Blogg

Jag ställer foppatofflorna vid min bänk. Den som står några meter bakom den högsta trampolinen. Det stora, brandgula badlakanet viker jag ihop på bänken och slug som jag är gömmer jag min mobiltelefon inuti handduken. Där ingen iphone-tjuv skulle få för sig att leta.
     Här och nu lyser tjuvar med sin frånvaro liksom människor i största allmänhet. Jag är först på plats och är nöjd så. Det doftar sommar, sjöfågelspillning, insjö och svagt av klor. Asfalten under fötterna är lite för grov för att vara njutbar att gå på. Jag liksom trippar bort och ställer mig under duschen, stålsätter mig, och drar i kedjan. Iskylan får mig att utstöta små åh-åh-åh:n i falsett vilket jag, i min ensamhet, tycker att jag gott kan få kosta på mig. Fem steg från duschen tar jag stegen ner i vattnet. Att hoppa i är uteslutet då det är förenat med livsfara. Man riskerar då att hamna under vattnet vilket är den vanligaste platsen folk drunknar på. Trots den förberedande kallduschen känns poolens utlovade tjugosju grader som lögn och förbannad dikt och en klassisk kall kåre ilar genom kroppen från lilltå till hjässa.
     Väl nere i kylan skjuter jag ifrån med benen och påbörjar min så kallade simning. I detta moment är jag som snabbast i vattnet. Men så fort jag tar tag i det här med armtag och bentag bromsas hastigheten upp betydligt. Långsam som en timvisare glider min skalle fram i vattnet. Jag flåsar, frustar och spottar och är ytterst aktiv med hela kroppen men får aldrig upp något som kan liknas vid hastighet. Armar och ben är helt osynkroniserade och jobbar mot varandra i stället för med. Min svägerska har beskrivit spektaklet med orden: ”Han simmar inte – han badar”. Elakt och sant.  
     I periferin ser jag hur ett litet sällskap närmar sig bassängerna. En ung pappa med tre barn, visar det sig. Barn i den där välsignade åldern då de har knäckt simkoden och är lite mer självgående i vattensammanhang. De hoppar genast i barnpoolerna och pappan ställer sig på kanten till min bassäng, ser ut att begrunda min bisarra simteknik en stund och börjar sedan fumla med simglasögon och en badmössa. ”Skönt med lite vuxentid”, säger han till mig då jag råkar vara på höravstånd. ”Mm”, svarar jag artigt med hopknipen mun för att undvika klorerat vatten i munhålan.
     Trevlig kille, hinner jag tänka innan han, med glasögon och badmössa på plats, släpper badrocken ur vilken en ovanligt len och onödigt vältränad mansperson framträder. Han ställer sig i en störigt professionell dyka-i-vattnet-position innan han dyker i och simmar som en delfin från kant till kant till kant till kant medan jag simmar en längd. Som ett nät-troll, utan nät, hatar jag hans utstuderade crawl-teknik och totalt orädda inställning till vatten, hans hastighet, hans undervattenvändningar, hans vaxade ungkropp och hans töntiga badmössa. I fantasin läxar jag upp honom strängt. ”I DEN HÄR BASSÄNGEN ÄR MAN ANTINGEN KNAPPT SIMKUNNIG, SOM JAG, ELLER ÄLDRE ÄN TELEVISION MED FÖRSTÅND ATT SIMMA LUGNT”.
     I stället avslutar jag tvärt mitt simpass, klättrar värdigt uppför stegen ur bassängen, spänner ut bröstkorgen, undviker att tösatrippa på asfalten utan trampar hårt och skoningslöst med hela foten innan jag ställer mig i duschen och åh-åh-åh:ar i falsett inombords för att sedan gå bort till min sinnrika telefongömma och konstatera att jag må vara en värdelös simmare men jag vet i alla fall hur man lurar en tjuv.
OCH jag har ingen töntig badmössa.

Jag tänker på den ibland.
     Den där Döden.
     Det gör väl alla då och då.
     Att inte finnas till kan fortfarande – vid fyrtioåtta års ålder – kännas ogripbart trots att det var min paradgren från Big Bang till 1971.
     Jag fanns inte då Jorden svalnade. Jag fanns inte när dinosaurier inte var datoranimerade. Jag fanns inte när pyramider byggdes, när Homeros skaldade, när vikingar härjade, när Bellman fylleskrålade, när Ingela ”Pling” Forsman föddes eller när The Beatles splittrades.
     Och det var inga problem. Det var rent av helt normalt i många miljarder år.
     Men sen man väl börjat finnas fick man snabbt smak på det. Tids nog ska man återgå till det normala igen. Då är det väl inte konstigt att man ägnar den en tanke ibland – den där Döden. Det har jag gjort sen sommaren då jag fann haren.

Jag snubblade nästan på den då jag tappert bekämpade soldater som befann sig på andra sidan nyponbusken. Den som skilde diket där jag stod, från grönområdet där krig ofta utkämpades. Jag avbröt tvärt min eldgivning och sänkte min AK4 som genast återtog formen av den gren den i själva verket var. Leken bleknade bort och den form av död jag hittills hade upplevt lyste med sin frånvaro. Den lekdöd jag dog då och då och som man återuppstod ifrån om man räknade till hundra. I stället stirrade jag Döden, den riktiga Döden i vitögat. Framför mig låg en hare och var sönder. Ögonen, som såg ut som färgat glas, var öppna men typ släckta, den lilla munnen gapade något och man kunde se de typiska gnagartänderna. Resten av djuret var svårt sargat. Jag kunde bokstavligt talat se rakt in i hjärtat på den och jag minns att jag tänkte att det såg ut att göra ont. Förmodligen hade den, med en hares blygsamma intellekt, missbedömt hur snabbt sjuttio kilometer i timmen går och hur ödesdiger en kollision mellan en hård Ford och en mjuk hare är. Med min gren försökte jag vända på den men slutade snart. Av respekt kanske, men också av rädsla att den, trots att den var tydligt död, skulle vakna. I diket stod luften blickstilla. Sommarens alla dofter hade stämt träff just här och solen brände min nacke där jag stod. Jag var sju år och träffade den där Döden för första gången.

