Författare: daniel

Jag var tre år och satt på knä på en pall vid köksfönstret. Mitt huvud vilade i mina händer och armbågarna stöttades av fönsterkarmens kalla marmor. Blomkrukorna var undanfösta för att jag skulle kunna se det bullrande spektaklet utanför där ett monster till grävmaskin rev de nedgångna husen på den gamla ödetomten bortom bostadsområdets garage. Hus i vilka det periodvis bodde ”fullgubbar” som man skulle passa sig för. Jag satt fascinerad och såg hur grävskopan obehindrat slet stora stycken ur husen medan min mor pysslade med köksbestyr.

Plötsligt avbröt hon middagsförberedelserna, ställde sig bakom mig med händerna på mina axlar och sa: ”Gå aldrig i närheten av grävmaskinen. Om man hamnar under den finns man inte längre.”

Detta minne seglar då och då upp i mitt medvetande. Jag minns hur jag förbryllades av mors ordval. Att inte finnas längre lät väldigt skrämmande för någon som precis börjat finnas. Mors sätt att beskriva döden utan att faktiskt nämna ordet stannade hos mig som så mycket annat ur min barndom.

Jag har länge funderat på varför jag ständigt återkommer till denna barndom och fick igår ett genombrott som gjorde mig alldeles varm inombords. Det är nästan självklart. I barndomen finns ju alla kvar och i text och tanke kan jag få umgås med dem igen.

När jag skriver ner ett minne är jag där. Det är sommaren -74 och jag sitter med ömmande knän på pallen och återser synen av ödetomten, känner doften av stekoset från spisen och hör mors röst. Jag är tre och mor tjugotre. Hon är så fin i ett brokigt förkläde över en klänning som kan vara hämtad från ett fotografi. Det är soligt och varmt innanför fönsterrutan och på en piedestal mot den färgglada tapeten står fågelburen där Pelle sitter och tjattrar.

Att då och då lämna nuet för dået är ett privilegium som jag kommer att fortsätta med. I dået slutar inget att finnas.

Så länge jag finns kvar och minns, finns mor.

Jag minns hur jag, då femtonårsdagen närmade sig, stod i valet och kvalet mellan moped och gitarr. Om jag blev motorburen skulle töser kanske plötsligt få upp ögonen för min, i huvudsak, inre skönhet. Jag skulle kunna gasa tufft och kanske stanna till vid ett Date-doftande tjejgäng och stå och hänga och spotta lite nonchalant så som jag hade sett killar göra med framgång i alla tider.

Eller så kunde jag skaffa gitarr och sitta ensam på mitt sorgliga tonårsrum och nöta ackord och försöka planka Simon and Garfunkel-låtar.

Ett klurigt val för en liten färsk människa. Men jag valde rätt. Har det visat sig gång på gång.

Senast i går kväll. Jag har svårt att se att jag och Anna hade kunnat piska upp samma stämning med varsin mikrofon, ett munspel och en moped på MS Immelns räkfrossa.

Jag måste framhålla att stämningen som åsyftas ovan var ett samarbete mellan oss och båtens festglada gäster. Under aftonens gång tvingades vi gradvis skruva upp volymen för att överrösta allsången som stundtals var så stark att det kändes som att vi stod och mimade.

Jag kom att tänka på dokumentären om The Beatles som jag såg i veckan. De tvingades sluta att turnera eftersom förstärkarna saknade kräm nog att överrösta tonårstöserna. I går var vi The Beatles. Även om tonårstöserna lyste med sin frånvaro. Precis som då jag var femton.

I stället spelade vi inför gott folk i vår ålder, även om vissa hade nått det som kommer att vara vår ålder om tjugo år. Märkligt många var granna grannar. Nuvarande och före detta. ”Well it’s great to do a neighborhood concert” som Paul Simon säger på ”The concert in Central Park” som jag försökte planka som grön gitarrist. Och liksom förra året fick vi höra hybrisframkallande kommentarer som: ”Ni är ta mej fan bättre än Bruce Springsteen”. Och Eurythmics. Och The Rolling Stones. Och så vidare. Hade beröm varit grädde hade vi platsat i Biggest loser idag.

