Författare: daniel

”Tatsch mi, tatsch mi, aj oanne fil jårr baddi”

     Jag slår upp mina ögon och Samantha Fox-hiten kommer mig till mötes. Som en liten hälsning från det cover-bandet på bröllopsfesten igår. Vilket band! Vilket bröllop!

     Vilket band? Vilket bröllop? höll jag nästan på att skriva. Gårkvällen är nämligen innesluten i ett märkligt töcken där fragment av minnen dyker upp och försvinner innan jag riktigt kan fånga dem.

     Jag anar att det var en bra fest då jag vaknar upp med snustorra linser i ögonen och strumpor på fötterna. Apropå snustorr känns min mun som jorden i mina blomkrukor under ungkarlsåren. Och mitt i allt det torra anar man en smak av whiskey. En envis sådan. Och inte i närheten av lika angenäm som i går kväll.

     Min nyvakna hustru är provocerande pigg och villig att informera mig om eventuella bortglömdheter. Bland annat om hur jag, under kvällen, som en fyraåring, besvarade hennes välvilliga fråga: ”Har du druckit vatten?” med ”Har DU druckit vatten?”. Ibland är det mer tur än skicklighet att hon älskar mig.

     Jag känner min puls i hjärnan då jag reser mig på vingliga ”nyfött föl-ben” och lullar ut i köket. Norra Europas bästa hustru slänger till mig en kopp kaffe och en assiett och jag sätter mig på altankanten och sätter i mig en leverpastejmacka. Världshistoriens hittills godaste leverpastejmacka visar det sig. Och kaffet är Joe Labero-magiskt. Jag vilar ögonen på vår katt som är sådär livslevande som katter oftast är. Hon klöser i barken på vårt stackars syrenträd och lägger sig sedan i skuggan och ser ut över trädgården som om hon äger världen.

     Här ska jag sitta resten av dagen, tänker jag då jag plötsligt hör en alltför förförisk röst som påminner om ”De underjordiska” i Ronja Rövardotter. ”Kooom! Kooom!” Nyfiket följer jag rösten in i huset, genom vardagsrummet in i sovrummet. Där väntar min kudde med öppen famn. Omhuldande tar den emot mitt ömmande huvud som sjunker ned i härligheten. Genast bejakar jag söndagens kravlöshet och njuter en stund av spridda minnen från Fru och Herr Nilssons bröllop innan en tupplur tar kommandot.

     Nu tar vi det lugnt, okej!   

    

Jag vet att jag ofta gör mig skyldig till hyfsat krystade ordvitsar i mina texter. När de är som sämst brukar jag avsluta med en parantes innehållande ett enda ord: MP.

MP står för Mikael Persson som är en god vän, formidabel fotograf och begåvad skribent bland mycket annat. Däremot kan han (och jag) komma in i ordvitsstim som kan göra vem som helst mörkrädd (även om han, i ärlighetens namn, ofta är fyndig). Vi börjar liksom battla i vitsigheter där det ena skämtet blir uslare än det andra.

Jag använder mig av ordet MP (som en …hrm…hyllning) då jag känner att jag ordvitsanstränger mig för mycket. När vägen till lustigheten blir snäppet snårig och krystad och jag inte riktigt kan stå för den. Här följer ett exempel på just en sådan lustighet och med den önskar jag er stackars läsare en trevlig lörda’kväll.

”Byns tandläkare drömde om att sonen en dag skulle ta över mottagningen. Pojken jobbade ofta extra hos sin pappa på kvällar och helger och fick då bära ut tänder som dragits ut och slänga dessa i en liten tunna på bakgården. Åren gick och pojken bar tänder varje kväll i sin lilla hink för tömning i tandtunnan. Men han blev aldrig tandläkare – han blev bartender.” (MP)

Tack, Lions Club Östra Göinge, för förtroendet och äran att få tala här idag. I många år nu har jag här fått lyssna på begåvade talare som begåvats med just talets gåva. Bra människor som stått på denna bra plats och sagt bra saker bra. Jag ska ge mig på ett tal om hur en trelleborgare blev göing och hur en av Svea rikes vackraste pärlor kunde gått mig spårlöst förbi. Och jag har svårt att tänka mig en bättre plats att begå min högtidstalsdebut på.

