Författare: daniel

Jag anar den

då jag överraskande

plötsligt befinner mig

i det allra bästa soffhörnet,

i julgransljusens mjuka sken,

omgiven av djupt sovande katter

och av stark och intensiv grandoft

medan ljuvliga ”Krissie Kools julsång”,

omsorgsfullt sjungen av Tommy Körberg,

smyger sig mjukt och försiktigt ur högtalarna

och sprider sig som en varm bris i vårt vackra hem

och när vintermörkret trycker sig mot fönsterrutorna

som om det desperat vill in och ta del av julvärmen

och vår efterlängtade ledighet är rykande färsk

och väckarklockslösa pyjamasdagar hägrar

med böcker, filmer, soffsoftande, choklad,

uppesittarkvällar och längesovamorgnar

och lugn morgontidningslusläsning

med härligt många kaffepåtårar

och dagar tas som de kommer

och krävande krav

lyser starkt med

sin frånvaro –

Julefriden

I det område jag växte upp i Trelleborg var gatorna döpta efter gamla yrkesgrupper som timmermän och repslagare. Själv bodde jag på Hovslagaregatan helt ovetandes om att jag i den ljusnande framtiden skulle stöta på hovslagare i mitt vardagsliv (och då menar jag stöta på och inte stöta på, om ni förstår skillnaden). Lustigt nog uttalade jag min adress med ett å-ljud snarare än ett o-ljud vilket medförde att det lät som om gatan döpts efter en någon märklig yrkesgrupp vars uppgift var att gå omkring och slå på prinsessan Lilian eller dylik person ur hovet.

Hursomhelst.

Jag beundrar verkligen vår hovslagare vars uppgift faktiskt är att spika i ett levande djur på cirka ett halvt ton. Djur som ibland inte är upplagda för att byta skor och därför juxar i stallgången. Hovslagaren jobbar hela tiden med de där benen vi har varnats för sedan vi var små. De ben som kan sparka oss in i nästa vecka om vi är oförsiktiga.

Själv försöker jag undvika hästars hårda fötter men hanterar då och då en hovkrats och här och nu börjar hästskolan efter en något babblig inledning.

En hovkrats kan jämföras med en nagelborste och används för att kratsa bort de rester av skog och mark som fastnat under hoven. Framhovarna är lättast att kratsa eftersom det oftast räcker med att man lägger axeln mot hästens för och smeker smalbenet (på hästen) och klickar lite löjligt med tungan mot gommen. Hästen brukar då godkänna att man lyfter hoven och börjar kratsa. Känslan är inte helt olik den man upplever då man gröper ett ostron ur sitt skal. Inte helt lik heller. Här är det viktigt att hoven lyfts bakåt då det skulle vara helt onaturligt att lyfta den i hästens mulriktning.

Följer man sedan hästen akterut finner man de fruktade bakbenen vars kratsning är något besvärligare. Dels är hovarna oftast dubbelt så tunga att hålla upp och dels känns det som att men leker med döden i klass med att ta lypsyl på en haj.

Nog om hovkratsning. Nu vänder vi istället blicken mot hästtäcken.

Ni som inte har samma hästvana som jag har kanske fått för er att hästar är vattentäta. Det trodde jag också men har fått lära mig att vid minsta nederbörd känns det otäckt för en otäckt häst. Därför är jag noggrann med att, på morgonen, välja bästa väderappen vad gäller tecken på att täcken på gäller. Tydligen spår norrmännen väder bäst för en häst.

Täcket krånglas lättast på då hästen äter sitt morgonfoder även om det sällan uppskattas. Speciellt tant Mysan, som närmar sig hundra i hästår (tror jag), brukar lägga öronen bakåt och blänga mordiskt då jag knäpper selen under den väl tilltagna magen. När alla hästar bär täcken och står och tuggar hö i hagen brukar till och med en hängiven regnmotståndare som jag tänka att nu vore det väl fan om det inte kommer något regn. Om hästen inte blir genomsur under dagens lopp blir jag sur. Och bannar norrmän.

Slut på dagens lektion. Nu kan ni ta rast.

Jag står mitt på ridbanan och agerar tränare. Hanna sitter på Bessie och skakar på huvudet åt mina krystade repliker. ”Braa, ta ut varvet ordentligt! Gör en volt och gå sedan snett igenom!” Själv tycker jag att det låter som när Anna säger det. Förutom när jag gick snäppet för långt i min ambition att låta kunnig. Med lite kisande blick och en klädsamt bekymrad min sa jag: ”Jag tror inte Bessie är lika bekväm i det varvet. Hon drar utåt med halva huvet.”.