Tack alla fina räkfrossare som har hjälpt oss att trivas i sommar.

Och tack till mitt femtonårsjag som valde sex strängar framför två hjul och en förgasare.

Jag somnade i dotterns säng igår kväll. Och hon i min. Det skedde ett byte på grund av Hannas plötsliga lust att bli läst för. Genom den tunna väggen mellan vårt sovrum och Hannas hörde jag Annas röst läsa Astrid Lindgrens underbara ”I skymningslandet”. Berättelsen där lille Göran precis ska somna då herr Liljonkvast knackar på hans fönster och tar med honom på en resa genom ett magiskt Stockholm i skymningen. En vemodig, ljusmörk liten Astrid-pärla. Den unnade jag gärna Hanna även om jag visste att min kropp på åttio plus i en säng med madrass lämpad för högst femtio kilo kunde medföra vissa sömnsvårigheter.

Mycket riktigt.

Redan medan jag sedan somnade in hann jag tänka att detta blir en lakanskrynklande snurrnatt.

Hanna har en klassisk klockradio med ilsket rödlysande siffror som jag glömde vända bort och jag vaknade därför 01:16 av att det röda tog sig genom mina ögonlock och skakade liv i mig. Min första tanke var: TÄNK INTE!!!. Vill man somna om mitt i natten är tankar livsfarliga. Minsta tanke klockan 01:16 blir så otroligt viktig att tänka färdig, om den så bara handlar om mjöl. ”Undrar om en mjölmalande människa fortfarande har titeln mjölnare?” Sen var det kört. Man är dessutom orolig för allt och ingenting nattetid. ”Har vi tillräckligt med mjöl? Varför är ordet mjöl så likt ordet mjölk? Är det för att för att både mjöl och mjölk är vitfärgat?” Med natthjärnans logik funderade jag en stund på om inte snö i så fall borde heta snöl eller snölk. En svettig ”vrid och vänd-timme” senare somnade jag om mitt i en förvirrad tanke om huruvida snölkmannen faktiskt existerar.

Ytterligare en timme senare skrek Hannas telefon desperat efter laddning där den låg under ett av många utspridda plagg. Frågan var under vilket? Jag tvingades resa mig ur den mjuka sängen och ge mig ut på jakt.

Fysisk aktivitet är ännu en big no-no när man vill kunna somna om.

Kroppen vaknade till liv där jag irriterat gick och rotade bland toppar, kjolar och shorts. Under den sista högen låg fanskapet som hade hållit sig tyst under hela sökprocessen men nu valde att ge ifrån sig en signal. Liksom för att retas. Jag förpassade mobilen ut i tvättstugan eftersom jag inte för mitt liv kunde hitta var man fick tyst på den. Under den sexton meter långa promenaden tillbaka till sovrummet tänkte jag febrilt: TÄNK INTE!!!.

En timme senare låg jag fortfarande och tänkte tänk inte, fast nu lite uppgivet, utan versaler och utropstecken. Det lutade åt en extremt sömnfattig natt och jag bestämde mig för att inte ens försöka. Jag försjönk en lång stund i Linn Ullmans bok om pappa Bergman och mamma Liv, ”De oroliga”. Utmärkt bok även om den stundtals är så fragmentarisk och hoppig i tiden att läsningen blir som att lyssna på en ljudbok på random (eller shuffle som det heter på ren svenska).

En och en halv timme gick och med blytunga ögonlock skulle jag precis lägga boken ifrån mig då jag hörde ett ljud från fönstret. Nu kommer den där herr Liljonkvast och ska ta mig på en  resa genom ett magiskt Glimåkra i gryningen, hann jag tänka innan Liljonkvast satte igång och jama som om han satt i kläm.