Min taldebut begick jag när jag gick i fyran på Pilevallskolan i Trelleborg. Jag fick då i uppgift att öva in ett välkomsttal till föräldrar, släkt och syskon som skulle få njuta av en stunds högklassigt skådespeleri från mina klasskompisar i det årliga julspelet. Min polare, Niklas Juul, ja han hette faktiskt så, spelade en grym och lite närsynt Herodes på cirka 27 kilo, Micke Jynsen, en annan polare, spelade herde och la ner hela sin själ i sin enda replik: ”Vi följde stjärnan” medan han pekade på en spretig pappstjärna som tejpats fast i taket. Och rollen som Jesusbarnet gjordes av en trasdocka som lindats i en diskhandduk och lagts i en plastback. Hursomhelst. Min uppgift var alltså att välkomna alla i den fullsatta matsalen och som jag hade övat. ”Fyrorna på Pilevallskolan hälsar er hjärtligt välkomna till vårt julspel. Det blir fika efteråt.” var det tänkt att jag skulle säga. Inte alltför svårt. Jag minns att jag, då jag övade, hade vissa bekymmer med ordet ”hjärtligt” som inte låg helt naturligt i min tioåriga mun. När ridån drogs undan och jag stod ensam och pytteliten inför drygt hundra människor framgick det att jag hade bekymmer med vartenda ord. Förbluffad märkte jag att orden liksom fastnade som kardborre på min snustorra tunga. När orden tills slut släppte trillade de ur mun på mig i en salig röra. Jag pep fram nånting i stil med: ”Fyrorna hälsar… att det blir fika… Hjärtligt… Julspel” innan Marianne Sylvan började sufflera lite för tyst och jag sa: ”Va, va?” några gånger innan jag vacklade av scenen i nån form av chock. Men mor och far var stolta ändå.

I dag, göingar, den 6 juni 2017, ska jag nu hålla mitt allra första högtidstal och det är hög tid då jag sedan en tid, i tid och otid, känt mig hög på den här tiden, vår vår här i vår vackra vrå av Sverige, vår vår som nyligen bytt namn till sommar.

När man, mot slutet av 1800-talet, skulle enas om en dag att ”fira de fosterländska minnena” velade man fram och tillbaka mellan Karl den tolftes dödsdag den 30 november och Gustav Vasas kröningsdag den 6 juni. Vilken fasa om inte Vasas fans hade vunnit. 30 november. Då hade ni förmodligen stått här när Sverige, i ärlighetens namn, är som fulast i snöblandat, nollgradigt beckmörker med glömda paraplyer och svurit över att detta tal aldrig tar slut eller helt enkelt valt att ”fira de fosterländska minnena” från Playa del Inglés på Kanarieöarna. Men i stället fungerar nu Sveriges nationaldag som ett startskott för sommaren, den tid då svenskarna lever upp. I synnerhet de svenskar som valde att läsa till lärare en gång i tiden. Den vackraste tiden är här. Knoppar har brustit så det nästan smattrat i våra sagoskogar, all grönska man kan önska har ekiperat trän och buskar, pollen från hagen har lagt sig som gult damm på pållen i hagen, massa mossa mjukar nu upp gräsmattan och luften är så mättad av blommiga sommardofter att den nästan är trög att andas.

Andra sommardofter som tändvätska och halvt kremerade kotletter sprider sig nu över bygden när far i huset står koncentrerad med sin grillöl och leker med eld. För nu, alla damer, nu kommer tiden då ni lugnt kan luta er tillbaks och slappna av medan maken tar huvudansvaret för middagen. Ni behöver nu bara ta emot middagsgästerna och kanske bjuda dem på en drink, duka fram glas, bestick och tallrikar, skiva grönsaker till en sallad, blanda kalla såser, förbereda och ställa in en krämig potatisgratäng i ugnen, skiva brödet som ni nyss bakat, ladda kaffekokaren, vispa grädden till efterrätten, snoppa jordgubbar, hämta en ny öl till maken som inte vill lämna sin grill obevakad, vika servetter och tömma en diskmaskin. Sedan kan ni lugnt slå er ner och njuta av allt beröm… som öses över maken som så duktigt har grillat köttet som ni marinerat. En härlig tid.

