Författare: daniel

Körde till Kristianstad med sonen och hans snäppet äldre kusin igår. De pratade entusiastiskt om någon Minecraft-upplevelse.

Och jag begrep i stort sett ingenting.

Som att ha två tyska turister i baksätet.

Jag förstod några ord då och då.

En preposition som styr dativ här och en konjunktion där.

Tillsammans med min svägerska var vi på väg till Kosmorama för att uppfylla pojkarnas dröm om att få se ”Ghostbusters”. Den moderna versionen av filmen som vi såg som barn. Med det där enerverande soundtracket som spelades i tid och otid. Låten som barnvarianten av min fru inte vågade lyssna på då hon var ensam hemma. Jag såg förresten den ultimata tolkningen av den låten på rådhustorget i Trelleborg i mitten av 90-talet, då framförd av ett tyskt coverband bestående av en äldre man, eller gubbe helt enkelt, i vit kostym och med två Baccara-liknade tanter vid sin sida. ”If derz somzing strensch in jårr neberhuud, Hojogonnekaal? – Goztbaztertz!”

Nu satt vi där med två popcornknarkande spolingar som med tallriksstora ögon tog del av ett epilepsi- och tinnitusframkallande, färgsprakande nyårsfyrverkeri till film som de efteråt recenserade med ”bästa filmen vi någonsin sett!”

Svägerskan unnade sig en powernap någonstans mitt i filmen och slapp således undan säkert 23 % av eländet. Själv satt jag tappert och försökte underhållas av de ”kvicka” kommentarerna och de förbluffande effekterna men var så uttråkad att jag hellre hade gått till tandläkaren. Jag misstänker att jag nog inte hade varit särskilt imponerad av originalfilmen om jag hade orkat se om den och jag är inte dummare än att jag förstår att filmen inte riktigt riktar sig till snart 45-åriga halvgubbar. Jag höll därför igen något då vi körde ”Vad tyckte ni?”-snacket på väg till bilen.

Det är kul att grabbarna gillade den och jag vet att filmen anses vara en lyckad nyversion av ”Ghostbusters”. Fine.

Vad som däremot är så långt ifrån ”fine”, att man inte ens med NASA:s starkaste teleskop skulle skönja ordet, är Mary J. Blige’s extremt usla övergrepp på U2:s ”One” som dök upp på nån reklamkanal i bilen när jag och sonen körde på en 90-väg tidigare igår. Min första impuls var att lämna bilen, i farten, innan jag kom på att man kan byta kanal. Det hon gör med en av historiens starkaste låtar borde minst bötfällas. Inte en enda fras slipper undan det outhärdliga ”kolla vilken sångerska jag är”-wailandet. ”Have you come here to play Je-ahah-sus-woaaha?” Att U2 gick med på denna låtslakt är en gåta i klass med ”Vad händer efter döden?”

Jag vet att jag ligger farligt nära gränsen till näthat men den är verkligen så hemsk. Johan, som är ung, förståndig och ljusår mer modern än sin pappa, höll faktiskt med mig när jag spelade det makalösa originalet.

Så de så!

Glad måndag!

”Du har plats fyrtiotre i kön!”

Telefonen står på ”högtalare” och en rikssvensk, automatisk Telia-dam berättar, med jämna mellanrum, om att många stackars bredbandskunder ringer, hur viktigt just mitt samtal är samt att man jobbar häcken av sig för att jag ska komma fram innan barnen tar studenten, typ.

”Du har plats trettioåtta i kön!”

     Jag är lite nervös för det här med ”högtalare”. En gång satt jag i en kusligt lång och långsam kö, apatiskt stirrandes in i en vägg, då en människoröst plötsligt svarade. Jag blev då så entusiastisk att jag, då jag skulle trycka bort högtalarfunktionen, lyckades trycka bort samtalet.

”Du har plats trettiotre i kön!”

     Jag fick nu sällskap av Milia, den kaxigaste av våra färska kattungar och hjärnan (förmodar jag) bakom attentatet mot vår tvåmeters jättefikus som föll som en fura och spred jord över vardagsrumsgolvet tidigt i går morse. Nu spinner hon fjäskigt kring mina vader och spelar oskyldig, liten och söt men jag kan svära på att jag såg ett leende från morrhår till morrhår då hon, igår, spatserade omkring på brottsplatsen och sprätte bland jorden.