Jag hade svårt att sova den kvällen. Tänkte på storebrodern i ”De fattiga och de rika”. Han som Falconetti sköt och som segnade ner på trottoaren vid en bil och började blunda. Dog han? Mor sa att det var ketchup som rann ut ur kroppen på honom men det måste ha varit blod. Vem har ketchup i kroppen? Jag började tänka på haren igen. Han låg därute i mörkret – helt ensam och helt död. Kanske hade han harbarn som saknade honom. Kanske var han rent av en hon, en mamma. Det kändes nästan ännu värre. Hur som helst skulle den nu bli ett skelett. Det hade jag fått lära mig hemma hos min (hemliga) kärlek, Petra Persson.

Petras mor Gull-Britt och min mor drack kaffe, åt sockerkaka och pratade vuxenspråk medan vi lekte i Petras rum. Plötsligt avbröt hon leken, smög in i sina föräldrars sovrum och kom tillbaka med en tidning. Hon stängde dörren noggrant och sa att hon skulle visa mig något läskigt. Vi satt på golvet, bläddrade försiktigt och hamnade i en artikel med bilder från ett krig. Mitt hjärta började panikdunka när hon pekade på bilden hon ville visa. Där låg nämligen en soldat och var jättedöd. Han hade kunnat räkna till hundratusen utan att vakna. Där ansikten vanligtvis finns fanns en dödskalle med ett sånt där ofrivilligt grin. Jag blev livrädd, nästan gråträdd för bilden. Försökte febrilt att inte titta men min blick vägrade lyda. Den landade hela tiden rakt på skelettsoldaten trots att jag ville titta på vadsomhelst utom just skelettsoldaten. Petra slog lyckligtvis igen tidningen och berättade att hon hade börjat gråta då hon först såg bilden men att hon nu tittade på den varje dag. Lite grann. Då och då. Emellanåt.
     ”Vill du se den igen?”, frågade hon sedan muntert.
     ”Eeh…ja!”, ljög jag och bet ihop.
 
Jag följde ofta med min far till kyrkogården där min farfar låg och var död. Far pysslade om graven och planterade blommor medan min uppgift var att krana vatten i en kanna från den spännande kranen med skylten: ”DETTA VATTEN BÖR EJ DRICKAS”. Efter skelettsoldatupplevelsen hade en fråga tagit form i mitt inre. En fråga som aktualiserades var gång vi var på kyrkogården. Denna gång tog jag mod till mig, vinglade fram till far med den vattenfyllda kannan och ställde frågan jag grubblat på:
     ”Är farfar ett skelett nu?”
     Far blev något obekväm och svarade något i stil med:
     ”Nja…ähum…eeh.”
     Jag anar att han inte ville ge sig in på att förklara kremering för en sjuåring. På vägen tillbaka till bilen var tvungen att kolla en liten sak till:
     ”Är Elvis Presley ett skelett då?”

Veckorna efter att jag hade funnit haren besökte jag den varje dag. Värmen bestod, sommardofterna likaså. Men en ny doft hade blandat sig in i leken. Eller snarare stank. En stank av död frodades i den stillastående värmen och krockade våldsamt mot all somrig väldoft. Jag försökte undvika att andas genom näsan och stod förbluffad och såg hur små vita maskar respektlöst kalasade på haren.

Dagarna gick, sommar blev höst och intresset för harens förmultning avtog. Men när hösten gick mot vinter, såsom höstar gjorde på den tiden, gick jag bort till diket igen. Och fann inga spår efter någon hare. Nu har den helt slutat att finnas, tänkte jag och en iskall fasa rann genom kroppen. Alla som finns ska en dag sluta finnas. Ogripbart för en sjuåring som i stort sett precis hade börjat finnas till.
     Därefter tänkte jag på den där Döden ibland.
     Då och då.

