”Alla bra ord är redan sjungna” säger hon, frun, där på soffan där hon sträcker ut sig och lyssnar på Gyllene Tiders nya hitförsök. ”Typiskt Gessle att klämma in osjungbara ord som kreti och pleti och pö om pö i en poplåt” fortsätter hon. ”Och hade han bara lyckats sjunga fluortanten som fluortanten uttalas hade det väl varit okej men att betona tanten blir bara märkligt – fluortánten”. Jag håller med men tycker ändå att låten svänger, vilket jag inser är en hopplöst gubbig sak att skriva. Den svänger fett ska jag kanske skriva för att plocka ner texten till en mer ungdomlig nivå. Hursomhelst blir jag lite bekymrad över fruns gesslekritik vad gäller betoning. Betoningen är nämligen A och O i ett smått genialiskt skämt som jag nyss kom på då jag stod i sängkammaren och vek tvätt. Genialiska skämt har en tendens att dyka upp när det är fredag. Och kanske speciellt då när maj äntligen har slutat leka februari och släpper fram lite sol utanför fönstret. Jag vek som sagt tvätt och lyssnade på den underhållande ”Fördomspodden” som intervjuade konstapel Martin Melin, mest känd för att ha fått scrotum masserat av en liten filippinsk man på bästa sändningstid i SVT för en massa år sedan. Utöver denna bedrift var han gift med Camilla Läckberg i några år. I intervjun skröt han i alla fall om hur han höll på att stryka med under ett polisingripande och där och då tog skämtet form i min svårt vitsskadade hjärna. I vanlig ordning när jag skämtar ställs det stora krav på läsaren. Det gäller att vara lyhörd för hur orden bör betonas visavi hur man betonar dem i själva skämtet. Det är nämligen just där den högkvalitativa humorn ligger i skämtet som följer. Här kommer det: – Men herregud, Valdemar. Du ser ju helt skärrad ut. – Ja, jag har tvättat hela dagen. – Men det behöver du väl inte vara upprörd över!? – Jo, för när jag hade hängt, torkat och vikt tvätten höll jag nästan på att stryka med.
Katten på bilden har väldigt lite med skämtet att göra men jag hittade inga vettiga bilder på ett strykjärn. Ej heller på Martin Melins märkliga massageupplevelse.
Från mardrömssvarta moln föll tunga droppar och hagel hårt mot vindrutan där jag satt på skolparkeringen och väntade på min dotter. Gröngul pollengegga rann över rutan och för mitt inre såg jag hur Hanna, med skolväskan som otillräckligt paraply, kom springande genom syndafloden. Stackars tös, hann jag tänka innan mobilvibrationer darrade till i fickan. Jag fiskade, med visst besvär, upp telefonen ur den trånga vårjackefickan och tryckte på svara. ”Elin vill fråga leka!”, kvittrade Hannas muntra fredagsröst. Elin-vill-fråga-leka. Var det en fråga eller ett påstående? tänkte jag. Svenskläraren i mig blev plötsligt på sin vakt. Det kändes som att det fattades en hel del väsentliga ord i frasen. Personligen hade jag velat ändra meningen till: ”Elin undrar om vi skulle kunna leka efter skolan.”. Jag skulle just besserwissra min dotter då hon sa: ”Hennes buss kommer nu. Hejdå!”. Jag förträngde den invärtes svenskläraren, körde hemåt i min ensamhet och kom plötsligt på att jag, visserligen ytterst eventuellt men dock, kunde förvänta mig kul post i brevlådan. Ytterst eventuellt för att mejlet som berättade att min beställda bok var på väg, också informerade att det var Postnord som skulle leverera. Jag hoppade ur bilen, släppte in Lakrits i huset och satte min laptopsväska i hallen. Därefter gick jag medvetet långsamt mot brevlådan och försökte frammana en attityd av att det är inte så viktigt om boken har kommit eller inte eftersom det är fredag och helgen hägrar trots att jag visste att jag skulle bli tårögd av besvikelse om lådan var tom igen. Jag lyfte på locket och möttes av Adlibris logga på en brun, bokformad pappkartong. Märkligt nog hann jag ändå tänka katastroftanken att Anna kanske hade beställt något annat bokformat, förmodligen hästrelaterat, från Adlibris som av någon elak tajming råkade levereras precis då min efterlängtade bok skulle anlända. Jag halvjoggade in i huset, slet upp kartongen och möttes av ”Vardagar 2” av Ulf Lundell. Och min lycka var total.
