Författare: daniel

”Isabella, kom ut i natt”   

     Ulf Lundell har väl aldrig varit känd för sina tydliga fraseringar. Tvärtom har jag ibland blivit sur på att han slarvar bort sina fantastiska texter genom att sjunga dem som om han håller på att somna och samtidigt har en skållhet potatis i munnen. 9.34 in i låten ”Isabella” blir hans sång dock plötsligt helt tydlig då han sjunger: ”Isabella, kom us i nass”. Tydligt men obegripligt.

 

”Kom hit i kväll och värm mig. Kom hit med vin och bröd”

     En sliten Ulf sjunger sprött och vackert (ja, faktiskt) om de älskandes förbund mot det hopplösa i världen i ”För dom som älskar”. Problemet är att frasen om vinet och brödet ovan snarare låter som: ”Kom hit med wienerbröd”, vilket förtar allvaret något. Man får en känsla av att Ulf är lite sötsugen och vill fika snarare än att älska.      

 

”Jag har växlat ringar i hopp och tro”

Till Ulfs försvar missuppfattade jag i stort sett varje textrad då jag inledde mitt fanskap (läs engelskt uttal på fan, fän). Nästan som om jag sökte förvirring. I ”Ute på vägen igen” hörde jag: ”Jag har växlat ringar i Honolulu”, vilket faktiskt inte stör förståelsen av den fortsatta texten. Numera kan jag inte för mitt liv höra ”Honolulu” hur jag än försöker (och innerst inne vill då det är lite roligare än ”hopp och tro”).

 

”En två, en två tre fyr”

     Inräkningen av ”Hon gör mej galen” från live-skivan ”Maria kom tillbaka” förtjänar ett hedersomnämnande. ”En hå, en två tre fyr”, antyder att han kanske hade planerat ”Hej hå, en två tre fyr” men ändrar sig i sista stund och lyckas blanda ihop saker och ting.

”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara”

En bra bit in i vuxenåldern slog det mig att jag burit runt på en missuppfattning ända sedan barnsben. Som liten och söt fick jag nämligen för mig att sången ovan var en uppmaning till tomtegubbar att lämna oss lustiga i fred. Vi som går omkring och är lustiga ber alltså tomtegubbarna att ge fan i oss, att låta oss vara. Ägna ni er åt att slå i glasen så sköter vi vårt, typ.

”Säga vad man vill men man kan inte sitta still när man har fått en boogie i sitt huvud”

     Anders Glenmarks lyrik kanske inte riktigt når upp till dylansk nobelprisnivå men den blev i alla fall klart roligare med min missuppfattning. Eller snarare felhörning. Hans något krystade popstockholmska sångleverans inbillade mina öron att han sjöng: ”Säga vad man vill men man kan inte sitta still när man har fått en bok i sitt huvud”. Detta målade upp en något bisarr bild av hur man beter sig av smärtan som uppstår då någon drämmer en bok i ens huvud.

”I remember how rough your hand felt in mine on my wedding day”

     Så inleds underbara ”Walk like a man” om Bruce Springsteens komplicerade förhållande till sin pappa. I alla fall när han sjunger den. Själv skrålade jag: “I remember our rough year and felt on by on my wedding day”. År ut och år in, genom fyra och ett halvt år av engelskstudier på högskola för att bli engelsklärare. Plötsligt en dag ifrågasatte jag vad i helvete jag på fullaste allvar hade gått runt och sjungit. ”Jag minns vårt tuffa år och kände på av på min bröllopsdag”. Kanske inte så dumt ändå. Skulle kunna tolkas som att någon, på usel engelska, förmedlar att han höll på att få kalla fötter på sin bröllopsdag, eller i alla fall var på/av inför äktenskapet.

Nästan bättre än originalet.

 

 

 

Jag har, som många andra, suttit, om inte klistrad så typ tejpad, framför ”Mandelmanns gård” på torsdagar och förbluffats över deras finurliga trädgårdstips och lyriska kärlek till grödor, djur och natur. Nu är säsongen slut och jag får därför försöka vara min egen Mandelmann framöver.

