Författare: daniel

Utanför fönstret står våren och blänger in.

Strängt.

Som en störig förälder som tycker att barnet gott kan komma ut och få lite frisk luft hur rolig inneleken än är.

Jag har inte tid. Jag försöker blogga men grubblar.

Igen.

Inneleken är inte så kul.

Bloggare och grubblare är ingen bra kombination.

En grubblare bör ej att förväxlas med en tänkare. En tänkare tänker positiva tankar som för utvecklingen framåt. En grubblare är en svartsynt gnälleröv som hänger för mycket med polaren Jante.

Grubblarperioder har en tendens att sammanfalla med ”sistadagen” av ledighet och en läskigt späckad arbetsvecka i ankommande.

Inte ens en löparrunda på förmiddagen hjälpte i dag. Endorfinkicken uteblev. Det brukar annars vara ett säkert kort när jag är nere i gnällträsket. Jag såg till och med ett rådjur i skogen men tänkte – Det var ett ovanligt fult rådjur!

Då jag startade denna blogg i förra veckan hade jag ambitionen att skriva tänkvärt och underhållande. Idag måste jag ta hjälp av min dotter som i påsk har varit både tänkvärd och underhållande. Hennes första fråga skapade spännande bilder i mitt inre. Den löd: – Pappa! Vad händer om påskharen dör?

Jag ser framför mig en enormt mediabevakad viltolycka och minns inte ens vilket försök till svar som stammades fram. Jag misstänker att Hannas fråga ingår i ett försök att sätta oss föräldrar på pottkanten och sticka hål på logiken i våra krystade tomte/tandfen/påskhare-historier.

Nästa fråga ställdes till Anna då de ryktade hästar och fixade i stallet på långfredagen.

– Mamma! Vad är klockan?

– Kvart över tre, min älskling! Varför det?

– Var Jesus dö nu? Ja, där på krysset!

Tack Hanna, för att dina söta tankar piggade upp en gnällig text!

Jag måste ha drabbats av någon åkomma.

Tjurrusningen i Pamplona pågår i mitt huvud. Själva kraniet ömmar. Tungan letar febrilt efter någon form av väta i munhålan men fastnar i gommen (underbart ord förresten) som om den var försedd med kardborr. Jag känner ett visst nageltrång. Måste varit fel på något av de 26 glasen vin jag blev bjuden på igår. Sabla otur!

Känner mig omotiverat förvirrad. Kan det vara influensa? Min blanka panna känns 37 gradig. Ingen feber alltså även om jag halvminns att jag feberyrade innan jag kom i säng i natt.

Otur med vädret har jag också. Den skarpa vårsolen gassar in genom sovrumsfönstret och knackar envist på mina ögonlock som, på grund av min sjukdom, helst vill stanna i nerrullat läge.

Åkomman drabbar inte bara mig. Min stackars fru måste serva mig med vätskeersättning och Alvedon. Dessutom var hon tvungen att laga kaffe och fixa mackor till mig som jag tappert åt vid köksbordet innan jag släpade mig tillbaka till sängen.

Och jag som har så mycket att ta tag i idag. Nu tvingas jag ligga här i min säng och läsa böcker, halvslumra och drömma om kebabpizza. Vilken otur jag har!

Kanske var det lammet vi bjöds på som var dåligt? Det smakade fantastiskt men man vet aldrig. Någon skämtade om ”roadkill”. Det var kanske sant. Men hur ofta ser man påkörda lamm på våra svenska vägar? Nä, det måste ha varit vinet.

Eller förresten! Körde inte Anna lite vårdslöst på hemvägen? Det snurrar i huvudet och jag mår lite illa. Jag är kanske åksjuk? Så måste det vara. Jag behöver nog åksjukeplåster! Jag får se om jag kan övertyga Anna om att leta upp ett långfredagsöppet apotek. Kanske kan hon hämta en pizza när hon ändå är iväg?

Jag önskar eder alla en lång fredag!

5020 dagar!

Det är rätt många dagar!

Det är fjorton år så när som på 90 dagar!

Så många dagar har jag varit sysselsatt med att vara Annas kille. Jag kan inte komma på en bättre sysselsättning.

Den andra juni 2001 föll jag pladask för Anna och jag fortsätter falla.