Böcker för er som tycker skrivregler är mesigt.
”Stopp o hallå!”, skriker kanske någon läsare av ”Daniel i Drakaberga”. ”Var det inte ”Vardagar” du sågade längs fotknölarna i ett tidigare blogginlägg!?”. Jo, så var det. Den boken var verkligen en utmaning att ta sig igenom. Babblig, tjurig och knappt läsbar. Däremot var den en fröjd att lyssna på eftersom författaren själv, lite skönt buttert, muttrade fram sin text. Man slapp alltså se texten. Jag har nu för avsikt att muttra fram den nya boken lite skönt buttert halvhögt och, kanske viktigast av allt, skicka min inre, besserwissrande svensklärare på semester. Han studsade nämligen redan på sidan tjugo där Ulf författat pärlan: ”Träden dör inte, dom går i vila Säjs palla torka två år i rad, sen blir det kris” Men snälle Ulf. De inte dom. Sägs inte säjs. Vad har hänt med dina punkter och var är subjektet i den andra meningen? Förlåt. NU flyger svenskläraren på imaginär resa, helt utan flygskam, till Kanarieöarna.
Tänk er en brottsplats i en gammal engelsk deckare. En kommisarie sätter sig besvärligt på huk framför en kritad kroppsform och konstaterar något på störigt korrekt brittiska. En kollega nickar bistert och håller med om att offret låg som ett R då döden inträffade.
SÅ vaknade jag nu på morgonen. Som ett R. Ett versalt sådant. I okänd säng. Okänd och okänd, förresten. Sängen är känd. Ägaren med. Det är Claras säng och jag lånar den. Och resten av lägenheten.
Jag vaknade vidrigt tidigt vid 06:06 då vuxet folk bör sova. Ägnade en kort stund åt att förstå var jag var och gick sedan upp och testade toan. Den fungerade väl och tillfredsställande. I det lilla vardagsrumsfönstret uppenbarade sig en syn som plötsligt motiverade de trehundra trapporna vi muttrade över igår.
Bästa beskrivning på min huvudvärk där jag stod och begapade utsikten var klassikern ”skallabank”.
Det dracks öl igår.
Först en – sen tolv, typ. Jag och min lillebror firade hans 40-årsdag cirka hundratjugofyra dagar efter inträffad födelsedag. Vi började på lånad balkong där vi satt i skägg och småskålade.
Därefter gav vi oss ut i KRSTD och sökte kök och käk. Och fann både ock på ”Taco bar”. Där åt vi pannsvett-framkallande stark mat som sköljdes ned med halvrälig IPA innehållande några procent för många.
Omåttligt mätta traskade vi sedan mot ”Biljardkompaniet” där Christian Kjellvander ämnade uppträda vilket han också gjorde – illa.
Om man är en artist med begränsade listframgångar bör man väl spela de låtar som åtminstone kan liknas vid hits. Christian valde att vara svår och olyssningsbar vilket är en dum kombination. Det blev stundtals skrattretande flummigt – så på så vis fick lillebror en viss valuta för sin present. Vi drack dessutom en och annan, i skrivande stund ångrad, öl under konserteländet så vi led ingen nöd.
När Christian till slut begrep att sluta satt vi kvar och drack ytterligare några, i skrivande stund lika ångrade, öl innan lillebror på förståndigt vuxet, skäggigt och 40-årigt vis fixade en taxi som tog oss till lägenheten där jag nu ligger och skriver detta i stället för att, som lillebror, på förståndigt vuxet, skäggigt och 40-årigt vis, sova ut.