Här i Drakaberga har vi också djur, natur och kanske inte grödor utan snarare grodor runt knuten. De få grödor vi har består av gräslök, rabarber, en björnbärsbuske och sparris som vi varje år glömmer att skörda och som därför bara står som sorgliga störar i vår trädgårdslandshörna.

I ”Mandelmanns gård” fick man följa naturens skiftningar ur vackra kameravinklar och med hjälp av piffiga drönarvyer. Jag skulle vilja höra hur många ”tjohon” Gustav hade lyckats pressa fram över våra vyer just nu. Träden står sorgligt kala i fyra nyanser av gråbrunt. Mullvadsjäveln har tydligen haft släktträff under precis hela vår före detta gräsmatta. Vildsvinen har ”äntligen” hittat tillbaka till våra nejder och gått bananas i vår ena hage. Hästarna vadar i gyttja och betar daggmask. Här ser rent utsagt för djävligt ut.

Hästarna leder in oss på våra kära djur som vi lever med. I samklang och harmoni likt herr och fru Mandelmann. Nästan.

Jag återkommer till hästarna och inleder med att berätta om det djur som är svårast att samklanga med.

Hon heter Sandwich, består i huvudsak av päls, har uppspärrade ögon och ser konstant förvånad ut. Därför har hon också begåvats med smeknamnet ”Ugglan”. Hennes syster är varm, pigg och kelen. Hon är asocial, lite märklig och förvånad.

Igår morse återkom jag till entrédörren efter att ha släppt ut hästar i hagen. I släptåg hade jag två stallkatter, en pigg och en skeptisk. Milia kunde knappt komma in i huset fort nog och försökte tränga in genom dörrspringan innan jag hade tryckt ned handtaget. Sandwich stannade fem meter innan dörren och gav mig en förvånad uggleblick. Jag kssksskss-ade en lång stund tills jag blev trött i tunga och käke. Katten bara stirrade på mig. ”Förväntar du dig verkligen att jag ska gå in i värmen?”, typ. Till slut stängde jag dörren, ställde skorna och gick in i köket där jag, genom glaspartiet i skjutdörren, möttes av en förvånad blick där man kunde utläsa: ”Va’ fan, e’ du här också? Tänker du släppa in mig nu? Genom rätt dörr.”. Märklig, som sagt.

Märklig blir man kanske när man är katt och döpt efter en dubbelmacka, kallas ”Ugglan” och dessutom är sköldpadda. Det sistnämnda är tydligen ett godkänt uttryck som används av rutinerade kattmänniskor och syftar på kattens färger som är tre till antalet: vit, svart och någon form av wookie-brun som drar åt det Donald Trump-röda.

”Ugglans” asociala sida framkommer då man försöker klappa henne. För att undvika våra välvilliga händer sjunker hon ner mot golvet och lägger sig platt som en friterad dansk rödspätta med remoulad mot golvet. Om man då envist klappar vidare får man ännu en förvånad blick som säger: ”Förstår du verkligen inte att jag inte vill bli vidrörd?”.

En som gärna blir vidrörd är vårt vackra föl, Åskar. Gärna av oss men helst då av sin moder, Mysan, som han fortfarande hänger i hasorna. ”Han är fortfarande en riktig liten morsgris, ho ho ho, tjoho!” som Gustav Mandelmann hade sagt. Vi har nu börjat oroa oss för den stundande brunsten som, liksom våren, ryktas närma sig Drakabergas hagar. En pågahäst kan gå från barn till vuxen över en natt när tösahästar börjar visa intresse. Jag får väl amatörkastrera om det börjar bli oroligt.

Vår tidigare ärkefiende, kattslaktaren ”Drakabergaräven”, kilade ju vidare i slutet av november förra året. För någon månad sedan såg vi hur en vikarie kom raskande genom vår söderhage, ståtlig och röd och förmodligen lika blodtörstig som sin föregångare. Vi sneglade på våra katter som vi, trots allt, tycker mycket om och tänkte att deras nio liv vardera nu var i fara igen. I veckan såg vi dock ett skabbdrabbat vrak som kom irrande genom hagen, lika gråbrun som omgivningen, med en svans som såg ut som en sorgligt gles variant på en sån där fjäder i en societetsdams hatt på 1800-talet. Ett grymt öde och en syn vi helst hade velat vara utan.