För att resten av familjen skulle slippa vakna sprang jag heroiskt till köket och släppte in Sandy som inte verkade ha planer på ta mig på nån resa genom ett magiskt Glimåkra utan i stället strök sig kärleksfullt mot mitt smalben och spann som om hon fick betalt för det. Oj, vad hon älskar mig, tänkte jag. ”Om jag stryker mig mot tvåbeningen brukar jag få mjölk”, tänkte förmodligen hon. Hon tänkte rätt.

I det bleka morgonljuset satte jag mig sedan på min altankant med en filt om kroppen, utan någon Liljonkvast men med en mjölkmätt katt i knät och fick en ovärderlig stund i ett magiskt Glimåkra.

I gryningslandet.

Igår strålade morgonsolen genom magnoliabuskens bladverk och spred ett tuborgflaskegrönt sken över altanen. Idag är allt blött. Det känns som om den växlande molnigheten firar triumfer i år. Och har fler växlar än någonsin. Så fort man tror det är sol tror man fel. Och alla dessa väderappar som får folk att tvivla på om den rådande väderleken verkligen stämmer. ”Det står ju på skärmen att det inte regnar!” Att det svenska sommarvädret är opålitligt kan man lita på.

MEN i mitt sinne står solen högt på himmelen. Den tjugofjärde juli är vår bröllopsdag och denna är lite speciell. Vårt äktenskap blir nämligen tonåring idag.
I tretton år har vi varit varandras på pappret och på ringfingret.

För tretton år sedan stod vi på kyrkbacken i Andrarum och risades av nära och kära. Foton avslöjar att Anna såg exakt likadan ut som idag och att jag var slätare och ogrå.

Bröllopsfesten var varm, lång och lyckad och vi somnade förmodligen sist i Sverige den natten eftersom vi fick ställa iordning rummet som Annas bror absolut inte hade ”möblerat om”.

Äktenskapet rivstartade sedan med lärarexamen, jobbsökning, lägenhetsförsäljning, husköp, renovering, småbarnsår, hästköp, husförsäljning, husköp igen, fler hästar och en massa katter innan vi nu, tretton år senare, kan börja pusta ut. De bästa vi har har vuxit upp från två underbara ungar till något som snart kan liknas vid ungdomar och frun och jag har plötsligt ännu mer tid för varandra.

I tretton år (plus tre) har vi nämligen lyckats att befinna oss nära varandra. På kramlängds avstånd. Där trivs vi och har därför sett till att det varit så. Anna är nämligen min favoritmänniska på jordklotet och jag tycker mig ana att hon är rätt förtjust i mig med.

Jag älskar att, varje morgon, höja blicken från tidningen och snegla på hennes koncentrerade ansikte där hon sitter hon mitt emot och tuggar på sin frukost, läser sin del av tidningen och klämmer mitt pyjamasbyxben mellan stortån och den där granntån utan specifikt namn. Oftast är hon inte ens medveten om sitt klämmande. Jag tolkar det som kärlek.

Mitt i vår allvarliga vuxenhet med barnuppfostran, jobb och räkningar har vi alltid nära till skratt, och tramsar ibland som små barn. Det är fint att ha hittat någon att bli gammal med och att hon samtidigt är någon att bli ung med.

Just nu funderar jag på att köra och köpa en bullfrukost medan Anna utövar en av sina paradgrenar: att sova ut.

Hon sover gärna tonårslänge då tillfälle ges.

Passar bra idag på tonårsdagen.

En dammig doft av gamla böcker dominerade den stora runda lokalen som fyra decennier tidigare fungerat som sjukhussal men som nu inhyste stadens bibliotek. De urdjursspäckade blanka golven hjälpte knappast tystnadskravet på traven men dämpande mattor hade lagts i barnavdelningen.

Mina jackärmar var fortfarande obekvämt fuktiga efter den oundvikliga vattenleken i den porlande fontänen framför entrén till byggnaden.

Far gav sig in som Indiana Jones i labyrinten av bokhyllor på jakt efter försvunna skatter medan jag och min syster rotade i barnboksbackarna.