Mannen låg som en strandad vit val på översta bänken, svettblank och omotiverat avslappnad i sin gubbiga nakenhet. Som om han ägde bastun. Jag kan ha varit typ elva och den torra, finska värmen slog emot mig när jag kom innanför dörren, insvept i min lilla handduk. Och möttes av en stor smältande rosa-röd-vit klump inte helt olik en overkligt stor portion polkagrisglass. Inte helt lik heller. ”Hej”, hälsade jag blygt. ”Öhh…stäng dörren”, muttrade mannen jabba the huttskt mot den redan stängda dörren. Förmodligen i uppfostringssyfte. Att hälsa på en elvaåring var tydligen inte att tänka på. Jag satte mig på den näst översta bänken och tryckte mig så nära väggen att jag brände min arm mot den kådklibbiga träpanelen. Utöver mannens flåsande andetag och det sporadiska knäppanden från aggregatet var det besvärligt tyst i den 95-gradiga saharahettan. Då och då drog han handen över sin dyblöta bröstkorg, samlade svett i handflatan som han, med en liten grymtning, liksom snärtade iväg mot det stackars bastuaggregatet som svarade med en kort, förtvivlad fräsning. Som om mannen vore en solförmörkelse gick jag verkligen in för att inte titta direkt på honom men hans väldighet fyllde ut hela mitt synfält. På grund av bastubänkarnas olyckliga placering hamnade jag mitt i skottlinjen för en vy som var så astronomiskt långt ifrån vacker att ett nytt adjektiv hade behövts. Som en gigantisk, grisskär, till max utsträckt regndroppe, hängde en grotesk pung och såg ut att vara på väg att överge moderskeppet. Jag lyckades gåshudsrysa trots den tryckande hettan och tänkte att inget skulle kunna göra situationen äckligare. Jag hade fel. Plötsligt halvsatte sig mannen upp, harklade sig från djupet av sitt inre och lyckades rossla upp något vidrigt som han valde att spotta på det redan förnedrade aggregatet. Samtidigt tog han ett bestämt tag om näsan och gubbsnöt sig i näven och skickade det innehållet samma väg innan han sträckte ut sig på bänken som om inget hade hänt. Och jag gick ut och försökte duscha av mig min upplevelse. I morse lyckades denna ”muntra” anekdot rymma från den del av hjärnan där minnen som bör glömmas ligger inlåsta. Orsaken var den att jag ledde vår vanligtvis väluppfostrade Bessie från stall till hage då hon, utan förvarning, gubbsnöt sig, eller snarare ponnysnöt sig ut i tomma intet. Eller tomma intet är inte riktigt rätt ord. Intet var snarare fullt…av mitt ben som var iklätt nytvättade jeans som tog emot en dusch av klumpigt hästsnor. Omotiverat avslappnad skrittade hon på som om inget hade hänt. Då jag efteråt buttert försökte rengöra jeansen tröstade jag mig med att jag, i denna nya snorupplevelse, trots allt slapp se en slapp pung.
Troligtvis trumpetade tranor trivsamt och glador gled under den glödande glädjespridande solen som nyfiket glodde mellan glesa moln. Lärkan lär kan..ske ha drillat. Hela luftrummet över Drakaberga var hursomhelst tjockt med vårtecken. Fullt av underbara under. Under dessa underbara under, under bar himmel, på markplan, närmare bestämt på altanens kant satt en man och var tillfreds. Bra musik puttrade från köket, Van Morrisons ”The bright side of the road” gifte sig väl med fågelkvittret och en läsvärd bok låg och väntade vid hans sida. Mannen var jag och jag älskade ögonblicket ty jag hade varit vis nog att studera till lärare under fyra och ett halvt år i Malmö. Vis nog att förälska mig vansinnigt i en göingeflicka i min klass, vis nog att lyssna på denna donna då hon tyckte att ”Glimåkra är platsen att föröka sig på”, vis nog att lyssna på Annas vågade visioner och våga släppa det slutligen färdigrenoverade huset i Hittarp och flytta till en av jordklotets vackraste platser – Drakaberga. Ja, jag kände mig på alla sätt och vis vis där på min älskade altankant. Kanske framförallt på grund av mitt yrkesval som nu lovade mig tio dagars påsklov – tack och lov. Den vältrampade altantrallen knakade till där jag satt i foppatofflor med solsken i blick. Anna balanserade två fulla koppar kaffe, klämde ett litet anteckningsblock under armen och bar, i brist på armar, en bläckpenna i munnen. Hon räckte mig min kopp med ljusbrunt, perfekt mjölktoppat kaffe och slog sig ned vid min sida. Kaffedoften ångade upp i näsan och jag log både soligt och saligt. Men…jag