Piggkatten, Milia, stod på altanen med nosen riktad mot rävstackaren.

Man kunde nästan ana ett ”tjoho”.

Solen brände min lilla nacke och högsommardagen var sådär chockvarm då luften dallrar och känns tjock att andas. Jag var fyra år och såg en katt med en mus i munnen för första gången. Jag befann mig mitt i mitt 70-tal, någonstans i Småland där vi hade hyrt en stuga vid en sjö.

Själva katt- och musdramat utspelade sig vid ett ljust trähus som ägdes av en man klädd i snickarbyxor och gummistövlar. På huvudet bar han en keps med grön och genomskinlig plastskärm genom vilken solens vassa strålar försåg honom med grönaktig hy. Min far kallade honom Åsa-Nisse.

Den stackars musen utstötte små, förtvivlade pipljud och vred sig som en daggmask på en krok i kattens bett. Det var både fascinerande och skrämmande. Jag ville så gärna se men ändå absolut inte. Katten såg märkligt oberörd ut, släppte musen, gav den några lusingar och satte sedan sina vassa tänder i den mjuka muskroppen på nytt. Efterhand tystnade pipljuden, musen blev stilla och jag stod skakad och såg hur katten sprang in på Åsa-Nisses bakgård för lite matro.

Idag, över fyrtio år senare, dök minnet upp utan någon som helst anledning med en märklig insikt i bagaget. Ett annat barndomsminne fick plötsligt en rimlig förklaring.

När jag fyllde sex år fick jag en LP-skiva om Bamse och hans vänner som jag lyssnade på tills jag kunde varje replik. Mot slutet av B-sidan fångade Katten Jansson Husmusen i munnen för att bevisa att han var en cool katt inför Randige Racke och Prickige Prille. Och jag minns hur Husmusens pipiga replik: ”Snälla Jansson, ät inte upp mig”, grep mig så hårt varje gång. Jag ville så gärna höra men ändå absolut inte.

Aldrig tidigare har jag sett ett samband mellan dessa minnen. Idag valde min inre terapeut att sammanföra dem och även om insikten är spännande vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den.

Anna påtalar ofta att jag har väldigt starka och tidiga barndomsminnen och jag kan själv förbluffas över hur tydligt jag minns vissa detaljer. Åsa-Nisse-stycket ovan kan tyckas oväsentligt för själva historien men är för mig lika viktigt som musdöden.

Mina barndomsminnen är väldigt viktiga för mig. Kanske för att jag minns min barndom som ett enda långt och lyckligt sommarlov? Kanske tänker alla 45-åringar oproportionellt ofta bakåt? Kanske upplever vi nutiden som hotfull och elak och vill återse den snällare barndomsvärlden?

Kanske skulle jag behöva en yttre terapeut?

Vår vinter är nu vårvinter.

Som Aftonbladet vid valfri Springsteen-konsert vräker solen fem plus över den sista seglivade resten av den upplogade snödrivan vid vår brevlådemur. I skrivande stund, omgiven av muntra snödroppar, dör den tö-döden, likt häxan i ”Trollkarlen från Oz”, jämrandes: ”I’m meeelting!”.

Efter att ha inomhusnjutit av utomhusvädret under förmiddagen förstår jag plötsligt att det kanske är läge att ge sig ut. Jag avbryter min son i lemlästandet av stormtroopers i cyberspace och föreslår att vi ska cykla en runda. I den analoga världen. Och byta skärmsken mot solsken. Han tittar på mig som om jag har föreslagit att vi ska dansa balett. ”Det är soligt och milt. Vi kan väl cykla bort till ridhuset och kolla när syrran hopptränar Sessan!” säger jag överdrivet glatt för att sälja in den, i sonens värld, ickepopulära destinationen. Han nickar och ser samtidigt ut som att jag har föreslagit att vi ska åka till tandläkaren för att dra ut några tänder.