Malmö 2003

Timman var sen, lösgodiset från den närbelägna Kungsan var uppätet och Fame Factory-finalen var slut. Två nyförälskade gick till sängs, trötta – men tillräckligt pigga.
     Men innan någon magi hann uppstå hördes ett gitarrackord genom det fuskbyggeisolerade sovrumstaket. Grannen ovanpå slog an ett B-moll och de två nyförälskade visste mycket väl vad som komma skulle. Mönstret var tröttsamt bekant. Den olämpligt drogliberale högskoleundervisande australiensaren som tillfälligt hyrde det golv som utgjorde de två nyförälskades tak hade ”fått napp”. Ett flickfnitter blandade sig med gitarrens toner innan grannen inlevelsefullt sjöng ”Childhood liv-iii-ng is ee-asy to doo…”. Han var överraskande mick jaggersk och hans tolkning av ”Wild Horses” höll i ärlighetens namn en viss klass. Den skulle rent av platsat väl på valfri ölsylta nånstans på Möllan. Det blir väl så då man bara har en låt på sin repertoar. De två nyförälskade hade nämligen aldrig upplevt att någon annan låt hade sipprat genom golvet och landat i deras sängkammare.
     Det sedvanliga ”extranumret” lät inte vänta på sig. Till skillnad från huvudnumret framfördes det helt a cappella och hade ett föränderligt sound från helg till helg beroende på att duons ena medlem oftast byttes ut från gång till gång. Sänggnisslet och de gutturala mansflåsen kändes igen men de feminina lätena varierades i det oändliga. Det gnyddes, frustades, gnäggades, hojtades, stånkades, tjoades, tjimmades och…ja, joddlades rent av. Och då och då hände det, om australiensaren var i form, att han, likt Bruce Springsteen, bjöd på ännu en omgång extranummer trots att ovationerna från lägenheten under var obefintliga.
     Att somna ifrån en dylik show var sannerligen inte lätt men de två nyförälskade tränade minst en gång per helg (om inte grannen bjöd på ett gig mitt i veckan, vilket förekom) och blev med tiden allt skickligare på att, medelst tjock kudde över örat, utestänga det allra värsta. ”Extranumrets” sista utdragna crescendo grävde sig dock oftast genom kuddens dämpande dun varpå en eventuell begynnande insomning kom av sig och fick påbörjas igen från noll.
     Man kan fråga sig varför de två nyförälskade inte startade en battle. Gitarr fanns. Och säng. Givetvis borde de väntat de fem minuter det vanligtvis tar för en manlig artist att somna in efter en show innan de unga tu enades i: ”Wiiild horsees couldn’t drag me awaaay”.

Apropå en liten kritik (”snart kommer du inse att verkligheten är vacker som den är”) jag har fått angående mitt entusiastiska användande av olika filter och effekter då jag publicerar bilder på bland annat Instagram ska jag nu berätta en anekdot på två sätt. Den första med ett filter av gestaltning, bildspråk och eventuellt en och annan överdrift.

Jag står på den plats där farmor brukade sitta i sin hammock, iklädd solhatt och sommarklänning. Den plats där hon brukade bjuda på hemgjord vinbärssaft som vi väluppfostrat drack trots att den, i min barnmun i alla fall, smakade ve och fasa och lite järn. Den bersåliknade plats där barndomens sommardagar var som allra varmast, där luften som var tjock och mättad av blomdofter och humlesurr, stod blickstilla och hammockens plastiga dynor klibbade mot svettiga shortslår.
     Jag är nu tretton år där jag står. Hypofysen har skickat ut en order till varje tänkbar hormonproducerande körtel att det är dags att köra på för fullt – en detalj som inte har någon betydelse för anekdoten som här växer fram men som kan ge er stackars läsare en inre bild av den moppemustaschprydde aknefiguren som står i sin farmors gamla trädgård.
     Vid min sida finns en femårig lillebror och en motorsågsklädd morbror. Det är höstblött och de forna blomdofterna har nu ersatts av en ilsken tvåtaktsbensinsavgasdoft från den rytande motorsågen. Det pågår nämligen en hänsynslös röjning av farmors gamla vildvuxna berså och vi ynglingar finns där för att assistera. Med handskar klibbiga av kåda drar jag större grenar mot en rishög (och då syftar jag inte på vår Volvo som vid detta tillfälle hade arton år på nacken) och lillebror samlar pinnar. Röjningen har dock avstannat tillfälligt och vi tre står i den där i den välkomna tystnaden som uppstår då en motorsåg nyss stängts av, och våra blickar är riktade mot en tall. En nästan omöjligt hög tall i vilken något rör sig som får hela trädet i vajning. Eller snarare någon rör sig.
     Min far – självaste Olle Björk – är nämligen på väg att bestiga den monstruösa tallen med en piffopuffsk energi som borde vara omöjlig för en så hängiven piprökare. Nu är det inte så att min far plötsligt fått feeling och bejakar en förträngd trädklättrarlust. Målet är att han ska fästa ett rep tre fjärdedelar upp i monstertallen för att den, med muskelkraft, sedan ska dras i rätt riktning vid sågningen. Fel riktning vore förödande för både grannsämjan och grannens hus.
     ”Nu e’ det po plats!”, hör vi till slut och ur tallens grönska slängs ett blått rep som rullar ut sig och landar på gräsmattan framför våra fötter.
     Därefter sker allting fort.
     Tallen ger ifrån sig ett oroväckande knak som fortplantar sig neråt från den plats där Olle Björks röst nyss hördes. Förtvivlat kan vi bara se på när min far bjuder på ett klassiskt tallfall. Några år tidigare var min klass på besök på Trelleborgs brandstation där en brandman demonstrerade hur han, vid larm, gled nerför en stång från andra våningen till sin utrustning på markplan. Det ögonblicket kommer jag att tänka på då jag ser hur far glider genom tallen vars grenar skalas av på ett icketestikelvänligt sätt. Skillnaden är att brandmannen liksom slingrade sina ben runt stången medan min fars patenterat smala ben snarare står märkligt rakt ut från kroppen. Vore han en klocka och överkroppen var minutvisaren och benen timvisaren skulle den vara nio (eller tre om man stod på andra sidan tallen).
     Den uppmärksamme läsaren minns kanske hur jag tidigare nämnde att min far var en hängiven piprökare (var – inte är). Detta är viktigt för själva knorren på denna anekdot. Ty då far slutligen tar mark reser han sig hastigt och tappert på två vingliga ben med sin pipa i munnen. En pipa som genom hela luftfärden suttit klistrad i fars mungipa och som hela vägen gett ifrån sig små trivsamma rökpuffar.
     Hur det gick med faderns ädlare delar står skrivet i stjärnorna. Men några fler syskon blev det aldrig.