började genast ana oråd då Anna inledde konversationen med ett sockersött: ”Danne-e”. Jag såg på blocket och pennan och förstod att det var dags för ett återkommande vårtecken jag märkligt nog hade lyckats förtränga. ”Jag har gjort en liten lista…med saker som behövs göras…mest för min skull”, ljög hon och försökte låta övertygande. En iskall fasa rann genom min kropp. LISTAN var tillbaka och jag såg det kravlösa lovet breda ut sina vingar och sväva iväg med glador, tranor, lärkor och alla andra jävla vårtecken. ”Jag tycker det är skönt med lite struktur, och så kan man dra ett streck över arbetet då det är slutfört” sa hon listigt. Efter snart arton gemensamma år i kärleksbranschen vet jag hur LISTAN verkligen fungerar. För varje överstruket arbete dyker TVÅ nya upp. Jag ögnade förtvivlat genom listan och såg hur hennes mjuka skrivstil rimmade illa med ordens andemening. ”Beställa trall” kunde ju med lite fantasi nästan låta trevligt. Ordet ”trall” ger sköna hylands hörna-associationer (Tra lalalala lala lala la-la la-la – ska föreställa signaturmelodin till Hylands Hörna. Googla, kids!) men jag vet hur det kommer bli. Jag åker till Janne Norrman på Bolist i Broby som ger mig en hög med beslutsångest. ”Vilket virke vill du ha? Ska träet gå att förtära eller vill du ha det giftigt och tryckimpregnerat? Vilka skruvar vill du ha? Behöver du reglar?” Jag blir alltid svårt nervös när jag ska prata om sånt som män förväntas kunna prata om. Jag vill liksom bara sitta under min korkek, lyssna på musik och lukta på mina böcker. Av erfarenhet vet jag att ”Beställa trall” lär innebära fjorton rundor till Broby med en massa kluriga beslut varje gång. Nästa punkt på listan var: ”Slipa altantak – måla tak plus bjälke” ett projekt som jag målade upp som en liten skön vårgrej då vi pratade om det i vintras. Det är evigheter dit och jag ska gå i shorts med bra musik i hörlurarna och liksom mysjobba, tänkte jag då. Med listan i mitt knä målade jag nu i stället upp timmar av meck, vinglandes på en trappstege med för klent sandpapper på slipmaskinen och för klen arm för det monotona, oergonomiska, ischiasframkallande skitgörat som bara är förarbetet innan färgkladdandet kan börja. Ju mer jag blängde på listan desto mer oro bubblade i kroppen. Koppen var urdrucken och jag frös. Listan liksom täckte solskenet, fågelkvittret hade tystnat och listallergin slog till med full kraft. Listallergi är en åkomma som framförallt drabbar hantverksängsliga äkta män och innebär bland annat att en klåda uppstår i ringfingret (med ringfingret syftar jag på valfritt finger man använder då man ringer). Klådan är kopplad till en stark lust att ringa en hantverkare och lova guld, gröna skogar och en omotiverat hög timpeng om hen bara bockar av listan så man lugnt kan slå sig ner på sin korkeksliknande altankant och lyssna på musik och bara lukta på sina böcker.
Grusvägen dammar och rasslar bakom den mörkblå Volvon. Chauffören saktar in snäppet mer än vad folkvettet rekommenderar vid möte med fotgängare. Kanske är han nyfiken på min traskande gestalt. Genom reflektionen av den knallblå himlen i vindrutan kan jag se att jag bjuds på ett soligt leende från ett ansikte som, av mängden kisrynkor och djupet i kindernas fåror att döma, uppenbarligen har en lång erfarenhet av leenden. Han lyfter handen för en klassiskt hallå-du-vinkning där han långsamt passerar mig – och är, just där och då, min favoritgubbe i livet. Endast ögonblick innan gubbmötet blev jag upphunnen och stoppad av en munter men bestämd häst som, från andra sidan inhägnaden, avkrävde mig en stunds klapp och kli innan jag tilläts vandra vidare.
Jag promenerar på en av Jordens vackraste platser nämligen sträckan efter Dopkällan på vägen mot Tockarp, Gamlarp eller Görbjörnarp beroende på vilka beslut jag tar i korsningarna längre fram. Taubesk änglamark med skogspartier, enorma stenar, gröna kullar och vidsträckta hagar badar i bländvitt ljus på båda sidor om den mjukt slingrande vägen. Mina möten med munterhästen och den glade bilisten är en ren bonus som ytterligare adderar till den livslust som bubblar i kroppen. Det är fredag, det är varmt och kvicksilvret är uppe och nosar kring tjugostrecket. Och jag bär shorts på fullaste allvar för första gången i år.
