Författare: daniel

Vi åkte till Göteborg en gång för att hälsa på finfina vänner. Väl framme i deras hus på Hisingen, vid uppackningen av övernattnings-kitet, upptäckte jag att jag glömt deodorant. Detta löste vi galant genom att dyka in på Åhlens i Nordstan för ett inköp. När jag väl valt deo bad jag till alla gudar att personalen skulle erbjuda mig en påse. Jag hade nämligen laddat för ett skämt som jag hade läst som en rolig historia i nån veckotidning. Förväntansfull gick jag fram till kassan och satte min deodorant på disken:

– God dag! Den här tack!

– Det blir 28 kronor! Vill du ha den i en påse?

– Nej tack! Jag tar den under armen!

Jättenöjd stod jag kvar (lite för länge) och hoppades på (i alla fall) ett leende. Ingen reaktion.

Jag är ändå så pass nöjd med skämtet att jag känner mig nödd att sprida det här på bloggen.

Jag kom just på en situation till som känns lika angelägen att skriva om.

Jag hade under en period besvärats av en blåsa innanför underläppen. En störig sak som dök upp som en liten mullvadshög på samma ställe med lite väl täta intervall. Var gång den uppenbarade sig punkterade jag den med en nål och tråkigheter rann ut. Till slut tröttnade jag på den vidriga proceduren och gick till en läkare som menade att jag bitit mig olyckligt i läppen. Nu kan man ju fundera på om man kan bita sig lyckligt i läppen.

Hursomhelst krävdes en operation där en tilltäppt körtel skulle skäras ut. Jag lades varsamt på ett operationsbord med en sån där grön operationsduk över ansiktet med ett hål där munnen ”stack ut”. Under den tid det tog för lokalbedövningen att verka låg jag övertäckt och fantiserade om de hemska instrument som skulle användas under den farliga och komplicerade operationen. Efter en stund började täckduken glida och ett befriat öga kunde betrakta de vassa skalpeller som närmade sig mitt fagra ansikte. En sköterska upptäckte min enögda granskning och drog genast duken rätt.

Efter en lyckad operation, som krävde två stygn, fick jag slå mig ner hos läkaren och återhämta mig samt ställa frågor som kanske dykt upp under den riskfyllda processen. Med fortsatt bedövad mun drämde jag till med (och här kommer alltså skämtet som allt detta skrivande har lett fram till):

– Kan jag schporta preshcis schom vanligt?

– Jadå! Det ska inte vara några bekymmer alls! Vilken sport sysslar du med?

– Boxschning!

Tyvärr fick jag inte riktigt den ha ha-reaktion jag hade väntat mig (och förtjänade). Dessutom var jag lite för snabb med att förklara att jag inte allsch schysschlade med boxning och att det hela hade varit ett schämt. Jag förstod nånstans att ”there’s a time and there’s a place”. Lite skamsen men fortfarande skämtnöjd lämnade jag mottagningen med en, passande nog, Stallone-hängande läpp.

Ha en fin onsdag!

Jag såg en film häromdan.

Där står Du

Med ett älskat barnbarn i famnen

Ni kastar sten i havet

Johans lilla 2-årsarm

Som en katapult med babyhull

Östra stranden i Trelleborg

Din barndoms strand

Tångdoft och bländvit sand

Sensommar, tror jag

Ni är så vackra

Du är så vacker

Och frisk

Oktober nu

Vår födelsemånad

Min och Din

Månaden Du tvingades lämna oss

En glad månad förr

Färggrann

Vacker

Tre år nu

Utan Dig

”Du måste finnas” påminner om farmor, säger Hanna

Jag minns hur snäll hon var, säger Johan

Dina innerligt älskade barnbarn

Minns mys med farmor

Saknar sin farmor

Dig

De är så fina

Du hade varit så stolt

Jag saknar Din hand mot min kind

Sörjer

Att jag aldrig mer, i levande livet, ska få träffa Dig

Inledde söndagen med en badmintonmatch mot en god vän. Väl utrustad med professionellt badminton-kit inköpt på mack drog jag igång ett tafatt viftande. Trots en grundlig uppvärmning bestående av några kast med en basketboll ömmade det snart i bakbenet. Jag fortsatte dock såsom (dumma) män oftast gör.

Efter match och dusch klädde jag mig för en lunch på IKEA. Det hette så igår i alla fall när Anna sålde in idén. ”Vi käkar lunch och går och tittar sådär lite mysigt!”

