Arne, jag och min mage

Stolen är hård, slipsen är obekväm och magen ger ifrån sig små oros-yl. Jag sitter rakt upp och ner bakom scenen och läser ljudlösa repliker mot imaginära motspelare. Pjäsen pågår på andra sidan kulissen och min rollfigur och jag sitter som på nålar. Vi gör en sen scenentré. Men en viktig sådan. Replikerna är få och nästan omöjliga att lära. Han heter Arne och jobbar på bank. Han månar om trygghet i kvarteret eftersom brottsligheten har skjutit i höjden. Han är ett as som hobbyligger med grannfrun, Cissi. Och Honom ska jag föreställa.

I väntan på att Arne ska göra entré bör jag bara tänka på mina repliker och på att – på De Niro-vis – bli ett bank-as med tveksamt rättspatos. Men ett minne från dagen spökar runt i mitt medvetande tack vare mina lite svårknäppta finbyxor.

En god, invandrad vän kom fram till mig och kallpratade då jag stod och plockade med förmiddagsfikan. Mitt i konversationen sträckte han fram sin hand, klappade min mage och sa: ”Behöver sport”. Förnärmad sneglade jag ner och kunde konstatera att den snyggt tajta tröjan inte länge är den snyggt tajta tröjan. Sanningen smärtade och jag funderade en stund på huruvida denna vän egentligen är så god. Okynnesbullen på assietten såg plötsligt inte lika aptitlig ut. Tvärtom låg den där som ett smörkladdigt ost-täckt hån. ”Ät mig nu då, din planet”, väste den och jag tuggade avigt och glädjelöst, svalde mitt kaffe och lommade ut ur matsalen medan jag försökte hålla in magen.

Jag släpper tanken och återvänder till min roll. Manuspappret ligger klistrat i min hand trots att replikerna nu borde sitta för resten av livet. Jag går igenom dem en gång till. ”Tjoho! Ja, det e’ bara jag! Jag ringde på men det måste vara nåt fel på klockan.”

Plötsligt tappar jag koncentrationen igen och får plötsliga minnesbilder från dokumentären om Harvey Weinstein som jag såg igår. Ett otroget as som har försökt hobbyligga med allt och alla. Och som dessutom har en rejält rund mage. Givetvis är det Arne ser ut. På De Niro-vis har jag alltså gått in så pass för rollen att jag har skaffat mage. Så måste det vara. Allt är förlåtet. Vad gör man inte för konsten.

Oj, nu är det dags. Nu går vi på – Arne, jag och min mage.

Fram med champagnen

Jag rullar in på bankens parkering och kliver motvilligt ur. Hukandes mot yrvädret med snöflingsbortblinkande ögon sneddar jag över den släntande gräsmattan. Stegen snöknarrar på det där viset som känns upplyftande och lite exotiskt i december, men snarare som en skymf i april. Sorglig snösörja sparkas bryskt av mot tegelväggen innan entrén till banken. Innanför dörren ger dörrmattan ifrån sig en fuktmättad smaskning för varje steg jag tar. Innerdörren låses upp med ett välkomnande surr.

Innanför råder ett förmiddagslugn, förmodligen på grund av lårbenshalsbrytarvädret utanför. Med smältande små snödrivor i kalufsen går jag raka vägen till kassan där en ung man serverar mig ett godda’-godda’-leende som jag återgäldar med en tillagd tjenare-nickning. Mitt ärende är en insättning av en summa pengar från en värdecheck med både mitt och fruns namn på. På baksidan av checken finns en rad som givetvis måste skrivas under av båda två även om pengarna ska in på ett gemensamt konto där den ene, snöblöte och lite buttre kontoinnehavaren står och droppar med legitimation i högsta hugg. När jag märker åt vilket håll situationen barkar sneglar jag förgäves runt i lokalen efter något bekant bankansikte som kan komma fram och reda ut det hela på ett smidigt sätt. Jag ska just kläcka ur mig någon syrlighet om byråkrati innan jag kommer till insikt och biter mig i tungan. Ynglingen i kassan är med största sannolikhet inte upphovsman till regeln. Han gör bara sitt jobb och han gör det bra. Med ett leende dessutom.

Och jag ska vara jäkligt glad att jag har en peng att sätta in på sparkontot. En vacker peng som kom som en skänk från ovan för en ovan stipendiummottagare. Anna och jag förärades nämligen ett diplom och en peng från Glimfonden i förra veckan. Ett stipendium för att vi, Anna och jag, muntrar upp hembygden genom vårt musicerande och skrivande. Det vill säga genom att vi sysslar med det vi tycker är roligast i livet.