Det kan verka kort men jag har verkat och bott här i Östra Göinge i tolv år, inte så länge kanske men en hel livstid för en hyfsat sund Cocker Spaniel. Tänk på de’! Jag har, i egenskap av lärare, undervisat göingeungar och ungdomar i musik och svenska. Ungdomar som, såsom ungdomar oftast gör, har vuxit upp till unga vuxna. Det händer numera att jag, i vuxna män och kvinnor, ser spår av gamla elever som jag då febrilt försöker komma ihåg namnet på. ”Hej Daniel” säger de. ”Heeej …duu” svarar jag… och skäms. Jag är hopplös på namn men evigt tacksam för alla mina fina elever jag har fått se växa upp genom åren. Ja, jag är så pass glad för göingeungar att jag har gjort två egna som båda pratar flytande göingemål och säger obegripligheter som ”på reedit” och ”vi har för nårra”.

Men länge var denna paradisiska plats, Östra Göinge, okänd vildmark för mig. Då vi, i tredje klass, satte oss i en buss med våra medhavda prickig korv-mackor och Oboy sjungandes ”En busschaufför…” för att glida ut på en utforskande skånetur lyckades denna ”man med glatt humör” helt missa denna vrå av Skåne som förblev outforskad för oss stackars trelleborgskids.

Nu har jag nämnt Trelleborg så många gånger att det kanske är på sin plats med en liten lektion om nämnda stad.

Tolv mil fågelvägen härifrån, vid sydkusten, ligger Trelleborg. Min barndoms stad. Där jag växte jag upp i stanken. Det är då ingen stadsdel i Trelleborg som heter ”Stanken” utan jag syftar på vad folk brukar säga om staden. Elakt folk, alltså.

Elakt folk brukar skämta om att även gravt synskadade människor finner vägen dit på grund av den distinkta tångdoften som slår emot en vid infarten från Malmö. Riktigt elakt folk påstår att, under Gislövs marknad, när vinden ligger på från havet och tången jäser och nästan bubblar i högsommarvärme flyr trelleborgarna in i marknadens bajamajor för att få frisk luft.

Elakt förtal, säger jag. Trelleborg har så många andra dofter såsom avgasdofter från tysklandsfärjor på tomgång i hamnen eller doften av den där svartgrå gummiröken från gummifabriken. Nej, det luktar kanske inte så gott om Trelleborg men om man bortser från det och att det alltid blåser där så rekommenderar jag alla göingar att någon gång semestra i Palmernas stad. Undvik cykelsemester eftersom det blåser motvind på vilket håll man än cyklar. Apropå blåst förresten. Då vi hade bestämt oss för att flytta till Glimåkra berättade jag för mina trelleborgsvänner att jag nu minsann skulle flytta till lugnet i göingeskogarna och slippa blåst. Den 8 januari 2005 gick flyttlasset till Vänstersvängen 5 i Hittarp, Glimåkra. Känns datumet igen? Samma kväll blåste alla stormars urmoder, Gudrun, in över Göinge. En mardröm som tog vår ström, gjorde plockepinn av våra skogar och satte våra tegelpannor på prov.

Men nu känner jag att jag går handlingen i förväg. Jag vill komma till hur kärleken till en av era infödingar visade mig vägen hit till vår vackra vrå av Sverige.

År 2000 började jag plugga till lärare i Malmö och i min klass fanns en trevlig tjej som var provocerande klok och vacker som en dag. Eller…en dag räcker inte. Vacker som flera dar. Vacker som en vecka. Minst. En förtrollad försommarkväll på en förfest föll jag som fallfrukt för denna fina flicka från Göinge, min fina göingeflicka och fru, min Anna. Förbaskat förälskad förstod jag att det här inte var en vanlig tös, utan det var HON med stora bokstäver. HON som just nu är tvungen att vara i ridhuset med vår dotter och därför inte kan ta del av dessa kärvänliga ord. Men ni kan kanske berätta efteråt. Tack för henne, Göinge, eller ja, Uno och Lillemor.

Nu gör vi ett litet hopp.