”Du har plats tjugosju i kön!”

Nu föll det sig så att vi ändå skulle till IKEA för att käka prisvärd brunch och kunde därför passa på att köpa en ersättningskruka då den andre föll isär efter fallet. Kruka hittades dock inte, men däremot lite annat smått och gott som vi inte visste att vi behövde. Dottern behövde exempelvis en toalett efter att ha missbrukat fri påfyllning av saft i cafeterian. Efter avklarat besök kom hon ut med plaskblöta händer klagandes över den skrämmande decibelnivån i moderna handtorksmanicker.

”Du har plats tjugotre i kön!”

Jag muttrade om pjosk, passade på att IKEA-kissa och testade sedan handtorken. Och tvingades sedan be om ursäkt för min kommentar om pjosk. Jag sänkte nämligen ner händerna i en djävulsk apparat som uppenbarligen snott sitt sound från en JAS 39 Gripen. En apparat med lungkapacitet som stormen Gudrun och som blåste mina händer snustorra på nolltid men som drev handtvättsfukten upp till tröjärmens kant där den slog sig ner som en irriterande blöt krans runt handleden.

”Du har plats arton i kön!”

Tankarna ger sig av i olika riktningar när man telefonköar så här. Plötsligt slår det mig att den evighetslånga sommarledigheten som aldrig skulle ta slut nu börjar gå mot sitt slut. Om ledigheten hade varit en Nogger har jag nu smaskat mig in till den där bitterljuva nougaten närmast pinnen. Bitterljuv för att den smakar himmelskt men flaggar för att det underbara snart är slut.

”Du har plats tolv i kön!”

Nu har rösten sagt ”tolv” lite för många gånger men jag väntar tålmodigt. Min son passerar mig med mobilen framför näsan. Han är på väg till sin kusin för att de gemensamt ska ge sig ut i naturen och jaga Pokémonisar. Själv roade jag mig med en hemsnickrad variant av Pokémon Go i förra veckan. Tillsammans med ett gäng goda vänner gick vi den fem kilometer långa åttahundrameterssträckan uppför Stenshuvud då jag flåsande roade mig med att spela Ulf Lundell Go. Spelet gick ut på att jag helt enkelt spanade på stigen och ut i vegetationen efter den vresiga författaren som enligt sina senaste gnällromaner tar dagliga promenader på och kring Stenshuvud. Ingen ”lycka” denna gång dock.

”Du har plats sju i kön!”

Nu rasslade det till. Kanske föll några köare på mållinjen och la på innan spänningen blev för stor. Själv börjar jag känna en viss nervositet. Så nära nu. Efter trettiofem minuter. Jag tittar på displayen för att försäkra mig om vart jag ska trycka när hen svarar. Kommer man kunna hjälpa mig att få lite fjong på vårt mördarsnigellångsamma internet? Kommer personen som till slut svarar ha ett coolt ”Jag sysslar med datorer”-namn och vara hälften så gammal som jag men få mig att känna mig som sju genom att ställa märkliga datorfrågor som jag inte begriper? Kommer jag vara rädd?

”Du har plats två i kön!”

Är jag förberedd? Jag har haft fyrtio minuter på mig men ägnat mig åt meningslöst bloggande.

”Välkommen till Telia kundservice! Du pratar med Baltazar!”

     Hjälp!

 

 

 

 

 

 

 

 

Sidenbröllop.

Ganska likt en vanlig dag.

Kanske pussas vi lite oftare än vanligt.

Goda är de i alla fall.

Pussarna.

Kanske jämför jag med en blöt kyss som placerades rakt på min bakteriehärd till mun (mansförkylning) av en vän, som vi kan kalla O, på MS Immeln i fredags. Jag minns att jag hann tänka att det här går åt helvete. Våra skäggstubbiga nunor kommer att fastna i varandra som kardborreband, typ. Sorry O men dylika ömhetsbevis funkar oftast bäst när båda parter befinner sig i ett liknande tillstånd. Själv var jag skrämmande nykter vilket nog påverkade min inlevelse i själva ”akten”.

Tillbaka till vår bröllopsdag. Jag inledde dagen med att, efter en kusligt tidig väckarklockringning (07:00), gå ut och maskeringstejpa våra enorma vardagsrumsfönsterpartier. En syssla lika tråkig som att smörja in barn med solskyddsfaktorer. Dessutom tidsödande eftersom man måste vara noggrann som en kirurg så att allt blir perfekt innan hushållets mästermålare behagar vakna och greppa penseln.

