Blogg

Jag vill inte skryta men… det vill jag.

Jag bowlade igår kväll.

Som en grekisk gud.

Som Zeus i lånade skor.

Plötsligt stämde allt. Klotet lydde mig och käglorna kastade sig åt alla håll som för att ta betäckning. Och jag hade absolut ingen aning om vad jag gjorde. Eller jo, jag siktade i mitten och hoppades att klotet skulle hamna där. Men så gör jag varje gång. Varför funkade det igår?

Jag har faktiskt en liten teori.

Då jag, efter min första strike, discodansandes återvände till min fru, som var nästa spelare, gav hon mig en liten skön omfamning och viskade: ”Du är het i kväll”.

Het. Jag.

Jag är visserligen nyklippt och hade nya jeans men…het.

Ett ”Jippie!” gick som en rysning genom min kropp och plötsligt var jag inte bara jag längre. Jag var het.

Nästa kast (eller vad det heter) gick jag fram mot banan som en Clint Eastwood i ”Den gode, den onde, den fule”, med en imaginär cigarrstump i mungipan och väste machotufft: ”Nu får vi minsann hoppas att det går lika bra som förra gången!”.

Och det gjorde det. Jag dröp av självförtroende som vore jag Björn Ranelid. Blev det inte strike blev det spärr och blev det inte spärr blev det…nästan spärr. Skit samma, jag var het, lycklig och det där med klot och käglor blev sekundärt.

Frun och jag fortsatte kramas och, liksom, kärleksbowla och jag lämnade lokalen med mitt bästa resultat ever.

Så kan det gå när man, i helt rätt ögonblick och av helt rätt person, får heta het.

Det är en vacker dag.

Jag vaknar efter en god natts sömn. En sömn som, mitt i ”House of Cards” i går kväll, började pocka på och kräva min uppmärksamhet. Jag älskar serien men intrigen är stundtals så komplicerad att små powernappar är förödande för förståelsen. ”Vem är nu han och varför sa han så och vad sa han… och till vem?” Jag får se om avsnittet en vacker dag.

Nu spenderar jag förmiddagen med att lördagsstäda på Beatles-vis: ”Here, There And Everywhere”. Första timmen ägnas alltid åt undanplockning av diverse föremål som spritt sig i precis hela huset under veckan.

I en glasvas på köksbordet står årets första tulpanbukett och sjunger på sista versen. Något skamfilade blommor i lila och vitt samsas om utrymme och vatten. Två av de gröna bladen slokar i en ”ingen aning-gest” över vasens kant, men buketten undslipper min undanplockning. Än är den ståtlig där den står och lovar vår. Duken inunder, en sån där långsmal sak man kallar löpare, är grön som blommornas blad. En envis rest av mansförkylning hindrar mig att kalla mig löpare, men en vacker dag, kanske, snart.

På varsin sida om duken står två halvfulla vattenglas som en spegelbild av varandra. Ännu en halvhjärtad frukostavdukning. Dessa glas, som står vid barnens platser, har dagligen väldigt svårt att förflytta sig från bord till diskmaskin. Men de sprider samtidigt en bebodd känsla i köket. Här bos och levs det.

Två delar morgontidning ligger utspridda på vuxenplatserna. Helig frukostlektyr. A-del till makan och B-del till maken. Två delar som, likt pingisspelare, byter sida om bordet i halvtid. De hamnar i den knökfulla tidningskorgen.

Undanföst till en skamvrå av köksbordet ligger vardagligheter som uppenbart är i vägen då frukost och tidningar kräver sitt utrymme. En räkning, ett glosförhör, en penna, örhängen och en hårsnodd med tillhörande långblonda hårstrån.

De två sistnämnda vardagligheterna har en märklig tendens att dyka upp lite varstans i huset. Och de förökar sig som vore de herr och fru Kanin. Kvantiteten av örhängen och hårsnoddar står inte alls i proportion till antal öron och frisyrer som nyttjar dem. Och kanske måste man vara innehavare av hål i öronen för att förstå att örhängen ibland genast måste plockas av och läggas i fönsterkarmen vid vilken själva avplockningen sker, och inte i smyckeslådan två meter bort.