Mitt första misstag var att jag drog på mina nya höst/vinter-skor. Jag är väldigt nöjd med de cirka tre centimeter som de addar min något blygsamma hobbit-längd. Däremot är de på tok för varma en 16 gradig oktoberdag.

Det händer något med bagageutrymmet i vår KIA Sportage när vi kör in på parkeringen. Det krymper. Innan vi hann fram till lunchen ”råkade” vi glida in på Fyndet och fyndade en skrivbordsskiva, och två stolar som genast fyllde ut det ynkliga utrymmet i bilen. Detta alltså innan vi ens hunnit in i huvudbyggnaden. Anna och jag tittade på barnen och ångrade att vi skaffat dem (eller att vi tog med dem kanske låter lite bättre).

Efter ett stärkande köttbulleinferno började vi vår lite mysiga shoppingrunda. Ganska snart gjorde sig mina badmintonben påminda. De vägde liksom lite mer än vanligt. Dessutom brann mina fötter. Men, mitt i allt det där kände jag mig ytterst förälskad i min fru. Jag brukar göra det i varuhus. Varuhusförälskelse. Vet inte riktigt vad det handlar om men hon gör sig väldigt bra bland värmeljus och servetter.

Väl framme i kassan köpte vi ungefär hälften av det vi behövde på grund av den ovan nämnda utrymmesbristen. En affärsidé slog mig där och då. Kanske skulle man prata med Ingvar om någon form av färdtjänst för överflödiga familjemedlemmar.

Jag körde hem med hjälp av ”Kraften” eftersom en skrivbordsskiva skymde all sikt åt höger. Kaffesugen, som man bara kan vara efter 40, staplade jag in med varorna och märkte att min fina hustru hade smugit igång ugnen. I ugnens hetta gottade sig ett gäng kanelbullar.

Varuhusförälskelsen fungerade lika bra innanför hemmets väggar.

Glad söndagkväll!

Huvudvärk.

Misstänker öl-allergi.

Jag var nämligen på Bishops Arms igår och upplevde tysk oktoberfest. Tidigt försågs jag med en något trång tyrolerhatt. Kan det vara den som gett mig huvudvärk?

Jag var på plats med mina före detta kollegor. Före detta kollegor av finaste sort. Vi satt vid ett långbord med en tyskmarschspelande ”umpa bumpa-blåsorkester” i ena ändan. I min ända, kan man nästan bokstavligt påstå. Jag har väl aldrig kommit en klarinettist så nära inpå livet. Jag kunde nästan känna doften. Och orkesterns gemensamma blåskraft satte min frisyr i rörelse. Som en lyckad blåsorkestersafari ungefär.

Efter några öl serverades middagen av serveringspersonal iklädda lederhosen. Små korvar, potatismos och ett stort köttstycke från något mystiskt tyskt djur vid namn haxe. Gott var det i alla fall.

Nu ska jag ta mig ut i den friska luften för min favoritsysselsättning. Att plocka ner barnens studsmatta. Ett projekt som ger en diffus träningsvärk varje år. I tummen till exempel. Märkligt. Studsmattan är ny för i år. Och nästan helt ohoppad. Får nog bli ett blocketprojekt till våren.

Oj! Nu blev jag skrivtrött!

Glad lördag!

”Då kommer du aldrig att komma utanför 50-skyltarna!”

Så sa de, elakingarna, när jag berättade att jag skulle börja jobba i byn.

Ack, så fel de hade.

Jag kommer aldrig utanför 40-skyltarna!

Men, denna vecka har jag varit något av en globetrotter.

I tisdags drog jag och Anna ner till Malmö för att besöka ett reseseminarium med avslutande middag. Vi ställde bilen, betalade 90 spänn för äran att parkera vid Drottningtorget och gick i riktning mot St. Gertrud där seminariet skulle äga rum. Utanför SAS Radisson vid Caroli city (märker ni hur jag namedroppar Malmö-miljöer?) stötte vi på en folksamling som, förväntansfullt, siktade sina mobilkameror mot hotellets entré. Vi hade ingen aning om vem man väntade på. Viss info når aldrig innanför våra 40-skyltar. Jag började spekulera om att det var Sven-Bertil Taube eller kanske Horace Engdahl. Till slut frågade vi en entusiastisk ung man som berättade att det tydligen var någon fotbollsspelare som hette Rolando, eller nåt sånt. När Anna frågade mig vilket lag han spelar i drog jag till med Barcelona fotbollsförening.

