Författare: daniel

Till er, vars hem av grus ersatts,

vars mor och far är döda

Till er som väljer svår seglats

mot trygghet, liv och föda

Vänd om från båten som sjösatts

Onödig var er möda

Av Jimmie får ni hjälp PÅ PLATS

Han kommer om två röda

Fredagmorgon.

Mobilen larmar och vibrerar vid min sida. Trots att det händer varje vardagsmorgon blir jag lika ställd varje gång.

”Hur fan var det nu man stängde av den?” Hetsigt försöker jag få tyst på den genom att trycka på allt tryckbart.

Jag ligger en stund och tänker över dagen i den extra tysta tystnaden som uppstår efter ett larm.

Innan sömnen får en chans att göra comeback kastar jag mig bryskt ur sängen och snubblar ut i badrummet. Snubblar för att jag håller på att, med foten, mosa Barbie och Ken som ligger, spritt språngande, på badrumsgolvet. Omsorgsfullt insvepta i en handduk av dottern efter ännu ett bad. Hur smutsiga kan de vara?

En tuss av Kens frisyr ligger på handfatet.

Nyfriserad tydligen.

Det var hög tid.

Liksom Ken ska jag idag sätta saxen i det Svinto-aktiga virrvarr som uppstår på min skalle med alltför jämna mellanrum. Madlene får ta till den största och vassaste saxen och dessutom tunna för glatta livet för att jag ska anta en människoliknande form igen.

Jag vill nämligen vara fin inför morgondagen då jag ska sammanstråla med ett grabbgäng som inte varit samlat på säkert 15 år. Som en återförening av Black Sabbaths originalsättning. Minus kontraktsbråk, knark och avhopp (får jag väl hoppas).

Vi ska ses hemma hos Snygg-Micke framför nån fotbollsmatch där Sverige tydligen är inblandade (ungefär som Black Sabbath skulle gjort). Jag misstänker att fokus inte riktigt kommer att ligga på matchen. Trevliga rykten om öl florerar. Dessutom ska en helt ny badtunna invigas av farbrorvarianten på vårt gamla gäng. Foto-och Facebookförbud bör råda.

Jag är inte ens säker på att det är 15 år sedan just den här konstellationen träffades. Det kan nog till och med vara 20 år sedan. Svindlande. Jag tror vi har ett och annat att prata om.

Undrar vad 20 år har gjort med oss? Kommer Micke T springa runt och vara snygg och tjata om Pink Floyd? Kommer Stoffe kläcka ur sig repliker från Kurt Olssons julkalender? Kommer Håkan spela gitarr på sitt utsträckta ben? Kommer Jynsen drick gin och coca? Kommer jag och Tomas desperat söka efter gitarrer för att döda stämningen med 74/75 (eller vad den hette)?

Nu har jag, efter en skrivpaus, återvänt från klippningen.

Ångrar att jag inte färgade.

Det hade Black Sabbath gjort.

Glad fredag!

Den nionde oktober fyller jag 44 år.

Inte den åttonde eller sjunde.

Inte heller efter 12-slaget på nyårsafton som vissa tror.

Jag åberopar min rätt att få vara 43 år till den dag min födelsedag faktiskt infaller.

Orsaken till att jag än en gång åldersnojar i skrift är att Glimåkra Folkhögskolas elever igår hade en dag av ”lära känna varandra”-aktiviteter. En av aktiviteterna gick ut på att gissa ålder på lärarna. Jättekul. Lite väl många elever gissade rätt. Eller rätt och rätt. Min, vanligtvis, älskvärda fru som var med och höll i aktiviteten gav rätt för 44 och fel för 43. När jag, med tårfyllda ögon, påtalade detta såg hon oförstående ut. ”Vadå! E’ du’nte 44?”

Jag har nog inbillat mig att jag, någonstans under de ditdatoranimerade rynkorna, är i samma ålder som mina elever, det vill säga runt tjugo. På senare tid har dock tydliga tecken pekat åt ett annat håll. Tecken som påvisar att jag uppenbarligen är en man på väg in i gubbaåldern.