Ambitionen är egentligen att motionsgå men det går ryckigt med accelerationer tätt följda av små tvärnitar. Som en purfärsk körskoleelev ungefär. Vid varje inbromsning plockar jag upp min mobil (vilket förmodligen en purfärsk körskoleelev av idag också skulle vilja). Våren briljerar och jag vill så gärna fånga allt det strålande vackra som omger mig trots att jag vet att verkligheten spöar bilden varje gång. Jag scannar av min omgivning efter bildmotiv som Arnolds mördarrobot söker Sarah då det plötsligt uppenbarar sig en syn mitt på grusvägen. En mjuk liten humlekropp ligger blickstilla i något som kan liknas vid fosterställning. Han är otrolig fin men också deprimerande död. Ett litet vemod ställer sig sida vid sida med min sprudlande bubbellycka. Min förtjusning över humlor har ökat med åren. Som barn sprang jag för livet för att undvika att bli bränd, ty att brännas var tydligen något humlor roade sig med mellan sörplandet av nektar på den tiden. Numera upplever jag humlan som insektsvärldens Hagrid – stor, vänlig, hårig och lite missförstådd. Måhända har humlan framför mig dukat under i en av dessa sista (?) nätter av minuskyla. Det är sorgligt hursomhelst. Det är ju nu det ska surras. Tillsammans med vågskvalp, Gessles 60-åriga tonårsröst och fågelkvitter är humlesurr mitt favoritljud i sommarens soundtrack.
Jag ger den ett försiktigt klapp och kli på den lilla ryggen, lägger den sedan i gräset vid vägens kant tillsammans med mitt vemod. Och går glad in i helgen.
Jag trampade på en K-brunn idag. Hårt och bestämt. Undrar om unga människor gör det idag. Kanske finns det någon digital variant, någon app man kan klicka på. Hursomhelst är det något jag fortfarande gör vid fyrtio plus (eller bör ja’ börja säga femtio minus). K-brunnstramp fungerar i vilket fall som helst för genast dök det upp ett pärlband av kärlekstankar och minnen.
Ett av mina viktigaste kärleksminnen utspelade sig i höjd med den där blomsteraffären på hörnan av Nobeltorget i Malmö. Den där som jag höjde till skyarna en gång för mycket för sin ”smakfulla skyltning” vilket Anna kärleksfullt gjorde narr av. Den där affären utanför vilken någon sköts till, om inte döds så till halvdöds i alla fall. Någon timme efter att vi att vi passerat där, konstaterade vi senare. Där, i alla fall, minns jag att vi gick, sprudlande nyförälskade, hand i hand när Anna sa: ”Jag tror det här kan bli något alldeles fantastiskt”. Den kommentaren har stannat kvar hos oss. Det var så livsbejakande sagt att vi plockar fram den ibland och vädrar den, liksom. Och varje gång konstaterar vi hur sanna orden var och är. Där och då visste jag bara att det vi kände var något annat, något nytt, något jag aldrig varit med om, att det var precis så där det skulle kännas, att det var precis den där känslan poeterna så passionerat hade tjatat om i århundraden. Någonstans i samma veva som minnet ovan utspelades också nästa. Vi brukade gå trehundra onödiga meter, fram och tillbaka mellan två lägenheter. Från Annas ombonade och hemtrevliga tvåa till till min sunkiga etta som skrek: ”Ytterst tillfälligt boende”. Pliktskyldigt bodde vi hos mig då och då. Med tiden blev det mindre och mindre av då och då och betydligt mer av…i stort sett aldrig. Det hände ibland att jag kollade posten, hämtade något plagg, kanske nån bra CD, men i övrigt fick min etta väldigt mycket egentid. Ändå blev jag sådär mans-ängslig när Anna, mitt i en munter konversation om ett bekant nyblivet sambopar, frågade: ”När tror du vi kommer att ha ett gemensamt hushåll?”. Jag minns hur ett klassiskt grubbel genast tog fart och jag tänkte: Vad är rätt svar i detta läge? Mitt inre skrek: ”NU…HELST NYSS!”, men munnen valde ändå att formulera det betydligt maskulinare och ynkligare: ”Vet inte. Till sommaren…kanske…”. Annas inre och mun hade större driv och helt andra ambitioner och någon vecka senare var min etta uppsagd och hennes hushåll blev vårt. Därefter följde fyra fantastiska år av fika på stan, filmer, Fame Factory, halvhjärtade högskolestudier och ett helhjärtat kärleks- och samboliv. Som om vårt lägenhetshus var byggt över en gammal glömd K-brunn (jmf. huset i ”Poltergeist” som var byggt över en gammal glömd kyrkogård). Därefter började vi göra bebisar, flyttade till Göinge och lyckades bibehålla K-brunnstramparkänslan genom småbarnsåren. En bedrift som egentligen borde belönas med en fet pokal. För nu och här lever den passionerade poetkänslan lika stark som någonsin. Det blev något alldeles fantastiskt och det bara fortsätter. Kanske tack vare ett K-brunnstramp då och då. OCH smygtagna mobilbilder på Anna då hon är helt ovetandes om hur underbart vacker hon är.