Kvällen blev trevlig. Vi nätverkade och åt en trevlig middag innan vi återvände till tryggheten innanför skyltarna.

I torsdags var det dags igen. Då körde jag, Anna och några nya kollegor ner till Skurups folkhögskola för att ta del av en föreläsning och för att träffa andra folkhögskolemänniskor.

När föreläsningen drog igång märkte jag att stolen jag satt på ”smakade trä”. Och mitt i allt det obekväma, trots att ämnet var intressant, började min kropp ställa in sig på sömn. Min andning blev farligt lugn och harmonisk, mina ögonlock strävade söderut och mina käkar slappnade av så att jag gapade lite fånigt. Efter en stunds kämpande erbjöds en bensträckare som, i elfte timmen, väckte liv i min omotiverat trötta kropp. Jag drack föreläsningsvatten, med de sedvanliga citron- och limeskivorna, ur en glasbringare och fyllde på bjudgodisförrådet samt gymnastiserade mig pigg genom två höga knälyft. Ett med vänstran och ett med högran. Därefter fixade jag förmiddagen.

Efter lunchen fortsatte föreläsningen utan trötthetsbekymmer. I stället började magen låta. Först gnydde den lite artigt en stund. Därefter ökade volymen gradvis och lät nästan som ett gråtande spädbarn. Jag hade drabbats av förläsningsmage. Jag försökte hosta ljudligt för att kamouflera oljudet men decibelstyrkan var för stark. I ett mindre folkbelamrat sammanhang hade man kanske vågat ”trumpeta” lite diskret för att göra av med luftöverflödet men med grannar överallt var det uteslutet. När vi äntligen kunde lämna salen gick vi raka vägen till bilen där jag sedan var chaufför i nästan två timmar till lite väl nya kollegor. Lite väl nya för att bjuda på ”trumpetkonsert” menar jag.

I kväll lämnar jag skyltarna igen för att träffa gamla kollegor på Bishop’s Arms i Kristianstad. Oktoberfest med blåsorkester.

Jag kan kanske bjuda på ett litet trumpetsolo!

Trevlig helg!

”Finns det lök i köttfärssåsen, pappa?”

”Eeeeh, nä!”

I tio år har den hjälpt oss att lura barnen att äta nyttigt.

Mixern, eller smoothiemaskinen som den heter i vårt hem.

I barnögon misstänksamma frukter och bär har massakrerats till drickbarhet i form av smoothies, gul lök har misshandlats till oigenkännlighet och således blivit gömbar i köttfärssås och impopulära kokta grönsaker har mixats sönder och samman och bytt namn till soppa.

Men plötsligt en dag för några veckor sedan dog vår smoothiemaskin och hamnade i Kattarp efter lång och trogen tjänst. Vid nästa Maxi-besök kastade sig Anna därför över en stor kartong som enligt en beskrivning skulle innehålla en alldeles makalös mixer. Väl hemma visade det sig att det rejäla paketet innehöll en pytteliten apparat. Här är jag fullt medveten om att olämpliga associationer kan dyka upp.

Hursomhelst försökte en besviken Anna testmixa en smoothie och märkte snart att den ynkliga motorn endast med nöd och näppe lyckades driva rotorknivarna till att krossa de frusna hallonen. Apparaten jämrade sig och avgav en doft av bränt Märklin-tåg, om doften är bekant. Smaken blev okej men mängden smoothie fyllde knappt ett snapsglas.

En annan trotjänare som har lämnat oss är PYX. Vi har, sedan i somras, märkt ett allt mindre behov av PYX som ofta har fått stå på uppfarten och, besviket, se resten av familjen cykla hemifrån. Vi tog därför ett beslut om att PYX måste bort och barnen fick ta ett sista farväl i morse innan de, sorgset, cyklade till skolan. Själv rengjorde jag honom innan jag körde till Toyota i Kristianstad där våra vägar skiljdes.

Nu väntar jag bara på att min mobil ska ge upp. Hur ofta jag än försöker rensa den på onödigheter och föra över bilder till datorn bråkar den om brist på utrymme.

Man kan jämföra den med Ulf Lundell under sommarturnén -85.

Ständigt full.

Ha en fin onsdag!

Frostmorgon.