Vi trär på oss våra hjälmar och lämnar huset. På väg till carporten märker jag att han går utan jacka. Pappabarskt skickar jag in honom för att hämta den och får en suck och en sötsur blick till svar. En inte helt ovanlig respons nuförtiden. ”Du sa ju att det var soligt och milt” muttrar han sedan och går med tunga steg de tre meterna tillbaka till huset. Jo, jag sa ju faktiskt det.

Vi trampar iväg och jag tycker mig ana de där vårdofterna som avlöser den doftlösa doften av vinterkyla. Solen ser ut att även charma sonen som dock är noga med att dölja sitt fina leende var gång jag möter hans blick. Halvvägs genom byn verkar han tycka om mig igen och vi sneddar genom ett skogsparti och kommer ut på en nyasfalterad gata som vi enas om är skön att cykla på.

I ridhuset har hoppträningen nyss avslutats till Johans stora glädje. Men syrran återger gladeligen hela träningspasset in i minsta detalj och vi står där och tittar på henne som om hon föreslagit att vi ska dansa balett. När det gäller hästar är vi nämligen båda helt ute och cyklar.

 

Månljus nästan gassar över Drakaberga i kväll. Jag står med Anna utanför stallet och begapar en strålande silvermåne vars blåaktiga sken gnistrar i snötäcket som ger stjärnhimlen en match. Det är trolskt eller kanske snarare tomtskt. Det känns som att vi står mitt i ett julkort där en liten gråskäggig tomte när som helst kan passera med en liten lykta i sin vantklädda hand. Jag sneglar på min vackra fru där i månljuset och känner hur en intensiv lycka liksom sköljer genom kroppen och skickar mig sexton år tillbaka i tiden.

Lördagsmorgon i Malmö klockan 6. En nyvaken sol gäspade juniljus över en stum och stilla stad där jag gick hem i den vackraste gryning jag sett. Små lyckorysningar kittlade min nacke och mina nästan dansande fotsteg kändes underbart lätta. De vackraste sånger kompade dansen när sommarfåglarna vaknade och lekte ”Allsång på Skansen”. Jag var som nyfödd och kär sådär som man bara läst om eller sett på film. Jag var Forrest som hittat min Jennie.

Jag passerade Folket Park där karusellerna stod blickstilla och njöt sin skönhetssömn inför den folkstorm som brukade blåsa in under somriga lördagar. I min lyckoblick blev parkens grönska nästan bländande. Buskar och träd stod i blom. Vissa bar frukt.

Dansen gick vidare över Möllevångstorget där det morgonpigga torgfolket förberedde sig inför den folkstorm som brukade blåsa in under somriga lördagar. Vissa bar frukt. Och log mot mig, eller var det jag som började?

Jag saknade redan den famn jag nyss lämnat men gladde mig åt att hon skulle behöva hämta en kvarlämnad cykel hos mig senare under dagen. Som jag älskade den kvarlämnade cykeln där och då. Jag skulle alltså få se henne igen, snart, även om snart var ett diffust begrepp som kunde innebära snartsnart eller inte alls särskilt snart. Det skulle i alla fall inte ta flera dagar innan vi skulle återses. Flera dagar utan att ses kan ju vara livsfarligt då förälskelsen är nyväckt. Orosmoln och tvivel kan börja spöka i ens inre och ifrågasätta det uppenbart vackra.

Timmar senare hördes en blyg ringning på min lägenhetsdörr och jag halvsprang genom hallen för att öppna för det uppenbart vackra. Och hon var finare än jag hade vågat minnas. I hennes glittrande blick såg jag det jag hade misstänkt. Att det här var det viktigaste som hade hänt i mitt liv.

Dagar gick, veckor, månader, 16 år.

Och här står jag, kroniskt kär, inför det uppenbart vackra.

Kylan skapar små kristaller i mitt gråa skägg och jag lägger min vantklädda hand på Annas rygg då vi snöknarrar fram över snötäcket mot den väntande inomhusvärmen.

”Poiscårr i össewångpacka”

Va’ fan sa han? tänkte jag då jag cykelmötte en okänd, något klotformad tonåring på min väg till träningen. Kanske påverkades min hörsel negativt av att jag var elva och livrädd för tonåringar. Kanske befann han sig i ett besvärligt målbrott. Och kanske spelade det in att han faktiskt väsviskade fram de obegripliga orden.