• Jag utbrister ett ”iioouh” (märklig stavning men viktiga diftonger) när jag slår mig ner i en soffa. Som om jag, varje gång, äntligen får sitta efter att ha stått en hel dag.
• Jag stönar när jag reser mig ur nämnda soffa, trots att det faktiskt inte är det minsta jobbigt.
• Jag tycker oroväckande bra om country.
• Jag nyser mer högljutt för varje år.
• Jag stör sig på oväsentligheter. Som att folk säger ”check” när de räknar upp saker de har gjort. Eller när lite för gamla människor åker och ser Iron Maiden och ängsligt viftar med pek- och lillfingret i en missklädsam rockpose när de berättar om det. ”Vi ska minsann se Ajrånn Meden!” Vift, vift.
• Jag har numera tvåfärgat skägg som nyligen jämfördes med en grävlings färger. Svart på sidorna och vitt i mitten.
• Jag hade kunnat gilla Avicii-låtar om han inte hade envisats med att lägga in dessa enerverande house/club/techno-partier. Ett jävla hallou!
• Jag kommer inte undan med att försöka svänga mig med begrepp som house, club och techno.
• Jag får panik på P3:s olyssningsbara program där tre egon slåss om eterutrymmet och pladdrar dumheter i mun på varandra. Jag vet att jag, med ålderns rätt, borde ratta över till P4 men när det väl händer pratar de antingen finska eller jättefort (på svenska) om nån noll-noll-match i fotboll.

Jag har full förståelse om eventuella kvinnliga läsare av min blogg tycker att ovanstående ålderstecken är obegripliga, men jag är säker på att en och annan man känner igen sig.

Jag vill också säga att jag trivs ypperligt med att vara 43 år (och 327 dagar).

Ha en fin onsdag!

Söndag.

Huset tomt. Fru och barn på Österlen. Lådbilsrally.

Saknar dem.

En viss ”kräftskive-migrän” dunkar i skallen. Tack för den M och M. Skivan alltså. Fantastisk mat utöver ”skalbaggarna” som jag, i ärlighetens namn, inte är ett jättefan av. Och, nä, Jenny! Kräftor och Turkisk peppar är ingen lyckad kombination.

Igår hade vi också ett släktkalas för vår Joppe. 10 år. Speciellt.

Anna och jag har haft en del ”tänk vad vi gjorde för 10 år sedan”-samtal de senaste dagarna.

För 10 år sedan mådde jag ungefär som nu. Kvällen innan hade jag druckit whiskey, dammsugit, lyssnat på Peter Lemarcs ”Älskad från första stund” och gråtit. Samtidigt. Jag vaknade sedan ensam i vårt hus eftersom Anna, som jag hade spenderat all vaken tid med i fyra år, hade nya prioriteringar. Vår lille son. Orsaken till de gråtna glädjetårarna ovan.

Två dygn tidigare hade jag upplevt den märkligaste dagen i mitt liv.

Helt odramatiskt gick vattnet och små, söta värkar dök upp var femte minut. Söta skriver jag för att värkarna verkade (!) söta om man jämför med vad som komma skulle. Vi har en bild på en muntert yoghurt-ätande Anna sittandes på förlossningssängens kant innan helvetet brakade loss. Hon ryser när hon ser den bilden. Tänk vad hon/vi inte visste då.

Upplevelsen som sedan följde är både unik och universell. Hur många män har inte, tafatt, stått och fumlat med lustgasmunstycket och försökt stötta någon som är ostöttbar. I det läget dök frågan upp för första gången. En fråga som skulle upprepas några gånger varje dag i tre månader: ”Va’ fan har vi gjort!? Vi som hade det så bra!”

Jag minns att jag stod där i salen och försökte klura ut lösningar medan Anna lustgasade sig för glatta livet. Vid ett tillfälle röt hon till mig att jag skulle trycka på ”kalla hit personal-knappen” eftersom smärtan var olidlig. Med manlig handlingskraft kastade jag mig över knappen för att i nästa stund bli utskälld av Anna för att jag gjorde som hon ville. Hon läxade sedan upp mig och förklarade att jag skulle peppa henne i stället för att hela tiden göra det hon sa till mig att göra. Eeeh…okej…

En märklig manick sattes i min hand. En sladd ledde till ett bälte med elektroder som placerats kring Annas mage. Min uppgift blev sedan att elektrifiera Anna då värkarna kom. Barnmorskan påstod att det skulle vara smärtlindrande för Anna, men jag genomskådade henne. Givetvis var apparaten till för att inbilla män att de gjorde någon nytta i en förlossningssal.

Hur omöjligt det stundtals än såg ut kom det till slut en bebis. Inte den flicka vi själva förväntade oss. I stället kom vår fina Johan. Och, som tur var, såg han ut som Johan. Vi hade nämligen bara ett pojknamnsförslag.