Apropå att domen har fallit för Nordens närsyntaste (helt rätt superlativ-form) jägare vill jag dela med mig av en sån där visdom som florerat på Facebook. Jag har tagit mig friheten att ändra den något. By the way, jägaren dömdes till dagsböter men fick behålla sitt vapen så håll era hästar installade, bilen i garaget och er själva inomhus när nästa jaktsäsong drar igång. Och här kommer visdomen:
En gammal vis cherokee-indian undervisade sitt barnbarn om livet. Han berättade en historia om två vargar: -Det var en hemsk strid mellan de två vargarna. Den ene var ond. Han var ilska, våld, avund, sorg, arrogans, självmedlidande, skuld, avsky, underlägsenhet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism. Den andra var god. Han var glädje, kärlek, hopp, stillhet, ödmjukhet, vänlighet, välvilja, empati, generositet, sanning, medlidande och tro. Samma strid pågår inom oss alla. Barnbarnet tänkte på det en stund och frågade sedan sin farfar: -Vilken varg kommer att vinna? Den gamle vise cherokee-indianen svarade: – Den som INTE blir förväxlad med en räv utanför Lönsboda.
Förvillande lika…
I min noggranna research gick jag in på pålitliga Wikipedia för att försäkra mig om stavningen på Cherokee. Framförallt blev jag fascinerad av vad cherokeser kallade sig själva. Roa er gärna där hemma i stugorna med att uttala krumelurerna nedan. Jag misstänker att den sista ska uttalas röv .
“Cherokeser, eller som de kallade sig själva ᎠᏂᏴᏫᏯ, på engelska Cherokee, är ett irokesiskt folk vilket före européernas kolonisering av Nordamerika var bosatt i vad som idag är östra och sydöstra USA.”
Känns som att denna blogg blir mer och mer folkbildande. Förra inlägget bjöd på ovärderlig kunskap om hästvärlden och nu detta. Bara sug åt er. Kunskap är ett lätt bagage. Och jag fortsätter dela med mig av visdom…på cherokee-vis (eller ska jag säga på ᎠᏂᏴᏫᏯ-vis).
Jag gick ut på paddocken där Hanna med hjälp av ett longerpisk höll igång Bessie som travade varv på varv så gruset sprätte. Efter att ha stått och blängt en stund kläckte jag ur mig, lite pappigt (okej, gubbigt): “Jaha. Det här ser ju fint ut, Hanna!”. Dottern spände blicken i mig, sköt fram den där underläppen som signalerar “sur” och väste med en röst som dröp av grönt gift: “Hon är lat och gör inte som jag säger till henne!”. “Eeh, visserligen…”, sa jag osäkert och tillade: “…men hon gör det bra…”. Hanna svarade, hårt och hänsynslöst “Det är därför jag inte vill att du följer med då jag tävlar”, och vred sedan om kniven med ett: “Du kan ju ingenting.”.
Hade det varit en måndag i november hade en modernt lättkränkt man som jag blivit mörk och ägnat en lång stund åt att tycka synd om mig själv. Men denna händelse utspelade sig i fredags då jag var helgglad, vårljuset flödade över naturen som målmedvetet ägnade sig åt att grönska. Hon ska få se, tänkte jag – dags för Hästskolan del 3.