Hösten 2004 var vi hyfsat nygifta och bodde i en lägenhet som låg på Brobygatan i Malmö. En gata döpt efter det samhälle med en gigantisk katt genom kommunhuset som vi körde igenom då vi hälsade på svärföräldrarna. Vid vår stationära dator satt Anna ofta och surfade hejvilt på Hemnet och Platsbanken. Vi var nästan färdiga lärare, behövde jobb och var sugna på att försöka föröka oss, ja kanske inte precis där och då…eller ja. Vi var i alla fall överens om att vi ville lämna malmöbullret för en mer lantlig tillvaro att låta eventuell avkomma växa upp i. På datorns tjocka skärm dök plötsligt några lärarjobb upp. På en skola vid namn Snapphaneskolan, i en by vid namn Knislinge som tydligen låg nära Annas hemby, Glimåkra, där ett hus påpassligt nog ville bli sålt. Östra Göinge kallade och vi kom. Och snart kom avkomman också och för att inte komma av oss fortsatte vi och snart kom avkomma två. Och nu är vi göingar allihop.

Under mina tolv år som göing har jag tagit igen det jag missade i tredje klass och ju mer jag utforskar bygden, desto fler pärlor finner jag.

Avslutningsvis, mina vänner. Nu kommer den tid då vi kan tanka ljus och tänka ljusa tankar.

Då vi kan slå oss ner på en brassestol, med en god bok vid Trollabadet och lyssna på sorlet från glada badbarn.

Då vi kan frossa räkor så det räcker och blir över på översta däck på Immelnfärjan medan himmeln färgas röd då solen kryper till kojs bakom tallarna i den ljumma sommarnatten.

Då vi kan bjuda fina vänner på fina viner och sedan bli bjudna tillbaka. En finfin vin-vin situation. Varför inte duka upp ett flott bord ombord på en flotte i Denningarum och picknicka er fram med minst en tå i Helge å.

En tid då vi kan förlora i tennis mot våra barn på tennisbanorna i Hanaskog för att sedan ta ett svalkande bad i den närliggande bassängen och avsluta det hela med glass och bangolf.

Då vi kan stå inför det svåra valet mellan sillamacka och gigantisk korv vid Tydingesjöns servering.

Då vi, i skymningen, kan sicksacka försiktigt mellan älgarna på Sibbhultsvägen.

Då vi kan trotsa vår gäddskräck och doppa oss i Gummarpssjön och sedan avsiktligt köra vilse på små skogsvägar och som av en händelse hamna i Hylta.

Som ni hör har jag fallit för Östra Göinge som furor föll för Gudrun. Jag är dagligen tacksam för den trygga göingska famn som jag, och många med mig, har fått krypa upp i. Tacksam för att min vrå av världen visade sig finnas i Drakaberga i glimrande Glimåkra i Östra Göinge, Sverige.

Njut av nationaldagen… Hjärtligt… Det blir fika efteråt.

Tack!

 

Hur tänker man då man på fullaste allvar köper en elektrisk vårjacka som är så tunn att man fryser mer med den på än av?

Elektrisk?

Ja, då man har kört bil knastrar det i håret och man får stötar som skulle döda däggdjur upp till Cocker spaniel-storlek.

Men just den skulle jag ha. Varför?

Bara en fundering, kort och gott.

Tredje åket stundar och jag står vid kanten av branten med en förbluffande vacker avgrund framför mig. Åre viskar: ”Nu är du uppvärmd så ös på och James Bond-tuffa dig inför din fru, dina barn och andra intressenter”. Resten av familjen har redan susat iväg och syns nu som sicksackande prickar hundra meter söderut. Jag stavar på och jobbar upp en hisnade hastighet då jag plötsligt ser min högerskida en och en halv meter längre fram, glidandes, i godan ro, för sig själv, som en karismatisk sångare i ett halvdant band som bestämmer sig för att satsa på ett soloprojekt och därför lämnar bandet i sticket. ”Där ska inte den vara” hinner jag tänka innan jag rasar i backen som en bombad elefant (tack för den, Lars Ekborg).

Höger smalben är det första som når marken men smällen ”dämpas” av vänsterskidans vassa kant. Det bör göra ont men mitt största bekymmer är huruvida jag faller med värdighet eller ej och jag ser mig oroligt omkring när jag slutligen fått stopp på alla sprattlande kroppsdelar. Ingen verkar bekymrad över mitt tillstånd utan slalomar förbi, lagom nära det hinder som jag nu utgör. I, i stort sett, lodrät läge lyckas jag få loss vänsterskidan från pjäxan och samlar sedan ihop picket och packet och börjar bestiga Mount Åreskutan med bestämda steg. Inledningsvis bekommer inte skid- och stavbördan mig ett dugg men efter tio meters klättring känns det som om jag kånkar på en medelstor optimistjolle. Med en flytvästklädd passagerare.

