Mitt i en fisksoppelunch, tuggandes fisk med mitt Springsteenunderbett, biter jag mig i baksidan av läppen. Ett litet knak som bara kan höras av tränade hundar uppstår då huden spricker. Blod sipprar fram bland tuggad torsk och halvmalda potatisbitar. Tårar av smärta vattnar mina ögon. Jag sitter i ett sällskap och försöker hålla masken, äcklad av mitt bisarra muninnehåll, då han plötsligt dyker upp.
I en snårig och helt ologisk tankekedja som är omöjlig att återge.
En människa från det förflutna utan någon tänkbar koppling till situationen i min nutid.
Moffor.
Mitt emot den lägenhet jag växte upp i bodde en uråldrig man vid namn Moffor. Gubben bör i rimlighetens namn inte varit döpt till Moffor men hans riktiga namn var och förblir en gåta.
Gammal som en runsten, stödd av två käppar, tog han sig fram, långsam som timvisaren, med hållning som ett frågetecken. En odör stod kring gubben som en vidsträckt aura man inte ville innefattas i. Moffor var uppenbarligen ingen vän av tvål och vatten. Snarare ovän. Eller fiende. Ärkefiende. Hans långa tunna hår, som såg ut att kunna lossna vid en plötslig vindpust, hängde ut som spindelväv från hans keps. En keps som kunde beskrivas som en sanitär olägenhet.
Moffor stod oftast i sitt vardagsrumsfönster, iklädd före detta vita långkalsonger, och stirrade ut på ingenting. Som uppstoppad. Om han inte syntes på några dagar uppstod genast rykten bland oss smågrabbar. ”Moffor e’ dö’!” sa man i några dagar innan han plötsligt kom hasande i cirka 100 m/h över gårdsplanen.
Det hände att Moffor satt på sin balkong och fyllespelade på sitt munspel. Då närmade vi oss gärna och tog del av spektaklet. Men på behörigt säkerhetsavstånd. Moffor plockade nämligen inte ut grovsnuset innan han startade sin konsert varpå salivigt lössnus regnade ur det stackars munspelet och ut över de mest närgångna fansen då Moffor stämde upp i sina obegripliga musikstycken.
Jag misstänker att kopplingen mellan Moffor och mitt läppbett har med äckligt muninnehåll att göra men jag har ingen lust att ge mig på en djupare analys.
Jag har ingen aning om hur Moffor slutade sitt jordeliv. Jag vet dock att det höll på att sluta illa vid ett tillfälle då han, trots sitt blygsamma tempo, lyckades ta en kurva för snabbt, eller kanske snarare för osakta, varpå han kom i obalans och föll huvudstupa in i en taggbuske. Där låg han sedan, läskigt stilla, då min barndomsvän, Micke Lindauer född Jynsen, skulle hem till sitt efter en lekdag hos mig. I dunklet utanför vår trappuppgång hörde han från busken: ”Hjäälp miiii!”. Jynsen har beskrivit hur hans 10-årsjag skrek och hoppade rakt upp i luften av förskräckelse för att sedan rusa de hundra meterna hem på cirka 9.91. Historien förtäljer inte hur gubben kom på fötter men han låg inte kvar dagen därpå.
Ett minne av ett märkligt och kanske lite sorgligt människoöde som väcktes av ett smärtsamt snedbett. Så kan de’ gå.
Go’kväll!