Efter Annas makalösa insats behövde jag verkligen vila mig. Då Johan och Anna rullades ner (eller var det upp?) till BB-avdelningen erbjöds jag ett övernattningsrum på cirka två kvadratmeter. Rummet bestod av en säng och…ja, det var väl vad som fanns. I den kröp jag ner och försökte komma till ro. Det gick sådär. Jag försökte skvallerblaske-läsa mig till sömns men det fungerade inte heller. ”Anna Book åt så hon sprack”, ”Jean-Pierre Barda kär i en svampplockare” o.s.v.

Dagen därpå gick ut på att förstå att vi inte längre var två.

Med sömnbristgrusiga ögon betraktade vi orsaken till tre månaders fortsatt sömnbrist. Vår lille kille hade nämligen kolik vilket framgick efter ett tag.

”Va’ fan har vi gjort!? Vi som hade det så bra!” På dagen tre månader senare slutade vi ställa oss den frågan.

Och har aldrig ställt den igen.

Mamma och jag älskar att vara dina föräldrar, Johan!

Grattis på 10-årsdagen!

WROOOOOOM!

Vår fantastiska Johan fyller 10 idag!

Hade jag varit det minsta djup kunde det inledande wroooooomet syfta på hur snabbt de tio åren har gått. För det har de. Gått snabbt alltså.

I stället syftar wroooooomet på det ljud jag oroligt avlyssnar då jag skriver detta. Vi valde nämligen att överraska Johan med det som stod överst på önskelistan: En fyrhjulad motorcykel.

Vi överraskade inte bara Johan utan även oss själva. Som ängsliga, ibland nästan överbeskyddande, föräldrar känns presenten något oväntad. Och oroande. Som att ge en morakniv till en tvååring.

Nu blåser han fram genom trädgården. Stor hjälm, liten kropp. Med syrran därbak som en snacksalig ryggsäck. En skrattande sådan. Snabbare för varje runda. Hur tänkte vi egentligen, Anna?

Om jag försöker bortse från den samarinkrävande oron i magtrakten kan jag glädjas åt barnens lycka. Det finns inget som slår barnjubel och fyrhjulingen visade sig kunna glädja båda barnen. Samtidigt! Två glada flugor i en smäll (även om ordet smäll inte känns helt ok under rådande omständigheter).

Nu ser jag hur barnen hoppar av ”vidundret”. Båda två ser hela ut. ”Ska ni inte köra mer?”, säger jag överlycklig och lättad. ”Snart! Ska bara hjälpa mamma att baka! Sen ska jag köra själv!”, säger 10-åringen.

Precis när min mage hade lugnat sig.

Tänkte avsluta detta inlägg med två färska, blivande klassiker från citatmaskinen Hanna Björk.

1. I ett samtal med brorsan om olika lärare frågade Hanna: ”Är det hon som har kolakakssmethår?”
2. På min fråga om vad Hanna hade ätit till lunch i skolan blev svaret: ”Det var nån sorts kycklinggryta med riktig kyckling. Inte sån kyckling gjord på gris!”

Grattis till Joppe!

Nästa år får du en kofta!

Jag lånar en cykel. En damcykel. Kanske Din?

Sadeln något för låg men, i övrigt, en sköncyklad cykel.

Jag sätter av i gamla hjulspår. Gator och vägar som cyklats otaliga gånger under uppväxten.

Trelleborg visar sig från sin allra vackraste sida. En varm sensommardag, lördag, torgdag.

I torgvimlet nickar ett halvbekant ansikte lite osäkert åt mitt håll. Halvbekant eftersom fåror, extrakilon och grått hår försöker gömma det ansikte jag minns från barndomen. Jag nickar tillbaka och vi förenas i ett bekräftande leende. Ett leende som säger: ”Ja, du såg rätt. Det är jag!”

Från torget cyklar jag norrut i riktning mot kyrkogården. Jag stannar till i blomsteraffären. Vill inte komma tomhänt.

Kyrkogårdens grönska är nästan bländande där jag leder cykeln genom allén. Julis utskällda regninferno är härmed förlåtet.

Marktäckande grönska inramar Din sten. Inskriften är lika overklig som sist. Den berättar att Du funnits. När Du började. När Du slutade.

Men Du finns ju. Fast inte här.

Jag slås än en gång av vilken vacker plats Du och far valde. En vacker plats att gråta på.