Att vi inte har firat mer är nästan kriminellt.

Fram med champagnen och skit i snön.

Vi har överhuvudtaget slarvat med att fira på senare tid. Igår var det vår vilket borde firats. Slarvigt. I morgon kommer den igen och då ska vi ta och fira. Att våren kommer och går i år bör kanske ses som välsignade återkommande tillfällen att korka upp något bubbligt.

Givetvis borde vi också fira våra yrkesval med en uppkorkning. Dels för att vi tycker så mycket om våra deltagare på Glimåkra folkhögskola och dels för att vi älskar att sakna dem såhär på påsklovet.

Att vi sålt vår älskade Åskar till Smålands bästa Eva och Mats kräver nästan en fest. En hästfest för vår ”lille” kille som nu travar runt i paradisiska hagar, bor i ett jättefint stall med nya bildsköna hovdamer omkring sig och som har en matte som skickar spännande uppdateringar dagligen. Skål för det!

Men viktigast att fira är kanske ändå att jag lyckades aprillura Anna ännu ett år. Med samma värdelösa lurendrejeri dessutom. Varje år sedan urminnes tider har jag kört med det-står-en-älg-i-trädgården-skämtet. Och lyckats! Jag har visserligen bytt ut älgen mot diverse däggdjur men grundskämtet har varit detsamma. I år misstänkte jag att det hela var kört. Barnen hade aprilskämtat en del på morgonen varpå jag anade att Anna skulle vara på sin vakt och därmed oaprilskämtbar. Jag spände därför varje lurarmuskel och väntade på ett tillfälle då hon var försjunken i en tidning vid köksbordet. Plötsligt slet jag till mig min mobil och fejkfumlade efter kameraappen medan jag sa: ”Nu är det väl ändå ingen tvekan om att den har skabb!”. Jag syftade alltså på Drakabergaräven som då och då ses stryka omkring på våra ägor i ett bedrövligt tillstånd. Anna släppte genast tidningen och skickade en ivrigt sökande blick genom trädgården och jag hann nästan känna oro över hur pass förbannad hon skulle bli över att än en gång stå där med ett aprilapril ringande i öronen. Ett år fick jag nämligen ta emot en knytnäve på överarmen. Men jag hade sagt A och därför krävdes ett B. ”April, april”, sa jag med ett undergivet leende som bemöttes av ett kort men ganska vänligt morr.

Lite champagne på det…

Djurrädd

Som barn var jag otroligt hundrädd. Eller kanske djurrädd i största allmänhet. Och jag tror att rädslan uppkom på grund av vår undulat, Pelle. Pelle var en folkilsken, bitbenägen surpuppa som helst ville bli lämnad ifred. I femton år (världsrekord?) satt han och tjurade i sin bur, tråkig som en möbel, och bara hoppades att någon skulle vara dum nog att sticka in ett finger. Då visade han med all oönskvärd tydlighet vad han ansåg om människosläktet genom att försöka bita fingret av den hand som födde honom.

Pippins blodtörst fick mig att tänka att om en fågel på ett halvt hekto kunde vara så mordbenägen – vad kunde man då inte förvänta sig av större djur. Min moster hade en hamster på säkert två hekto, Sluggo, som alltid slängde lystna blickar efter mina mjuka barnfingrar. Sluggos efterträdare som såg exakt likadan ut visade exakt lika stort intresse för barnfingerkött och döptes också följaktligen till Sluggo två.

Både Pelle och Sluggoarna var inburade vilket kändes tryggt för en djurfegis som jag. Värre var det hos min vän Micke Jynsen som envisades med att släppa ut sin vidriga undulat, Nicke Toby Jynsen. Nu var inte Nicke vidrigare än andra undulater men Pelle hade lärt mig att undulater äter människokött och Hitchcock hade lärt mig att alla fåglar lever för att hacka näbben i mänskliga hornhinnor. Och fågelfötter är fulla av sylvassa klor. Vidrigt är ordet.

Min första hunderfarenhet fick jag hos mina kusiner som hade en pudel. Han har nämnts tidigare i bloggen så jag väljer att fatta mig kort och konstatera att hans högljudda utskällningar, vampyrvassa huggtänder och hans vilja att tugga på barn skrämde mig till tårar. Jag var och är ganska säker på att alla hundar, från minsta chihuahua till största grand danois, nån gång har funderat på att äta sin ägare.