Efter att ha gett Anna en kort sovmorgon i bröllopsdagspresent startade vi upp vår romantiska fixardag. Lite yrvaket måleri hanns med innan våra kroppar skrek efter kaffe och macka med fisost samt flingor (i mitt fall). Jag smög dessutom, i hemlighet, i en vispgrädderest bland mjölken får att förhöja den något beigea flingsmaken.

Med målarfrukosten avklarad fortsatte Anna med målningen och jag ägnade mig åt en stunds round up-ande. Allt ogräslikt som kom i min väg duschades med den pump som jag hade hängt på mig. Eller skulle duschats, rättare sagt. Pumpen var en usel och plastig sak som utlovade ”några enkla pumpningar med handtaget och du kan leendes utrota ogräs medan du njuter av att finnas till”, typ. Fel, fel fel! Istället fick jag konstantpumpa och allt som kom ut var en stråle jämförbar med en 90-årig gubbes. Jag lär ha träningsvärk i pumparmen i morgon.

Efter några timmar av effektiv och barnfri arbetstid (de finns hos farfar för bortskämning) föreslog plötsligt Anna med en kvinnolömsk eller kvinnoslug min (välj själv): ”Ska vi pausa från jobbet och åka in till Kristianstad och äta på restaurang… och kanske passa på att byta ridbyxorna jag köpte igår!?” ”Lysande” tänkte jag, släppte pumpjäveln och gick till duschs.

I bilen framgick det sedan att ridbyxbytet endast var en del i en något större plan där några fler ärenden ingick. Låg på blodsocker men förälskad gick jag med på allt (vilket, i ärlighetens namn inte var så farligt). Tydligen skulle vi bara på Granngården, Jysk och Jem och fix innan vi kunde slå oss ner på Lilla Torg för en ljuvlig pastalunch. Väntandes på maten och försedd med en stor, iskall stark njöt jag från häl till hjässa då Anna plötsligt såg att Åhlens var öppet. ”Ring mig när maten kommer! Jag måste in och kolla en sak!” hetsade hon ur sig då hon reste sig från bordet och lämnade uteserveringen. Kvar satt jag med min öl som sällskap. Ett gott sällskap visserligen.

Maten kom in ungefär samtidigt som Anna gjorde comeback. Med en jättepåse innehållande piffkuddar för piffning av vårt nya lounge-möblemang. Sådana kuddar som är trevliga att titta på men som måste flyttas om normalt byggt folk ska få plats i soffan. Dessa var tydligen snyggare än dem vi köpte på Jysk en halvtimme tidigare. Jaja. Maten var fantastisk och jag beställde in en öl till för säkerhets skull. Efteråt satt vi, svårt mätta men nöjda, och flåsade innan vi pust och stånkade oss bort till bilen. Innan jag slog mig ner på passagerarsätet knäppte jag rutinerat upp två knappar i shortsen för att lämna utrymme till den långt ifrån Brad Pitt-platta magen.

Och nu står jag med en dynlåda som ska monteras så vi har någonstans att förvara piffkuddar.

Och min underbara hustru målar fönster igen.

Sidenbröllop är kanske inte så lik en vanlig dag, trots allt.

Jag har världens bästa liv!

Och snart kommer svärföräldrar med champagne.

Skål!

 

 

”Ni e’ fan bättre än Bruce Springsteen! Och han e’ bra!”

Uttalandet hojtades till Anna och mig av en (förtjusande och musikalisk) kvinna i gårkväll på MS Immeln då vi hade äran att få vara fartygsorkester. Och vilken fantastisk kväll det blev.

Vårt spelande föregicks av en räkfrossa och ett fullsatt fartyg satte igång och kladda med räkpillande så räksaften stänkte på både folk och fä. Våra vänner, Jon och Linda, tillika ägare av fartyget, hade lovat oss så mycket räkor vi kunde få i oss som en bonus till gaget. Jag åt en ostmacka och skyllde på att jag inte ville få räkspad på gitarrsträngarna. Men i ärlighetens namn handlade det snarare om min kladdfobi och ovilja att äta med fingrarna. Jag gillar räkor men hade uppskattat en sommarjobbare (eller fru) som kunde tänka sig att sköta pillandet.