Jag ställde mig på tå för att nå upp till disken där jag lade två Nicke Nyfiken-böcker. Blygt tittade jag på damen med det märkliga namnet Lena Bibliotekarie. Ett litet ansikte stack ut ur ett enormt burrigt hårsvall och hennes läsglasögon hade glidit farligt nära nästippen, på vippen att glida över tippen. Hon var klädd i en kulturtantsuniform bestående av hemmastickad brun kofta över blus, en kjol och fotriktiga sandaler. I minnet vill jag också placera ett halsband med en stor bärnsten vilket hade varit pricken över i:et, men jag anar att det är en efterkonstruktion. Min far rabblade upp mina och syrrans uppgifter och damen skrev på skrivmaskin. Jag misstänker att mor hade skrivit ned våra fyra sista siffror på en lapp. Barnens personnummer har aldrig varit fars paradgren.

I en liten plastficka placerades det blå kortet, mitt alldeles egna lånekort, min nyckel till alla dessa berättelser som tålmodigt väntade innanför pärmarna. På hyllor efter hyllor i rad på rad. Ovärderligt och gratis.

Jag minns att lånekortet skulle var giltigt ända till 1984. NITTONHUNDRAÅTTIOFYRA! Svindlande långt in i framtiden då jag skulle vara tretton, bilar skulle kunna flyga och folk skulle kunna bo på månen.

Med hjälp av Magnus, Brasse, Eva och min storasyster var nu läskoden knäckt, men lusten att bli berättad för hade min far väckt. Tidigt satt jag och min syster i hans knä och fängslades av hans mustiga berättelser om sin uppväxt. Berättelser som tycktes leva sitt eget liv beroende på fars dagsform. Ibland målades de om i nya färger men grundstoryn förblev den samma. Om hur han och hans polare, med fjädrar i håret, hade lyckats stoppa tåget vid Östra stranden. Eller hur hans invandrarvän, Batscho (eller om det var Butscho), brukade be far att följa honom hem eftersom han påstod att spöken brukade springa ut från kyrkogården och dra i hans pakethållare då han cyklade hemåt.

Både mor och far läste gärna för oss innan vi skulle sova. Skillnaden var att mors läsning hade ett bättre flyt. Vår kvällströtte far tystnade ibland tvärt, mitt i en mening, och vi tvingades knuffa igång den avstannade berättelsen som sömndrucket återupptogs innan orden åter blev mummel och nästa stopp var ett faktum.

Jag provade nyligen en gratismånad med Bookbeat, en talbokstjänst där fantastiska uppläsare läser upp i stort sett vilken bok man än vill lyssna på. Ganska omgående märkte jag att det inte var något för mig. Urvalet var för stort. Så fort jag började lyssna funderade jag på om jag inte borde lyssna på något annat. Dessutom skulle det kosta 169 kronor fortsättningsvis och då föredrar jag att sköta läsningen själv.

Däremot hade jag gladeligen betalt dyra pengar för en tjänst där man kunde få min fars röst att läsa böckerna. Med små plötsliga avbrott följt av smaskande gäspningar och mummelord.

Tack för det där lånekortet, far!

Som det har berikat min värld.

Lördagsmorgon.

Jag vaknar först, tassar ut och sätter mig på altankanten. Min heliga altankant där åtskilliga koppar kaffe har druckits och där endast ljusa tankar har tillträde. Solen gassar redan över Drakaberga och jag lyckoryser så armarna blir knottriga. Trätrallen ger naturlig rumpvärme och vår plats på jordklotet visar sig från sin allra bästa sida. Gårkvällens spelning på MS Immeln ligger fortfarande som bomull i kroppen. Vilken strålande afton.

Vi brukar soundchecka en stund innan de räksugna passagerarna har tillträde till färjan och kan då överblicka våra kommande åhörare från översta däck.
Igår kväll konstaterade vi att det förmodligen skulle bli en ganska sansad tillställning då gästerna i huvudsak bestod av seniorer.

