Författare: daniel

Jag är inne i en minst sagt hektisk period.

Precis som alla andra i min omgivning.

Och precis som många andra väntar jag på att det ska lätta så att jag kan få lite ro och tillfälle att känna lycka.

Mitt i detta jagade tillstånd läste jag ett facebook-inlägg av den insiktsfulla och läsvärda Fredrik Ekdala som påtalade att det tillfället av ro sällan infinner sig. Väl där har nya måsten och lyckohinder uppstått. Han menar att lyckan måste hittas i det vardagsliv du lever här och nu. En livvisdom vi kanske hört förut, men jag behövde verkligen en påminnelse.

Jag släppte alla måsten på studs, lagade en förmiddagskopp och satte mig framför datorn. Ambitionen var att lista lyckotillfällen i turbulensen och så här ser min lista ut.

Jag blir vardagslycklig av:

• att min son gapskrattar när jag sluddrande härmar Ulf Lundells inräkning på live-versionen av ”Hon gör mej galen”. Änn, håå….. änn, tschwå, tche, schfyr!
• att knepet med att använda en fönsterskrapa på soffans tyg för håruppsamling fungerar. Facebook kan var folkbildande!
• att det leende min fru gav mig på väg ut ur huset i morse har varit mitt sällskap hela dagen.
• att skriva blogg.
• att lyssna på live-versionen av ”Hon gör mej galen”.
• att ovanstående låt handlar om Anna.
• att kunna hämta barnen direkt efter skolan på fredagar.
• att Michael Stipe’s röst spricker så underbart vackert i ”Nightswimming”. Speciellt när han sjunger ”pining for the moon”.
• att jag bestämt mig för att svara JA när barnen frågar efter glass i eftermiddag.
• att jag ska få gå på bröllop i helgen.
• att musik finns.
• att jag inte har pollenallergi.
• att smutsiga bilar också fungerar

Hur ser er lista ut?

Fundera på de’!

Ha en vacker fredag!

Stellan Bengtsson!

Smaka på det kattnamnet! Själv föll jag som en fura.

Har alltid velat ha ett husdjur med efternamn, så när Stellan Bengtsson dök upp på FB på jakt efter ett nytt hem slog vi till direkt.

Bengtsson härstammar från Tydinge där han, i huvudsak, befunnit sig utomhus och gjort livet surt för lokala gnagare och fjäderfän. Matte och husse har skaffat lägenhet i Malmö och vill förskona honom från att bli citykatt. Därför erbjöd vi honom, på stående fot, plats som stallkatt eftersom vår senaste katt förmodligen blev rävbrunch för några veckor sedan.

Nu har vi inte riktigt kunnat ta del av hans jakttalanger eftersom han har fått hålla sig inne några dagar för att begripa var han numera bor.

Vid två tillfällen har vi skaffat katt sedan vi flyttade till Drakaberga. Båda gångerna fick vi hem en pyttig, toksöt hona på cirka femton veckor. Liten kropp och stort huvud med bedårande gulliga, stora och nyfikna ögon som charmade oss sönder och samman. Små under av gullepluttighet helt enkelt. Först nattsvarta Smilla som försvann för ett år sedan. Därefter brunsvartvita Sally vars öde omnämndes ovan.

Stellan Bengtsson är ett år, har en stor kropp och ett litet huvud, lider av diarré samt hårar värre än Thomas G:son. Han är ytterst tillgiven och gnider gärna, kärleksfullt, stora tussar av päls mot förbipasserande familjemedlemmar. Han lämnade ett ”projekt” till mig på badrumsgolvet då jag steg upp i morse och tackade mig för rengöringen med att håra ner min nytvättade skjorta. Dessutom bjöd han på en repris då jag återvände efter arbetsdagen. Denna gång hade den vita träväggen också bytt nyans.

Hans situation är inte avundsvärd och hans karriär hade kunnat starta något bättre. Att efterträda Smilla och Sally, fullt vuxen och utan det där kattungegulliga, är inte lätt. Man kan, lite krystat, jämföra hans sits med den George Lazenby upplevde då han efterträdde Sean Connery som James Bond. Alla ville ha originalet tillbaka.