När jag, flåsande som en Let’s Dance-deltagare, når toppen haltar jag fram till tjejen som sköter sittliften och flämtar att jag behöver hjälp med bindningen på min trilskande högerskida. ”Sån’t ka’nte jag, hallåå!” säger hon tonårsbuttert och pekar på en skylt i vilken diverse verktyg dinglar i tunna vajrar. På skylten läser jag: ”Behöver du ändra dina inställningar? Använd gärna våra verktyg!” Jag blänger åt tonårs-nippertippans håll apropå att behöva ändra inställning och greppar sedan en stjärnskruvmejsel. Skidbindningen bjuder på en uppsjö av skruvmöjligheter och jag står en stund lika förvirrat handfallen som en ål inför ett par rosa foppatofflor.

Efter att ha skruvat på alla skruvar, mest för att ge sken av att jag vet vad jag gör, ger jag till slut upp och går fram till lifttösen igen. ”Jag tror jag saknar en skruv och behöver åka ner till skidshopen. Är det okej?” säger jag lite onödigt fjäskigt. Hon svarar att det går bra och lyckas missa tillfället att göra narr av min ”saknar en skruv”-kommentar. ”Samla dina grejor och var beredd att hoppa på i farten på den nedåtgående liften” sa hon. ”Och gör ett litet hopp så du får upp rumpan. Den är inte riktigt anpassad i höjd för att bara sätta sig!”

Första försöket misslyckas och jag glider av liften och tvingas krypa ihop till en liten boll för att den ska kunna passera över mig. Vid andra försöket lyckas jag få studs i pjäxorna och landar, med famnen full av skidor och stavar, mitt i liften och åker sedan, ensam och skamsen, nedåt medan resten av skidvärlden åker uppåt. Anna och barnen syns tydligt på avstånd bland de mötande liftarna. Jag vinkar och essemessar att jag ska fixa min skida och att jag sedan åker upp och väntar på dem vid liftavhoppningsplatsen.

Sagt och gjort. En gammal räv i skidbranschen skruvar hjälpsamt på rätt skruvar och jag återvänder till toppen där jag står en stund och väntar på att återförenas med fru och barn.

Tidigare på dagen har vi pratat om att Annas ceriserosa skidbyxor är lätta att känna igen bland alla människor och mycket riktigt ser jag henne omgiven av barnen cirka femtio meter bort i en uppåtgående åttamannalift. Då de närmar sig slänger jag ett antal ”gu’, va jag har saknat er”-kyssar samt hjärtformar tummar och pekfingrar i deras riktning. Ekipaget närmar sig och jag fortsätter mina ömhetsbetygelser tills jag börjar fundera på varifrån Anna har fått en gråsvart sjal. Den hade hon inte i morse. När liften är cirka femton meter bort inser jag, till min fasa, att jag har slängt kyssar till nån annan än Anna, en äldre, gråskäggig man, inte helt olik den gamle smiskförespråkande ris-terapeuten Hans Scheike, missklädsamt iklädd ceriserosa byxor. När han och hans sällskap av två korta män(?) hoppar av liften är jag plötsligt väldigt försjunken i min mobil.

Uppmärksamma läsare sitter nu och oroar sig över hur mitt smalben mår där jag står. Jo, tack, det ömmar lite sådär lagom men jag bestämmer ändå att tappert åka på några timmar till. Tills min vänsterskida väljer att följa sin kollegas exempel och lämnar mig mitt i ett rasande störtlopp (ja, jag överdriver lite för spänningens skull). Än en gång blir det platt fall och jag utför ”sälen” utför i cirka elva meter innan en puckelpistliknande driva sätter stopp för det pinsamma glidet. Denna gång slänger jag upp skidorna på axlarna och svordomar mig ner till min väntande familj väsandes: ”Nästa gång reser vi fan ta mig till Kanarieöarna”.