Jag misstänker att ni är många därute som har saknat Hästskolan som jag så entusiastiskt startade upp för ungefär ett år sedan. I två delar delade jag frikostigt med mig av den expertis som jag besitter efter snart sju år som hästägare. Den expertis som min dotter i fredags underkände men som jag nu, full av revanschlust, tänker sätta ord på.
Denna gång tänkte jag fokusera på vissa begrepp som är obegripbara för er som saknar hästerfarenhet. Redan i min inledning nämnde jag ordet paddock och såg då för mitt inre hur bloggläsares grubblande ögonbryn lite varstans strävade uppåt och hur frågetecken svävade i tankebubblor över ett och annat huvud framför skärmen. Ordet paddock låter onekligen väldigt likt haddock det vill säga Kapten Haddocks efternamn. En ordvitsare skulle här förmodligen vara sugen på att skoja till det med att Kapten Haddock har en bror som heter Kapten Paddock. Bekymret med ett sådant skämt är att bröder sällan har olika efternamn om inte Kapten Paddock gift sig med en kvinna med efternamnet Paddock och på modernt vis valt att ta sin hustrus efternamn. Sannolikheten känns dock väldigt liten att en sådan situation skulle kunna uppstå. Att ordvitsaren dessutom ger samma titel – Kapten – till brodern är väl också lite märkligt. Visst skulle man väl kunna tänka sig att bröderna delar båtintresset men mer vanligt är väl att bröder väljer olika karriärbanor. Bekymret för ordvitsaren är att Kapten Haddocks bror, studierektor Paddock skulle väcka fler frågor än muntra skratt. Efter denna angelägna utläggning sitter ni väl på nålar och undrar vad paddock betyder. Jo, det är helt enkelt samma sak som en ridbana, alltså en inhägnad plats, oftast med dyrt hovvänligt grus som underlag, för hästar att springa av sig på.
I inledningen nämnde jag också ordet longerpisk vilket är ett redskap man använder då man rastar en häst. Att rasta en häst är inte samma sak som att rasta en hund där ju målet oftast är en tarm- och blåstömning . Hästrastning innebär att man, med olika kommandon och små, nästan söta, snärtningar i tomma luften med sin longerpisk får hästen att springa på olika vis. Dessa olika vis redogjorde jag för i tidigare delar av Hästskolan. Själva redskapet kan vid första anblick förväxlas med ett fiskespö, vilket det förmodligen också skulle kunna användas som om en katastrofal fiskespöbrist skulle uppstå. En van longerpiskhanterare använder som sagt också små kommandon som: “Gaaalopp!”. De tre a:na betyder att man alltså att man drar ut på ordet något, vilket den genomsnittlige hästen älskar. Den får då en jävulsk springlust och sätter av som ett skållat troll i paddocken. Det räcker alltså med ett ord och inte som Tomas Ledin rekommenderar med sina fem spring, spring, spring, spring, spring när man vill släppa sina hästar fria (inom paddockens inhägnad, så klart).
Jag vill avsluta med ordet barbacka som jag har förstått att många inte har koll på. En vanlig missuppfattning är att ordet inte hör hemma i hästvärlden utan helt enkelt beskriver den situation som uppstår då man är på väg att lämna en bar och ångrar sig. Fel fel fel, säger jag på brassevis. Barbacka betyder att man rider utan sadel. Och om inte den där mystiska, vita skåpbilen i vilken bland annat sadlar försvinner har varit framme, sker detta oftast frivilligt och är bland annat bra om man vill träna balansen. Viktigt att tillägga är att balansträning på cykel utan sadel sällan fungerar lika bra.
Tre gubbar, tre gubbar… …har förföljt mig genom livet. Tre gubbar av kött och blod snarare än av gräddad pepparkaksdeg.