Då jag ligger på alla fyra och skurar badrumsgolv saknar jag vår Sean Connery innerligt. Vårt problem är att originalet inte kan återvända annat än i en seans.

George fick inte sparken för att han var dålig, och vad jag vet hade han inte misskött sig på badrumsgolv. Han hade bara oturen att komma efter Sean som var så rätt. Vad hade hänt om Sean tackat nej till de miljoner som fick honom att göra comeback? Lazenby hade kanske blivit accepterad efterhand?

Jag tänker därför vänta med att avfärda Bengtsson. Han blir säkert en stjärna om han får chansen, och om han lyckas stå upp mot den fruktade Drakabergaräven.

Glad tisdagkväll!

Jag vill utfärda en varning till allmänheten!

Varningen handlar om en ”sport” som kallas bubble ball och är designad för att skada hederligt folk. Om man googlar bubble ball får man se propagandafilmer gjorda av sluga människoplågare för att måla upp ”sporten” som en trevlig förströelse som vuxet folk kan roa sig med under företagsevents eller svensexor. Glada människor (förmodligen stuntmän) kryper glatt ur bubblebollen och påstår att de har såå roligt.

Jag misstänker att hela företeelsen är uppfunnen och sponsrad av naprapater över hela Sverige i ett försök att utöka kundkretsen.

Bubble ball är på pappret väldigt lik en annan sport som kallas fotboll. Man utser två lag som genom fiffigt lagarbete ska försöka få in en boll i motståndarmålet. Här slutar likheterna.

I fotboll klär man sig i en omodern gammal matchtröja med namnet ”Völler” för att försöka inbilla folk att man är sportig. I bubble ball drar man på sig en uppblåst jättebadboll som är så trång att man nästan kan förnimma sitt eget födselögonblick. Om man under själva utdrivningsfasen dessutom blivit konstant tacklad från olika håll.

I fotboll förväntas man falla och fejkgnälla för att domaren ska blåsa av och straffa motståndaren med gult eller rött kort. I bubble ball tokfaller man efter whiplashframkallande tacklingar i ryggen varpå tacklaren och motståndarlaget jublar. Domaren lyser med sin frånvaro, om man inte räknar den muskulösa uthyraren vid namn Igor som tar tiden och ständigt påstår att det är två minuter kvar.

Efter en minuts ”spel” inser man att bollen INTE är din vän då den drar till sig tacklingskåta motspelare som sätter gravitationen ur spel. Vi består av ett gäng svensexande 40 +are där merparten tar tillfället i akt att få ut 40 års aggressioner genom att meja ner sina medmänniskor. Vännen Martin smäller näsan i handtagen så att ett mindre blodbad uppstår. Igor erbjuder en ynklig servett som proppas upp i den plågade näsborren och hindrar blodet under en hissnande tiondel av en sekund.

Själv blir jag som tjuren Ferdinand och försöker hålla mig utanför stridens värsta hetta genom att glida runt lite i utkanten och lukta på blommor. Det går sådär. Vid ett tillfälle får jag en tackling som trycker in min egen arm i bröstkorgen så att hjärta och lungor och mjälte byter plats under en kort stund.

När matchen äntligen är slut står ett sargat gäng och försöker le. Martin har lyckats få stopp på näsblodet och njuter av förmågan att dra in syre genom den halvsvullna näsan. Nu uppdagas ytterligare en skillnad mellan bubble ball-världen och fotbollsvärlden. Fotbollsspelare får oftast väldigt bra betalt. Bubble ball-spelare plågas under en timme och betalar sedan Igor en icke blygsam summa. Märkligt!

Idag, nästan en vecka senare, lider jag fortfarande av matchen och fasar för nysningar som envisas med att dyka upp. När dessa sker skjuter en skarp smärta genom bröstkorgen som får mig att gny ungefär som ett spädbarn, om vi ska återknyta till födseltemat.

Ni är varnade!

Trevlig fredag!

I morse hämtades jag av en av 1.98 cm Bosson för att ingå i ett arbetsteam kring distansritten som går av stapeln till helgen. Min entusiasm var sådäär då man, som lärare i maj, är minst sagt slutkörd.

Förra året råkade vi, ”oturligt nog”, befinna oss i Stockholm och missade därför det ideella slit som krävs för att tävlingen ska bli av. I år blev jag tagen på sängen av nämnda långeman och hade därför inte hunnit boka en orsak till att avböja.