Genom åren har min djurskräck klingat av. Mycket tack vare goda erfarenheter av katter, kanin och hästar som alla verkat helt ointresserade av att sätta tänderna i mig eller resten av familjen. Och då har vi ändå väldigt söta barn som jag själv då och då funderat på att ta en tugga av.

Men jag påmindes om min gamla rädsla idag då jag rastade vår lånehund – Rila, en otroligt fin och snäll schäfer. Hon drog nämligen igång en skällfest utöver det vanliga då jag träffade på några bybekanta. ”VOV VOV VOV!!!” lämnade Rilas taggiga gap och jag såg på bekantingarnas skräckslagna blickar att för dem är schäfer bara är ett annat ord för varg. Med bestämd jag-har-pli-på-hundar-röst beordrade jag henne att genast sluta upp med skällandet, som i hennes fall mycket väl kan ha betytt: ”HEJ HEJ HEJ!!!”. Jag anser att förbud mot gälla skall skall gälla i tätbebyggt område och kring hundskeptiska homo sapiens. Det sket Rila rejält i varpå vi fick skippa trevligt kallprat och traska vidare.

Nu är kvällen här och Rila ska övernatta. Jag ska för säkerhets skull se till att hon är proppmätt innan vi kryper till kojs.

Man vet aldrig…

Hon är i alla fall ingen burlös undulat.

Jag är ju faktiskt stor nu

Hans fotsulor har härdats av en lång barfotasommar. Nu står han i den tryckande hettan vid den tegelröda gaveln och bygger upp ett spring i de brunbrända benen. Han ska rusa förbi cykelstället, hoppa över taggbusken, springa över den torra gräsmattan, svinga sig över staketet och in genom porten. Han ska springa för livet genom djungeln med vilddjur i hälarna och porten är dödskallegrottan – räddningen. Han är Rex – Fantomens adoptivson.

Han är jag.

I dödskallegrottan innanför porten möts jag av trapphusets svala mörker. Golvet känns närmast iskallt jämfört med den gråsvarta asfalten utanför. Med ett karateslag mot den rött lysande knappen tänder jag upp lampan i trappuppgången. Lampan som ser ut som en pingisboll för jättar som har tryckts halvvägs genom väggen. Kanske av en dålig förlorare till jätte efter en misslyckad pingismatch.

Jag stannar till tre meter innan det första trappsteget för att samla mig. Därefter tar jag sats och springer så fort jag kan mot trapporna och hoppar fem trappsteg upp. FEM. Nytt rekord. Resten av trappstegen klaras av två åt gången. Jag passerar sopnedkastet som inte längre är skrämmande. Jag är ju faktiskt stor nu. Förr bodde det ett monster där innanför. Ett vidrigt monster med vassa klor som närsomhelst kunde sträcka ut en hårig arm ur luckan och dra ner barn i källaren. Det har jag helt slutat tro på…nu. Att jag skyndar på mina steg vid luckan är bara för att jag är hungrig.

Lägenhetsdörren står olåst. Mor är ju hemma. Dammsugarens monotona brummande hörs från köket. Det rasslar rejält i slangen under lillebrors stol. ”Hej!”, säger mor glatt och trycker på off-knappen med stortån. ”Vill du också ha en macka?”. Köket är varmt trots att persiennerna är neddragna. Att balkongdörren står halvöppen gör ingen skillnad alls. Jag sätter mig mitt emot min lillebror som fumligt stoppar brödbitar i munnen. Haklappens uppsamlarficka är nästan full av sörja av tappat bröd och spilld mjölk. Den lilla munnen är omringad av leverpastej och smör.

”Jag ska spela landhockey med Ola och Sune efter maten”, säger jag till mor medan jag tuggar på min herrgårdsostmacka. ”Jag är målvakt i förstalaget nu”. Mor släpper sina bestyr och slår sig ner vid köksbordet. ”Vad du är duktig. Du måste va’ yngst i laget” säger hon och jag nickar ivrigt medan en lyckoilning sköljer genom min kropp.

Jag är verkligen ingen idrottsman. Har aldrig velat bli en. Jag vill hellre vara en stål- eller spindelman eller allra helst en hulk. Men att få hänga med killar som är två år äldre, vissa tre, är kanske det största jag har varit med om. Vissa av dem går i syrrans klass och är praktiskt taget vuxna.