Väl tillbaka i stugan sliter jag mödosamt av mig understället och möts av ett smalben som mer ser ut som ett lår. Ett rejält sådant. Som Ricky Bruchs ungefär.

I slutet av Hitchcock-filmen ”Fåglarna” vandrar överlevarna genom ett hav av fåglar som lugnt betraktar deras nervösa väg mot bilen. Huvudpersonerna går försiktigt i samlad trupp, angelägna att inte störa den plötsliga frid som lagt sig över fiskeläget där historien utspelas. Ett och annat fågelläte är det enda som hörs i den kusligt tysta scenen innan bilen startar och rullar iväg mot ett stort THE END.

     I morse när jag lämnade omklädningsrummet i folkhögskolans idrottshall möttes jag, i kapprummet, av ett hav av tonåringar från en annan skola. Tonåringar som av olika anledningar inte deltog i idrottslektionen som pågick i hallen. Ett och annat målbrottsläte var allt som hördes i det knäpptysta. En kuslig stämning infann sig och jag kände mig ensam i en värld där jag inte hör hemma. En värld där man dricker energidryck, säger lol och förstår hur man använder hashtags. De betraktade mig lugnt innan deras blickar återvände till iPhone-skenet.

     Mitt i den trånga, gastkramande tystnaden stod mina skor och jag visste att jag var tvungen att slå mig ner på bänken och knyta dem. Jag förbannade att jag inte knutit upp dem innan träningen eftersom jag då bara hade kunnat kliva i dem och smyga ut. I stället drog jag nervöst i fel skosnöre vilket gjorde min dubbelknut ännu svårare att få upp.

     Plötsligt blev jag väldigt medveten om mina egna ljud. Andas jag inte lite väl högt? Hörde jag ett litet visselljud ur ena näsborren? Gubbstånkade jag då jag böjde mig fram för att knyta? Bäst att försöka hålla andan resten av skoknytarproceduren.

     Med viss syrebrist men med skorna äntligen på fötterna reste jag mig så värdigt jag kunde och lyckades då knuffa till bänken som gav ifrån sig ett skrapljud mot golvet. Jag svepte oroligt med blicken över tonårshögen och försökte febrilt se oberörd ut då jag, i periferin, kunde se hur tre tonårstjejer såg på varandra, simultanskakade på huvudena och utstötte ett fnissläte innan de fortsatte att umgås via sociala medier. Jag gick sedan så långsamt jag vågade mot entrédörren. Sista biten halvsprang jag.

     I friheten utanför sporthallen funderade jag på det bekanta i den märkliga situationen som nyss hade utspelats. Jag förstod att jag nog bär på rester från gamla trauman då jag plötsligt kom ihåg de evighetslånga korridorerna på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg. Korridorer som kändes som en catwalk då man, då och då, tvingades att, helt ensam, passera en äldre klass som satt på bänkarna och väntade på lektion.

     Vid dessa tillfällen slutade man helt att fungera. Trots att man hade lärt sig gå vid tretton månaders ålder blev man plötsligt tvungen att tänka efter. Hur är det nu man går igen och, framför allt, hur går man naturligt framför äldre tjejer? Oftast slutade det med att jag nästan haltade fram i korridoren, förvirrad kring vilken gångstil jag skulle välja.

     Det var också livsviktigt att utstråla lugn och samtidigt se spännande och världsvan ut. Jag misstänker att mina hjärtslag syntes genom tröjan där jag haltade fram med ett fånigt ”allt är lugnt”-leende. Jag tror också att jag såg spännande ut på fel vis med mina gigantiska glasögon och min jättefrisyr. Som Mark Chapman med afro, typ. Det var inte heller lätt att utstråla världsvana då mitt största äventyr dittills var att jag hade cyklat till Anderslöv en gång.

     Jag minns sucken av lättnad var gång jag lyckades passera det livsfarliga utan att dö. Hur jag, i alla fall innan nästa korridor, gick mot ett stort skönt THE END.

”Man i Åhus rånad av trio”

Är det bara jag eller studsar någon annan också av ordvalet trio i notisen i dagens Kristianstadblad? Givetvis känner jag sympati för mannen som har drabbats men kan samtidigt inte låta bli att dra på munnen då jag ser framför mig hur Lasse Kronér väser: ”Pengarna eller livet!” medan resten av Triple & Touch står och ser hotfulla ut.