Här kommer samma anekdot i en version som kanske är mer lik verkligheten. Utan filter, så att säga.

En gång när vi skulle röja i farmors trädgård klättrade far upp i en ganska hög tall för att fästa ett rep. Då brast grenen han stod på och han föll ner och slog sig. Han rökte pipa samtidigt.

Min ambition med de två versionerna av anekdoten var att visa på att det ibland är kul att lägga filter på och leka med verkligheten. Problemet är att jag blev rätt förtjust i version nummer två.

Det är en långsam och lugn söndag i en lägenhet på andra våningen på Hovslagaregatan 52 A i Trelleborg.
     I vardagsrumssoffan sitter Olle Björk, en trebarnsfar och hyfsat nybliven trettiotreåring, och får tiden att gå genom att klippa tånaglarna. En märklig plats att utöva denna aktivitet på men Olle är ytterst noggrann med att samla ihop allt tånagelavfall – tillfälligt – i en kristallskål som pryder soffbordet.
     Televisionsapparaten, som Olle skulle säga, står avstängd i ett hörn och sprider tystnad. Att se teve på förmiddagen är inte att tänka på såhär i början av åttiotalet. Myrornas krig råder fram till fem i tre då EN KLOCKA underhåller den tevesugne innan söndagsfilmen drar igång. Och utan att riskera ett endaste öre av sina pengar kan man slå vad om att den är svensk, svartvit och innehåller antingen Nils Poppe, Åke Söderblom eller Thor Modén. Oftast alla tre. Och alla är alltid kära i Sickan Carlsson. Och alla pratar t-e-a-t-e-r-t-y-d-l-i-g-t och magnus härenstamskt nasalt.
     Men det är som sagt förmiddag och den nyinköpta stereon på det hemsnickrade stereobordet får i stället stå för underhållningen och ur den hörs Gösta Linderholms karaktäristiskt gnälliga stämma i den muntra ”Näktergalens ö” innan Fred Åkerström tar över och bufflar fram ”Oslo”. Olle njuter av tonerna och bläddrar länge i en tjock bok om Churchill lånad från stadsbiblioteket.
     I köket förser mor Lisa familjens bedårande art garfunkel-lockige treåring, Mattias, med en sån där praktisk småbarnsglass från Hemglass med diskret smak av päron. Hon ber honom att knalla in till far och sätta sig fint i soffan och inte kladda medan han äter. Olle assisterar Mattias med det vita omslagspappret som han drar ner längs glassen som skal på en banan. Treåringen tappar snart intresset för den smakmässigt beigea glassen och för att sitta stilla i en soffa och placerar därför glassen i Olles hand innan han snubblar iväg för att störa sina äldre syskon som ägnar sig åt att ha söndagstråkigt i sitt gemensamma rum.
     Olle sitter ensam igen och lägger undan den ratade glassen med toppen ned i kristallskålen. Därefter går han bort till stereon och vänder kassetten som han spelat in hemma hos arbetskamraten Sture som är något av en skivfantast. Första låten på B-sidan är Tom Paxtons ljuvliga ”Ramblin’ Boy”. Han reser sig ur den obekvämt hukande vänd-kassetten-ställningen medan han mumlar med i refrängen i hyfsat rätt tonart på hyfsad engelska: ”Än hers to jooo maj rämblin båååj…”. Versen väljer han att vissla då han traskar ut i badrummet och sätter nagelsaxen i den där muggen med diverse badrumsattiraljer som står till höger i badrumsskåpet.
     Han slår en blick in i vårt rum där jag och syrran försöker spela spel medan vi funderar på varför det skulle skaffas ett tredje barn. Vi som hade det så lugnt.
     Olle går tillbaka genom vardagsrummet där han får syn på glassen i skålen. Han greppar den i steget och bestämmer sig för att det är synd att låta en glass förgås. Efter tre barn har åtskilliga rester slunkit ner i den olle björkska magen. Köttbullar som inte orkats ätas upp, en halv macka här, en potatis i brunsås där och så vidare. Med glassen i munnen blir han dock något konfunderad. Han har givetvis avslutat kvarlämnade glasspinnar förr. Inte sällan med blek päronsmak, men något är annorlunda denna gång. Denna glass ger ett oväntat tuggmotstånd. Man har adderat något krispigt…med en diffus smak, hinner Olle tänka innan hjärnan trycker på rewind:

småsura barn – nagelsax – badrum – rämblin båååj – ratad glass – kristallskål – krullig son med glass – churchill – kristallskål – TÅNAGELAVFAAAALL!!!

Det är inte längre en långsam och lugn söndag i en lägenhet på andra våningen på Hovslagaregatan 52 A i Trelleborg.