Arbetsuppgifter utdelades på plats och jag drog en vinstlott: Gräsklippning ”Forrest Gump-style.

Jag satte mig på en låneklippare, placerade hörselkåpor på öronen och gled lyckligt i väg över en äng av gräs och maskrosor med en halvt gapande mun. En njutbar klippning trots att gräsmattan var mer än bucklig efter vildsvinsdumheter och buskörning av volvoägande, förmodligen kepsförsedda unggöingar. Bästa jobbet!

Andra arbetsuppgifter som kom i min väg under dagen var spånsäcksbärande, linjekladdmaskinskörning, kylskåpshämtande, grusfösning över kabel, resande av fikatält med för liten tältduk och grillkorvssväljande.

Det slog mig, gång på gång, under volontärarbetsdagen att jag stortrivdes med människorna som omgav mig och att jag skulle skämmas för att jag valde hufvudstaden förra året. Hela området drällde av fantastiska göingar som skänkte sin lediga dag för att göra något bra för bygden. Inte bara infödda utan även folk med annan härstamning. Jag syftar då på en Upplands Väsby-född grekgöingsk vardagsfilosof och tänkare som slumpen valde till min arbetspartner.

Vissa människor musicerar man bra med, andra spelar man tennis bra med. Somliga jobbar man bra med men denna pärla till man är framförallt en fantastisk samtalspartner. Vi snackade oss igenom timmar av delvis slitsamt arbete utan att tänka på att arbete faktiskt utfördes.

Precis efter punkten i slutet av förra meningen avbröt jag skrivandet för att laga mat och serverades då, av min vackra hustru, ett friskt vitt vin som ytterligare förstärkte den något euforiska känsla som arbetsdagen framkallade. Känner därför att jag vill fortsätta höja mina medmänniskor till skyarna.

Det gäng som slet tillsammans under dagen är en samling människor kapabla till stordåd. Varför nöja sig med distansritt? Sommar-OS i Glimåkra? Melodifestivalen i Folkets Park (eller Jolkets Park som skylten sett ut så länge jag har varit bybo). Vasaloppet?

Kanske skulle vi köra en distansritt i kvartalet bara för att träffas!?

Tack för en fin och ”röd i ansiktet av majsol och älskar mina medmänniskor-dag”!

Ha en vacker torsdagkväll!

Jag är sur.

Jag blir det ibland.

Rätt ofta faktiskt.

Jag känner att jag, med ålderns rätt, har rätt att vara rätt sur. Har också rätt att skriva ordet rätt ofta. Eller rätt ofta.

Jag har alltid varit en lynnig person med STORA känslor åt alla håll. Är jag glad är jag oftast euforisk och är jag arg är jag oftast topp tunnor RASANDE. Om jag är deppig vilar all världens tyngd på mina axlar och är jag kär i min fru vill jag säga upp mig och ägna all vaken tid tillsammans med henne. Den sistnämnda känslan är väl den enda som är konstant.

Annars växlar, som sagt, humöret hejvilt och idag är jag sur.

Jag skyller på sömnbrist orsakad av en viss häst som tycker det här med sommarbete är onödigt och därför tar ett Patrik Sjöberg-högt hopp ur hagen för att återvända till det trygga stallet.

04:30 väcks vi ur skönhetssömnen av oroliga gnägganden varpå vi hoppar i mjukisbyxor och foppatofflor för att bryskt återföra rymlingen till flocken. Väl återförenad med ”systrarna” står höjdhopparen precis innanför stättan och laddar för ett nytt skutt. Den här gången jämfota vilket är en usel idé om man väger femhundra kilo. Stättan blir flisor, hästen blir fri och vi kastar oss om halsen på de andra innan de får rymningslust. Vi återvänder till stallet med två förvirrade hästar och en rymling som fick sin vilja fram.

Vi återvände sedan till sängvärmen för att försöka sova en timme till. Fem minuter innan klockan ringde kom jag till ro och somnade in för att omgående bli väckt till en sur dag.

