ackord och försöka planka Simon and Garfunkel-låtar.
Ett klurigt val för en liten färsk människa. Men jag valde rätt. Har det visat sig gång på gång.
Senast i går kväll. Jag har svårt att se att jag och Anna hade kunnat piska upp samma stämning med varsin mikrofon, ett munspel och en moped på MS Immelns räkfrossa.
Jag måste framhålla att stämningen som åsyftas ovan var ett samarbete mellan oss och båtens festglada gäster. Under aftonens gång tvingades vi gradvis skruva upp volymen för att överrösta allsången som stundtals var så stark att det kändes som att vi stod och mimade.
Jag kom att tänka på dokumentären om The Beatles som jag såg i veckan. De tvingades sluta att turnera eftersom förstärkarna saknade kräm nog att överrösta tonårstöserna. I går var vi The Beatles. Även om tonårstöserna lyste med sin frånvaro. Precis som då jag var femton.
I stället spelade vi inför gott folk i vår ålder, även om vissa hade nått det som kommer att vara vår ålder om tjugo år. Märkligt många var granna grannar. Nuvarande och före detta. ”Well it’s great to do a neighborhood concert” som Paul Simon säger på ”The concert in Central Park” som jag försökte planka som grön gitarrist. Och liksom förra året fick vi höra hybrisframkallande kommentarer som: ”Ni är ta mej fan bättre än Bruce Springsteen”. Och Eurythmics. Och The Rolling Stones. Och så vidare. Hade beröm varit grädde hade vi platsat i Biggest loser idag.
Tack alla fina räkfrossare som har hjälpt oss att trivas i sommar.
Och tack till mitt femtonårsjag som valde sex strängar framför två hjul och en förgasare.