”Jag” har varit hästägare i fem år nu och har därför lärt mig ett och annat som jag tänkte dela med mig av här. En liten hästskola för er som vill lära er lite mer om hästvärlden.

Många läsare blev nog något konfunderade när ni läste min replik ovan om att Hanna skulle göra en volt med hästen. Lugn.

Att göra en volt med hästen är väldigt olikt det en gymnast sysslar med. Det kan snarare jämföras med att köra bilen in i en rondell. Hästen snurrar alltså ett varv med hovarna tryggt på marken.

En annan replik inom hästvärlden som lätt kan missuppfattas är: ”Fatta galopp!”. Här handlar det alltså inte om att ryttaren uppmanas att plötsligt förstå eller begripa galopp utan att faktiskt starta upp en galopp. Galopp är när hästen springer jättefort som i kobojsarfilmer och har inget att göra med ordet gallup som både stavas och uttalas annorlunda.

Till sist vill jag förklara begreppet ”rida lätt”. Är man inte lika insatt som jag kan man kanske tro att uttrycket används av lite självgoda och kaxiga ryttare som vill upplysa världen om att: ”Det där med att rida…de’ e’ lätt!”.

Så här är det. Då hästen travar, eller halvspringer som ni som inte tillhör hästvärlden kanske skulle kalla det, finns det ett sätt för ryttaren att underlätta för hästen genom att rytmiskt spänna låren och lätta från sadeln med rumpan. Begreppet är på sätt och vis missvisande eftersom det inte är lätt. Det är skitsvårt. Kommer man ur rytmen studsar man fram på hästen vilket ser ytterst löjligt ut (förstod jag på dem som bevittnade mitt enda försök).

Jag avslutar Hästskolan med en liten skön fråga som ställdes av min dotter som visserligen är ryttaren jag nämnde inledningsvis men som annars inte har någon hästanknytning (frågan alltså). Snarare kan man fundera på hur vissa tankar uppstår.

Då vi kom körande på sjuttiosträckan från Drakaberga mot byn frågade Hanna plötsligt: ”Om Ulf Lundell skulle komma ut och ställa sig på vägen och skrika STOOOPP, vad skulle du göra då?”.

Jag skrattade så att jag nästan missade hennes försiktiga: ”Skulle du kört?”

Jag fick skrivlust och funderade på att skriva ner det där skämtet som kom till mig en dag. Det där skämtet som kändes så hejdundrande kul i stunden men som inte riktigt funnit sina ord.

Jag gör ett försök.

     Vet du varför den gamle sjömannen går igen?

     Nä.

     Han får inte ro i graven.

Det finns en del bekymmer med detta skämt. Dels tänker man kanske inte att en gammal sjöman ror. Jag ser framför mig kaptenen i Titanic eller en liknande skäggprydd man som kanske seglar. Och dels känns det naturligare att säga att hen får ingen ro i graven om någon som går igen. Smaka själv på ”Han får ingen ro i graven” och ”Han får inte ro i graven”.

Jag funderade på att vara mer precis om den som går igen. Ett namn på någon som gärna och med stor entusiasm ror vore det bästa. Jag googlade därför svenskar som tagit OS-medalj i rodd. Helst någon som avlidit då (för att skämtet skulle fungera – inte för att jag önskar livet ur roddare). Till slut fann jag Bertil Edvard Göransson som tog silver i Melbourne 1956.

     Vet du varför Bertil Edvard Göransson går igen?

     Nä.

     Han får inte ro i graven.

Bekymret är att man vill undvika att folk måste googla ett namn som dyker upp i ett skämt för att förstå humorn.

Kanske detta skulle fungera.

     Vet du varför Bertil Edvard Göransson som tog silvermedalj i rodd i OS i Melbourne 1956 går igen?

     Nä.

     Han får ingen ro i graven.

     Det känns lite som att skämtet har blivit för ordrikt och något svårlevererat. Dessutom havererar det fullständigt av ordet ingen som jag testade när jag ändå var igång.

Gör som ni vill. Det är ert skämt nu.

Jag avslutar med att hänga ut min fru genom att återge en replik som hon levererade efter en kopp kaffe vid köksbordet i förmiddags.