Jag väljer att inte komma gnällande till hustrun om hårsnodd- och örhängsinfernot eftersom hon står och rensar ut min garderob på onödiga plagg. En sysselsättning jag helt saknar fallenhet för och tacksamt låter henne pyssla med. Efter mina rensningsförsök hänger oftast större delen av de 80 procent kläder man aldrig använder kvar för att användas ”en vacker dag”.

Dammning tar till slut vid och jag ger mig på vårt piano som är vackert svart under dammet. På pianot, omgivet av sex små värmeljusstakar, står ett fotografi av min mor. Det är en vacker dag på bilden. Mor är solbränd och finklädd och jag kan se att hon är medveten om att en kamera är riktad mot henne, men hon försöker se oberörd ut. Jag minns den minen så väl. Och saknar den. Hon är så fin.

Då jag dammar vår belamrade bokhylla njuter jag en stund av anblicken av lästa och olästa böcker och fastnar vid ”Boktjuven”. Vilken makalös bok, tänker jag och får samtidigt en plötslig och isande känsla i magtrakten. Jag inser att jag aldrig har köpt boken. Inte till mig själv i alla fall. En tid köpte jag den till goda vänner för att jag ville ge dem en läsupplevelse. Men exemplaret av ”Boktjuven” i min bokhylla är, ironiskt nog, stulet. Från min gamla fina arbetsplats, Snapphaneskolan.

Jag får väl lämna tillbaka den.

En vacker dag.

 

På tiotusen meters höjd sitter jag och försöker läsa en bok av Bob Hansson och samtidigt se ut som att det är det naturligaste i världen. Det går sådär. Boken är bra, Bob är fantastisk men människor bör inte befinna sig högre upp än att de går att lappa ihop med plåster om de faller ned.

     Jag har feber där jag sitter. Och en sån där bullrande hosta som börjar ända nere från bikinilinjen och rosslar sig uppåt vid varje hosttillfälle. Och som, till slut, hamnar i höjd med svalget då man plötsligt står vid ett vägskäl. Antingen inleder man en högljudd, ”oj, han håller på att dö”-harkling som skulle skrämma slag på alla medpassagerare och som skulle behöva avslutas med en rejäl spottloska i spypåsen, eller så skonar man omgivningen och sväljer. Det svårt att vara människa.

     Feber, förresten. Jag har inga termometerbevis men jag misstänker att den ligger kring fyrtio. Och då har jag ändå dragit ifrån de tre grader man, som krasslig man, är skyldig att dra ifrån när man gissar (ungefär som de tre kilometer i timmen polisen måste dra ifrån då de klockar folk med fartkameran). Det brinner bakom ögonlocken, ögonvitorna är nu ögonrödor och jag flämtar snarare än andas. Mina ständiga nysattacker får mina omgivande medpassagerare att kasta lystna blickar mot den där luckan från vilken de där syrgasmaskerna faller vid sjunkande kabintryck.

     Jag försöker envist läsa vidare men flygplanskatastroftankar och ”syndom”-tankar blandas med minnen från vår vecka i Österrike. ”Try to walk in someone else’s shoes” är en typisk facebookförnuftighet som då och då dyker upp i flödet. En erfarenhet jag numera kan stoltsera med. Eller snarare: ”Try to ski in someone else’s…pjäxor”.

     Jag stod inför skiduthyrardamen och skulle lämna tillbaka min hyrda utrustning då hon, vid blippandet av pjäxorna, utstötte ett litet förvånat läte. ”That can’t be good!” sa jag (så där lite coolt som man sällan gör men tänker efteråt att man skulle gjort). ”Filip Freudenberg???” sa hon sedan. ”Aber du bist Daniel Björk” sa hon sedan och jag svarade på klockren tyska: ”Ja!”. Tydligen hade denna Filip Freudenberg hyrt ett par exakt likadana pjäxor som jag. Och dessutom placerat dem på samma pjäxförvaringshylla som jag, på samma hotell som jag där den osannolika förväxlingen måste ha skett. Jag funderar på om det inte har legat en tysk, freudenbergsk förkylningsbasilusk i en av pjäxorna som tagit sig in via valfri tå för att sedan vandra norrut i min arma kropp.