Glad helg!

”Vill bara berätta att min minsting fått körkort!”

     Så löd sms:et från min syster Helena, eller som hon heter i min telefon ”Helena söstra mi” efter Birk Borkasons styltiga replik till Ronja. Syrran syftade i alla fall på sin dotter, min fina systerdotter, Felicia, som precis fyllde arton och som nu alltså har körkort. Givetvis översköljdes jag av de sedvanliga fyrtio plus-tankarna. ”Ska hon köra bil? Hon föddes ju precis. Eller tappade åtminstone mjölktänder. Halleda’, vart tar åren vägen? Blabediblabedibla…”. Jag tänkte också på min egen mjölktandstappande tioårstös och att det snart är hennes tur att stå där med kortet.

     Jag kunde aldrig ana att Hanna, redan dagen efter, i morse faktiskt, självsäkert skulle kläcka ur sig: ”Jag ska få mitt körkort idag!”. Visserligen handlade det om symaskinskörkort, men ändå.

     Mina barn fungerar ofta som små tidsmaskiner för mig. Hannas replik och fortsatta prat om vilka krav som ställdes på körkortsinnehavaren satte mig, än en gång, i den där kapseln med en display med årtal i digitala siffror som räknar bakåt och jag hamnade någonstans runt 1982.

     Vi hade då fått prova på några terminer träslöjd och några terminer syslöjd (som det hette på den tiden) och vi fick göra ett val om vad vi ville slöjda med resten av mellanstadiet. Jag och en polare vid namn Niklas Juul valde då, taktiskt, syslöjd eftersom vi räknade med att det fanns fler töser där. Vårt tösaintresse var, i ärlighetens namn, snäppet större än syintresset och precis som vi hade hoppats blev det vi och klassens tjejer som hamnade på syslöjd.

     Vi hade nog sett framför oss hur vi skulle släntra runt lite coolt mellan bänkarna och småprata med tjejer och småsy lite grand. I stället satt vi, förtvivlade, i den Date-doftande lokalen och försökte trä symaskiner genom hela femman och sexan. Med tanke på hur mycket tid som ägnades åt att trä tråd kan man, lite krystat ordvitsigt, påstå att vi, lik förbannat, sysslade med träslöjd.

     Och något körkort blev det aldrig tal om trots att vi trådträdde tills vi fick träsmak. Vi övningskörde i nästan två år men fick aldrig någon uppkörning.

     Så ett stort grattis till två favorittjejer som nu är stolta innehavare av körkort.

           

Jag tänkte försöka ge mig på en anekdot som fick mig att vakna med ett leende på läpparna. Jag tänker skriva i presens för att det oftast blir mer levande då men det hela utspelade sig för cirka tjugofem år sedan på den tiden då jag umgicks dygnet runt med en av mina finaste vänner i livet. Vi kan kalla honom ”Tomas”.

Vi sitter i ”Tomas” bil på väg från Malmö till Trelleborg då vi båda inser att vi aldrig har stannat till vid ”Skegriedösen” vilket är en dös vid Skegrie. Skegrie är en liten by utanför Trelleborg och en dös är en stenåldersgrav bestående av en hög med stenar omgiven av stenar.

Vi stannar bilen i en sån där parkeringssträcka vid vägen som är till för att måttligt entusiastiska ungdomar ska kunna sälja jordgubbar på sommaren, och går fram till en informationsskylt i lagom läshöjd. Den berättar att dösen är en cirka femtusen år gammal stenkammargrav från yngre (och kanske lite hippare) stenåldern. Vi förbluffas också, då vi försöker läsa den tyska översättningen, av att ”Skegriedösen” heter exakt samma sak på tyska.

Vi står en stund stirrar på stenarna innan ”Tomas” blir uttråkad och försöker knuffa ner mig under den största stenen som står uppallad på lite mindre, men fortfarande ganska rejält stora, stenar. Han misslyckas men vi börjar ändå spekulera i vad som hade hänt om vi hade stört gravfriden för den stenåldersmänniska som en gång i tiden gick till vila under den omständligt arrangerade stenhögen.