Jag är sju år.
     Från färjeterminalen till Zoologisk Have i København avgår en buss som blixtsnabbt blir full. Ungefär som de svenskar som hastar av flygbåten till Nyhavns närmaste spritbutik och som sedan girigt släcker sin elefantöltörst.
     Vi står i en oroväckande lång kö på kajen en sommarsolig dag i slutet av 70-talet och jag börjar misströsta. Kommer vi behöva vänta här i solgasset på en ersättningsbuss? Finns det sådana i Danmark? Måste vi ta taxi? Finns det sådana i Danmark? Heter de i så fall tæxi? Då reser sig en planetrund busschaufför från sitt plågade säte, går med ganska oraska steg ut ur bussen och brölar ut en order på helt obegriplig köpenhamnsdanska. Plötsligt blir det fart på kön som trycker sig in i bussens alla vrår. Min syster och jag håller oss hårt i mor och far för att inte komma bort och sedan tvingas växa upp hos danskar och gå genom livet utan att begripa ett ord av våra medmänniskor.
     Bussens väggar bågnar, luften har andats genom lite väl många lungor och kondens rinner nerför rutorna. Det luktar cigarr, oborstad munhåla och klassisk, nordisk armhåla. Chauffören rivstartar, vi som står kommer i gungning och klamrar oss desperat fast i det som erbjuds för att återfå balansen. Min syster, jag och en hel drös med vingliga passagerare greppar en stolpe med en sån där stanna-knapp, placerad mitt i gången mitt i bussen. Där står vi sedan och håller oss fast så att knogarna vitnar medan busschauffören leker Keanu Reeves i ”Speed” (eller var det Sandra Bullock som körde bussen?).
     Plötsligt känner min syster hur halva hennes hand blir cirka trettiosju grader varm och märkligt fuktig. Det visar sig i villervallan att en dansk flicka har förväxlat syrrans hand med sin egen och roar sig med att smånafsa i ”sina” knogar och tumme.

Välkomna till Sommar i P1 i bloggform. Här kan ni föreställa er att jag spelar ”Hva gør vi nu, lille du?” med Gasolin.

Jag är fyrtiosju år.
     Vi sitter i bilen på väg hemåt genom ett somrigt Skåne. Jag försöker komma på någon i hela världen som har det bättre än jag – och misslyckas. Anna befinner sig i förarsätet, Hanna i baksätet och på dragkroken gungar vårt hästsläp innehållandes Bessie, vår trötta ponny som har två dagars hästcup i hovarna. Tävlingen har gått bra med en vacker andraplacering och vi är alla uppspelta, åtminstone vi i Volvon.
     Utan något nämnvärt dåligt samvete tänker jag på hur jag har småsyndat mig genom dagen. På nämnda hästtävling satt jag nämligen och applåderade artigt åt andras ridande barn medan jag med små bokstäver ur mungipan väste till den aktuella hästen: ”Riv! Vägra! Skena! Få fång!”. Och när mitt jeditrick fungerade sa jag högt och tydligt med illa maskerad förtjusning: ”Au, va’ synd!” medan jag med en falskt medlidsam min skakade lite lätt på huvudet mot föräldern till barnet vars häst rev så bommarna flög som ett väldigt slarvigt spelat parti plockepinn.
     Vanligtvis är jag familjens chaufför, men sedan Anna råkade visa att hon mycket väl kan köra hästsläp – åtminstone framåt – är det hon som kör till och från alla tävlingar.
     Jag njuter av att få vara passagerare och känner mig hyfsat trygg vid hennes sida. Hyfsat. Hon bad mig nämligen nyss att hålla koll på fartkameror eftersom hon, som hon sa ”ibland sitter försjunken i tankar”. Kanske är det just det hon gör då hon kör ut i vägrenen för att släppa fram en ambulans med orden: ”Jag har en Alvedon bakom bilen!”.

Här hade jag nog spelat den sprittande ”Lilla Kärleken” av Ulf Lundell.

Vi heter Johan i min släkt.
     Det gör man helt enkelt.
     Jag heter Johan, min son heter Johan. Min farfar och farfars far hette Johan.
     Oftast heter vi det helt planenligt och på fullaste allvar. Men det har också hänt att vi heter det av misstag, eller kanske snarare av slarv.
     Året var 1912. Den olympiska elden hamnade i Stockholm, Titanic hamnade på Atlantens botten och en efterlängtad son hamnade i Trelleborg hos Carolina och Johan Björk. En son som, helt ovetandes, sextioett år senare skulle bli min farfar och också, förmodligen lika ovetandes, i lite mer uppvuxet tillstånd, skulle ärva sin fars titel – ”Slaktare Björk” – ungefär som Fantomens söner ärver sin fars titel, om serien är bekant.
     Ur-Johan själv, min farfars far föddes 1879 och blev en ganska typisk man av sin tid. Han visade sig ha talang för att, utav före detta grisar, göra korvar, leverpastej och diverse pålägg – och blev således slaktare. Som många män på den tiden visade han också talang för att ta sig en sup i tid och otid. Det var förmiddagssup som följdes av lunchsupen så att man stod sig till kaffegöken på eftermiddagen. Det dracks ofta och helst mycket.
     Onsdagar och lördagar var det torgdag på Stortorget i Trelleborg och alla handlare drack som svampar. Antingen firade man en bra försäljning eller så sörjde man att det gått uselt. Utgången blev densamma. Johan brukade avsluta torgdagarna sovandes bak i sin vagn eftersom hans rutinerade häst själv fann vägen hem. ”Legenden” berättar att Johan oftast fick ett abrupt uppvaknande varje gång hästen nådde den sista besvärliga kurvan där en elak ekerot låg som en tröskel över halva vägen (en annan elak ekeroth heter Kent, men det har inget med denna anekdot att göra). Det sägs att Johan en gång fick fnatt på denna rot och vinglade in till närmsta hus och krävde att få låna en vass yxa för att spontanhugga ner ”trädhelvetet”.
     Hur kom det sig då att namnet Johan blev släktens röda tråd? Jo, den efterlängtade sonen, min farfar, skulle döpas i Sankt Nicolai-kyrka i Trelleborg. Dagarna innan dopet drabbades gammelfarmor Carolina av en ondsint influensa som vägrade släppa taget. Gammelfarfar Johan fick ta tag i situationen, spänna för hästen, ta sig till kyrkan och se till att sonen fick ett namn. I god tid gav han sig av. För säkerhets skull i väldigt god tid. Så pass god tid att han skulle hinna med en stärkande kaffegök eller fem på Två Lejon vid Gamla Torg innan dopceremonin. Olle, som pojken skulle heta, sov gott i den slamrande krogmiljön där Johan funnit ett gäng dryckesbröder som alla ville höja en välgångsskål för den lille prinsen.
     Johan lyckades på något vis hålla koll på tiden och sicksackade till slut den korta sträckan från krogen till kyrkan. Där stod han sedan vid dopfunten, vajandes som en radiomast, med pojken i famn då prästen med högtidlig och myndig stämma frågade: ”Vilket namn har ni valt till detta barn?”
     Svårt kaffegökspåverkad sökte Johan febrilt i hjärnans alla skrymslen och vrår innan han efter en märkligt lång tystnad drog till med: ”Pågen ska heta Johan!”.
     Som en liten epilog till anekdoten kan jag berättade att min farfar som där och då feldöptes till Johan döpte sin son – min far – till Olle.