     Nä, om man skulle ta och slänga en maskin i tvätten…

Han var ett lejon av gult, lite tjockt papper, klumpigt klippt av mina allt annat än finmotoriska sjuårsfingrar. Manen bestod av rullade, svarta pappremsor som limmats i en krans runt ansiktet. Ögonen, nosen och morrhår var det sista som kom på plats innan klockan ringde och skoldagen tog slut.

De flesta klasskompisarna lät sina lejon ligga på tork men själv var jag ivrig att visa mitt verk för mor och far. För att undvika lim i min nya fina blå skolväska bar jag mitt lejon försiktigt framför mig som en tallrik soppa och lät det soltorka på hemvägen. Vid min sida fanns min allra bäste vän, Micke Jynsen.

Då vi kommit halvvägs och gick på cykelvägen med den vältrafikerade Engelbrektsgatan på vår högra sida stoppades vi av två tuffa, och i våra ögon nästan vuxna, tjejer som gick i trean på Pilevallskolan.

Den ena något större tjejen slet till sig lejonet och sa: ”Fan va’ fult!”. Darrande rädd såg jag sedan hur hon förstörde mitt fina lejon genom att flytta ögat, som gled i det blöta limmet, ner mot nosen för att sedan göra ett virrvarr av morrhåren innan hon kastade det på marken.

Skakad satte jag mig på huk och försökte samla ihop mitt sargade lejon medan de vidriga tjejerna skrattande drog vidare.

Micke Jynsen, som var snäppet tuffare än vad jag var, väntade tills ett säkerhetsavstånd hade uppstått innan han slängde ur sig målande beskrivningar av marorna och förslag på vart de kunde dra. Den största, elakaste och mest skrämmande tjejen vände då på klacken och satte efter oss i oroväckande hög hastighet. Jynsen sneddade genast över gatan som lyckligtvis erbjöd en lucka mellan Volvo Amazoner och långtradare. Själv sprang jag med mitt lejon under armen mot övergångsstället där jag stannade för se mig om åt båda hållen och sedan det första igen, såsom skolpolisen hade lärt oss.

Rycket då hon fick tag i min jacka fick mig nästan på fall. Skräckslagen försökte jag komma loss men hennes grepp om min arm var stenhårt. Och mitt i tumultet utdelade hon en svidande lavett mot min lilla kind.

Cirka hundra meter därifrån, på en balkong på andra våningen hade slumpen placerat min mor som fixade med blomsterlådorna. Förtvivlad bevittnade hon hela händelsen och var livrädd att jag skulle springa ut i trafiken. Då hon såg att jag någotsånär sansat lyckades ta mig över gatan satte hon av.

Genom lägenheten, nerför trapporna tvärs över gården mellan lägenhetshusen. Med min lillebror guppande innanför en jäsande gravidmage sprang hon som en ilsken lejoninna och lyckades få tag på tjejen som skräckslagen fick brutal information om vad som skulle hända om hon någonsin rörde vid hennes unge igen.

I mors varma trygga famn satt jag sedan och fixade mitt lejon medan tårarna torkade och jag tänkte: Min mor är tuffast i Sverige.

Det var du, mor.

Saknar Dig.

Grattis på födelsedagen.

Tidig höstmorgon.

Torsdag.

Vardag.

Utanför köksfönstret byter mörkret plats med ett brandgult solljus som rinner lavalikt mellan träden och ut över det fuktiga gräset i Drakaberga hage.

Jag står och laddar kaffekokaren och pausar mellan tredje och fjärde måttet. Min blick har fastnat på Anna som, sådär självklart och avslappnat vardagsvacker, går genom vår trädgård från stall mot hage med gamla Mysan i ett grimskaft. Nyss uppstigen med en rufskalufs som är oemotståndligt slarvigt hopsamlad i en tofs och iklädd hästiga jeans och höga gummistövlar lyser hon ikapp med den stigande morgonsolen. Det är inget hon vet om.

Men jag vet. Och jag ser.

Jag ser att hon är klädd i min gamla, lite för stora jacka och jag försöker förstå varför det gör mig så glad. Kanske härstammar min glädje från den tid då milleniet var färskt och vi var pojk- och flickvän i varsin lägenhet i Malmö. Den tid då flickvännen Anna lånade pojkvännen Daniels tröja då hon småfrös i hans fula soffa i den ruggiga lägenheten på Abbekåsgatan. Det var något oerhört gulligt med det där. Och det har det aldrig slutat vara.

Jag ser ett klappklappklapp mot Mysans hals innan grimman avlägsnas och betandet kan börja. Ett enkelt klappklappklapp av gränslös omtanke.