Jag tömmer mitt Oboy-glas och tar hjälp av teskeden för att få upp det där goda som stannar på glasets botten. Därefter reser jag mig, klappar lillebror på kinden utan att få leverpastej på handen och skyndar in på mitt rum för att dra strumpor på mina sommarsmutsiga fötter. Gympaskorna knyter jag numera riktigt snyggt – helt utan hjälp – och jag skyndar sedan nerför trapporna och ut på asfaltsplanen vid lekplatsen. Ola och Sune är där. Och Fridde. Fridde, som går i syrrans klass. Han sitter av någon anledning i målvaktsutrustningen som jag brukar låna av Ola.

”Jag har petat dig”, säger han när han ser min frågande blick.

Jag blir iskall i magen och tappar talförmågan. Tårar bränner bakom ögonlocken och halsen ömmar av den gråtattack som jag vägrar släppa fram. Jag är ju faktiskt stor nu.

Ola lägger en vänlig arm om min hals och säger: ”Du kan ju vara vår andramålvakt nu”. Jag nickar stelt, vänder hemåt, går trappa för trappa upp till lägenheten, stänger dörren till mitt rum och gråter tyst och förtvivlat ner i kudden.

Jag är ju faktiskt stor nu.

Folkbildning och stor humor

Nu är det väl ändå hög tid för ett skämt igen.

Just denna lilla lustighet växte fram under några tunga dagar då jag försökte återhämta mig efter melodifestivalenfinalen som jag, mot allt förnuft, hade plågat mig igenom med familjen som stöd och Marabou helnöt som tröst.

Även om jag är mycket nöjd med skämtet och skrattar så jag får ont i magen var gång jag tänker på det inser jag att det krävs en viss allmänbildning om man vill kunna njuta av dess fulla potential. Jag ger därför en liten folkbildande bakgrund så att vi sedan kan förenas i ett förlösande gapskratt när skämtet väl levereras.

  • Ludwig van Beethoven var aldrig med i melodifestivalen eftersom han dog 1827, hundratrettioett år innan den första melodifestivalen ägde rum.
  • Ludwig van Beethovens hörsel blev gradvis sämre genom livet. Helt döv blev han 1818 men redan 1810 då han framförde sin hit ”Für Elise” första gången var han mer än lovligt lomhörd.
  • Medhörning är den lilla grunkan som musiker har i örat för att kunna höra sitt eget framförande på scenen. Just en sådan liten grunka strejkade för en av artisterna i årets mellofinal så att hon därför fick spela om sitt bidrag.

Så, nu tror jag att vi är redo för ett hysteriskt skrattanfall och jag passar på att önska er en trevlig helg.

– Under den tyska melodifestivalen 1810 krävde Ludwig van Beethoven att få spela om sitt bidrag ”Für Elise”.

– Jaså, varför då, då?

-Jo, han påstod tydligen att han hade stora bekymmer med medhörningen.

Fyra gnäll och en rekommendation

Två minus, isande snålblåst, inga handskar, mösslös.

En sån här dag är som gjord för en stunds gnäll.

Gnäll nummer ett:

Jävla skitväder!

Gnäll nummer två:

Jag är förbannat trött på att bli Google-hjärntvättad. Ni vet det där som händer om man beställer en bok på nätet. Veckorna efter kan man inte gå in på exempelvis Aftonbladet utan att, mellan artiklarna, erbjudas bra priser på bokjäveln man redan har beställt.

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om en skrämmande radarmast utanför Anderslöv som gav mig kalla kårar som barn (och som vuxen…lite grann). För att illustrera min text sökte jag efter bilder på monsterradarmasten i Google. Alltså skrev jag ”radarmast” i sökfältet. Sedan den dagen kan jag inte gå in på någon sida på nätet utan att erbjudas finfina priser på radarmaster. Någon Google-figur har alltså fått för sig att jag har ett brinnande intresse för radarmaster och, på något modernt datorvis, sett till att världens alla radarmastfabrikörer informerats om detta. HJÄRNTVÄTT!!!

Hittills har jag lyckats stå emot även om jag ibland, från ingenstans, slås av tanken på att en radarmast inte skulle vara så dum i något hörn av trädgården. Det slutar väl med att jag börjar okynnesköpa radarmaster som jag sedan tvingas försöka förklara för frun.