Här avslutas dagens Sommar i P1 med den fantastiska ”The stories we could tell” med Tom Petty and the Heartbreakers. Tack för att ni har ”lyssnat”.

Tänk om jag faktiskt är död!? Jag minns inget dödsögonblick, inget ljus i en tunnel, ingen Sankte Per, ingen pärleport. Men jag befinner mig uppenbarligen i Paradiset.

Klockan är sex och trettio och jag sitter på vår redan soldränkta altan och ser ut över ett paradisiskt Drakaberga då tanken ovan slår mig. Jag googlar genast på ”Paradiset i Bibeln” och får upp en lektion om Edens lustgård av en Pastor Mölk som, utan att bli alltför detaljerad, konstaterar att Gud, från ingenting, skapade Jorden på sex dagar innan han unnade sig en paus den sjunde. Han skapade Paradiset eller Edens lustgård och placerade de första människorna där för att ”odla och hålla efter den”. Jag funderar här på om Gud i sin skapariver hade råkat skapa ogräs och att Adam och Eva därför blev en nödlösning. Spritt språngande nakna traskade de runt i Paradiset och tuggade i sig det som lustgården erbjöd och verkade ha det allmänt gott. Men att Gud var nybörjare i jordklotsbranschen tycker jag blir tydligt när han valde att placera kunskapens träd mitt i lustgården och sedan hotade Adam med att han skulle ”döden dö” om han åt utav frukten. Ord och inga visor där.
     Och allt hade gått bra om Gud inte hade skapat den där ormen.

En orm som inte bara kunde tala utan också behärskade språket och därför kunde sälja in fruktens fördelar utöver vitaminer och antioxidanter. ”Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont”, sa ormen på ren svenska till stackars Eva. ”Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt”, berättar Bibeln vidare. Adam var inte sen att hänga på denna fruktstund.
     Man får alltså förutsätta att människorna inte var kapabla att begripa vad de ställde till med vilket gör att jag tycker Gud överreagerade något då han straffade Eva med svåra smärtor vid barnafödsel. Känns väl också lite långsint att nutidens kvinnor fortfarande får sota för Evas fruktsug. Dessutom tycker jag Adam kom förhållandevis lindrigt undan då han nu tvingades odla all sin mat själv. ”I sitt anletes svett” visserligen men ändå. Innan Gud sedan förvisade dem ur lustgården visade han en viss barmhärtighet till det nu blyga unga paret. ”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.”, berättar Bibeln. Utan att specificera vilken sorts skinn han använde. Ormskinn hade kanske varit på sin plats. Men ormen, som faktiskt var den som drog igång hela kalabaliken och sabbade precis allt, kom lindrigast undan. ”På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever.”, var Guds straff enligt skriften. Det där med att gå på buken är väl i ärlighetens namn en av ormens paradgrenar och att nutidsormen inte äter jord bör ju betyda att Gud här har valt att se mellan fingrarna vad gäller det straffet.
     Fängslande läsning men jag släpper Google och funderar i stället på ett samtal jag hade nyligen med en god vän, vi kan kalla honom Stefan, som dessutom är präst. Jag frågade honom hur han såg på Paradiset (i betydelsen den plats man hamnar på efter döden om man har skött sig). Han berättade då att han där kommer att få vara sig själv fullt ut i sin allra friaste form men att han redan nu under jordelivet då och då känner smaken av Paradiset. Det kan vara i form av goda möten, inspirerande samtal, härliga måltider, ljuvliga blomdofter, en kall öl och så vidare. En fin bild av Paradiset tänker jag.