Tjo och tjim och hej och hopp vad fel vi hade.

Redan efter tre låtar började folk spontandansa och ytterligare några låtar senare var dansgolvet fullt. Dansgolvet som inte ens finns men som blir till i den sparsmakade ytan framför oss och baren. Härligt förfriskade medmänniskor satte både båten och golvet i gungning. Våra mikrofonstativ vajade stundtals så pass att vi tvingades headbanga i sidled för att göra oss hörda. Ju mer törst som släcktes desto mer utrymme krävde dansen. Vi tvingades krympa vårt eget spelutrymme, kvadratmeter för kvadratmeter, tills vi stod upptryckta i ett hörn, så nära varandra att en romans hade kunnat uppstå om det inte hade varit så att en sådan redan pågår för fullt. Och varje låt vi sjöng var alldeles rätt låt. En av våra absolut roligaste spelningar.

På altanen får jag plötsligt sällskap av en nyvaknad pyjamasdotter. Hon slår sig ner vid min sida, kramar mig och tittar sedan kärleksfullt på sin far. Tror jag. Det visar sig att när jag granskar grönskan i skogens bryn sitter dottern och granskar mina ögonbryn. Hon tar nämligen ansvar för de strån som bestämmer sig för att gå sin egen väg, så att säga. Ett jobb hon helt frankt har gått in stulit framför näsan på Anna.

Sedan några år tillbaka råder fullständig anarki i, framför allt, mitt högra ögonbryn. Från ena dan till den andra kan ett dubbelt så långt strå dyka upp och förfula mitt fagra anlete. Oftast har strået ett gäng lärjungar i hälarna som också är för långa och strävar mot fel håll. Det är inte heller helt ovanligt att ett och annat vitt strå försöker smälta in bland sina svarta kollegor. Men Hanna har som sagt fullständig koll.

”Jag hämtar pincetten, pappa”, sjunger hon glatt och hoppsastegar sig in till badrummet. Det lyser lystet i hennes ögon då hon koncentrerat kniper pincetten om ett av de muterade jättestråna och jag känner hennes andedräkt mot min kind då hon gör sig redo att rycka. Där och då njuter jag av att vi har det här projektet tillsammans. Tills hon rycker till och den obeskrivliga smärtan tårar mina ögon och ett löjligt litet lätet lämnar mina läppar. Smärtan kan bara jämföras med den som uppstår då lilltån råkar slå i det där förbannade bordsbenet. Jag misstänker att en mans alla nervtrådar på något vis utgår från ögonbryn och lilltår.

Efter oroväckande många ryck frågar jag ynkligt om jag inte snart är skallig över ögat men Hanna bara ler elakt och fnissväser: ”Snart klar”. Proceduren pågår säkert i tre minuter. De längsta på länge.

Men oj vilka bryn jag nu stoltserar med.

I två-tre dygn i bästa fall.

Må gott, gott folk!

En sällsynt blå himmel efter dagar av nästan aggressivt regnande. Skönt. Då slipper jag kanske bygga den där arken ändå.

Det tackar jag för. Jag hade ändå inte orkat. Jag är trött som ett spädbarn efter helgens extrema musicerande, på fredagen med Fartygsorkestern på MS/Immeln och på lördagen med Clara på Åhus Finest. Jag är numera en väldigt sporadisk musikant och mina fingertoppar ömmar som ett ständigt pågående blodprov.

Men oj vad de har skött sig. Med ett femtiotal låtar på repertoaren, utan ackordpapper, borde det gå fel oftare. Men fingrarna har en tendens att landa rätt på gitarrhalsen. Även om jag ibland får panik då jag inser att jag inte har någon aning om vad som sker några ackord längre fram trots att jag har spelat låten i tjugofem år. Om jag börjar tänka i det läget är det kört. Oftast räddas jag av muskelminnet som skickar fingrarna i rätt riktning men då och då händer det att jag famlar över halsen och trycker lite på måfå. Och får då en ”va fan håller du på med-blick” från Anna eller Clara. Med all rätt. Det är inte lätt att sjunga med en gitarrist som uppfinner ackord i realtid.

