Författare: daniel

”Gillar du Ernst. Hur fan tänker du då?”

Sedan jag outade att jag tycker Ernst Kirchsteiger är smått fantastisk måste jag ständigt försvara mig.

Speciellt män verkar känna sig väldigt obekväma när Ernst härjar i rutan. Inte jag dock. Jag blir alltid imponerad av hans förmåga att omvandla ett ruckel till nånting fantastiskt. Allt ifrån fasaden till små detaljer som piffiga örngott ger han sig på med samma entusiasm.

”Du vet väl att han har en hel stab omkring sig som kommer på grejor och hjälper honom att genomföra det!” Ja, det inser jag också. Jag får väl ändra mig till att Ernst och hela hans stab är fantastiska.

”Stör du dig inte på att han kan allt?” Nä!

”Men han syr. Ska män göra det i TV?” Ja!

”Men han är ju alltid klädsamt brunbränd till sitt gråa hår!” Jo…och?

”Men han går ju ofta barfota!” Skiter jag i!

”Finns det INGET du hänger upp dig på med Ernst?”

Jo! EN sak går mig verkligen på nerverna!

Att han stämmer upp i totalt omotiverade gapskratt i sina humorlösa konversationer med sina stackars nya ”Vi är inte lika karismatiska som Pirre och Mackan-snickare”: ”Om ni spikar upp panelen går jag och lagar mat som passar hårt arbetande snickare! HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA!!”

SÅ! OTROLIGT! STÖRIGT!!!

Annars är han perfekt!

Nu ska jag dammsuga! HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA!!

Trevlig fredag! HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA!!”

Hotfulla domedagsmoln varvas med blå himmel och plötslig värme. En stundtals tryckande värme som gör luften tjock och full av sommardofter. Under en normal dag har SMHI ömsom rätt och ömsom fel i femminutersperioder.

Jag väljer att tro på sommaren och traskar ner till Trollabadet för att doppa barnen. Vid cykelparkeringen får jag syn på ett ungdomsgäng. Fyra killar, jämngamla men olika långt gångna i puberteten. En har skäggväxt och är cirka en och nittiofyra. En har jättestora skor men ser ut att väga typ 38. Som lätt feber ungefär. Den tredje röker och försöker förtvivlat se ut som att han gillar det. Den fjärde spottar oavbrutet. Mer än sina polare som bara spottar lite då och då.

Jag funderar på om unga killar har ett extremt överskott av saliv. Kan inte minnas att jag sprang omkring och spottade. Jag ser aldrig tjejer stå i klunga och spotta som om de fått insekter i munnen.

Tillbaka till grabbarna. Ingen säger något men alla står ändå och nickar som om de är väldigt överens om något. Jag misstänker att det ska föreställa attityd.

Plötsligt hörs ett märkligt surr. Som en humla på ryssfemmor. Jag inser att ljudet kommer nere ifrån byn. När jag har passerat ungdomsgänget ser jag att de stått och väntat på en femte polare som gör entré i hissnade 32 km/h, ungefär. På en extremt högljudd, men ganska ynklig moped. Ljuddämparen är uppenbarligen bortopererad. Förmodligen i ett försök att tuffa till det lilla fordonet. Killarna hälsar på varandra genom märkliga små knuffar av tillgivenhet. Själv går jag vidare och njuter av att vara vuxen.

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på min egen tid som fjunig pubertetskille. Hur jag kom ut ur biografen efter att ha sett ”Rambo (First Blood part 2)” och, på fullaste allvar, tyckte att jag just bevittnat den absolut bästa filmen i världshistorien. Jag minns att jag och en polare cyklade från ”bian” till ”Vångafesten” som var ett årligt återkommande tivoli i Trelleborg. Vi gick sedan varv efter varv på området och försökte se lika dystra och vältränade ut som (i mitt 14-åriga tycke) världens bästa skådespelare, Sylvester Stallone.

En tjej från en parallellklass sa till mig att ”släppa hinkarna” där jag lufsade fram med varenda lilla muskel på helspänn. Otroligt pinsamt. Det mest dräpande jag kunde få ur mig var ett ynkligt ”hmpff!” innan jag skyndade vidare med svansen mellan benen.

Det var ju givetvis för att attrahera tjejer man gick omkring och försökte se ut som om man hade koll. Det är, på sätt och vis, ironiskt att man under sin allra fulaste period är så hormonstinn att man tror man ska få ligga om man går omkring och spänner sig.

Eller spottar, för den delen.

Varför provade jag aldrig det?

Ha en fin tisdag!

Den svenska sommarens TV-utbud har nu drabbat oss ännu ett år.