     Ett annat minne som spökar i mitt sinne och stör min läsning handlar om serpentinvägar, snödrivor och minusgrader. Redan i torsdags slog den freudenbergska förkylningen till och jag valde därför att hoppa fredagens skidåkning, stanna i lägenheten och krya på mig (med Milka-choklad). Resten av mitt resesällskap gav sig iväg trots hårda, iskalla vindar (som enligt nån lömsk app skulle avta under dagen) och tog gondolliften upp på tvåtusen meters höjd. Efter några timmar lyckades halva gänget ta sig ner medan andra halvan blev strandade i polarvindarna på toppen eftersom liften inte fick användas.

     Jag och Långa Farbrorn (min vän Tobbe) bestämde då att vi skulle ta våra hyrbilar och köra så långt upp vi kunde på de slingriga serpentinvägarna som krälade upp längs berget för att, hjältemodigt, komma min fru och våra barn till undsättning. På smala vägar utan staket mot vägkantens stup körde vi uppåt i snöyran, genom drivor av snö som stormvindarna hade skapat för spänningens skull, högre och högre upp. Plötsligt spann min bil i halkan och jag kunde omöjligtvis få den att driva vidare genom drivorna. Eftersom vägens breddbrist förbjöd mig att vända bilen blev jag tvungen att backa. Backa i backe, ett moment jag aldrig fick ta del av på körskolan. Räddare än Lille Skutt slingerbackade jag sedan en lång sträcka innan jag, i en skymd kurva, lyckades vända mitt fordon och få nosen på rätt håll.

     Frun lyckades skida ner i stormen och Tobbe räddade barnen i sin bil och allt slutade i frid och fröjd. Förutom att jag inte fick bli hjälte då (men så var jag också fruktansvärt sjuk).

     Nu landar vi snart för nu tortyrömmar mina öron.

     Lite ”syndom”, tack!      

Idag sätter jag punkt för det roligaste projektet jag har varit inblandad i sen vi gjorde barnen.

Bebisen denna gång, min lilla bok, kom till världen för en och en halv månad sedan. Fast i fyrahundra exemplar. Där satt jag bakom ratten med sju kartongdoftande emballage i baksätet, knökande fulla med böcker, upprymd men rädd, och tänkte: ”Va’ fan har jag gjort!?”. Ungefär som den gången vi körde hem från BB med vårt första barn.

Jante-tankar som ”hur bra är den här boken egentligen?” och ”hur ska jag kunna få fyrahundra människor att köpa den?” låg som små regnmoln över mig då jag packade in boklådorna i vårt förråd. Men molnen skingrades snabbt då både svärmor och min svägerska startskottade projektet genom att genast köpa varsitt ex. Nu tänkte jag i stället: ”trehundra kronor till Cancerfonden!!!”.

Femtio dagar senare sitter jag här med en ovärderlig erfarenhet. Jag har haft så kul och varit så upptagen att jag inte tänkt på att höstgnälla. Och nu är det försent.

Och vilka makalösa människor jag har fått träffa. Helt vanliga makalösa människor med sina hjärtan på helt rätt ställe. Människor som spridit vänlighet omkring sig, som frikostigt bjudit mig på vackra små levnadshistorier, som gladeligen köpt en, två, tre böcker för den goda saken skull, böcker som jag har haft äran att författarsignera med en allt yvigare avslutning på mitt efternamn.

”Du gör gott – Må gott!” blev något som jag skrev i många böcker. Först kände jag mig lite fantasilös då jag skrev det men insåg snart att det var precis så det kändes. Varje bokköpare gjorde gott och förtjänade att må gott i höstmörkret.

Och så gott jag har mått. Och mår.

66 400 kronor till Cancerfonden.

Böckerna är slut.

Jag är (lite) slut.

Året är slut.

Men ett gott nytt väntar!

”Där sitter han! Gå nu fram, Gösta, gå nu fram!” En indiskret, äkta maka i 65-årsåldern föser fram sin stackars skamsne man som med blossande röda kinder, blicken i golvet och med skrapande fot halvviskar: ”Jo…eeh…jag vill ha en sån där bok”.

     Själv sitter jag, iförd tomteluva, bakom ett litet bord på Ica i Osby och signerar min bok, halvt inklämd mellan hyllor med julpynt och en beundransvärd pyramid av balar med toapapper för en trevlig peng.