En fantastisk liten bukett står redan i den enda tillåtna vasen. Lite laglöst trycker jag ner en extravas bakom den liggande stenen och placerar min bukett i den.

Jag sätter mig på huk en stund, lägger handen på den varma stenen och bejakar tårarna. Intensiv sorg sköljer över mig. Det var ju inte så här det skulle vara.

Jag minns att jag nästan blev förvånad när våren och sommaren kom efter att Du somnat in. Att allt hade mage att fortsätta rulla på. Nu är det nog snarare en tröst. Vi går vidare. Liv måste levas, men som vi saknar Dig.

Jag samlar ihop mig och blompappret. Reser mig och lämnar Din grav. Vänder mig om sådär som man gör när man inte riktigt vill gå.

Då jag återvänder till föräldrahemmet ser jag Dina älskade barnbarn i den blomstrande trädgården. Jag ser far och Anna.

Där är vi.

Där är Du.

Skogs-TV.

Ettan, tvåan fyran, sexan, Kunskapskanalen och Barnkanalen.

”Det räcker min själ gott! Vi kollar nästan aldrig på TV!”

Lögnen ovan är ett mantra som jag har kört med i många år.

Klart vi ser på TV. Varje kväll, i stort sett. Aktuellt klockan 21. Därefter huvudnyheterna på fyran klockan 22. Ultravuxet och tråkigt.

Jag gick till sängs igår helt uppgiven efter ett särdeles dystert Aktuellt. Varenda nyhet berättade om usla människor och bedragare och min tro på den goda människan var lika med noll när jag, till slut, stängde ögonen.

Jag skulle behöva något som skingrar tankar och ger avkoppling. Aktuellt är inte särskilt bra på det (och ska väl inte vara det heller!). Som skogs-TV-innehavare står jag nu därför inför ett vägskäl. Antingen blir det Netflix eller så biter vi ihop och genomlider ytterligare en hopplös TV-höst.

Eftersom vår TV-kväll oftast börjar vid nio visar ettan eller fyran oftast någon serie där man alltid har lyckats missa de första delarna (för att man ser på Aktuellt, kanske…). Något tyskt, outtalbart på ettan och något brittiskt på fyran. Väljer man i stället sexan kan man kanske få njuta av film, presenterad av en hurtigt grabbig hallåa, där oftast Vin Diesel spelar tuffing som skjuter folk i ansiktet och kör fort. Där kan man också se dubbelavsnitt av ”Two and a half men” där humorn går ut på att den ena snubben är jättebra på att fixa brudar och den andra är värdelös.

Fyran har nu börjat hota med att ”Fångarna på fortet” kör igång igen. I den sextioåttonde säsongen ska vi, än en gång, få se beundransvärda artister som Anna Book, Johannes Brost eller valfri medlem ur Wahlgren-klanen flåsa runt i tights med Alain i hasorna, samlandes nycklar, panikandes över ormar och svarandes fel på enkla gåtor ställda av en sluddrigt överspelande Dramatengubbe.

Fyran bjuder också på en ny, fräsch, säsong med icke-mediatränade bönder som ska försöka bete sig naturligt med fyra kvinnor och ett helt filmteam i köket. Vidare förväntas de svara klokt på Linda Knegoffs (eller vad hon heter nu för tiden) frågor som hon återanvänder varje säsong. Inte konstigt att ofrivillig humor ibland uppstår. På Lindas piffiga ”Tror du det finns en chans att du finner kärleken bland kvinnorna på gården?”, svarade en skåning: ”Svaur: Jag!”.

Om man läser en TV-tablå från hösten 2005 är jag säker på att den är, i stort sett, identisk med 2015. Lite nytänk, kanske!

Det finns bara ett program som gärna får visas år efter år. Gärna året runt. I ALLA kanaler. Ett program som lyckades bli ännu bättre efter att de gamla, folkkära men lite väl gubbiga, programledarna pensionerades. Ett program som ståtar med ett fantastiskt band som kompar intressanta gäster. Ett program som, tillsammans med ”Sommar i P1″, motiverar mig att fortsätta betala licensen.

Och snart drar det igång igen.

På samma tid som Aktuellt.

Med standardfrågan man också brukar fråga sig när man ser Aktuellt.

”Vart är vi på väg?”

Gla’ tisda’!

Vi befinner oss i slutet av rötmånaden.

Varje kylskåpsärende måste planeras minutiöst. Jag har ögon på mig.