Höstens första.

Strålande vacker dock.

Jag klär mig varmt, hoppar i bilen och kör till folkets park för att helgjobba som inkastare och vakt på barnloppis.

Jag har förberett mig genom att odla ett myndigt skägg för att väcka respekt i eventuella bråkstakar. Jag har dessutom sprungit en åtta kilometer lång runda i veckan för att tighta till min något förslappade kropp. Viktigast är nog ändå min täckjacka som får min överkropp att se biffig ut. Som valfri gladiator i TV4, ungefär.

När jag kommer fram möts jag av idel damer som har gjort makalösa förberedelser, planerat i månader och ägnat en stor del av lördagen åt sortera och märka upp barnkläder. Jag kan inte låta bli att känna mig lite som en glidare som dyker upp till dukat bord. Och samtidigt som en förvirrad tupp i en otroligt välorganiserad hönsgård.

Högsta hönset, Annika, hälsar oss välkomna och förser mig med en ”klickare” som ska användas i insläppet för att ha koll på antal shoppare. Jag bad specifikt om enkla uppgifter då vi hade vårt första planeringsmöte och det tyckte alla damer, av någon anledning, var en bra idé.

Prick klockan 10 försöker jag slå upp de låsta portarna och sliter desperat i handtagen till dess att en hjälpsam dam uppmärksammar mig på en spak som måste föras upp för att dörrarna ska gå att öppna. Min skägg- och täckjackspondus stukas alltså något redan innan jag har börjat mitt viktiga arbete.

När dörrarna väl är öppna möts jag av en gigantisk, loppisfyndarsugen folksamling. Jag försöker le lite världsvant bakom mitt hårda skägg, hälsar välkommen och klickar för glatta livet. Allt går väldigt städat till och jag slipper ta till den bestämda basröst som jag övat på, i smyg. Jag läste om fyllekaoset på Granada på Facebook på morgonen och tänkte att det kanske går hett till i barnloppiskön.

Efter en timme värmer solen rejält och jag chansar på att ingen märker om jag smyger av mig den respektinjagande blå täckjackan. Enbart beväpnad med helskägg fortsätter jag att klicka in folk tills min tumme ömmar och min mage kräver korv med bröd.

Efter korvpausen minglar jag i lokalen och pratar med ”hönsen” som alla verkar jättenöjda med kanonarrangemanget de åstadkommit.

Efter stängningen hjälps vi åt att få ordning på lokalen och jag lämnar ett nöjt pengaräknande gäng.

Ett dream team som någon uttryckte det.

Tack för att jag fick vara inblandad.

Hör av er, i god tid, om ni behöver en vakttupp fler gånger.

Jag måste hinna odla skägg.

Jag gick in på Daniel i Drakabergas statistiksida i dag och kunde konstatera att jag har skrivit 80 inlägg sedan slutet på mars. Jag insåg också att bloggen har haft 9991 visningar.

Hoppas på 10 000 under dagen.

Alltså att uppnå 10 000 under dagen.

En liten insikt bara. Jag inser, när jag ser tillbaka på det skrivna, att jag inser saker i tid och otid. Alla former av verbet ”inse” såsom ”inser”, ”insåg”, ”insett” är bannlysta från Daniel i Drakaberga på obestämd framtid. Kan också konstatera att ”konstatera” måste gå samma öde till mötes. Håll koll!

Avslutar med en limerick som jag skrev under en period då både jag och min ex-kollega, Jontal Pontage, led av svår limerick-feber.

En innovativ spellevink från Alsace

vill uppfinna helt nya smaker på glass

Hans första försök

blir pannbiff med lök

Den smakar tyvärr som det luktar på dass

”Ha det gra!”

Det något märkliga citatet ovan är, initialt, en felsägning som jobbat sig in i vår ordbok: ”Interna fraser och ord som bara begrips av familjen Björk i Drakaberga”. (Boken är en fantasi men skrivs kanske en dag!?)

Vid fler än ett tillfälle har jag yttrat frasen och en gång med Anna som vittne (vilket förmodligen är orsaken till att den fortfarande används).