Man brukar säga att nyförälskelsens lyckorus gradvis avtar och kvar blir någon form av vardagskärlek. Men jag blir ju nyförälskad för jämt. Senast i morse faktiskt. Då jag, pulandes i köket med vår gemensamma frukost, släppte kaffemåttet och bara smygbetraktade henne då hon gjorde sig färdig för sin arbetsdag. Hon var så otroligt fin och jag kände mig rikast på jordklotet. En känsla av overklighet kom över mig. ”Får jag verkligen ha det så här bra?” Och där stod hon, omedveten om mitt klockarkattstillstånd, och glittrade mitt i vardagen.

Anna har en förmåga att säga precis de ord jag inte ens är medveten om att jag längtar efter att höra. Efter lördagslunchen säger hon med förställd ”så här pratar vuxna-röst”: – Ska vi’nte ha den där koppen kaffe nu?

Eller på en tisdag. – Ska vi ta ett glas vin och sitta och snacka en stund?

Eller när som helst. – Ska vi’nte ta och slödda ner oss i soffan och se en film?

Hur kan jag annat att älska henne?

”And when I’m feelin’ low and blue you always know just what to do” sjunger Eric Clapton i ”Pretty girl” och han tar orden ur mun på mig. Anna har en förmåga att resa mig när jag är nere och det är jag evigt tacksam för. Hon påminner mig om vad jag drömmer om och brinner för och knuffar mig sedan varsamt i rätt riktning.

Hur kan jag annat att älska henne?

Den kanske viktigaste gåvan Anna dagligen ger mig är känslan av att jag är älskad för precis den jag är. Då är det jättelätt att vara man och människa, och att tokälska tillbaka.

5020 dagar som sagt! Tiden går fort när man är lycklig men vi har också hunnit med annat än att bara trånat efter varandra. Två bebisar till exempel som nu börjar bli stora och som i ärlighetens namn är en produkt av vår kärlek. ”De’ e’ klaart att de’ ble’ baaarn” som Stefan Sundström sjunger i ”Amors pilar”.

Genom, de stundtals tärande, småbarnsåren har vi, trots den gränslösa kärleken man känner för sina barn, varit noga med att påminna varandra om att vi är originalet.

Oj! Nu kom Anna hem från jobbet! Gött! Nu skiter vi i detta! Kanske blir det kaffe?!

Glad Kärtorsdag!

Lögnardagen är här! Jag tog det säkra före det osäkra och drog, för tredje året, till med: – Nu har vi älg i trädgården igen!

För tredje gången stirrar Anna ivrigt ut i en helt älgfri trädgård och för tredje gången fick jag ta emot en en slagserie mot överarmen från Anna då jag fnisskrek: – April, april!

Succélögnen upprepades sedan inför barnen. Dock med en grävling i huvudrollen.

Djurlögner är uppenbarligen min grej. Tidigare år har jag kört med möss. Med skådespeleri i Guldbaggeklass har jag kläckt ur mig lögnrepliker som: – Är det en mus där bakom tvättkorgen?

I förmiddags testade jag faktiskt en fisklögn på barnen för första gången, och de gick på det vilket nog var mer tur än skicklighet. Jag sa nämligen: – Kom och kolla, barn! Hur har vi lyckats få en ål i toastolen?

Som liten plutt i Trelleborg hade jag en vän som gjorde lögner till stor konst. Hans familj hade en stuga på Linderödsåsen där han spenderade helger och lov vilket var ett utmärkt utgångsläge för denna mytoman. Varje måndag kom han till skolan med nya fräscha lögner om sina förehavanden under helgen. Med hull och hår svalde jag hans skrönor om att han var stjärna i en störtloppsklubb (?) och att han, i en viktig tävling, hade skadat sig så att han hade varit tvungen att hämtas med helikopter. Att han var helt oskadd på måndagen var inget jag ifrågasatte. Jag målade upp tydliga bilder i mitt inre. Han hade givetvis också en söt flickvän i grannstugan där han bodde men hon lyckades aldrig fastna på bild. Hon var i alla fall supersöt i min fantasi.

Hans Pinocchiofasoner avslöjades då jag, inför hans mor, tog upp den fruktansvärda störtloppsolyckan. – Har du ljugit nu igen! sa hon, och han svarade ynkligt: – Eh, jaa…lite.