”En radarmast till!?!?”

”Ja…eh…i fall i fall. De andra tre skulle ju kunna gå sönder…”

Gnäll nummer tre:

Jag älskar ”Forrest Gump” och har sett den fler gånger än vad som kanske anses sunt. I veckan läste jag att den skulle gå på någon kanal igen, och här kommer mitt gnäll. På TV-sidorna skrev en recensent mycket positivt om filmen vilket är helt rätt. Däremot avslutar hen med ett muntert: ”Kom ihåg – Livet är som en chokladask. Man vet aldrig vad man får.”.

I filmen köper jag uttryckt rakt av. Det är lite mysigt när Forrest, sittandes på sin bänk, säger: ”My mama always said: Life’s like a box of chocolates – You never know what you’re gonna get”, med munnen full av chokladpraliner. Bekymret med uttrycket är att det inte stämmer. Inte i Sverige i alla fall. Jag har aldrig öppnat en chokladask som helt saknar info om innehållet. Antingen står det på insidan av locket eller så medföljer en liten folder där man kan läsa om vilka gottigheter pralinerna innehåller.

Jag föreslår därför att uttrycket ändras i de svenska undertexterna till det inte lika rena men mer begripliga: ”Livet är som en chokladask där antingen locket saknas eller där den lilla foldern har försvunnit – Man vet aldrig vad man får.”

 Gnäll nummer fyra:

Till världens alla tillverkare av jeans för män! Använd ALLTID tjockare tyg direkt under scrotum. Ni vet mycket väl att det alltid är där de spricker.

    

Helt apropå ingenting särskilt vill jag avsluta med att rekommendera serien ”Grumpy old men – BBC” på Youtube. Helt underbart om och med sådana gubbar, ni vet, som bara gnäller om allt möjligt.

Nu – nyss – då

Jag läste en intervju med en av alla dessa livscoacher som, mot en skälig ersättning, vill hjälpa oss med mål, mening och riktning på livets kringelikrokiga väg. Hennes bästa råd till sina medmänniskor var i alla fall: ”Lev i nuet!”, med tillägget ”- det är ju allt du har”. Jag funderade en stund på den gamla klyschan och kom fram till att den varken är sann eller möjlig att efterleva. För det som är nu nu är redan nu ett nyss. Ett nyss som åldras till ett då och vad gör man då – lever på.

Att leva i nuet känns väldigt stressigt. Det är så flyktigt att det försvinner i realtid. ”Kom nu!”, skriker man till barnen som inte har en ärlig chans att nå fram nu, för nu har blivit ett nytt nu och barnens nu är ett nyss.

Jag vill i stället slå ett slag för nysset och framförallt dået. Där finns ett helt annat lugn. Livscoachens snack om att ”nuet är allt du har” är inget annat än tjurskit. Jag har massvis med nyss och nästan svindlande mycket då. En fullknökad ryggsäck som känns märkligt lätt.

I dået finns vår undulat, Pelle.

I dået finns mitt 7-årskalas.

I dået finns mor.

I dået finns tillfället då jag hörde ”The concert in Central Park” första gången.

I dået finns leendet, glitterögonen, hjärtslagen och stunden hon och jag blev vi.

I dået föds två underbara barn.

Då är ingen dålig plats. Därför ägnar jag gärna en stund åt då, då och då.

Nu måste jag laga mat.

Eller nyss…

Katten

Jag körde på en katt i förrgår.

Min första.

Nästa år har jag varit bilist i trettio år. Jag har kört på ett dussintal igelkottar, några kaniner och harar, fåglar, paddor och grodor, små gnagare, ett vildsvin.

Typ halva Noaks Ark.

Men aldrig en katt.

Förrän nu.

Upplevelsen vill liksom inte släppa greppet om mig. Varannan tanke går fortfarande till katten som startade sin dag helt omedveten om att den, på grund av mig, skulle sluta finnas klockan kvart över fyra på eftermiddagen.

Den dök ut ur ett buskage och hamnade mitt framför min framrusande bil. Som om den inte kunde ana hur hård en Volvo v60 blir i åttio (-isch) kilometer i timmen. Tvärnita-reflexen hann inte ens kicka in och mitt hjärta hamnade i höjd med mitt struphuvud och dunkade snabbt som när en ovanligt kortbent person med ovanligt långa armar studsar en basketboll i idrottshallens golv. Ena stunden satt jag i muntra tankar om böcker jag ville köpa på rean i Osby. Nästa stund satt jag förtvivlad på huk över en sargad katt vars liv lämnade den, ett efter ett.