Ingenting hade väl förmodligen hänt. För visst är det väl så att man aldrig hör talas om att nutidsmänniskan bli hemsökt av en stenåldersmänniska. ”Längre fram på stigen såg jag plötsligt hur en genomskinlig gestalt med neanderthala drag, klädd i djurhudar och med flintyxa, gled fram i mörkret.” En otänkbar mening, eller hur!? Av någon märklig anledning började andar bli osaliga lite längre fram i världshistorien.

Hursomhelst bestämmer vi oss för att dra vidare mot Trelleborg och jag börjar min korta vandring mot bilen då jag hör ett fasansfullt muller som inte liknar något jag tidigare hört. Min första tanke är att lätet kommer från underjorden och att vi nu ska bli de första att bli uppläxade av en stenåldersmänniska som blivit störd i sin vila. När jag vänder mig om ser jag i stället hur ”Tomas” står böjd som en makaron och krystar fram en fis utöver det vanliga, rakt på informationsskylten som kommer i svajning på sin stång. ”Så här kan INGEN i världshistorien hittills ha gjort”, säger han, ansträngt röd i ansiktet men med ett nästan saligt leende.

Här skulle denna anekdot kunna sluta men hade förmodligen då ansetts vara en något plump grabbhistoria med hög ”janne loffe carlsson-hö hö hö-faktor”. Men så är inte fallet.

Vi satte oss uppmuntrade i bilen och fortsatte vår färd mot hemstaden. ”Tomas” gasade på och bilen höll säkert hundra på sjuttiosträckan. Precis där och då rusar plötsligt ett rådjur ut på vägen femton meter framför bilen. Eller rådjur, förresten. För anekdotens skull vill jag minnas att det var en monsterdovhjort av rasen ”Belgian Blue”. ”Tomas” stampar på bromsen och vi undviker en fasansfull kollision med minsta möjliga marginal.

Efteråt sitter vi skakade med kaninungedunkande hjärtan då det går upp för oss att fisen räddade våra liv. Hade inte ”Tomas” tagit sig tiden att leverera sitt bidrag till världshistorien hade vi säkert hunnit femton meter längre på vägen och katastrofen hade varit ett faktum.

Där fick ni en angelägen anekdot till morgonkaffet.

Förra fredagen cyklade jag till Madde som klippte bort en fluffig, nästan köttig och klart överdimensionerad version av Rolf Porseryds välfönade gråfrilla. Två kilo lättare cyklade jag enkelt uppför drakabergabacken befriad från det luftmotstånd som kalufsen hade skapat då jag trampade i andra riktningen.

Idag står jag framför spegeln och kämpar mot lusten att göra ett sånt där klickljud i ena mungipan samtidigt som man blinkar med ena ögat och pekar käckt mot sin spegelbild. Jag är nämligen där nu. Precis där då det stämmer. Grånyansen i håret känns rätt mot mina, fortfarande, svarta ögonbryn, frisyren har rätt längd för att få till det rätta rufset, skägget är precis så långt att man kan pilla tillfredsställande i det. Rynkorna i ansiktet har lagt sig rätt och mina tänder är fortfarande tandstensfria sedan det senaste tandläkarbesöket.

Jag är nöjd helt enkelt. Och samtidigt lite orolig.

För en timme sedan kom jag nämligen körande mot vår uppfart då jag rullade ner rutan för att prata med min svägerska som precis innan hoppade ut ur sin bil med ett ”POW!”, liksom. Även hon var uppenbart i det tillstånd som jag försökte beskriva ovan. Hon berättade då att hon kände sig i form, tränade flitigt, hade fikat med en god vän och var allmänt fredagsglad. Efter en stunds gladprat kom vi fram till att vi båda just nu är som den där bananen som inte är hårdgrön och sträv och inte mjukbrun och äckelsöt utan spänstigt gul och ett trevligt mellanmål. Vi konstaterade dock, som avslutning på samtalet, att den perfekta bananens livslängd är oroväckande kort. Därav min oro.

Precis idag är jag gulspänstig och lagom söt. Jag är kanelsnäckan som nyss tagits ut ur ugnen, avokadon med den rätta krämigheten, det lagom varma kaffet, den nyköpt pigga tulpanbuketten och brunsåsen utan skinn.

Och jag försöker njuta.

I morgon är jag kanske mjukbrun och äckelsöt, torr och överkrämig, kall och slokande med skinn.