Och TV-tablån ser ut precis som den gjort i 10 år, minst.

”Kreativa” TV-makare har insett att svensken helst vill se stora folkmassor framför en käck programledare på folkkär plats. Lotta, Petra eller Gry. En störigt ”äppelkäck”, en hypernervöst manusbunden och en ________ (skriv in valfritt epitet som passar Gry Forsell!).

Tre snarlika program med ”oj jag är på TV-vinkande” semestersvenskar som antingen allsjunger eller som, i stimmig miljö, löser korsord med en svårighetsgrad anpassad för tre-åringar.

I samma liga spelar det, traditionsenligt, dyblöta kronprinsessfirandet från Öland som vi tvingas bevittna varje år.

Den hysteriskt fjäskande hovprogramledaren, Mark Levengood, stammar fram krystade underfundigheter, halkar runt på den fuktskadade scenen och presenterar, i vanlig ordning, ett musikalpotpurri med Peter Jöback som en nylyft och, mot regnet, inplastad Silvia kan klappa i otakt till. Artigt och förvirrat ler Kungen mot hiphop-artister han aldrig hört talas om. Unga och valpiga snubbar som säger yo, öh och bitch och är inslängda i programmet för att ge tillställningen en modern touch. Kring kungligheterna sitter de öländska undersåtarna och fryser häcken av sig för att få en chans att kanske glimta till i TV-rutan. Födelsedagsgrisen själv sitter i sin folkdräkt, som förhoppningsvis är impregnerad mot väta, och genomlider ett klassiskt operastycke med ett påklistrat leende och önskar sig tillbaka till Red Hot Chillipeppers’”nakenchockande” i Globen för några år sedan. Stackare!

Jag kan i alla fall slå över till en annan kanal. Där man förmodligen visar svenskarnas älskade ”Morden i Midsomer”. Ett Scooby Doo för vuxna med liknande logik. Kan man inte bara arrestera bibliotekarien och vaktmästaren på museet direkt. Det är ju alltid en av dem som är mördaren/spöket.

Om någon undrar varför jag inte tar upp ”Sommar med Ernst” är det för att jag tycker han är alldeles fantastisk. Och det står jag för! Så de’ så!

Glad söndag!

I detta blogginlägg riktar jag mig till Kronfågel som utmålas som äggproducenter i inlägget “Mangoraja! Aja baja!.

Givetvis är det företaget Kronägg som producerar äggröra på dunk.

Jag ber Kronfågel om ursäkt för denna fadäs!

Kul att ni läser min blogg förresten!

Avslutar med en liten limerick.

När man ska skriva blogginlägg

om geggamoja gjort på ägg

ska rätt va’ rätt

Nu blev det snett

om vem som säljer detta klegg

Glad fredag, vänner!

”Ska du ta livet av oss?”

Repliken kom från Anna då jag, helt omdömeslöst, kom hem med en burk ”Mangoraja”. En kall färdigsås som tillbehör till det grillade.

”Har du någon aning om hur många onaturliga kemiska tillsatser och E-nummer den såsen innehåller?”

”Eeeh! Nä! E’ de’ många?

”Det finns ingen naturlig substans i den såsen! Den är förmodligen framställd i ett laboratorium!”

Äcklad blängde hon på min lilla såsburk. Som om den innehöll kranvatten från Everöd.

Vi är tyvärr lite osynkade vad gäller kunskapen om vad som kan anses ätbart eller inte. Sen Anna tog del av en ögonöppnande föreläsning av journalisten Mats-Eric Nilsson om matfusket i livsmedelsindustrin är jag ljusår efter.

Där fick hon, bland annat, veta att Kronägg säljer färdig äggröra på dunk till restauranger och hotell. Ägg-geggan är inte ens en kylvara utan klarar sig i rumstemperatur onaturligt länge. Hade varit intressant att läsa innehållsförteckningen på den dunken. Jag antar det medföljer en liten bok för att alla tillsatser ska bli redovisade.

Efter föreläsningen har det hursomhelst blivit besvärligt att freestyla på Hasses (Jag vet! ICA Nära, men hallå!). Man måste noggrant läsa på alla inköp utöver de som står på listan för att slippa riskera en uppläxning då man kommer hem.

Jag vill verkligen lära mig vad som är vettig mat men känner att jag har svårt att hänga med i svängarna ibland. Råden och rönen växlar från vecka till vecka och jag känner att man tar stora hälsorisker bara genom följa dem (råden och rönen, alltså).