Blixtsnabbt bör ost och leverpastej in i kylan. Annars kommer rötan och slår rot.

Datummärkningen spelar ingen roll. Om mjölken har stått framme i mer än fem minuter bör den grävas ner på en undanskymd plats dit inga människor hittar.

Det är inte bara livsmedel som drabbas. Gnälleröven Ulf Lundell ställde in en spelning i Landskrona på grund av en ”rötmånadsförkylning”. Det kan inte vara så att du har varit för lättklädd på scen under de svala sommarkvällarna, Uffe?

Ett annat ställe som måste ha drabbats av röta är omklädningsrummet på det på gym dit jag går för att bekämpa sommardallret. Väldoft är väl kanske sällan synonymt med omklädningsrum men just detta stinker som Börje Salmings suspensoar efter den 30-åriga karriären.

Vid ett löp bevittnar jag hur en mördarsnigel hellre väljer att kalasa på sin polare än den buffé av grönska som är uppdukad några centimeter längre fram. Märkligt. Är det ren lättja eller har också dessa varelser koll på rötmånaden och därför väljer bort bladen som har stått i solen hela dagen.

Eftersom jag gör noggrann research inför mina inlägg läser jag på Wikipedia (ironi) att rötmånadstänket härstammar från romartiden. Jag antar att man, under sensommaren, kräktes extra mycket då man, liggandes, hetsåt från överflödet på de låga borden (Har jag sett fel romarfilmer?). Själva begreppet är hämtat från Bondepraktikan som berättar att mat förgicks snabbare mellan den 21 juli till den 21 augusti. Missbildade djur, såsom tvehuvade kalvar, hade en tendens att födas under denna period. Människor födda i lejonets tecken kunde tydligen uppföra sig ”konstigt”.

En av mina favoritmänniskor i hela världen är ett ”rötmånadslejon”. Min syster har bara ett huvud och är inte mycket konstigare än jag.

Nej, nu ska jag riskera hälsan genom att ta mig ett äpple som legat framme.

Glad sönda’!

Lördag.

Jag sitter djupt försjunken i Kristianstadbladet.

Kaffe, mackor, omelett och Lukas Ernryd.

En debatt pågår, barnen emellan.

Jag har ingen aning om hur diskussionen har uppstått men älskar

avslutningsreplikerna.

Johan: – Har du nån gång luktat på en delfin?

Hanna: – Nä, men jag har luktat på TV:n när dom visade en film om delfiner!

Tack barn!

Jag älskar att vara er pappa!

Glad lördag!

Jag kör som om jag har ägg i släpet.

500 kilo ägg.

Jag brukar sitta på helspänn när jag kör hästsläp. I kväll lyckas till och med helspänningen framkalla migrän.

I släpet står nämligen nygravida Mysan. Eller nydräktiga snarare.

”Vi” är med föl!

Detta visste Anna redan med hjälp av kvinnlig intuition. En förmåga som kan jämföras med ”Kraften”. Hon visste att Mysan hade föl i magen precis som Luke Skywalker visste att Leia var hans syster. Märkligt nog kysste han ändå henne i både episod 4 och 5. Sydstatsfasoner.

Hursomhelst. Ett föl.

Inseminatorn (senaste Arnold Schwarzenegger-filmen?) lät själv lite överraskad då Anna ringde för att få besked. Tydligen var 22-åriga Mysans fortplantningsorgan inte helt i kanonform. Men precis som att en humla skiter i att den trotsar fysiska lagar och flyger lik förbannat, startade ett litet liv i vår fina häst.

Nu börjar alltså en elva månader lång väntan på en liten brun hingst (Annas intuition, igen), men i oktober ska vi återvända till fölmorskan för att kolla om det lilla livet fortfarande är vid, just, liv. Klart det är (min intuition)!

Precis som när vi själva har förökat oss har vi tidigt börjat fundera på namn. Om det blir en hingst vill sonen att han ska heta Simon. Inte helt populärt hos tjejerna i familjen som faktiskt redan fått döpa våra katter. Johan menar att han aldrig har fått namnge något djur och att det således är hans tur. Själv bryr jag mig inte så noga. Simon funkar väl. Bättre än Garfunkel i alla fall.

Nu blir det blutsaft och folsyra i krubban. Frun krävde citroner vid sin senaste graviditet. Ska bli intressant att se vilka cravings Mysan kommer att ha. Havrefras?

Ha en fin tisda’kväll!