Tänkte nu, helt i linje med mitt känslotillstånd, lista saker och företeelser som gör mig sur:

• Att det är så lätt att bli fet och så svårt att bli smal.
• Det mjöliga pulvret på botten av flingpaketet som förvandlar mjölken till en geggig sörja.
• Att råka gå med ansiktet in i spindelväv.
• Lasse Kronér.
• När man ska slå sig ner och se ett TV-program och så visas i stället hockey.
• Fruns ”att göra-listor”.
• När ett märkligt ljud hörs från bilen ena dagen och fortfarande hörs nästa trots att man intensivt hoppats att det ska försvinna av sig själv.
• Strumpor som kasar i gummistövlar.
• Mitt ogräs till hår.
• När brevbäraren inte orkar stänga brevlådan så att posten, en regnig dag som denna, är i det närmaste drickbar.

Ha en jättefin tisdagkväll!

Förra helgen vann Stenmark Let’s dance. Svenska folket fick bestämma och visade honom än en gång sin kärlek för att han åkte jättesnabbt nerför skidbackar en gång i tiden. För inte kan det väl ha varit hans dansfärdigheter som bedömdes!? Frågan är varför en massa människor behövde hålla på att dansa i alla dessa veckor när segraren faktiskt redan var klar?

Ingemar är numera så älskad att han skulle kunna komma undan med vad som helst. Han har uppnått helig ko-status. Jag föreslår att han provspelar till de nya Beck-filmerna nu när Persbrandt har hoppat av. Han såg ju så hårdkokt ut när han dansade till Bond-temat. En Guldbagge är väl snart det enda han inte vunnit.

Han kanske skulle skriva en deckare. En kort sådan med tanke på hans brist på svada. Augustpriset!

Jag är inte ute efter att slakta någon helig ko. Tvärtom! Jag är själv förtjust i Stenmark och unnar honom all kärlek.

Herregud! Min största idol, Bruce Springsteen, är en av Sveriges och världens heligaste kor. Kvällstidningarna försöker överträffa varandra i spaltmeter av värdelöst vetande och information som vi redan läste förra året när han var här sist. Skulle han släppt en fis på skiva hade den hyllats som den vackraste hittills. Släpper han den sedan live på Ullevi lär väl inte superlativen räcka till eftersom han är en sån makalös liveartist.

Det är väl bara Astrid Lindgren som kan mäta sig med ovanstående herrar när det gäller helig kohet. Men även solen har sina fläckar. Jag syftar givetvis på den stora missen i ”Bröderna Lejonhjärta”. Är jag den enda som har hängt upp mig på den glädje Skorpan uppvisar i slutet då han ser Nangilimas ljus? Borde han inte i stället vrålat av fasa då han ser både Katla och Tengil som helt logiskt borde vara nyanlända? ”Jag ser ljuset Jonathan! Jag ser också den där förbannade draken som vi tog kål på för fem minuter sen… OCH hennes husse. Ge mig ett nytt stup!”

Glad fredagkväll!

Vaknade i morse med ömmande hals.

Det var dags! Resten av familjen är på andra sidan krasselhalsen förutom Hanna som hostar några dagar extra för att halstabletterna smakar gott.

Halsont är ett halvdant tillstånd. Inget man stannar hemma för. Inte som feber eller maginfluensa. Plågsamt dock. Som att försöka få ner en tennisbollstor klump wasabi vid varje sväljtillfälle.

Tog den nytvättade, skinande bilen till Växjö på morgonen. Solen strålade men vägen var fortfarande blöt efter gårdagens monsunregn. Givetvis hamnade jag bakom en långtradare som gjorde sitt yttersta för att återställa bilen till sitt naturliga tillstånd.

På radion dumsnackade Morgonpasset i ungdomskanalen P3. Moget bytte jag kanal till P1 som underhöll med en diskussion om olika religiösa motsättningar i Irak. Två minuter pallade jag innan jag fick ge upp och inse att jag nog får växa till mig ytterligare innan jag har P1 som förstaval. P4 bjöd på Hasse Andersson med ”Guld och gröna skogar” som verkar vara en av världens populäraste låtar just nu. Jag är nog inte riktigt redo för P4 heller. Reklamkanalerna erbjöd reklam, Eric Saade och wailande r’n’b-kvinnor och jag gav upp allt vad radio hette.