Den förste heter Bruce och är född 1949 i New Jersey, USA. I veckan köpte jag ännu en ultimat guide om hela hans historia. Den historia han så vackert berättade i sin självbiografi “Born to run” och som jag i stort sett kan rabbla utantill. I denna ultimata guide hittar jag också “klassiska intervjuer” vilket förmodligen betyder intervjuer som har publicerats oräkneliga gånger tidigare. Man får också recensioner av ALLA album vilket är helt onödigt eftersom jag vet vad JAG tycker. Och mina små detaljer står aldrig i recensioner. På det smått utskällda albumet “Human touch” finns en liten pärla som heter “With every wish” där jag, vid känsliga tillfällen, blir tårögd när han sjunger: I fell in love with beautiful Doreen She was the prettiest thing this old town’d ever seen Eller den euforiska känslan som uppstår nånstans i nacktrakten och som fortplantar sig som en rysning av välmående ända ner där ryggslutet byter namn när publiken reagerar då Springsteen sjunger: Tonight I’m gonna take that ride cross the river to the Jersey side i ”Jersey Girl” på ”Live 75-85” (0,51 in i låten). Eller peppvrålet “Come on, Big Man!” mot slutet av “Working on the highway” på nämnda live-skiva. Eller den makalösa videon till den mäktiga “Dream baby, dream. Bruce är en förebild och idol och såna får man lov att ha när man är fyrtiosju. Därför får man också fortsätta köpa ultimata guider för att undersöka om de är lite ultimatare än de tio andra man tidigare läst.
Min andra gubbe heter Ulf och är född 1949 i Stockholm, Sverige. I veckan avslutade jag en evighetslång genomlyssning av hans senaste bok “Vardagar” läst av författaren själv. Jag måste ändå konstatera att det var värt de timmar det tog. Att läsa boken var en ren plåga men att lyssna visade sig förhöja upplevelsen. Gubbgnäll gör sig tydligen bättre i talad form. Senast jag verkligen uppskattade en roman av Lundell var “Saknaden” från 1992. Det är alltså inte hans romaner jag håller högt utan hans otroliga låttexter. Smaka på dessa ord från “Jag saknar dej”: Nu biter frosten igen och parkerna brinner som eld Och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll Jag ser ut över stan, du är där nånstans Ensam eller kanske i en annan mans famn Eller från “Det jag vill minnas”: När hon åkt var huset bara ett gammalt hus Och marken omkring var främmande och öde Och jag packade ihop och gjorde mej beredd På att återvända till livets flöde Andra respekterade textförfattare som Lars Winnerbäck reduceras till taffliga praoelever från 7B i jämförelse. Från “Måne över Haväng”: Se hur månen hänger över Haväng i natt som en gammal sliten slant Och stenåldersstenarna så stilla i natt med blå skuggor vid strandens brant Hör hur ugglorna ropar vid bäckens porl Hör hur vågorna vaggar lugnt Ser du ljusen från skeppet på väg upp mot norr Så sakta och så tungt
Ulf är en förebild och idol och såna får man lov att ha när man är fyrtiosju. Därför får man också fortsätta försöka läsa hans buttra romaner men framförallt lyssna på hans otroliga låtar och givetvis åka och se honom live i sommar.
Den tredje och viktigaste gubben heter Olle och är född 1949 i Trelleborg, Sverige. I veckan fyllde min fine far sjuttio år och idag bjöd han oss barn och barnbarn på brunch på Smyge Havsbad. Där satt han, vår urfader, och njöt av maten och av att vara omgiven av sin “klan” som han älskar så tydligt och uppenbart. Han är en otroligt kärleksfull man, min far, och en förebild för hur jag vill vara mot min familj. Trots att han bara var tjugo år när han blev förälder verkade han ha faderskapet i blodet. Han var lättsam, rolig, entusiastisk, en berättare av rang och han var alltid så fin mot mor. Tidigt marinerade han oss barn i bra musik som spelades från en märklig rullbandspelare och som nog är en förutsättning för det enorma musikintresse jag har haft genom livet (se gubbarna ovan). Han såg också tidigt till att vi utsattes för litteratur genom att ta oss till bibblan så fort tillfälle gavs (se gubbarna ovan). Då den tresträngade uråldriga skrotgitarren som jag visade allt större intresse för miste ytterligare en sträng tog han med mig till “Skånemusik” i Trelleborg och köpte min första gitarr och “nånstans där så blev jag den jag är nu” (lånat av ovan nämnda praoelev). Han var, och är väldigt stöttande och berättar fortfarande ofta hur stolt han är över oss. Och det känns precis lika bra nu som då. Ingen av mina tre vise män visar några tecken på att vilja gå i pension vilket nånstans känns väldigt betryggande. Jag känner kärlek till alla tre men bara en har gett mig universums coolaste cykel. Han är “tougher than the rest”!
