Jag var tre år och satt på knä på en pall vid köksfönstret. Mitt huvud vilade i mina händer och armbågarna stöttades av fönsterkarmens kalla marmor. Blomkrukorna var undanfösta för att jag skulle kunna se det bullrande spektaklet utanför där ett monster till grävmaskin rev de nedgångna husen på den gamla ödetomten bortom bostadsområdets garage. Hus i vilka det periodvis bodde ”fullgubbar” som man skulle passa sig för. Jag satt fascinerad och såg hur grävskopan obehindrat slet stora stycken ur husen medan min mor pysslade med köksbestyr.
Plötsligt avbröt hon middagsförberedelserna, ställde sig bakom mig med händerna på mina axlar och sa: ”Gå aldrig i närheten av grävmaskinen. Om man hamnar under den finns man inte längre.”
Detta minne seglar då och då upp i mitt medvetande. Jag minns hur jag förbryllades av mors ordval. Att inte finnas längre lät väldigt skrämmande för någon som precis börjat finnas. Mors sätt att beskriva döden utan att faktiskt nämna ordet stannade hos mig som så mycket annat ur min barndom.
Jag har länge funderat på varför jag ständigt återkommer till denna barndom och fick igår ett genombrott som gjorde mig alldeles varm inombords. Det är nästan självklart. I barndomen finns ju alla kvar och i text och tanke kan jag få umgås med dem igen.
När jag skriver ner ett minne är jag där. Det är sommaren -74 och jag sitter med ömmande knän på pallen och återser synen av ödetomten, känner doften av stekoset från spisen och hör mors röst. Jag är tre och mor tjugotre. Hon är så fin i ett brokigt förkläde över en klänning som kan vara hämtad från ett fotografi. Det är soligt och varmt innanför fönsterrutan och på en piedestal mot den färgglada tapeten står fågelburen där Pelle sitter och tjattrar.
Att då och då lämna nuet för dået är ett privilegium som jag kommer att fortsätta med. I dået slutar inget att finnas.
Så länge jag finns kvar och minns, finns mor.