Att spela gitarr är lite som att bowla. Så fort man börjar tänka går det åt helvete.

Jag kan bli lite fundersam på hur mycket av min hjärnkapacitet som upptas av tonarter och ackord. Om min hjärna hade varit ett hus misstänker jag att musikrummet hade varit det största. Med tanke på hur sällan jag numera faktiskt använder mina musikaliska kunskaper kan man jämföra rummet med det där finrummet som bara användes vid kalas i gamla hus. Men så får det gärna vara. Även om utrymmet hade kunnat användas vettigare har jag hellre musik i huvudet och mindre koll, än tvärtom.

Men jag är trött, som sagt. När man kommer hem vid spöktimmen efter en spelning är det väldigt svårt att komma till ro. I gårkväll kom jag innanför dörren, satte skorna, satte mig vid bordet och satte i mig en skål flingor (rock’n’roll!) och gick och la mig. Helt slut och klarvaken. Slut i huvudet efter att inte ha tänkt på ackord en hel kväll. Hjärntrött, liksom. Och klarvaken för att det kändes som om små spanjorer rusade framför tjurar genom min kropp. Det kröp i hela mig och myrornas krig pågick bakom mina stängda ögonlock.

Jag förstår varför en musiker med trött hjärna gärna tar ett järn efter spelningar.

Nu ska jag somna ifrån ”House of Cards” på Netflix.

Go’natt!

Jag trotsade det öländska blidvädret, snörade på mig löparskorna och lufsade iväg. Första sträckan tvingades jag springa på den smala landsvägen där bilister blänger surt på gång- och löptrafikanter som har mage att uppta värdefull köryta.

Ganska snart kunde jag vika av på en grusväg som slingrade sig fram genom ett vetefält. Eller om det var vete vete gudarna. Jag önskar att jag hade varit mer vetgirig på de lektionerna.

Mitt ute i ingenstans under den oroliga himlen stod ett övergivet utedass. Den röda färgen var bitvis avflagnad och dörren hängde på trekvart. Det såg sorgligt ut där det stod med vete upp över vaderna och med en domedagsmörk himmel som kuliss. Övergivet är kanske ett märkligt ordval om ett dass men det var så det såg ut. Som om någon nyttjat det en sommar för att sedan, när hösten kom, släppa ut det i naturen. Som en sommarkatt. Jag fick nästan lust att adoptera det.

Jag joggade vidare och fältet bytte gröda på min vänstra sida. Ännu en gång blev jag osäker på vad som växte där. Grödbytet sammanföll med en stark doft av kaffe men jag anar att det bara var en längtan som frammanade doftförnimmelsen. En strävan efter cafeterian som jag sprang längre och längre ifrån.

Kaffesuget tog genast över hela mitt system och skickade löpsuget all världens väg. Nu var det bråttom. Trots att jag var både uttråkad och trött ökade jag farten och sprang som en något klumpig gasell tillbaka till Ölands Folkhögskola. Där tog jag en ”spara på Ölands vatten-dusch” så snabb att jag knappt hann bli fuktig och hastade sedan till matsalen för middag och en gigantisk kopp kaffe.

Efter maten bjöd flamencokursarna på en uppvisning på scenen. När jag hörde att det skulle hålla på i en timme skrek hela mitt inre: ”FLYYY!”. Men jag satt kvar. Artigt först, men efter en stund tog dansinstruktören över och jag blev helt förbluffad. Där hade vi en som måste ha druckit mycket kaffe. Energin lyste i hennes ögon och dansen var så innerlig att jag bara satt och gapade. Så passionerat och vackert att timmen bara stack.

Jag gick sedan på vernissage och beskådade konst som målarkursarna hade skapat under veckan. Jag fastnade för akvarellmålningar med motiv från en fiskehamn. Då jag gick närmre läste jag nere i högerhörnet: Ulf Lundell 2017. Jag vände mig till en av deltagarna, en mager man i femtioårsåldern, och halvviskade: ”Är Ulf Lundell här?”. Mannen lutade sig närmre mitt öra och halvviskade tillbaka: ”Ja, det är han. Det är jag!”.