Själv har jag ändå svårt att se hur ett efter-döden-paradis ska kunna överträffa det jag befinner mig i nu.
     På min vardagsrumsvägg hänger en platt apparat som på kvällarna underhåller mig med ljuvliga filmer och fängslande serier.
     I min bokhylla trängs böcker fyllda av berättelser som bara längtar efter att få ta form i mitt sinne.
     Ur vårt nyinköpta Sonos-system sjunger Bruce Springsteen ”There goes my miracle” och jag konfunderas av att han så väl har satt ord på min känsla för min Anna (och jag bortser från att han sjunger ”walking away”).
     I vårt hus växer två underbara barn upp till ungdomar i realtid. De är så kloka, vackra, roliga och paradisiskt fina att kärlekssköljningar går genom min kropp minst tolv gånger om dagen.
     Jag har Lakrits – en kelen men skitig katt – och Milia som är tvärtom.
     Jag ska se Lundell, Gyllene Tider, Torsson och Wilmer X i sommar.
     Jag har ett jobb som jag älskar och som jag just nu älskar att vara ledig från.
     Jag är omgiven av en helt enastående natur i vilken jag numera powerwalkar för att ta kål på en – efter lite väl paradisiskt leverne – tilltagen gubbmage.
     Vädret tillåter en lättklädd tillvaro, vilket visserligen ledde till att jag, lite halvvilsen valde att, endast iklädd shorts under en powerwalk-runda, snedda genom ett manshögt snår som visade sig innehålla taggar varpå jag rev benen och revbenen (MP).
     Jag har vänner i alla väderstreck.
     Jag är förälskad.
     Tänk om jag faktiskt är död!?

Jag slängde en handduk över huvudet på Tommy och försökte mig på en dödlig nackknäckning, ni vet en sådan som lönnmördare tar till i var och varannan actionfilm. Jag drog och slet, han gjorde motstånd och det kändes mer som att jag sysslade med avancerad osteopati än att jag faktiskt försökte ta död på den jäveln. Och plötsligt vaknade jag.
     Den Tommy jag så förtvivlat försökte dräpa var självaste Tommy Lee, trummis i det svårt överskattade, überlökiga skitbandet – Mötley Crüe. I drömmen hade han ett hobbyförhållande med min Anna vilket gjorde mig mordisk. Jag minns att jag var rejält arg på min fru men tänkte att det hela skulle lösa sig om jag såg till att Tommy ”försvann”.

Hur funkar det mänskliga (eller manliga) psyket egentligen? Jag vet att Anna älskar mig. Det berättar hon ofta. Och visar. Men i mina drömmar händer det att hon visar andra sidor. Detta var inte första gången jag drömbedrogs av en känd varelse. Förra gången var det Tony Soprano som liksom bara hade klivit in och tagit över Anna. Den gången valde jag, klokt nog, att inte ta till nävarna. Men eftersom Tommy är smal som en sparris kände jag att jag nog skulle kunna skicka honom till Nangijala, vilket jag nog hade gjort om inte om inte mitt undermedvetna hade valt att gå in och avbryta dumheterna.

Jag har en något luddig teori om varför just Tommy Lee var inne och sabbade mitt liv i drömmen. Han är, som jag nämnde nyss, väldigt smal. Störigt och orättvist rockstjärnesmal. Och det sista jag gjorde innan jag somnade i går kväll var att titta på bilder som jag tagit under dagen. En av bilderna föreställde mig och Lakrits i en löjligt avslappnad pose i soffan. En bild som togs av Anna, beställd av mig eftersom jag tänkte att det skulle se gulligt ut med min älskade katt liggandes på sin favoritplats – min mage.
     Jag har, ända sedan hon flyttade in till oss, varit så stolt över att hon alltid valt att hoppa upp till mig i soffan och, efter att ha trampat runt två varv på min bröstkorg, lagt sig tillrätta på min mage. Jag har varit övertygad om att hon älskat mig lite mer än de andra familjemedlemmarna.
     Igår insåg jag den bistra sanningen. Det finns ingen mjukare plats i hela huset en min mage. En numera väl tilltagen dallermage som smugit sig på mig under årets lopp och som jag blundat för alltför länge.

Jag bestämde mig där och då att det får vara slut med alla dessa ”ja, tack, det kan jag gott unna mig” och ”ska någon ha den sista biten kladdkaka?”. Jag är trött på att gå och hålla in magen hela dagen. Nu blir det kolhydrathat, gymträning och trollaskogslöpning. Nu ska jag ta farväl av min Tony Soprano-mage och bli störigt men rättvist rockstjärnesmal.
Till skillnad från den där trummande fjanten.

Frodo står, efter tre (alltför) långa filmer, på kanten vid det där Domedagsberget, smått driven till vansinne av ringjäveln och av att ha tvingats umgås med en schizofren datoranimation (Gollum) och en uselt skådespelad biroll (Sam). Han är framme. Helt slut. Det finns ingen orch kvar. Återstår bara att släppa ringen, befria sig från den för att äntligen återgå till att leva ett njutbart hobbitliv. Men det tar emot. Ringen gör motstånd och sätter griller i huvudet på den lille figuren. Är du redo? VILL du verkligen detta? Till slut får han hjälp på traven av sin digitala följeslagare som helt sonika biter fingret av honom och faller pladask i ett lavabad. Det går en skälvning genom hela Midgård och alla förstår att kampen är över. Nu återstår en jättefest och firandet av en konungs återkomst.

Anna sitter, efter tre långa år, på sängkanten i Drakaberga, smått driven till vansinne av examensarbetshelvetet. Hon är framme. Helt slut. Det finns ingen ork kvar. Återstår bara att trycka på send, befria sig från texten för att äntligen återgå till att leva ett njutbart annaliv. Men det tar emot. Examensarbetet gör motstånd och sätter griller i huvudet på den lilla figuren. Är du redo? VILL du verkligen detta? Jag – Annas analoga följeslagare – går rastlös omkring i huset. Funderar på om ett fingerbett skulle hjälpa henne på traven. Plötsligt går det en skälvning genom Drakaberga och jag förstår att kampen är över. Nu återstår en jättefest och firandet av en drottnings återkomst.