Hon är fin, min flickvän.

Jag återgår till kaffet utan någon aning om hur många mått jag har slängt i filtret.

Och hur dagen än blir så har jag fått ha den här stunden.

Jag satt framför spegeln i Maddes salong igår och såg hur håret föll som fint metallspån på golvet. Gråstråna leder nu stort över de cendre i kampen om skallherraväldet.

Jag grånar i realtid.

Som hösten.

När jag kom hem kortade jag mitt skägg som hade börjat dra åt Sven Wollter-hållet i både färg och volym och därför kändes osynkat med det nykorta huvudhåret. Hyfsat nöjd satte jag mig framför tv:n och tuggade popcorn och skavlade en stund.

Vi tandborstningen konstaterade jag att det var längesedan jag var så kortklippt på skallen och hakan och gick sedan och lade mig och somnade som en sten.

Det är alltid lite av en chock då man ser sig i spegeln dagen efter klippning. Allt glöms under natten och någon annan möter ens yrvakna blick där man står och tvättar händerna efter morgonkissningen. Eller snarare något annat i mitt fall. Jag är nämligen kusligt lik en kiwi. En kiwi som den skulle se ut på skärmen i en svartvit tv.

Tur att Anna gillar frukt.

Glad lördag!

Skyarna är winnerbäckskt gråvita och den råa fuktigheten förvandlar fjorton grader till sju. Katterna har sökt sig inomhus och ligger fullständigt utslagna i soffan som två lurviga ungkarlar efter en formidabel finlandsfärjefylla.

Lika inomhus är vi, Anna och jag, där vi sitter vid köksbordet och stillar ett akut sötsug i smyg. Och sparar pengar. Två hundraåttiogramschoklad för trettiotvå spänn på ICA ger på något märkligt vis klirr i spargrisen. Nästan lika bra som ”goa smörgåsstårtårr och exåtiska plankårr” (intern glimåkrahumor).

En av de absolut största fördelarna med att vara vuxen är att man kan äta godis när fan man vill. Det är en mänsklig men, inför barnen, hemlig rättighet. En annan underbar vuxenrättighet som kan nämnas i sammanhanget är den att störigt föreslå barnen att ta en frukt när de är sugna på något.

Eftersom vi har varit omgivna av våra barn i tolv år är vi vana vid att våra godisorgier sker i kvällsmörker då barn förhoppningsvis sover. Det känns därför väldigt riskfyllt att, i fullt dagsljus, sitta vid köksbordet och chokladknarka. Trots att båda barnen är iväg med kompisar sitter vi ändå på helspänn och tittar oss oroligt omkring som småfåglar på ett fågelbord medan vi stresstuggar som om det är bråttom. Även om ordet hade en annan innebörd i de gamla överdrivet informativa barnböckerna från sjuttiotalet vill jag påstå att vi vuxennjuter. Marabous Black saltlakrits smakar faktiskt som bäst när man knäcker en rad som sedan sväljes, i stort sett otuggad, så att man, utanpå halsen, kan följa dess färd söderut, som när måsen sväljer löjan hel.

Ett sjätte sinne eller en godhjärtad godisgud ser till att jag avbryter njutandet och stoppar chokladresten i kylen precis när ytterdörren slås upp och en son trillar in.

”När ska vi äta?” frågar han innan han sagt hej.

”Åt du inget i simhallen?” frågar jag och säger hej.

”Hej! Bara lite snacks och jag åt bara lite morötter i matan idag!” svarar han lite buttert.

”Varför åt du bara lite morötter?” frågar jag provocerande förälderligt.

”För att soppan smakade skit!” svarar han ytterligare en grad buttert.

”Vi äter om en timme!” svarar jag och tillägger glatt: ”Du kan ju ta en frukt så länge!”

Det finns ett hål i Lönsbodavägen som man gör bäst i att undvika när man kör bilen mot byn. Det är varken jättestort eller särskilt djupt men det låter woppa, woppa när högersidans fram- och bakhjul hamnar i hålet. Kör man då hästsläp låter det följaktligen woppa, woppa… woppa, woppa.

Själv glömmer jag ganska ofta att undvika hålet och av någon anledning sitter alltid frun bredvid mig vid dessa tillfällen. Och ger mig en varje gång-blick.