Efter kladdandet drog spelningen igång på översta däck (”fast det egentligen var första klass”) och vi kärleksbombades omgående av räkmätta och vin-glada sommarmänniskor. Folk allsjöng som om det gällde livet och klappade takten med sina räkdoftande händer. Anna sjöng fantastiskt och var förbluffande artistsnygg i sin fina marinblå klänning. Jag var min själ inte så dum själv även om min scendräkt bestod av en gammal skjorta och shorts. Kanske inte så rockigt men shortsen var åtminstone lite skitiga.

”I kväll ska vi ha kul!” sa vi då vi lämnade Drakaberga. Och kul hade vi med råge vilket inte var helt givet då jag vaknade på morgonen med lätt feber och med ett svalg som sved som ett asfaltskrapat knä. Dessutom var jag totalt ”däbbt i däsad”. Matt och lite mansgnällig tog jag mig genom dagen med hjälp av mystiska, utrikiska brustabletter som min omtänksamma svärmor försett mig med. Och när kvällen kom och giget närmade sig var det som om kropp och själ tänkte: ”Klart pågen ska få sjunga och ha kul” och, liksom, ställde förkylningen på vänt.

Jag vill tacka resten av bandet (Anna, alltså) för vårt kanske roligaste gig. Tack till Jon och Linda för giget. Tack till den fantastiska publiken som lät oss leka rockstjärnor (och svänga oss med rockiga ord som ”gig”). Och stort tack till Kapten Constantin Marin för att vi slapp sjunga ”Närmare Gud till dig”.

 

 

”Ska vi ses?”

Rösten i telefonen startade en lyckoilning som surrade sig genom kroppen och jag log så det värkte i käkarna.

Vi la på och jag släppte alla sysslor och måsten och lämnade lägenheten direkt. Jag tog mig ner genom trapphuset, tre trappor i taget, medan jag tänkte på hennes röst. Den röst som jag, ibland, lyssnade på från telefonsvararmeddelanden som jag inte velat ta bort. Den röst som sjöng mig förälskad den där kvällen.

Min cykel var full av växlar men jag använde bara den trögaste, tjugoettan, då jag lämnade innergården och susade ut i Malmövimlet.

Solen gassade från en molnfri, knallblå himmel. I alla fall ovanför mig.

Trafikljusen ville mig väl och handbromsen förblev arbetslös genom hela Slottstaden som jag lämnade bakom mig med ett ”tecknad film”-dammoln i mitt följe.

Vid Aq-va-kul låg jag nästan ner i kurvan då jag svängde av till höger för att, via smågator, komma ut vid Malmö Opera, snedda över Pildammsvägen och sedan buscykla på gångvägarna i Magistratparken.

Den jublande känslan i kroppen fick allt att kännas lätt och de outtröttliga benen trampade med kolibrivingars hastighet. Som grabbarna i slutet på ”ET” flög jag fram genom Malmö med vetskapen att jag snart skulle träffa henne och få se det där leendet. Det där underbara som jag brukade påstå stod inom parantes tack vare att två bågformade linjer uppstod på varsin sida om munnen då hon log.

Bakom triangeln trampade jag vidare mot Möllan där jag passerade den där cykelaffären på hörnan där vi brukade pumpa våra cyklar tills de började ta betalt för luften. Vad hände med ”luften e’ fri”?

Det fanns inte tid för sådana funderingar. Jag gladcyklade vidare och passerade Möllevångstorget hissnande fort och kom snart fram till Folkets park där de där lyckoilningarna tilltog igen. Jag var nära nu. Snart skulle jag se in i de där ögonen. De som glittrade så mot mig var gång vi sågs.

Nobelvägen passerades och jag cyklade fem meter mot enkelriktat in på Brobygatan innan jag hoppade av cykeln i farten, som en cowboy från sin häst, och halvsprang mot porten till innergården. Portkoden knappades in och jag ställde ifrån mig, och förtöjde, min slutkörda cykel på avsedd plats.

Jag tog mig upp genom trapphuset, tre trappor i taget, och stod snart, märkligt oandfådd, framför hennes dörr och ringde på.

Med telefonen fortfarande i sin hand öppnade hon med en glittrande glad och förvånad min.

”Hur kom du hit?” sa hon.

”Jag flög!”

 

Efter en sen lördagsfrukost la jag märke till att solen hade lyst, ostört, under hela morgonen och skickade därför barnen till badrummet för ombyte till badkläder.