Jag förlät honom genast. Hans begåvade lögner hade satt lite färg på tillvaron och stimulerat min fantasiförmåga.

Kanske var det just det vi sysslade med som barn. Satte lite piff på barndomslunken med lite skrönor. Jag minns exempelvis att vi alla hade någon skröna om Bruce Lee. ”Tydligen tränar han genom att slå nävarna allt vad han kan i en tegelvägg för att de ska bli brosk (?) så att han sen kan klyva stål med dem!” WOAOW! ”Jag då! Jag har hört att han brukar hoppa upp i en duvflock och karata ihjäl dem som träning!” COOLT! ”Jag har hört att han är så snabb att hans motståndare blir skadad en halvtimme innan fighten!” WOAOW!

Det är tur att vi har enats om en dag då vi får luras så att vi vet att sanning råder alla andra dagar!

Glad första april, april!

Det är med en stigande oro jag bevittnar TV-serien Jordskott på måndagkvällen. ”Din far hade gjort sig ovän…med skogen” säger en långhårig ICA-Stig dramatiskt och jag blickar oroligt ut mot hagen utanför vårt fönster.

Min oro grundar sig i att jag utförde en fullskalig fogsvansmassaker på våra marker då vi flyttade hit för två år sedan. Motorsågskunnigt folk erbjöd mig visserligen röjningshjälp men jag avböjde. Jag hade nämligen drabbats av fogsvansfeber.

Fogsvansfeber är en åkomma som, i huvudsak, drabbar män och yttrar sig i ett överdrivet, nästan maniskt, intresse för att såga ner saker enbart med fogsvans och muskelkraft (till skillnad från motorsågsinfluensa då man vill kalhygga maskinellt).

Detta ofog (krystat försök till ordvits) drabbade alltså mig vilket gjorde att jag ”went bananas” i våra hagar med fogsvansen i högsta hugg. Elaka nära och kära gav mig smeknamnet ”Fogsvansmannen” men jag bara fnös och tittade kärleksfullt på min älskade fogsvans.

Jag ställde klockan på lediga dagar för att få så mycket fogsvanstid som möjligt. Jag fantiserade om nya användningsområden för fogsvansen. Kokboken ”Matlagning med fogsvans”, nya sporten ”200 meter fogsvans”, radioprogrammet ”I afton fogsvans” och så vidare.

Fogsvansfeber blir man aldrig helt fri från. Den försvinner men återkommer i skog, förlåt skov. Själv blev jag (tillfälligt) botad efter månader av trädslakt då våra hagar fått ett välbehövligt ansiktslyft och fogsvansen kunde återvända till redskapsboden (Vi har ingen sådan men det låter bra).

Nu har det bildats en insjö i en av hagarna som nästan kräver armpuffar på hästarna. Dessutom rev jag mig på en gren sist jag gick genom en annan hage.

Jag kan inte undgå tanken att skogen är förbannad på Fogsvansmannen.

I går försökte jag se Babel. Först en intressant intervju med Agneta Pleijel (men jag minns inte riktigt vad den handlade om idag). Därefter ett reportage om en författare som skrivit en bok om en vidrig massaker på judar i Polen. Skakande. Sedan pratade Sigge Eklund om berättarperspektiv. Så här långt är jag med. Därefter intervjuades en rysk, märklig författare på engelska men han svarade på ryska. Här nånstans kroknade jag.
Jag skulle så förtvivlat gärna vilja ta mig igenom ett helt Babel gnidandes min haka, med ett upphöjt ögonbryn, hummandes: – Intressant, intressant! Men jag kan inte.
Jag skulle vilja uppskatta fransk och spansk film för deras mustiga berättelser och färgstarka karraktärer utan att bli idiot på att jag inte förstår språket. Men jag kan inte.
Jag skulle vilja se en hel partiledardebatt utan att slå över till Simpsons. Men jag kan inte.
Jag skulle vilja uppskatta mörk choklad med 86% kakaohalt. Jag har förstått att det inte ska ätas som mjölkchoklad utan avnjutas i små portioner, typ en liten ruta åt gången. Jag förstår också varför. Det är inte ett dugg gott.
Jag fortsätter därför muntert att frossa i Marabou mjölkchoklad med Daimkross, opolitiskt tittandes på Simpsons, med ogniden haka men hummandes: – Intressant, intressant!