Det finns ett tillfälle då jag medvetet siktar mot hålet. Jag har nämligen upptäckt att då hålet är regnfyllt uppstår ett enastående stänk som vräker en tsunamivåg över den intilliggande gång- och cykelvägen. Civiliserad som jag är har jag alltid varit noggrann med att se till att ingen befinner sig i skottlinjen då jag vardagsmuntrar upp mig på detta vis.

I lördags satt jag på min cykel på väg hem från byn då september visade sig från sin allra sämsta sida. Tröstlöst föll höstlöv ikapp med tunga regndroppar. Björkars kronor släppte löv som virvlade mot marken som gulnade frimärken och jag var sur. I dubbel bemärkelse. Jeansen klibbade mot låren, jackan släppte frikostigt in litervis med nederbörd och jag var dyblöt som Jack och Rose (svår referens) tillsammans.

När jag var inne på sista etappen trampade jag på för att komma hem till den där varma fåtöljen med boken, koppen te och de där stearinljusen som alla obegripliga höstfans tjatar om. I höjd med Lönsbodavägenhålet mötte jag en bil. En blå bil. En ful jävla blå bil med en ondskefull chaufför. Woppa, woppa. Denna vinterkräksjuka i människogestalt siktade medvetet (menar i alla fall jag) mot hålet och bjöd mig på en upplevelse bortom dyblöt. Jag tvärstannade och sträckte handen i blåbilens riktning utan att riktigt få till fuckyoufinger-gesten. I stället formades min hand till ett darth vaderskt strypgrepp och jag hoppades innerligt att jag hade Kraften. Men det där verkar bara vara trams. Blåbilen rullade i alla fall vidare och jag unnade mig en stunds stillastående hat innan jag cyklade hem till värmen.

Och frun.

Som tyckte synd om mig.

Med ett leende.

Ömsom på balettlätta fötter bland blöta stenar, kottar och rötter, ömsom nästan aggressivt klampandes på stigen, med Rob Halford ylandes som en mistlur i lurarna, tar jag mig fram i den regndränkta Trollaskogen. Musiken är busigt ovuxet olagom högt uppskruvad. Den tunga metallgrå himlen ovan trädkronorna samspelar väl med den vildsinta liveversionen av ”Freewheel burning” som tacklar mina trumhinnor som tandlösa, puckjagande kanadensare.

Jag försöker tjurrusa ifrån en höstdeppighet som på senare tid har försökt sätta sina vassa klor i mig. Tilltagande mörker, blötkyla och solbrist lyckas varje år svartmåla mitt psyke. Men löpning hjälper och endorfiner skingrar de inre gråmolnen och det deppiga rinner av mig som svett på en bastande finne. Glada tankar tänks på nytt och ger bränsle till mina springben.

Med ökad fart passerarar jag den legendariska bandystugan vid Trollasjön och gladtänker då på det makalösa partaj som pågick där i lördags. Min svägerska fyllde trettiotio, vilket jag genast inser är en helt onödig omskrivning. Är det någon som klär i fyrtio så är det L8. Hon sken som den där högsommarsolen vi gick miste om i somras där hon stod och styrde och ställde och regisserade festen med oslagbar fingertoppskänsla. Det var DANS, DANS, DANS och jag for runt som en flipperkula på dansgolvet och studsade försiktigt och välvilligt mot glada vänner. L8 är och förblir svensk mästare på fest trots ett visst hiphop-överflöd i den omsorgsfullt skapade danslistan.

Jag joggar vidare uppför den långtröga backen innan kalhygget och slås av en gladtanke till, apropå hiphop.

Har någon hört Black Bess B’s nya?

Skulle inte tro det. Trots det hiphop-klingande namnet, Black Bess B, rör det sig nämligen om en häst som numera huserar i Drakaberga. Att hon är en hipp hopphäst är nästan för bra för att vara sant för en ordvitsare (eller hur, MP) men det är faktiskt vad hon är. Till skillnad från sin föregångare, Sessan, är hon ung och hungrig och hoppar alla hinder. Sessan var bara hungrig. Men snäll, vilket Black Bess B också verkar vara. Precis som Sessan härstammar hon från Irland vilket känns bra med tanke på att vår andra häst, Mysan, därför är van vid gnägg med irländsk brytning.

På väg uppför tröga backen känner jag mig besläktad med Bessie, som hon givetvis kallas, eftersom vi båda har ett djävulskt tryck i stegen (hrm…). Bruce Dickinson sjunger om sin mörkrädsla och jag når toppen och mår toppen.

Endast kläderna är sura.