     Makan fortsätter: ”Gösta är ditt allra största fan! Han läser alltid dina kåserier högt för mig så fort vi får Allt om Osby!” Mannen gör en ”äsch-gest” och flackar lite osäkert med blicken men avfyrar ett vänligt leende då jag högtidligt reser mig, rundar mitt lilla bokbord och går fram och trycker hans hand. ”Mitt allra största fan. Äntligen får jag träffa dig” säger jag uppriktigt, medan en varm ilning fortplantar sig genom min kropp.

     Jag kan inte tänka mig en finare komplimang.

     För mitt inre ser jag en elva-kopp i ett litet tegelhus i Osby. Gösta sitter på en kökssoffa (inte köksstol) med ugnsvarma (inte micro), kanelsnäcksliknande bullar, fast med vaniljsmak (bakade med riktigt smör), och med nybryggt kaffe i kopp på fat framför sig. På andra sidan bordet står fruns kopp och på köksstolens bekväma dyna vars ena band har slitits av och hänger, fortfarande fastknutet, vid roten av den vänstraste ryggstödspinnen, sitter Margit (hon bör heta så). På bordet vid hennes sida står två glas som ska fyllas med exakt lika mycket saft till de två barnbarnen (Emmy och Nils) som stökar i rummet bredvid och som de väljer att vänta med att kalla på. Radion står som vanligt på i bakgrunden, fast så tyst att bara hundar hör P4:s muntra Helen Perssons förmiddagssvada. På väggen tickar en gammal köksklocka störigt högt men varken Gösta eller Margit lägger märke till den längre. Den ingår liksom i husgemytet även om den går vissa gäster på nerverna (mig, tillexempel, och då är det ändå bara en fantasi). Efter en halv bulle börjar Gösta läsa ur texten som han bläddrat fram, men tvingas pausa för att tugga färdigt efter Margits kärleksfullt halvstränga påpekande. Han sväljer ner den ljuvliga bullen med en skvätt kaffe med lite mjölk, harklar sig överdrivet men med glimten i ögat och börjar läsa.

     Med ovanstående fantasi puttrandes i en av hjärnhalvorna greppar jag min svarta signeringspenna och skriver: ”Till mitt största fan! Tack för att jag fick träffa dig!”

     ”Du skriver rolet (roligt)” säger Gösta stillsamt innan Margit föser honom vidare genom fredagstumultet av helghandlande medmänniskor.

     Kvar sitter jag med en värme i kroppen som ingen vinter rår på.   

”Silver Bells, Silver Bells, it’s Christmas time in the city”, gammelmanskraxar Bob Dylan, underbart fulvackert, med en värme och skönhet man ännu inte funnit ord för. Eller…jo, fulvackert, kanske.

Tonerna fyller vårt vardagsrum där granbestyr pågår. Vi reser vår väldiga gran, Anna och jag, och försöker få den att stå stilla och rakt i sin alltför ynkliga och obekväma fot. Jag håller – Anna skruvar. Det blir bäst så. Mitt muntra humör har en tendens att snabbt ändra karaktär då jag ligger på vårt hårda golv och skruvar de tröga skruvarna åt fel håll.

När den oklädda granen står grön, grann och stabil unnar vi oss ett osvenskt tidigt glas vin och pustar en stund innan vi ger oss på ljusen. ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl passar väldigt bra till den där varma känslan som landar i magen tillsammans med de första klunkarna vin. Jag tittar på Anna lite sådär i smyg. Hon är slöddeklädd, har håret i en kvinnligt nonchalant tofs, en sån där självklar ”ja, vadå då-tofs”, och hon är vackrare än våren.

Ett visst virrvarr råder i julgransljuslådan och jag sänder en tanke av avund till våra vänner MP och Annika som investerat i en ny, modern sladdlös variant. Trasslet reds dock ut av min tålmodiga fru och ljusen placeras lite här och lite där med nån form av ologisk logik.

I det speciella julgransljusskenet står nu den bländande vackra granen i stugvärmen och börjar gradvis avge allt starkare, barndomsminnenframkallande dofter efter att, inledningsvis, bara spridit en diffus doft av utomhuskyla. Kanske inte konstigt då den, ett helt granliv, stått, underbar, under bar himmel.