”Passa på och smörj in er i solskyddskladd!” ropade jag och slapp därmed en av sommarens tråkigaste sysselsättningar.

Jag lämnar plånboken hemma så slipper jag tjat om pommes eller glass, tänkte jag.

Smart som jag är.

Trodde jag.

Återkommer till detta.

Vi möttes av ett nästan folktomt Trollabad vilket kanske är förståeligt efter dagar av lite väl veligt väder. Barnen följde mig till min brassestolsslänt och slängde sina grejer i en ”det fixar säkert pappa”-hög vilket jag, curlingförälderligt och muttrande, också gjorde.

Med rumpan parkerad i stolen blickade jag ut över bassängerna och trädde genast i tjänst som recensent av barnens badkonster. Johan ”roade” sig med att, jackassigt, göra ryggplask för att se hur svidande röd hans rygg kunde bli. Hanna tränade på att simma så långt hon kunde under vattnet. Alltså där som är extra blött och där det dessutom fattas andningsbar luft. En mardröm att beskåda för Östra Göinges största badkruka.

Efter en kort stund dök en strålande Broby-vän upp och placerade sin brassestol vid min sida. Vi försökte föra något som kunde liknas vid en konversation mellan ”tittapappatittapappatittapappatittapappa!!!!” Gick sådär.

När ett visst lugn hade lagt sig och jag började komma ner i varv dök plötsligt båda barnen upp, uppenbart med något i kikaren, och, liksom, cirkulerade runt vårt vuxenläger.

”Eeh…pappaa! Vi är lite…badhungriga! Får vi nåt i kiosken?” sa de två avkommorna på ett väldigt sockersött sätt. ”Nixpix i lingonskogen! Jag tog inte med min plånbok!” svarade jag då med ett triumferande leende. ”Men pappa, vet du…man kan faktiskt swisha…snääälla!…”

”Eeeh…” svarade jag då vilket, av barnen, tolkades som ett: ”Okej!”

För att återfå någon form av kontroll på situationen sa jag strängt: ”Men då är det mat som gäller och ingen glass eller godis!” Med ett docksött leende svarade Hanna: ”Vi kan ju börja med mat så kanske vi får lite glass till efterrätt!?”

”Eeeh…” svarade jag då vilket, av barnen, tolkades som ett: ”Okej!”

Barn utfodrades med huvudrätt (chicken nuggets och pommes) OCH efterrätt (EN kula glass, jag satte strängt ner foten!) och själv tog jag en kaffe med min vän.

Då en hungrig pappa och två mätta barn sedan vände hemåt sa Hanna: ”När jag får en mobil ska jag ha Swish för tänkt om, till exempel, kungen skulle råka swisha fel så att det hade hamnat några miljardlappar på mitt konto!”

Jo, mina barn. Det har ju lätt för att bli som ni vill.

Men i kväll blir det i alla fall inget godis.

Tror jag.

Milt morgonljus genom gardinen så tunn  

där jag sover i godan ro

En fluga helt fräckt slår sig ner på min mun

och tänker att här kan jag bo

 

Väldigt små irriterande fötter nu går

över läppen på flugpromenad

Jag har vaknat på detta vis sen i vår

och jag känner en motsats till glad

 

Jag mitt vapen planterat vid sängens kant

och jag kopplar ett flugsmällegrepp

Han är bright, den jäveln, en smart ockupant,

vet att jag inte slår på min läpp

 

I ett infall av självsäker flugarrogans

får han för sig att byta miljö

Slår sig ner på mitt knä där jag får min chans

att ge flugjäveln hjälp med att dö

 

Jag tar sikte på nacke och rygg på den fan

och som riddaren svingar min lans

Nu min fiendes liv aldrig räddas kan

inte ens i en flugambulans

 

I triumf skrapas flugmos från smällan till golv

och jag ler i min ljuvliga säng

Jag ska unna mig sovmorgon ända till tolv

nu när flugan till slut har fått däng

 

Och när lugnet har lagt sig så somnar jag nöjd

för att flugfan till himmelen for

Jag får sova i någon minut på sin höjd

I mitt ansikte landar hans bror

På andra sidan köksbordet sitter Anna, slappt försjunken i sin mobil, efter ännu en arbetsdag på sommarkursen.

Jag sneglar på henne, då och då.