Sällan har jag känt mig så usel som när det sista livet slocknade och kattens stirrande blick, i samma stund, tappade sin glans och allt blev väldigt stilla. En sorg lade sig som en surrande oro i magen och jag bestämde mig för att detta inte skulle bli en ny Tommy-historia.

Minst varannan helg i två år har jag, på annonssidorna, läst den envisa efterlysningen av Tollarpskatten Tommy. Periodvis har jag skakat på huvudet och undrat hur mycket husse och matte har lagt ut på annonserna och lekt med tanken på hur många Tommyar de kunde ha köpt för pengarna. En hel hjord, minst. Men samtidigt beundrar jag dem för att hoppet i alla fall fortfarande lever även om det måste vara inne på sitt nionde liv. Jag förstår också att Tommy är (var?) Tommy och att han inte är lika ersättningsbar som basister i Smokie.

Jag lämnade i alla fall katten vid dikeskanten och gick en grusväg upp till en liten gård som skulle kunna tänkas ha varit kattens destination. Under den korta promenaden målade jag upp hur en liten söt gumma skulle öppna dörren med en burk whiskas i handen och hur en halvt påfylld kattmatsskål skulle stå i farstun och vänta. I stället öppnade en tjej som förklarade att området dräller av vildkatter och att hon inte trodde att någon skulle sakna någon katt. Jag sprang ändå över vägen (försiktigare än katten) till det första hus jag såg och mötte ett par som uttryckte sig kusligt ordagrant som granntjejen på andra sidan vägen.

Jag gick tillbaka till katten och såg till att den hamnade på en stilla plats under en gran.

Klockan var femihalvfem och jag tänkte att jag åtminstone ska sakna den.

Den var svartvit förresten.

Som Tommy…

Sova middag

Jag sover. Lite sådär försiktigt. Bara precis under vakenytan. Jättenästan vaken…men… jag sover. Det jag sysslar med måste vara en av mänsklighetens vackraste uppfinningar – sova middag.

Ett mjukt mobilalarm letar sig in i mitt medvetande och jag slår upp ögonen och ler rakt ut i rummet. Dagsljus strömmar in genom det smala fönstret vid min högra sida. Vid min vänstra ligger en katt och spinner fjäskigt, fullt medveten om att hon inte har i vår säng att göra och lika fullt medveten om att hon är för söt för att husse ska slänga ner henne på golvet.

Ett för stunden oidentifierbart föremål ligger tungt på min mage under täcket. Med min högerhand känner jag försiktigt på det okända som är varmt, mjukt men samtidigt lite benigt med något metalliskt på en av benigheterna. Det visar sig vara min vänsterhand som ligger avdomnad och tar en egen liten lur. Jag skakar liv i den, funderar på att resa mig men tänker om.

Bortom katten ligger min nyvakna fru och planerar. Hon vet precis hur hon ska få mig att glatt ersätta sängvärmen med nollgradig råkyla. ”Först tar vi en goood kopp kaffe…”, börjar hon med den där dunmjuka rösten, fullt medveten om att hon är för söt för att jag ska säga nej till det som ännu är osagt. ”…och sen kanske du kan hjälpa mig att koppla hästsläpet på bilen…pusspusspuss!?”.

Kaffeförslaget lockar åtminstone men jag behöver i alla fall fem minuter till i mitt vågräta läge. Jag skönfunderar en stund och minns hur jag i min barndom, på nära håll, kunde studera fördelarna med att ta sig en lur på dagtid. Min far var nämligen, om inte svensk så skånsk, mästare i att sova middag. Han kom ofta hem från jobbet och såg ut som sju svåra år, trött efter ännu en dag av fysiskt slit, klättrandes i elstolpar eller vadandes genom ett midjehögt snötäcke i nån gudsförgäten skog på jakt efter stormfallna träd som lagt sig över elledningar. Mor brukade då skicka gubben i säng direkt efter middagen som vi oftast åt kring fem. Där låg han sedan som Tutankhamun i sin kista med händerna knäppta på magen som höjde och sänkte sig i takt med hans fridfulla snarkningar. Efter en halvtimme kom ut ur sovrummet och såg ut som åtta fina år, glad och sprallig som Janne Loffe Carlsson, redo att umgås med familjen.