Vi ringer in våra barn som hittills befunnit sig hos sina fina kusiner i grannskapet. Det krävs proffs för att en gran ska få barnaögon att tindra. Innan verbet ”tindra” fick en modern partnersökningsbetydelse var tindra något, framförallt, barns ögon sysslade med framför granar i juletid. Och till underbara ”Driving home for Christmas” färdigkläs granen av våra fullfjädrade gran-ekiperare. Och mina ögon tindrar inför det absolut vackraste man kan vila ögonen på. Och granen är också fin.

Och i soffan höjer Anna glaset och ser på mig med den där ”glitterblicken” som, innan barnen föddes, endast var avsedd för mig.

Och jag är Vintergatans lyckligaste man.

Nu tar vi en God Jul på det här.

”Var får du allt ifrån?” frågar en söt liten dam då jag signerar böcker i Osby. Jag rycker på axlarna och ger henne ett halvdant svar om att ”det bara dyker upp när man minst anar det”.

Hasse Alfredsson brukade alltid, då han fick frågan, svara att hans idéer kom från en liten postorderfirma i Tyskland. Själv tror jag att jag har lärt mig skapa text av totala oväsentligheter. Tankar slår mig och jag skriver ner små ord och fraser i mobilen. Just nu står det:

Offentlig toalett teatern

Tuggummi

Kläm av lovehandles

Första frasen skrev jag då jag skulle se ”Bröderna Lejonhjärta” på Kristianstad Teater och hamnade i toakö på herrarnas. Där stod vi, ett gäng män i ”gå på teater-outfit”; kavaj, skjorta och slips på vissa och alla för att säkerhetskissa innan den alltid för långa föreställningen. Och då slog det mig hur absurt det är att gå på offentlig toalett. Att först kallprata i kön och sedan stå uppradade längs väggen vid en urinoar och simultankissa. ”Här står vi, hyfsat uppklädda, på stadens fina teater, och här är min pillesnopp, förresten.” Konstigt och totalt oväsentligt.

Ordet ”tuggummi” har vissa paralleller med det ovan nämnda. Vi hade avbrutit en shoppingrunda och gått på lunchrestaurang och ätit gott, kryddstarkt och mycket. Efteråt stoppade frun ett tuggummi i min mun för fräscha till min andedräkt och dämpa sopdoften som omgav mig vid varje utandning. Förmodligen för att kunna motta en något så när god puss om andan skulle falla på under den fortsatta shoppingrundan. Det sistnämnda är rena spekulationer men vi har en tendens att vilja pussas i varuhussammanhang. Hursomhelst. Med ett nytt fräscht tuggummi dansandes i munhålan kände jag plötsligt av den gigantiska kaffekoppen som avslutade lunchen och sökte mig därför till herrarnas. Och stod plötsligt inför ett besvärligt val. Antingen att spotta ut mitt goda och nödvändiga tuggummi eller att placera det långt bakom visdomständerna, hålla det blickstilla och hoppas att ingen uråldrig tuggreflex skulle kicka in under pågående toaärende. Jag kan nämligen inte komma på något äckligare än att tugga tuggummi på en offentlig toalett. Sedär! Ännu en oväsentlighet som blev text.

”Kläm av lovehandles” handlar helt enkelt om att inget får mig att se mer rött än när ”skojare” skrämklämmer mina lovehandles bakifrån. Jag HATAR att bli skrämd, det är ytterst obekvämt och man ser löjlig ut när man med förvridet ansikte hoppar de nittio centimeter som är den genomsnittliga höjden en vuxen människa hoppar vid lovehandlekläm. En blodtörst uppstår i ögonblicket och jag känner en intensiv misshandellust om det så är The Mauler som har fått för sig att skoja. Och från den dagen någon lovehandleklämmer mig tycker jag snäppet mindre om vederbörande under resten av livet.

Det sista kanske inte var så oväsentligt ändå.

Och här slutar jag.

”Morfar har stängt in en skabbräv i sadelkammaren!”

Låter lite som ett kapitel i ”Alla vi barn i Bullerbyn” eller en sån där lustighet som Johannes Brost förväntas framföra i ”Gäster med gester”, men är i själva verket en talad replik.