Och skriver.

Vi har kvalitetstid.

Tror jag.

Det känns så i alla fall.

Hon reser sig och hämtar lite godis från skafferiet.

En sällsynt rest från i helgen, egentligen tillhörande Johan.

Hon stoppar en chokladbit i min mun.

För att göra mig till medbrottsling, antar jag.

Det knarrar till från en barndörr.

Ett Kristianstadblad slängs över godispåsen.

Falskt alarm.

Inget barn.

Vi enas om att smygköpa nytt innan brottet uppenbaras.

För godis måste man väl ha då man har kvalitetstid?

Då jag googlar begreppet ”kvalitetstid” framgår det att det oftast används i sammanhang då barn och föräldrar sammanstrålar.

Det är kanske snarare ”vuxentid” vi har!?

Vuxet sitter vi och knaprar i oss godis som vi stulit från våra barn.

Jag tycker dock att vår vuxentid håller väldigt hög kvalitet.

Men kvalitetstid är väl egentligen all tid ovan kistlocket.

Sen kallas det väl egentid.

Go’ kväll!

Ösregn.

Igen.

Vita hårproduktsdroppar hänger och dinglar i mina hårtoppar innan de släpper taget och mellanlandar i mina ögon, med en svidande hälsning, innan de rinner vidare som tårar längs mina kinder.

Jag skulle platsa inom ram som ”gråtande barn” på en vardagsrumsvägg på 70-talet.

En barsk variant, i så fall.

Jag står nämligen dyblöt och hukandes över släpdragets kula och försöker få ett trilskande hästsläp på plats. Och är arg. Nu är den svenska sommaren sådär taskig igen.

För två veckor sedan stod jag och blickade ut över trädgården, flåsande svettig, i en snusförnuftig pose med händerna på höfterna, och kläckte ur mig vuxenrepliken: ”Nä, nu skulle gräset allt må bra av lite regn!”

Och blev bönhörd.

Med råge.

Jag får nästan lust att gå ut och ställa mig på samma plats, i samma pose, och säga: ”Nä, nu skulle jag allt må bra av en miljonvinst på triss!”

I stället står jag som en fuktmättad Wettex-duk och funderar på vad som hände med lagom.

     Min praktiska, vattentäta, överdragsjacka höll vad den lovade en gång i tiden men hänger nu svekfullt över axlarna och släpper in väta som en oengagerad dörrvakt släpper in ungdomar med falskleg på krogen.

Sur i dubbel bemärkelse konstaterar jag att släpets lilla stödhjul har rullat av den bräda som hindrar den från att sjunka ner i det vattenmjuka grusunderlaget. Jag tvingas därför engagera varje lovledig muskel som, lite yrvaket lummar fram ur gömmorna, motvilliga som när dataspelande barn ombeds duka bordet. Med Anna som brädansvarig lyfter jag, med ett klassiskt Hulken-morr, släpets främre del medan Anna, med en orolig ”han får en hjärtinfarkt”-blick, fotar brädan på plats. Till slut kan jag haka på det förbannade släpet men fortsätter, för säkerhets skull, vara sur en stund till.

För sån är jag.

Uppenbarligen.

Om jag ser tillbaka på mina blogginlägg på ”Daniel i Drakaberga” drar många åt det gnälliga och lite sura hållet.

Detta är mitt tvåhundrade inlägg.

Ett surt jubileum.

Undrar hur delat det kan bli?

Och om jag blir lite gladare då?

Önskar er en torr inomhusdag!

Drakaberga djurparks senaste attraktion, Åskar, är nu inne på sin sjunde dag på utsidan och pendlar mellan att uppvisa nästan ranelidskt självförtroende för att i nästa stund bete sig som en ynklig morsgris. Dagarna ägnas åt att tokdia sin ömma moder, att, hingstigt parallellvifta med snopp och svans, att galoppera okontrollerat, och att, mitt i en galopp, tvärnita och, en kort stund, stå stilla, tvekandes åt vilket håll han ska rusa härnäst, för att plötsligt bestämma sig för två håll samtidigt, att tandlöst misslyckas med att tugga på blad och gräs samt att, mellan dessa aktiviteter, sova helt utslagen.

Som stolt ”morfar” lär jag puttinutt-skriva om honom i tid och otid framöver. I alla fall så länge han är fölsöt. ”Mormor” och jag njuter nu dagligen av det senaste tillskottet i vår växande djurpark.