I stället bluetoothade jag Spotify och randomade (modern man använder modernt språk) min svenska lista. ”Du är snart där” med Håkan Hellström slumpades fram och jag försökte sjunga med i den fantastiska textraden ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än!” Blev genast påmind om den stukade halsen men sken upp när jag tänkte på de sympatier som mina kursare snart skulle överösa mig med.

Väl framme satte jag mig tillrätta med mina kolleger för en föreläsning om digitalt skapande. Kurskamrat Örjan frågar mig hur läget är och jag ska precis informera honom om min stackars hals då föreläsare Klas ber oss att ha överseende om han låter lite märklig idag eftersom han har ont i halsen.

I det läget står man inför ett val. Antingen säger man: ”Jag också!”, trots att man vet att man är tvåa på bollen och tillfället gled en ur händerna. Ungefär som de män som gick på månen efter Neil Armstrong. Eller så väljer man att svälja (även om det ömmar) sitt nederlag och hålla tyst om hela grejen. Jag valde det sistnämnda även om jag hade allvarliga planer på att ta upp tråden några timmar senare.

Väl hemma igen hade smärtan avtagit betydligt även om jag givetvis informerade resten av familjen om mitt tillstånd. En halvhjärtad klapp från Anna mottogs tacksamt.

Ännu ett pjalligt blogginlägg! Börjar nästan bli tjatigt. Får kanske tänka om, men först efter att jag har återhämtat mig från mina plågor.

Glad onsdagkväll!

Jag tänker nu redogöra för ett makalöst drama som utspelade sig i vår trädgård på förmiddagen. Ett nästan grekiskt drama med inslag av gammal fiendskap och av ond bråd död. Jag väljer att innefatta en händelse som inte har något att göra med dramat men som kan tjäna som ett litet förspel till själva huvudakten. Som när The Hives var förband till Rolling Stones. Värt att nämna men inte mer.

Jag inledde nämligen morgonen med att skära ett manligt djupt snitt i pekfingret så att ett mindre blodbad uppstod. Frun rusade till min undsättning och placerade genast ett plåster på mitt plågade finger. Ett plåster som genast behövdes bytas eftersom jag nog kommit åt en pulsåder i fingerspetsen. Skakad satte jag mig till bords och åt en stärkande frukost och här slutar förspelet. Håll med om att det var värt att nämna!

Efter frukosten ringer telefonen hela vägen från Trelleborg. Min far undrar hur det står till och jag väljer tappert att utelämna knivolyckan då jag inte vill oroa honom i onödan. Jag sätter mig med telefonen i soffan och slötittar ut på grönskan som exploderar utanför fönstret. Någonstans i konversationen om ditt och datt retas mitt perifera seende av en rörelse. Något annorlunda kräver min uppmärksamhet. Något närsynt och pälsbeklätt. Min ärkefiende. Mullvaden.

Av någon märklig anledning väljer han en promenad ovan jord och befinner sig cirka två meter ifrån mig med vardagsrummets fönsterparti som en skyddande barriär.

Med luren fortfarande tryckt mot örat sliter jag upp skjutdörren och kastar mig mot gräsmattesabotören. Genast börjar han tokgräva sig ner i gräset men jag är blixtsnabbt framme med strumpbeklädd tåspets och lobbar upp honom Zlatanlikt på gräsmattan. Där och då har jag ingen tillgång till ett tillhygge varpå jag försöker mig på en halvhjärtad stampning på min motståndare.

Under en väldigt kort stund drabbas jag ett dåligt samvete. Om han hade valt en annan trädgård att förstöra hade vår fiendskap aldrig uppstått och vi hade kunnat samexistera utan bekymmer. Men när jag blickar ut över vårt kraterfyllda månlandskap till gräsmatta inser jag att kampen måste fortsätta och avslutas.

Hustrun förser mig med en liten kvast med vilken jag försiktigt förpassar honom till de sälla jaktmarkerna.

Flåsande sätter jag mig på en trädgårdsstol och inser att min far kunnat följa hela dramat i direktsändning via telefonlänk. Utan att tänka på det hade jag refererat hela händelseförloppet med en så dramatisk inlevelse att min far jämförde mig med Lennart Hyland och hans hockeykommentarer på 50- och 60-talet.

Nu ska jag, helt odramatiskt, tvätta bilen.