Hanna mötte oss med andan i halsen, så uppspelt att repliken kulsprutades fram. Innan vi hade hunnit processa den märkliga infon knuffade hon oss bryskt i riktning mot stallet där morfar väntade framför sadelkammardörren som spärrats med en skottkärra. Tydligen hade han uppträtt förvirrat och suttit sidan om kattlådan och tokbajsat (räven alltså) då svärfar kom in i stallet för att mocka loss. Det vackert rävröda var ett minne blott och stackaren hade antagit en mer grå nyans. Den skabbiga pälsen var fläckvis avskavd och räven var en skugga av sitt forna jag (som hårdrocksgruppen Scorpions ungefär).

Där stod vi framför den stängda dörren och väntade på en god vän och jägare (i en och samma person) som svärfar rådigt ringt. Han anlände snart med ”jag har varit med förr”-pondus och ett gevär under var arm och en rävjaktsplan började genast smidas. Planen var att alla dörrar och luckor skulle stängas och att räven skulle luras in i en box där han, så att säga, skulle sätta sin sista potatis.

Sagt och gjort. Dörrar och luckor stängdes och barn (Hanna) och halvvuxna (jag och Anna) schasades ut medan de fullvuxna (svärfar och Bempa) skred till verket. Vi kunde bara föreställa oss dramat som utspelade sig i stallet där vi stod och väntade på den dånande gevärsknallen som visade sig låta mer som en champagnekorks-poff. Och dramat uteblev. Svärfar öppnade sadelkammardörren där den skabbdrabbade visade sig ha lagt sig till rätta i katternas korg. Och, liksom, väntade. Bempa sköt honom försiktigt och såg sedan till att han skickades till Statliga Skabbrävsanalysinstitutet (typ).

Och där stod jag utan min Drakabergaräv. Denna blodtörstiga kattslaktare som gång efter annan dragit sorg över det Björkska hemmet. Och som kostat mig tusentals kronor då han lömskt inväntat mina utlägg för sterilisering på Smilla och Sally innan han kalasade upp dem i sitt gryt.

Det känns märkligt tomt. Vem är jag utan min ärkefiende? Som Stålmannen utan Lex Luthor, som Harry Potter utan Voldemort, som Björn Afzelius utan hela Sveriges musikkritikerkår.

Nåväl, jag har ju fortfarande mina mullvadar.

Avslutar lite Astrid Lindgrenskt:

”Och till den blomstrande Körsbärsdalen anlände en best vars like inte skådats sedan Katla, och innan solen sänkte sig bakom Nangijalas mäktiga berg hade han låtit Smilla och Sally ”se ljuset” i Nangilima.”

 

 

Vaknar med lock för öronen. Mansynkligt misstänker jag att en förkylning har slagit läger i hörselgångarna. I en jättegäspning sprakar det till i högerörat och för en kort stund får jag superhörsel. Ett märkligt fenomen.

     Hästbestyr tvingar mig ur sängen och jag drar på mig en tröja innan jag lämnar huset. I förrådet väntar min mockarutstyrsel och jag väljer, lite busigt och för vardagsspänningens skull, att gå byxlös den korta sträckan från ytterdörren. Morgonpigga grannar kan idag bevittna ett par höstvita mansben som sticker ut ur ett par piffigt mörkblå, nyinköpta kalsonger av märket ”dobber”.

     Mockklädd utfodrar jag hästarna som alla verkar väldigt ivriga att komma ut i hagen trots att tunga regndroppar slår ner i marken utanför. Jag funderar en stund, allvarligt, på att skita i deras regntäcken och förlita mig på att hästar är vattentäta men väljer till slut att låta god stalledrängsheder gå före min bekvämlighet.

     Det är nämligen ytterst obekvämt att klä ”utihagensugna” hästar i regntäcken.

     Jag ska försöka måla upp en bild av hur det hela kan gå till. Tänk er att ni har köpt en stor julklapp som ni ska slå in i snäppet för lite papper, med tejp som inte lossnar trots de små vassa hajtänderna på tejphållaren. Med svett rinnande längs ryggen tittar ni desperat efter hustrun som givetvis inte står att finna. Tänk er sedan att en otålig kö av andra julklappsköpare står och muttrar och stampar bakom er samt att själva julklappen inte ligger still utan vill starta bråk med andra julklappar i närområdet.

     Helt slut släpper jag, till slut, ut klapparna i hagen, där regnet givetvis har slutat falla, och hämtar sedan skottkärran för att dra igång ett klassiskt lördagsmock. I två av boxarna ligger högarna prydliga och mockbara i hörnen vilket jag tackar väluppfostrade Sessan och Extra för.