För växer gör den.

Så det knakar.

För en tid sedan befann vi oss på Nedanbäck gård mellan Glimåkra och Osby. Inte för att inhandla närproducerat kött eller för att dricka kaffe med de trevliga gårdsinnehavarna. Vi var på plats för att vi hade lyckats skaffa förstatjing på kattungarna som kom till världen några veckor tidigare.

Barnen var eld och lågor som en skogsbrand i Västmanland och halvsprang fram till korgen i vilken fyra pyttesmå syskon trampade runt på sin stackars mor och diade på allt dibart.

”Aaau, så söööta!” sa barnen samstämmigt i dur. ”Kan vi köpa denna?” sa Hanna, viftandes med en gråspräcklig sak. ”Nä nä nä, denna!” sa Johan med handen full av en svartbrunvit jamare. Innan vi hann formulera någon vettig replik testade de: ”Kan vi’nte köpa båda?” Då hände något märkligt som jag fortfarande kan grubbla över. ”Jo, det går bra!” hörde vi plötsligt där i köket. Förvånat tittade jag och Anna på varandra. De två välbekanta röster som svarade jakande på barnens absurda förslag visade sig tillhöra oss. Barnen tittade på oss som om vi skulle drämma till med ett ”april, april!” i början av juni. Därefter höjde de oss till skyarna och utsåg oss till universums bästa föräldrar. Jag tror till och med att nobelpris nämndes.

Två tösakatter, av barnen döpta till Sandwich och Milia. Jag hade hoppats på Lill-Babs och Miss Ellie (efter JR:s mor) men barnen fick bestämma. Ytterligare två munnar att mätta i Drakaberga djurpark alltså. Nu räknar jag visserligen med att systrarna fixar föda i stallet där Mamma Mus (inte Mu), i den rådande babyboomen, har nedkommit med en massa bebisar av mindre välkommet slag.

En annan überfertil mamma är Mamma Kanin som nyligen bjöd på en ”liveshow” med sin kelsugna make så att jag och min svägerska, pryda som vi är, höll på att sätta kaffet i halsen där vi satt och fikade på altanen. Utan något som helst förspel drog de igång och efter en kulsprutesnabb ”leverans” verkade alla inblandade nöjda och studsade muntert på varsitt håll. Resultatet av deras intensiva förlustelser huserar nu under nämnda altan, söta men, typ, 74 för många.

Djurparken har också utökat sitt bestånd av grodor i år. Så pass att de, vid några tillfällen, trängt sig in i huset. Jag satt en kväll, i g(r)odan ro, i TV-soffan och låtsades gilla fotboll då en anabola steroid-stinn jättegroda, obekymrat, kom ”klafs klafs”-hoppande över golvet från gästtoaletten. I brist på annat trädde jag en strumpa över handen (för att undvika de vårtor som skrönorna har lärt mig att man får), greppade den i ”nackaskinget” och utvisade den. Jag slog därefter en blick i gästtoaletten för att se om han hade ”skött sig”.

Jag antar att grodbesöken beror på att vi, i skrivande stund, verkar ha fler flugor inomhus än utomhus. På gränsen till gammaltestamentliga svärmar av insekter surrar genom våra rum. Även fåglar verkar ha uppmärksammat detta faktum. För en vecka sedan hördes ett rejält TJONG i kökets fönsterparti. Så pass rejält att jag förväntade mig se en vimmelkantig albatross ligga krockskadad på altanen. I stället låg en normalstor, näbb- och fjäderförsedd…eh… fågel (jag ska skaffa fågellexikon) och kippade efter andan innan den, en halvtimme senare, återvände till livet och siktade in sig på oinglasade insekter i stället.

Liksom flugorna hamnar alltid mullvaden långt ner på Drakaberga djurparks popularitetslista. Den syns visserligen lika sällan som den där järven som påstås finnas på Skånes djurpark men jag ställer gärna upp och beskriver de exemplar jag våldsamt har lyckats förpassa till ”andra sidan”.

Med ägorna sprängfyllda med saftiga kaniner hoppas vi få se mer av den fruktansvärda Drakabergaräven. Och vi hoppas då också att han har förätit sig på katter. Den jäveln.

Hjärtligt välkomna till oss på Drakaberga djurpark i sommar.

Kaninjägare går in gratis.