Som hon har kämpat och så trött hon har varit. I förra veckan gav hon mig följande tips angående en djupt liggande, svåråtkomlig speta i handflatan som jag har grävt efter i dagar:
”Åk till Capio i Broby! Läkaren kan titta på det genom…eh…stetoskop…eller horoskop…eller…Du vet vad jag menar!”.
     Mikroskop, kanske!?
     Frågan är hur nära vansinnets gräns hon varit. Igår när vi tog en välbehövlig promenad för att skingra examensarbetetankar började hon, mitt i en konversation, nynna på en smått obegriplig melodi. Jag gick vid hennes sida och lyssnade intensivt. Det var något bekant med den lilla melodislingan. Plötsligt insåg jag att det var ”Vår julskinka har rymt” som hon mumlade fram där hon gick. Farligt nära gränsen, om jag får bedöma.

Nu ska hon få vila och så sakteliga återgå till det där njutbara annalivet. Segläst studentlitteratur ska ersättas av alla ljuvliga romaner som tvingats stå på vänt och hästarna ska få än mer kärlek och uppmärksamhet.

Vi är innerligt stolta över vår envist kämpande mor och maka som nu (snart) kan kalla sig Specialpedagog på riktigt.

Barnen hälsar: ”Glad Mors Dag!”.
Jag håller med. Tusen tack för att jag är pappan.

För några dagar sedan publicerade jag en text med en anekdot som jag skrattat åt sedan den hände. Problemet med min text var att jag gjorde mig lustig på någon annans bekostnad vilket jag aldrig vill. På min egen går utmärkt men inte på någon annans. Tack till er som uppmärksammade mig på detta.
Precis när jag skulle deleta texten fick jag en idé. Kanske kan den få finnas kvar om jag gör anagram av den drabbades namn och annat som avslöjar hennes identitet? Som anekdot fungerar den ändå. Jag är medveten om att en viss skada redan är skedd då texten legat ute oanagrammerad i några dagar men från och med nu är det denna version som gäller.

Jag stod med flätade ben framför dörren till Snapphanekrogens gästtoalett och väntade. Och väntade. Ramlösan och kaffet med påtår gjorde sitt bästa för att ta sig ut och jag började känna en viss panik. Till slut hördes det välsignade spolljudet där innanför och jag förberedde mig på att rusa in. Dörren gled upp och där stod hon, ”Citronens Mål Planlös” – känd från TV, smått utmattad med en förtvivlad, nästan skärrad blick. Desperat vek hon undan med blicken och snabbade på stegen för att komma så långt ifrån katastrofområdet som möjligt. Vilket jag har all respekt för. Det är aldrig kul att se sin toalettefterträdare i ögonen då man har presterat så pass rejält som ”Citronens Mål Planlös” uppenbarligen hade gjort.
     Innan jag tvingades ta steget in i ”dimmorna” kom jag på att jag tidigare hade sett någon som var uppseendeväckande lik den där excentriske snubben från ”Döms humrar”. Givetvis var det nu Östra Göinges tur att synas i TV och då lunchar man givetvis på Snapphanekrogen. Kanske var det Pelle Fridlunds mastiga, kalorifrikostiga lunchbuffé som hade satt sprutt på ”Citronens Mål Planlös” tarmsystem.
     Jag höll andan så länge jag bara kunde medan jag uträttade mitt behov i hundratio kilometer i timmen. Mot slutet av proceduren krävde kroppen dock att jag skulle syresätta blodet om jag inte ville svimma. Jag ställdes således inför det eviga dilemmat – andas genom näsan eller munnen? På pappret kan valet verka enkelt då näsan har en tendens att känna dofter. Speciellt sådana som jag befann mig mitt i. Tänk er en bajamaja och en svinstia som fallit pladask för varandra och bestämt sig för att flytta ihop trots att de nyss träffats. Andning genom munnen borde alltså vara självskrivet. Bekymret blir då att näsan trots allt filtrerar den unkna luften något innan den fortsätter söderut mot lungorna medan en gapande mun visserligen slipper dofterna men utsätts för luften i sin mest förorenade form. Jag valde att köra vartannat andetag i näsborrar medan jag tvättade händerna så snabbt att de knappt hann bli fuktiga.
     Jag slet upp dörren och möttes, utöver friskt syre, givetvis av en nödig dam. Min första impuls var att försöka förklara att jag inte var upphovsmannen till odörerna som studsade mellan väggarna därinne. Men hur skulle det låta? ”Jag har bara kissat! ”Citronens Mål Planlös” var på toa innan mig!” Jag valde att vika undan med blicken och snabbade på stegen för att komma så långt ifrån katastrofområdet som möjligt.

Anekdoten ovan utspelade sig för några år sedan men dök upp i minnet då jag och Anna lyssnade på P4 i bilen idag. Där kunde man nämligen höra ”Citronens” i radioprogrammet ”As på silverring” där hon, hurtfriskt och omänskligt morgonpiggt, ställde frågor till moget folk som svarade med blandad framgång. ”Citronens” gav ledtråden: ”Dödssynd och förutfattad mening”. Hon frågade därefter: Vad heter Jane Austens berömda roman om den motvilliga kärleken mellan Elisabeth Bennet och Mr Darcy?”. Efter att betänketiden gått ut utan något svar tvingades ”Citronens” avslöja att boken hette ”Stolthet och för dum”. Vi hann skratta en stund innan hon gick in och rättade sitt uttal. Jag kunde sedan skratta vidare åt min roliga hustru som sa: ”Det går bra för snapphanebajsaren!”.