För några år sedan hette det i en irriterande reklamfilm för frukt: ”Fem om da’n gör kroppen glad” (Jag vet inte om det ska föreställa ett försök till rim?). Hursomhelst verkar det livsfarligt att utsätta sig för tokbesprutad frukt fem gånger om dagen! Jag har hört att vindruvor är alla värst. En hälsosam människa rekommenderade att man köper hem druvorna, sköljer dem under rinnande vatten i TVÅ omgångar och därefter slänger dem, om man vill leva ett långt och lyckligt liv.

Nu ska jag laga lunch. Jag tror jag ska koka mig en mugg vatten.

Ha en vacker onsdag!

Det började med en guldfiskdamm hos en morbror i Trelleborg.

En nyfiken tvåårig version av mig blev lite väl närgången och slutade i pölen med huvudet ner och benen upp innan min mors blixtsnabba ingripande återförde mig till den oblöta världen.

Två år senare lekte jag vid strandkanten då en gigantisk Trelleborgsvåg drog ner mig på 20 centimeters djup med en salt kallsup Östersjö-vatten som följd. En kallsup, en insikt om att vatten inte bör inandas och en livslång vattenskräck. (Jag skrev först vattuskräck men säkerhetsgooglade och fick lära mig att det är ett ålderdomligt ord för rabies.)

Efter erfarenheterna ovan höll jag mig helst på torra land vilket gick bra ända tills vi började skolan och skulle simundervisas på badhuset.

En badtant höll koll så att vi duschade oss riktigt rena innan vi skulle i det räliga bassängvattnet. Tvättandet avslutades med en ishavskall dusch för att bassängens vatten skulle kännas varmare (tror jag). Helt onödigt eftersom första halvtimmens undervisning skedde på bassängkanten. Jag kände direkt att det här med torrsim var något för mig. Det är förresten fortfarande min starkaste gren inom simningen.

När vi sedan tågade i det iskalla 25-gradiga vattnet märkte korta jag att jag med nöd och näppe bottnade. Jag drog mig instinktivt till den grundaste delen av bassängen och fann en trygg metallstång jag, krampaktigt, kunde klamra mig fast vid.

Volymen steg då mina 7-åriga klasskompisar började tokleka i vattnet. Vissa hoppade från kanten och andra försvann under vattenytan för att, glada, dyka upp en evighet senare. Själv var jag livrädd och förstod ingenting.

Efter några ångestfyllda badhusbesök tog jag mod till mig och testade det här med att ha huvudet under vattnet. Då mina öron hörde det speciella ”under vatten-ljudet” kom paniken som ett brev på posten och min näsa bestämde sig för att försöka dra in syre. Det gick sådär. Frustande och hostande kom jag fram till att ”det där med huvudet under vattnet ska vi väl ta och skita i!”

37 år senare bor jag ett stenkast från Trollabadet och har två badglada barn vilket känns bra. Själv sitter jag gärna med en bok och lästittar på barnens vattenkonster. Det händer till och med att jag själv tar ett dopp. Via trappan går jag försiktigt ned i bassängen och skvätter vatten i håret för att folk ska tro att jag har dykt i. Jag simmar sedan en längd, bröstsim, med huvudet högt över vattenytan och återvänder sedan till min trygga brassestol där risken för kallsupar är minimal.

Sval natt önskar jag eder alla!

Vi inleder lördagen med en lättklädd frukost på vår uteplats, läsandes Lukas i den tropiska hettan. På en gren i närheten sitter en fågel och håller låda. Sjunger inte. Håller låda. Hen låter väldigt angelägen, engagerad och förbannad. Tänk om jag hade haft någon aning om vad det är för sorts fågel. Jag är så dålig på fågelarter att jag får vara nöjd med att konstatera att det är en fågel.

Jag har egentligen ett trädgårdsprojekt att ”roa mig med” men väljer att hörsamma den klass 1-varning SMHI har utfärdat där ”alla normalt funtade medborgare bör kladda in sig i solsmörja, klä sig heltäckande och hitta en skugga, illa kvickt.”

Jag dränker in mina avkommor i solskyddsfaktor 50, hoppar i mina sandaler (inte mina foppatofflor som jag råkade använda offentligt i förra veckan vilket förbjöds för all framtid av frun), grabbar tag i en brassestol och inleder den korta vandringen på 150 meter från huset till Trollabadet. Dottern begär att få hålla min hand eftersom hon misstänker huggormsöverfall vid hembygdsgården.

Trollabadssorlet kan anas då vi korsar den Katthultsliknande gården. Onödigt viftar jag med säsongskortet som Josefin redan vet att jag har då vi passerar entrén.