Trettio meter senare cyklade jag in i Östervångsparken där jag, ytterligare trettio meter senare, stoppades av en hästsvansbärande konstapel som myndigt höjde en handskklädd ”stopp i lagens namn-hand”.

”Poliser i Östervångsparken” hade det mummelviskande tonårsmonstret givetvis sagt. Om jag var rädd innan var jag nu paralyserad av skräck. Jag visste ju mycket väl vad hon skulle säga nu. ”Du vet väl att det är förbjudet att cykla i Östervångsparken och att jag därför måste skjuta dig!?” Och precis så sa hon – nästan. ”Du vet väl att det är förbjudet att cykla i Östervångsparken och att jag därför får be dig hoppa av cykeln och gå!?” Jag lydde genast och stressgick sedan så fort mina korta ben förmådde, hela tiden rädd att hon skulle ångra sig och plocka fram sitt tjänstevapen.

Även om jag var skakad förstod jag, där och då, att jag nu hade inträtt i de kriminellas värld. Innan polisingripandet hade jag tufft tänkt ”skiter väl jag i” inför ”Påbjuden gångbana”-skyltarna som prydde parkens ingångar men det var först nu jag förstod vidden av mitt usla och lagvidriga beteende. Och även om jag var något spak i några veckor efter det dramatiska ingripandet av lagens långa arm, fortsatte jag snart mina brottsliga gangsterfasoner. Det hände till och med att jag dubbelbröt lagen och cyklade i parken (håll i er nu!) UTAN LYSE DÅ DET VAR BECKMÖRKT!

     Åren gick och jag fortsatte på den inslagna banan med illegal verksamhet i form av trafikförseelser såsom skjutsande av polare på pakethållaren och cykling utan att hålla i styret. Mitt tidigare rena mjöl i påsen var nu grumsigt som grahamsmjöl. Men efter en tid började kickarna blekna för att, till slut, helt avta.  En dag då jag, med båda händerna i fickorna, cyklade mot färdriktningen utan att känna ”jag är nog coolast i hela stan-känslan” insåg jag att min tid i den undre världen började gå mot sitt slut.

Slumpen ville dock knuffa mig mot ännu en kriminell handling. En allvarlig sådan. Jag stod på Extra (numera Ica Maxi) på väster i Trelleborg och bläddrade bland LP-skivor då Black Sabbaths ”Sabotage” dök upp, märkt med en stor, fet, röd prislapp som skrek: ”69,75 sek!”. ”Den här måste jag ha om jag inte ska vara olycklig resten av livet”, tänkte jag och njöt av vetskapen att jag hade minst sjuttiofem kronor hemma i spargrisen. ”I morgon är det jag som tar cykeln till Extra och köper denna livsviktiga skiva”.

Sagt och gjort. Mina ben lyckotrampade lätt, trots den ständiga motvinden i Trelleborg, och jag kom fram lite skönt tonårssvettig och började skivbläddra frenetiskt. Inte fan fanns det någon Black Sabbath-skiva. Monumentalt besviken med tårblanka ögon tog jag ändå en titt bland fullprisskivorna där skivan givetvis nu stod utan sin vackert röda prislapp. ”Hunnratie spänn!” gnydde jag och fickprasslade med mina ynkliga sjuttiofem kronor innan fan for i mig. Jag fick ett klassiskt återfall av brottslust och skrapade av en röd prislapp från en av de billiga skivorna som jag sedan lömskt klibbade över fullprisprislappen. Darrande gick jag sedan fram till den fryntliga damen i konditoriavdelningen där man, märkligt nog, också betalade för skivor. Med brusten målbrottsröst stammade jag: ”D-d-en här extraprismärkta sk-sk-ivan, tack”. ”Ioh, ska du him å lyssna po Bläck Säbbät!?” sa hon snällt och jag nickade skamset.

Tyngd av dåligt samvete och motvind cyklade jag hem med min halvstulna skiva och lovade mig själv att detta var min sista stöt.