     I den tredje, gigantiska, ”mor och föl-boxen” råder en helt annan ordning. En ordning man sätter o- framför. Det som förmodligen initialt har varit lättmockade pyramidliknande högar har spritts och omsorgsfullt pulvriserats i hela boxen. Som om Mysan och Åskar har galopperat rundor i boxen under natten. De minimala bajsbitarna smiter lätt mellan mockgrepens ”klor” vilket gör, den vanligtvis rogivande sysselsättningen, till ett timmeslångt detektivarbete innan de mikroskopiska ”bevisen” har insamlats och förflyttats till gödselhögen.

     Nu ska jag snöra på mig mina nya, fräscha superlöparskor (som jag har unnat mig eller snarare tröstköpt nu när Anna är i Afrika) och försöka springa ifrån både gödseldoft och eventuell hörselgångsförkylning.

     Glad lördag, vänner!

Jag känner mig helt halv.

Efter min första gräsänklingsvecka lagar jag fortfarande kaffe för två. Varje morgon. Just idag var det ok. Jag har lov och ingen tid att passa. Inga måsten att stressa iväg till. Jag kunde lugnt kaffa ner mig och detaljläsa morgontidningen.

Men jag känner mig helt halv.

Det där myskaffet man dricker efter morgonsmockningen är inte lika gott när man inte, mitt i det sörplande drickögonblicket, kan se över kaffekoppskanten och mötas av Annas kärleksrysningsframkallande morgonuppenbarelse. Hur hon, slöddeklädd och underbart morgonrufsig, sätter ett bestämt finger i tidningstexten för att ordlöst markera för pratglad make och barn att ”jag läser och har inte lust att lyssna på er just nu”.

Jag träffar, dagligen, medmänniskor som, välvilligt, ”syndomdig”-tiltar sina huvuden och säger saker som: ”Då står du ensam med hus, barn och hästar nu…”

Hästarna har jag god hjälp med av Louise, barnen är nästan självgående och huset är faktiskt lättare att hålla i ordning när inte Annas kläder sprider sig lite som de vill i bad-, vardags-, och sovrum. Men samtidigt blir rummen tomrum utan hennes små textila efterlämningar.

Och soffans bekvämaste hörna som vanligtvis upptas av en, i bästa fall, halvvaken Anna känns bara konstig att vikariera i. Den har liksom format sig efter hennes former. Jag ligger där som en pusselbit som inte passar.

För att hålla humöret uppe försöker jag vaska guldkorn ur vardagen. På förmiddagen var jag, exempelvis, och handlade på Hasses och knep en av de sista parkeringsplatserna. Efter lyckad inhandling återvände jag till bilen, och här kommer själva guldkornet. Bilen framför min hade kört iväg vilket gjorde att jag slapp backa och kunde köra rakt fram då jag lämnade parkeringen. Absolut guldkornsmaterial.

Då jag kom hem kunde jag casha ut ytterligare ett vardagsguldkorn. Jag hade nämligen köpt toarullar som jag genast, med stor tillfredsställelse, gick och trädde på den där toarullestången som vi köpt på IKEA. En guldkornskänsla jämförbar med den då man har storhandlat livsmedel och fyller kylskåpet eller har hämtat hö till hästarna och fyller höskjulet. Man är redo, liksom.

Apropå att handla borde det ju vara lättare när man är den som sköter all handling. Ändå har jag lyckats köpa gurka varje gång jag har varit i affären i veckan och har nu ett oroväckande stort gurköverskott i grönsakslådan. Jag tror vi får köra ugnsgratinerad slanggurka till lunch. Och gurklasagne till middag. Och nog borde man kunna koka nån sorts gurkgröt till lördagsfrukost. Och blanda resterna med vispgrädde för en härlig ”Gurk à la Malta” till eftermiddagskaffet.

Helt halv som sagt. Till och med skämten blir halvdana.

Nu måste jag städa huset och sluta försöka formulera saknad i skrift. Och sluta hänga upp mig på att det är så rysligt långt mellan mig och Anna. Men nog hade det varit skönt om resebolaget inte hade hetat ”Hello Africa AB”. Utan ”Hello Lönsboda AB” i stället.

Helt halv.

Halvdan.

Halvdaniel.