En och en halv timme står jag ut innan jag får värmeslag och minns klass 1-varningen. I halv panik samlar jag barnen, packar ner min solskyddskrämskladdiga pocket om Kiss och börjar den ökenvarma vandringen hemåt mot husets livsnödvändiga svalka.

På granngräsmattan puttrar svärfar fram på en nyservad åkgräsklippare. En klippare som kollapsade i förra veckan just när svärfar använde den vilket, på sätt och vis, kändes bättre än om jag hade suttit i förarsätet. Tack för det, slumpen! Vi har nämligen delad vårdnad av gräsklipparen även om svärfar nog skulle påstå att han vårdar och jag ser till att den behöver vård. Inte den här gången, svärpappsen!

Vi flyr in i vårt hus från den extrema utevärmen. Till den extrema innevärmen. Man får lust att ta en siesta, helt eu naturel, omgiven av isklampar och bara sova bort bastutimmarna, men näring måste ordnas. Funderar på att servera familjen frusna bacon att suga på till lunch.

Nu ska jag snart i duschen för att förbereda mig för en ”4th of July-fest” hos goa, goa vänner. Jag förbannar att jag slarvat med min bicepsträning och hoppat över de senaste 200 gympassen. Jag har nämligen en outfit som liknar den Bruce Springsteen hade på ”Born in the USA”-omslaget. Minus de bulliga bicepsen i den vita t-shirten, men med en minst lika vacker bakdel i jeansen.

Sedär! Lite, för dagen passande, amerikanskt självförtroende!

Gla’ lörda’, vänner!

”Måste den lille skiten va’ me’ i vårt lag!?”

Så inleddes, och avslutades, min fotbollskarriär. Jag var sex år och kort men söt. Detta hjälpte föga då TFF:s knattelag tränade. De längre, fulare och sportintresserade grabbarna visade ingen pardon då jag snubblade fram på planen. Jag var i vägen.

Klart att jag var hopplös på fotboll. Mina intressen var lördagsgodis, Bamse och att springa runt i pyjamas och vara hemligt kär i Madicken och Agneta Fältskog.

Jag följde gladeligen med min far till Gislövs IF:s hemmamatcher men ägnade större delen av matcherna åt att försöka få i mig den 33:a Jolly Cola man bjöds på varje gång. Far ägnade matcherna åt att snacka skit med gubbarna på bänken. Sport var helt enkelt inte särskilt viktigt i mitt bardomshem.

När man blev äldre förväntades man hålla på något engelskt fotbollslag. Jag minns att jag tyckte alla lag hade Robin Hood-namn som Nottingham och Sherwoodskogens IF, typ. För att kunna hålla på ett lag krävdes dels fotbollsintresse och dels ork att plåga sig genom noll-noll-matcher i Tips-extra på lördagar. Inget för mig alltså.

Jag följde ofta med kompisar på fotbollsmatcher och höll med om att ”de’ va’ för fan offside!” även om jag inte begrep regeln.

Jag är nästan märkligt ointresserad av sport. Män i min omgivning jublar när OS drar igång. Själv går jag hellre till tandläkaren än ser en klotformad polack svinga en slägga jättelångt. Fotbolls-VM har jag försökt engagera mig i men inser varje gång att ingen från landslaget-94 spelar längre.

Det har gått så långt att jag börjat misstänka att jag drar olycka över de mästerskap jag bevittnar. Flera gånger har jag läst om stora svenska framgångar i olika sportsammanhang och bestämt mig för att slå mig ner och njuta av finalen. Med samma miserabla resultat varje gång. 90 minuter äldre sitter jag och ser hur vuxna och överbetalda landslagsspelare, gråtande, byter sina svettiga matchtröjor med jublande motståndare (ofta tyskar/or).

Tills igår i alla fall.

Inte ens mitt matchbevittnade lyckades jinxa U21-finalen. Flera gånger funderade jag på att gå och lägga mig för att hjälpa killarna på traven men kunde inte riktigt slita mig trots att jag har en spännande biografi om Kiss (rockgruppen, alltså) på nattygsbordet. Efter världens längsta match lyckades en svensk tonåring rädda en boll mer än den andre stackaren och jag log.

I en halv minut älskade jag sport. Sen gick jag och la’ mig.

Gla’ onsda’!

Första riktiga sommardagen går mot kväll.

En riktigt god dag som inleds med ett vackert återseende som jag redan beskrivit i mitt tidigare blogginlägg idag.

Dagen fortsätter med att jag klättrar upp på stalltaket för att sopa bort nedfall från de nedriga träden som omger stallet. Mitt i sopandet får jag fnatt på de drösslande grenarna och stegar ner för att hämta ett verktyg som min far välsignat mig med. En såg med förlängningsbart skaft för röjning av grenar på högre höjd. Energiskt klättrar jag upp och börjar min sågmassaker på de grenar som förfular taket och fyller hängrännan med geggigt drössel.