Och det var det.

Tror jag.

Jag fingerföste mig fram i facebookflödet i förrgår då det fladdrade förbi. En modern spåkvinna erbjöd, bland annat, drömtydning. Jag utstötte ett klassiskt fnys och föste vidare.

Drömtydning.

Då jag har läst om detta fenomen och har jag slagits av vilka storslagna drömmar folk alltid verkar drömma. Färgstarka, dramatiska drömmar om vulkaner, björnar och åskoväder. Drömmar som svämmar över av symbolik.

Min Anna berättade om en sådan dröm i morse. Hon hade hämtat vårt sto Mysan i sommarhagen då hon längre fram på stigen såg hur sju hingstar (som alla såg ut som Gandalfs häst i min fantasi) bröt sig ut ur en annan hage och kom rusande mot dem båda, högljutt frustandes och gnäggandes. Anna tvingades ta till ett stort spö, som drömmen praktiskt hade placerat i hennes hand, med vilket hon lyckades värja sig och sin uppjagade häst från hingstattacken.

Detta måste vara en drömdröm för en drömtydare. Jag tänker inte ge mig på en amatöranalys men jag anar att en professionell tydare skulle ”go bananas” och att siffran sju skulle vara ytterst intressant.

Jag har också drömt.

I drömmen stod jag vid spisen och lagade något diffust som drömmen valde att inte precisera då jag tyckte att det behövdes en sås för att förhöja måltiden. Jag tog då en bringare som jag fyllde med en liter kallt vatten. I detta vatten sprutade jag i en gnutta ketchup som jag sedan vispade ut med en klassisk handvisp. ”Såsen” antog en rosa ton men innan jag hällde den på maten ångrade jag mig och tänkte att den såg lite äcklig ut. Jag hällde därför ut allt i vasken och drömmen tog slut.

Tyd den!

Vad kallas det när man tar en lott och vinner en cykel?

En rejäl cykeltur.

Ta en stund och hämta er från den skrattattack som skämtet ovan bör ha framkallat.

Sådär ja. Nu får ni stå ut med en stunds hejdlöst skryt från min sida. Jag är nämligen upphovsman till den högklassiga lustigheten ovan. Om ni mot förmodan har skrattat gott åt skämtet i något annat sammanhang än här beror det på att det, med all rätt, har spritt sig och nu lever sitt eget liv.

Faktum är att jag själv, mot allt förnuft med tanke på den höga kvaliteten, hade glömt skämtet innan jag fick det återupplivat och framfört på Snapphaneskolans scen av mina älskade elever som hade tagit det till sig och höjde det till skyarna. En klassisk lustigkurre, som vi kan kalla ”Henke” men som hette nånting helt…liknande, spelade rollen som skolans musiklärare, alltså jag, och framförde skämtet med stor inlevelse och rev ner rungande applåder från publiken som vred sig av skratt (vill jag minnas). Jag kan se framför mig hur alla ungdomspartyn inleddes med skämtet och hur all eventuell tonårsångest bara rann av dem i en gemensam skrattfest varje helg.

Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna komma upp till den svindlande nivån igen. Men i eftermiddags skedde det. Ett skämt kom till mig som en sån där nästan biblisk uppenbarelse och jag har skrattat så att jag har träningsvärk i magen.

Ni bör nog sitta ner då ni läser.

Här kommer det.

Reta aldrig upp Spindelmannen. Då går han i taket.

Ja, jag vet. Till och med roligare än cykelskämtet.

Jag kan tänka mig att ni nu kommer att skratta er genom helgen och att skämtet kommer att gå varmt i stugorna.

Halledá. Var får jag allt ifrån?

Trevlig helg!

Det här utspelade sig på den tiden då jag använde kalasbyxor, hade en gigantisk glugg mellan mina splitternya framtänder, läste Pellefant och var kär i Agnetha Fältskog.

På en solig balkong, på andra våningen, på ett hemsnickrat bord av trä, på två tallrikar med sås, potatis och ättiksgurka låg två kotletter. Kotletter som, för barnens välmående och tillväxts skull, köpts av mor för fars något magra lön.