Ha en go’ söndag!

Steg upp vid halvåtta och blickade ut över ett blåsigt Drakaberga. Blåst är nästan exotiskt i dessa trakter om man jämför med uppväxtstaden Trelleborg där ”vindstilla” är ett okänt begrepp som måste googlas av lokalbefolkningen.

Valborgsbrasans glöd fick en sista chans av blåsten innan den till slut drog sin sista suck.

Det snyftas i ett av barnrummen. Det pågår nämligen en sorg i huset och den har inget med brasans utslocknande att göra. I stället är det den oroväckande frånvaron av vår katt som framkallar tårar. Dottern ägnade morgonen åt att rita och måla bilder på Sally för att sedan krypa under täcket och gråta så att våningssängen gnisslade.

Tyvärr är det svårt att trösta en sörjande åttaåring då exakt samma sak hände förra året med Smilla. Liksom årets katt var hon steriliserad, pigg och hemkär men försvann spårlöst på vårkanten.

Den huvudmisstänkta förrövaren är en skabblös och stilig räv med ett flott gryt i närheten, eller veterinären för all del. Han tjänar tusen spänn på varje sterilisering.

Dottern Hanna har, sedan en tid tillbaka, börjat tjata om en dvärghamster men är väldigt ensam om att tycka det är en bra idé. Nu lär hon få förnyade krafter till en tjatoffensiv. Vi har visserligen redan börjat fundera på ny katt eftersom vi vill hålla nere på rått- och musbeståndet i stallet vilket vi är överens om att en dvärghamster inte bemästrar.

Vi tänker oss en hankatt nästa gång. En riktig biff som skulle kunna ge räven en match, rensa stallet på odjur men samtidigt vara söt och liten. En fantasikatt alltså.

Annars får vi tänka om helt och hållet. Vad kostar en varg? Kan man ha en krokodil i ett stall?

Nu hör det till historien att Sally bara varit borta i drygt tre dygn. Rutinerade kattkännare skulle förmodligen försäkra oss om att chansen är stor att hon gör comeback. Men vibbarna är oroväckande.” Jeg kenner va jeg kenner” som Karsten Torebjer skulle sagt.

Sedan har man ju hört solskenshistorier om katter som kommit hem efter tre år på vift. Ofta med tillägget: ”Katter har en fantastisk förmåga att hitta hem!” Om nu förmågan är så fantastisk är det väl märkligt att det ska ta tre år. En tam sill skulle hitta hem snabbare!

Trevlig lördagkväll!

En provocerande pigg häst galopperar, nästan hånfullt, genom hagen. Själv släpar jag mig över klibbiga, chipsknastrande golv och försöker röja efter gårdagens röjarfest.

Femtio personer lämnar ett märkligt tomrum efter sig.

Här härjade:

en hemstajlande Trelleborgare och en oroväckande lång, dansk make med pyromantendenser,

en vackert gravid väninna med sambo som är nybliven ägare till begagnad stålhingst med punkteringsbekymmer,

en tokfotograferande, konstnärlig skäggfantast med nyfärgat damsällskap,

en rasande trevlig bebismamma med koll på låttexter och hennes Kikki Danielsson-dyrkande make,

en partypinglande blivande fru med bodybuildande blivande make,

en partypinglande (förhoppningsvis) blivande fru med bodybuildande blivande make (någon gång, kanske?),

en strålande svägerska som försåg veganer med god, köttlös mat,

en malmöamerikan som gick lös på ovan nämnda maträtt,

en onödigt lång, nyrånad spanienresenär,

en undervisande, före detta grannfru med make som ”höll låda”,

en kanotuthyrande gospelsångerska med ölimporterande make,

en klippande, intim blondin utan hårsalongsrenoverande make,

en FANTASTISKT trevlig hustrukollega utan ungdomsomhändertagande man

en drömsvärmor (för en svärmorsdröm) med bensindoftande eldarmake,

en färgglad partybrutta som alltid stannar längst och toktrevlig skäggman med ständiga taxiproblem

OCH tjugofem barn som vi produktivt kaninat fram under åren!

Tacksamt leende plockar jag fram dammsugare och svabb för en storstädning till och ser redan fram emot nästa års invasion.

Glad 1:a maj, finaste vänner!