Nöjd med mitt dagsverke drabbas jag av löplust och snörar snabbt på mig skorna innan lusten falnar. Jag trycker lurarna över öronen och ger mig ut i skog och mark, driven av Håkan, Lars och Ulf. Njutandes av Micke Syds fantastiska trumfills på ”Återtåget Gyllene Tider live-96”. Helt inne i musiken skräms jag halvt ihjäl av två fjuniga tonåringar som vrålar ett ”målbrottigt” ”OUAAAAH!” precis då de passerar mig på cykel och moppe. När jag konstaterat att jag inte gjort på mig fortsätter jag surt min löprunda. Snart rinner det sura av mig och jag ler rentav åt deras tilltag. De kunde förmodligen inte låta bli när ett sånt underbart tillfälle serverades.

Jag ger mig in i skogen på gasellpigga ben och njuter av tusen solvarma skogsdofter.

En äldre dam dyker upp framför mig på den öde skogsvägen. Hon hör förmodligen det högljudda flåsande jag själv stänger ute med Spotify i mina lurar. Då jag passerar henne fyrar jag av ett ”jag är helt ofarlig, snarare ovanligt snäll-leende” men bemöts ändå av en skräckslagen blick. Ungefär som den blick med vilken barnen beskådar den förrymda Tyrannosaurus Rexen i ”Jurassic Park”. Jag känner en lust att tvärnita och försäkra henne om att jag är fullkomligt ofarlig för allt och alla, förutom, möjligtvis, mullvadar. Jag är dock inte säker på att situationen blir mindre skrämmande för en dam, ung eller äldre, om en löpsvettig, flåsdreglande snubbe, mitt i urskogen, stövlar fram, om än, i all välmening.

Tur att jag inte gjorde som tonåringarna…

Gla’ tisdag! Igen

Jag har varit vuxen länge nu.

Åldersmässigt i alla fall.

Jag träffade en fantastisk(t) gammal vän (i min ålder) i dag. Vi hade inte setts på 14 år. Tänk den tiden det tog från födseln till man fyllde 14. En eeevighet, som Carola (eller Tomas Andersson Wij) sjunger. Sist vi träffades var på en gemensam väns 30-årsfest då vi skiljdes åt med ett: ”Vi ses!”

Jo, tack! Fjorton år senare satt vi i dag på vår altan, något gråare och tyngre, tuggandes på en kycklingsallad och försökte sammanfatta åren som gått. Givetvis skrapade vi bara på ytan under den ovanligt korta timme han kunde vara här. Han påstod artigt att jag såg exakt likadan ut som förr och jag kostaterade att de glasögon han numera bär behöver starkare glas. Man brukar säga att ”man märker på barnen att tiden går”. Ja! Eller på de fåror i pannan som nu är så djupa att man kan förlägga bilnyckeln i dem.

Vi skiljdes åt, lovandes att det inte skulle dröja fjorton år till nästa gång. ”För då är vi ju i 60-årsåldern”, som Micke sa, vilket skrämt livet av mig resten av eftermiddagen.

Jag lovar, dyrt och heligt, att vårda gammal fin vänskap framöver! I ärlighetens namn har jag varit tokigt busy under tiden som gått med småbarnsår, husrenovering, arbete, hästar, familjeliv MEN en timme hos en dyrbar vän hade jag lätt hunnit.

Jag tänker mycket på min ålder nu. 40+!

Undrar om det inte är något biologiskt? På stenåldern hade jag varit byns ålderman. Har vår allt mer frikostiga livstid bara gett oss mer grubbeltid? Är det stenåldershjärnan som inte hängt med och fortfarande tänker: ”Skulle inte jag varit död nu?”

Vi var på Bäckaskogs slott i söndags och såg fantastiska Helen Sjöholm. En annan 40+are. Hon är ute på en 20-årsjubileumsturné och hennes mellansnack handlade nästan uteslutande om hur ”åren dom går”. Som vanligt sjöng hon så man fick ”hynsapiggar” (gammalt Trelleborgsuttryck) och hennes scenkarisma var, som vanligt, enorm. När hon, efter konserten, stod och signerade CD-skivor på gammaldags vis (svårt att signera Spotify) gick min son fram och hälsade. Han vände sig sedan och sa (lite för högt): ”Hon såg mycket gamlare ut än förra gången!”

Jag tyckte dina fåror var fina, Helen! Vi 40+iga fårskallar måste hålla ihop!

Gla’ tisdag!