På varsin sida om träbordet, iklädda skeptiska ansiktsuttryck och 70-talskläder satt två barn, sju och nio, pojke och flicka – jag och min syster.

”Min kotlett har fett och skelett” sa mitt sjuårsjag buttert till nioårsvarianten av min syster som led av samma icke-entusiasm inför middagen. Middagen som, av någon outgrundlig anledning, för ovanlighetens skull, skulle avnjutas utan mor och far och som för samma ovanlighets skull hade dukats under bar himmel på lägenhetens balkong.

Där satt vi alltså mitt emot varandra och simultanpillade med våra gafflar på de superäckliga skelettbenen som av någon onödig anledning satt fast i våra kotletter.

”E’ detta griskött?” frågade jag min kloka storasyster som, i min värld, låg inne med all världens kunskap. Hon nickade med en äcklad min. ”Örk, griskött, grisfett och grisskelett från en död gris” sa jag och vi enades i ett gemensamt: ”Bläää!”.

Vi gick loss på gurkan och på potatisen som vi mosade till geggamoja i den goda såsen och till sist satt vi med varsin renskrapad tallrik. Sånär som på kotletterna då. De låg envist kvar och såg ännu äckligare ut utan sitt tidigare sällskap av ätbar mat.

Som jag minns det var idén gemensam även om jag skulle vilja minnas att det var min systers. För någonstans förstod vi redan där och då att dessa kotletter hade lagts på våra tallrikar av ren och vacker kärlek och välvilja och att hårt arbete låg bakom lönen vi levde på. Det sista hade 70-talets proggiga barnprogram lärt oss.

Men trots denna vetskap genomförde vi vår idé. Då kusten var klar satte vi bestämt våra gafflar i kotletterna och svepte dem med all vår blygsamma muskelkraft i en båge mot den enorma boendeparkeringen nedanför balkongen. Med lite välvilja kan man kanske se på våra flygande kotletter som en hommage till Pink Floyds 70-talsskiva ”Animals” med den svävande grisen på omslaget. Eller snarare med mycket välvilja. Kotletters förmåga att sväva är något begränsad och de landade till slut med det karaktäristiska ljudet av kotletter mot asfalt.

Här skulle vi kunna lämna de två olydiga kotlettkastarna men historien har faktiskt en liten knorr(!).

Våra dåliga samveten rann snabbt av oss då vi återvände till vårt gemensamma rum och ägnade oss åt legobyggning samt att försöka räkna fräknar i Ingemar Stenmarks ansikte som blygt blickade ner på oss från en gigantisk plansch som hängde över min säng.

”Ungar! Ska vi köra en runda!” ropade mor från köket såsom mödrar gjorde då och då på 70-talet. Att planlöst köra en runda var en företeelse som i alla fall förekom i min barndom. Dessa rundor brukade avslutas hos någon släkting som genast, och med ett uppriktigt leende, bjöd in de objudna på kaffe. Man gjorde så på den tiden.

Hursomhelst. Vi klädde oss och jag knöt mina skor helt själv. På vår väg till parkeringen kom min syster och jag, samtidigt på syskonvis, till en isande insikt. Vi skulle behöva passera två ratade kotletter som skulle bli väldigt svåra att bortförklara. Två tillredda kotletter på en parkeringsplats var, i 70-talets Trelleborg, en ytterst ovanlig syn. Att de dessutom råkade ligga där samma dag som en kotlettmiddag hade serverats på en balkong inom kastavstånd skulle göra det hela ytterligare besvärligt att förklara.

Vi förstod att vi stod inför vår viktigaste undanmanöver dittills. Med kulsprutedunkande hjärtan satte vi igång och svamla och peka åt alla riktningar ur kotlettsynvinkel. ”Far! Är det en Amazon där borta? Mor! Visst liknar det där molnet Palme!” Hade kotletterna varit skallerormar hade vi varit dödens. Så nära passerade vi dem. I Volvons baksäte kunde två mästerliga undanmanövrare andas ut och lova varandra att, för våra hårt prövade samvetens skull, avskaffa kotlettkastning för all framtid.

Jag har hållit mitt löfte.