Jag höll på att avsluta ett samtal med en förälder till en elev och tänkte dra till med en avslappnad avslutningsfras. ”Ha det bra!” och ”Ha det gott!” dök upp som två tänkbara alternativ. Jag bestämde mig för det andra alternativet eftersom det kändes mest passande till det positiva samtal vi var i begrepp att avrunda. Halvvägs genom den käcka frasen hann jag tänka om. ”Ha det bra!”, låter trots allt snäppet mer professionellt. Tyvärr hade jag redan nått fram till g:et i ”gott” men försökte fullfölja min ändring och avslutade således med ett obegripligt: ”Ha det gra!”

Med chock i blicken stirrade jag bort på Anna och bad till alla tänkbara gudar att hon inte hört min avslutning. Samtidigt som föräldern i luren svarade: ”Eh, de’samma?!”, såg jag på Annas leende, från öra till öra, att hon, mycket väl, hade hört min fadäs. Jag förstod också att hon inte skulle låta mig glömma det hela.

Då och då slänger Anna, pillemariskt, till mig ett ”Ha det gra!”, när jag lämnar huset. Med all rätt. Frasen säger nämligen två saker. ”Jag vill att du ska ha det bra och jag är på ”full i fan”-humör”. Bra att veta.

Den oskrivna ordboken som nämndes i inledningen innehåller också ord som ”TOOKI!” och ”GALLEE!” samt sången: ”Kläpp the täkt all the bakerykids. Bunparty bunparty all day long”.

Jag väljer dock att inte försöka förklara uppkomsten.

Det är nog meningen att vissa fraser och ord bara begrips av familjen Björk i Drakaberga.

Ha det gra!

”När ni dör, blir Helga min då?”

Hanna ställde den något oväntade frågan i morse när vi stannade vid skolans cykelställ.

Sådär helt apropå.

Dotterns gudförälder Linus har en liten hund som heter Helga och Hanna, som är en djurvän av gigantiska mått, ser, helt barnlogiskt, en möjlighet att få bli hundägare.

Det skulle visserligen kräva gemensam bråd bortgång för mig och Anna. Och att Linus, som gudfar, helgar (Obs! Ordvits som syftar på vovens namn!) det ansvar han har tagit på sig och tar hand om guddottern Hanna som därigenom äntligen får en hund. Långsökt. Men man kan inte beskylla dottern för att inte begrunda alla möjligheter.

Det händer att jag och Anna tittar på varandra med en ”kanske en vacker dag”-blick när Hanna sniffar sig till och visar upp valpannonser i Kristianstadbladet. Jag vet bara inte när. Eller hur för den delen.

Jag är uppväxt i ett hundlöst hem men träffade en pudel då och då hos mina kusiner. Denna pudel som lystrade till namnet Tim, skällde oavbrutet, hade små, vassa hajtänder och nafshoppade efter mina fötter då jag bars omkring av mina kusiner. Jag minns paniken då han, vid ett tillfälle, fick bett i en tå-tom framdel av strumpan och blev hängande som en accessoar med hund-unken andedräkt tills strumpan slutligen lämnade min fot. Ingen bra inledning på mitt ”hundliv”.

Jag hade sedan, genom åren, ständig hund-otur och träffade ofta på lösspringande schäfrar som, vildsint skällande med blottade huggtänder, bet sig fast i diverse klädesplagg som geggades ner av fradga medan husse eller matte försäkrade att jag minsann hade råkat på världens snällaste hund som bara lekte lite. Yeah right! Avlivningssugen och, av skräck, nerkissad gick jag sedan hem och drömde mardrömmar.

Den som botade min värsta hundskräck var en liten, Ernst-Hugo Järegård-liknande fransk bulldog vid namn Robin. Robin var mer en polare än en hund. Han ingick i ett festglatt gäng som brukade samlas i Gislöv utanför Trelleborg och han var en minst lika viktig som öl. Vi älskade honom och kärleken var ömsesidig.

Vid ett tillfälle då vi skulle festa möttes vi av ett högljutt tumult från badrummet på andra våningen. “Stå still för helvete!” Lill-husse, tonåringen Lisa, höll just på att försöka bada Robin då han hörde att vi polare gjorde entré. Festsugen, ivrig och glad slet han sig till slut från stackars Lisa och sprang oss till mötes, plaskblöt och viftandes med allt viftbart som stod att finna. Ett fantastiskt välkomnande.

Han rörde sig smidigt på dansgolvet och grymtade snarare än skällde. Och hans ständiga partytrick var att fisa surt. Då blev det fart (häpp) på festen.

En sån personlighet hade jag kunnat tänka mig.

Nån gång.

Kanske.