Jag berättade storyn för min fru och dotter. Dottern frågade: ”Var det han den riktige?”. Jag kunde bara svara ja. Han såg i alla fall jätteriktig ut.

Go’ kväll!

Jag är slö och slut. Men ändå för pigg för en tupplur.

Skrivarkursen fyller hjärnan med intryck som stimmar runt som om det pågår barnkalas i skallbasen. Jag kommer inte till ro.

Igår kväll fick dessa intryck dessutom hjälp av ett öländskt fjäderfä som angeläget påkallade min uppmärksamhet då jag hade krupit till sängs. Ett enformigt pip utstöttes i intervaller. Ibland tog han paus och svalde en mask, kan man tänka, men återgick sedan till sin huvudsakliga uppgift; att hålla mig vaken. Att stänga fönstret var inget alternativ. Den lilla glipan var en förutsättning för min fortsatta överlevnad i det minimala rummet där svår syrebrist uppstod i samma ögonblick man stängde.

Jag kanske ska gå ut, tänkte jag efter en timme och reste mig stelt från lakanet som låg skrynkligt som en hopprasslad, vit godispåse från förr. Jag ska kanske ta en nypa luft så som man hört att människor gör. Kanske ska jag rent av cykla en runda. Har jag nu hyrt en cykel ett dygn ska den väl rulla i stället för att stå stilla i stället.

En minut över tolv gick jag ut på trappan till mitt boende och översköljdes av sval och syrerik luft. Sommarnatten var svart som en hockeypuck. Som om den visste att den bara hade några timmar och därför bredde på lite extra. Stjärnhimlen var klyschigt enastående.

Jag famlade med nyckeln i cykelns lås men kom till plötslig insikt. Det här är inte riktigt jag. Bara för att jag är sömnlös skribent på Öland kan jag väl inte cykla rundor i natten. Även om det hade varit författaraktigt gjort.

Jag valde i stället att ta en kort promenad i området vilket måste anses författaraktigt nog. Min näsa hade en högtidsstund. Vindarna låg på från Kalmarsund och den avsvalnade varianten på dagens alla blomdofter blandades med sältan från havet. En ytterst lyckad kombination. Som det där Marabou-chokladet med saltlakrits.

Längre fram på den smala stigen såg jag två harar som försökte bilda familj. Harar har harsex, tänkte min irriterande ordvitshjärna. De avbröt akten då jag närmade mig och hoppade skamsna och fnissandes vidare för att söka en mer avskild plats. Hur jag än spanade såg jag aldrig till fågeljäveln som hela tiden tydligt hördes i mörkret. Jag hade liksom planer på att förpassa den till Nangijala men vände snart hem utan blod på mina händer.

Tillbaka i rummet smällde jag igen fönstret och somnade två timmar senare av syrebrist. Och nästan grät då mobilen surrade klockan sju.

Och nu sitter jag här, slö och sur, och skriver i stället för att tupplura.

Författaraktigt.

Utanför fönstret rusar Sverige förbi. Tåget plöjer sig fram genom småländska, grönbländande skogar, förbi pyttesmå samhällen och glittrande insjöar. Vid ett stopp mitt i ingenstans ser jag ett vackert, rollokolabrunt rådjur på så nära håll att jag nästan ser min reflektion i dess blanksvarta, stilla blick. Den står så blickstilla att den kunde varit uppstoppad. Stoppet upphör och tåget rullar vidare och jag har ingen att dela upplevelsen med. Den får bli min egen.