Söndag.

Igår var det T-shirt-väder. Idag blåser det kallt.

Lundell sjunger ”April är en kall och nyckfulI vän” vilket jag är beredd att skriva under på. Täckjacka i veckan, barärmad igår och luvjacka idag. Vindruteskrap på morgonen och shorts på eftermiddagen. Garderoben är fullständigt förvirrad.

I nordöstra Skåne spricker knoppar så att det nästan hörs. Ännu en gång begapar vi vårens framfart och förbluffas av minst 50 nyanser av grönt. Jag förundras över att jag minns alla originalmedlemmar i Judas Priest men att jag glömmer hur underbar våren är. Som att få samma present varje födelsedag och ändå bli lika överraskad och glad varje gång.

Snart är det Valborgsmässoafton. Då startar vi en smärre eldsvåda i en av hagarna och sjunger vackra vårsånger, med svidande kinder, omgiven av fina vänner.

Denna eldsvåda kräver ett visst förarbete i form av hopsamling av brännbart material. En typisk söndagssysselsättning. I år har jag och en oproportionellt lång svåger rensat bort onödiga björkar (med liten bokstav) från ägorna. Anar att bålet kommer att växa ytterligare under de veckor som återstår.Svärfar brukar kunna erbjuda en och annan brännbar mojäng som har gjort sitt.

En annan passande söndagssyssla är att repetera låtar med en gammal gitarrpolare. Tillsammans ska vi, och Glimåkras mest taktfasta man, skråla i ett hörn under nästa helgs  internationella matmässa på Glimåkra folkhögskola. Välkomna dit. I byxor med resår!

Nu blir det söndagslunch!

Glad söndag!

I ett försök att mätta min galopperande skrivhunger har jag nu åter gett mig in bloggbranschen under namnet Daniel i Drakeberga. Här kommer jag att skriva om högt och lågt (förmodligen oftast lågt) som skrivträning och som en ”kul grej”. Bloggar kommer att dyka upp när andan faller på och jag kommer att göra mitt yttersta för att undvika att publicera bilder på gulliga katter.
Det är en ovanlig söndag. Jag sitter vid köksbordet utan den ”måndag i morgon och helgen är snart slut-ångest” som numera brukar infinna sig så här vid tre-tiden på söndagseftermiddagen. Jag har nämligen påsklov!
Jag skulle vilja nyansera den bild av lov som många i min omgivning uppenbarligen har. Som lärare får man ofta gliringar om hur fantastiskt bra vi har det med våra otaliga lovdagar. Jag misstänker att man har en bild av oss lärare i hängmattor över hela Sverige läsandes lökiga deckare om kommisarier med en vurm för opera, spruckna äktenskap och sprit. Hur vi fullkomligt släpper allt ansvar och unnar oss sovmorgnar till tolv och upplever en kravlöshet som ett gäng curlade tonåringar.
Sovmorgnar är uteslutet med en dotter som anser att det är dag bara för att det är ljust. Som studerande på halvfart har jag dessutom ett antal uppgifter som släpar och som kräver min uppmärksamhet några timmar varje dag. Uppgifter som jag sparat till lovet ”för då har jag all tid i världen”.
Lov innebär också en fördjupad relation till disk- och tvättmaskin samt spis och ugn. Det ska fyllas och tömmas, torkas och vikas, kokas och stekas, ätas och fikas. Sedan börjar det om igen.
Påsklovsfirande barn nöjer sig sällan med att sysselsätta sig själva hela dagarna. Helst ska man som förälder ta ut dem på spännande äventyr vilket inte sällan innebär att man hemlängtande måste huttra i en bassäng på något badhus eller halka runt i ishallen med lånade, något för stora, skridskor med dubbla strumpor och ändå frysa om fötterna. Och när vi väl kommer hem får man ändå höra: – Vi har inget å göööra!
Nähä, men det har jag! Jag har nämligen en kasse nationella prov med elevuppsatser att rätta eftersom jag, på lovet, ”har all tid i världen!” Ska bara köra och handla samt laga middag innan frun kommer hem.
Tack och lov för lov!