En av mänsklighetens vackraste uppfinningar, som sagt. Kan det ha gått till såhär?

Utanför en grottöppning sitter ett gäng halvludna urtidsmänniskor och gottar sig kring den relativt nyuppfunna elden medan de diskuterar om huruvida det där de tänker kalla ”hjulet” ska vara cirkelformat eller kvadratiskt. Plötsligt frågar någon: ”Var är Kjell?”. Hela följet reser sig, går in i grottan och finner Kjell utsträckt på en fäll av gasell (för rimmets skull). ”Det ser nästan ut som att han sover”, konstaterar Kevin. ”Han måste va’ dö’! De’ e’ ju mitt på dan!”, ropar Christoffer förtvivlat. Orden ekar fortfarande mellan grottväggarna då Kjell slår upp ögonen, smaskar lite förnöjsamt och ler mot sina ludna kollegor. ”Här ligger du och sover och det är inte ens kväll, Kjell!”, säger Ulf Lundell (för rimmets skull igen). ”Jag vet”, svarar Kjell glatt. ”Detta är min nya uppfinning och jag ska kalla den sova-fast-det-är mitt-på-dagen-och-inte-ens-nästan-natt!”. Kevin, Ulf och Christoffer har aldrig sett Kjell så pigg och glad och även om de alla tycker att namnet på uppfinningen behöver kortas bestämmer de sig för att testa den omgående och går gemensamt ut och lägger sig kring det-där-som-är-färgat-som-morgonurin-om-man-har-ätit-rödbetor-och-som-bränner-bort-ögonbryn-och-svider-i-kinderna-om-man-sitter-för-nära-när-man-grillar-korv.

     Nej, om jag skulle ta tag i det där hästsläpsprojektet…eller…

De finns därute

Jag kan ha varit fem år där jag satt i baksätet i den gamla inrökta Volvon. Den som fanns i vår ägo i sexton år och som de sista åren hölls vid liv av min finurliga far som lyckades laga alla åkommor med plastic padding, ölburkar och ståltråd.

Jag var livrädd i det där baksätet. Inte för att jag satt utan barnstol och bilbälte. Detta var innan kampanjer som ”Barn är mjuka – bilar är hårda” och ”Bilbälten räddar liv”. Då, runt -76, tänkte man väl mer typ: ”Barn och bilar är väl ungefär lika hårda och sitter man bara lugnt i baksätet behövs inga bälten”.

Vad var det då som skrämde mig så förtvivlat? Jo, vi körde mot Anderslöv. Kanske inte så skrämmande i sig även om min stundtals kusliga högstadielärarinna faktiskt bodde där. Men det visste jag ju’nte då. Nej, vad som skrämde mig mer än alla monster i Scooby Doo när jag var sex år var RADARMASTEN utanför Anderslöv.

Masten var närmre hundra meter hög med ett elva meter högt tornhus i toppen. Detta tornhus liknade till formen en gigantisk lerkruka men jag såg att det egentligen var ett robothuvud. Ett stort, svart robothuvud vars övre del snurrade som om den höll koll på människorna och framförallt pojkar i sexårsåldern. Det spelade ingen roll att far berättade att det jobbade människor däruppe. Människor som spanade efter elaka flygplan som inte hade i Sverige att göra. Mig lurade den inte. Jag såg att den liksom levde och hade en ondsint utstrålning och jag visste att den inte ville väl.

Jag påmindes om min radarskräck tidigare idag då jag låg och sportlovsläste en bok i soffan. I boken beskrevs en insjö mitt ute i en skog på ett sätt som slog an en ton från barndomen och som gläntade på den där lilla dörren till förrådet i hjärnan där gamla skräckupplevelser ligger och dammar. Plötsligt mindes jag vad jag kanske tyckte var mest skrämmande med ”ondskans radarmast”. Att den fanns även när ingen såg den. Mitt sexårsjag kunde sitta i soffan i godan ro och titta på ”Den vita stenen” och plötsligt inse att den står därute. Ingen tittar på den men den står därute. Trots att det är kväll och mörkt och alla människor har ätit middag och sitter i soffor och ser på Fideli och Farornas Konung så står den därute.

Mitt fyrtiosexårsjag kan tänka så om just svarta ensamma insjöar mitt i skogar. De finns därute även klockan tre på natten. Trots att inga blickar vilar på dem så finns de därute.

De ligger still – och är ondsinta.