Snett emot mig sitter en klassisk tonårig mobilzombie med de obligatoriska hörlurarna klistrade mot öronen och skärmstirrar stint. Sällskapet passar mig utmärkt. Jag färdas nämligen solo, utan de nära och kära, och vill känna mig sällskapslös. Liksom kupégrannen är jag försedd med lurar och försöker mig på att lyssna på en ljudbok. Det går förvånansvärt bra även om jag föredrar en fysisk bok alla dar i veckan. För säkerhets skull lyssnar jag på ”Skynda att älska” av Alex Schulman som jag redan läst två gånger innan. En alldeles lysande bok om hans älskade far, Allan.

Givetvis kommer jag tänka på min älskade far, Olle. Min fine far som, på midsommar, stod vid min stereo och lyssnade på ”Sommarbrevet” med Small Town Singers, en av många låtar på en Spotifylista som jag skapat och döpt till ”Olle Björk”. En lista med de där magiska låtarna som öppnar en portal till min barndom. Och fars ungdom. ”Jag får hynsapigga’ po armarna! Kolla!”, sa han och jag älskar både honom och hans reaktion.

Ett gäng minnen köar plötsligt i mitt medvetande där i tågsätet. Via tanken på far minns jag plötsligt en dag på stranden vid Nybostrand utanför Trelleborg. Jag är kanske elva år och halvligger i solgasset på en filt, drickandes apelsinsaft med en försiktig plastsmak från Tupperwareflaskan medan jag lyssnar på stransorl, Olle Björk-snark och musik från en liten bergssprängare som tillhör min morbror, Jan-Eve. Plötsligt skärps mina sinnen då en nästan hypnotisk låt drar igång. Jan-Eve ser min koncentration där han ligger, chockerande chokladbrun, och pressar på filten bredvid. ”Hotel California med Eagles”, konstaterar han lugnt bakom sina solglasögon och nynnar med i refrängen. Jag minns att jag tyckte Janne var cool och låten likaså. ”Hotel California” är för alltid hans och jag sörjer att han inte får var med oss längre. Han som älskade sommarn så.

I sorgen dyker en gammal vän upp i mitt minne. Nästan som om han vill muntra upp mig. Lyckliga omständigheter, i förlängningen, gjorde att jag inte fick träffa min finaste vän Micke Lindauer, född Jynsen, på midsommar men nu stöter jag plötsligt på en kanske åttaårig variant på honom. I minnet ligger en märklig, 70-talslånghårig pojke på klassrumsgolvet och beter sig som Mick Jagger brukar göra ståendes. Det vill säga sprattlar och rycker, rytmiskt och orytmiskt. Och runt Jynsen sitter en hel gapande klass och försöker begripa vad hans charad ska föreställa. Andra barn har låtsats rida på en häst eller charadspelat tennis men inte Jynsen. Han ligger och ryckrullar på golvet som i kramper. Till slut avbryter fröken Inger Larsson den svettiga pojken och ber honom upplysa klassen om vad i hela fridens namn han ska föreställa. ”Ett tuggummi som blir tuggat, sett inifrån munnen!”. Lysande!

Ett annat Jynsenminne placerar mig än en gång i ett klassrum på lågstadiet. Klassen tränar sig i att ringa till 90 000 (dåtiden 112, ungdomar) genom att inför varandra spela upp små scenarier. Alla turas om att fejkringa till brandkåren, uppge namn och adress samt var det brinner. Själv ber jag till alla gudar att ingen snor mitt fantastiska skämt innan det blir min tur. Turen är på min sida och med högtidlig röst anmäler jag att: ”Mitt namn är Daniel Björk, jag bor på Hovslagargatan 52 A. Det brinner på dass!”. Jag lutar mig tillbaka och njuter av det hyfsade gensvaret mitt fnissiga skämt får. Tills det blir Jynsens tur: ”Jag heter Micke Jynsen och jag bor på Hovslagargatan 42 C. Det brinner i röven!”. Lysande igen!

Tågresan är slut och jag är framme i mitt lilla rum på Ölands folkhögskola där jag ska gå en skrivarkurs. Nästan ofattbart! I dagarna fem ska jag fatta pennan för att författa.

Fatta vad jag ska författa!

Må gott!