Blogg

Klockan nio är åtta och morgonsolen stiger över ett iskallt Drakaberga.

Skogen lyser orange som om elden är lös. Gräsmattan blir fläckvis frostfri där solljuset tar sig fram. De senaste dagarnas höstblåst har samlat en krattbar lövvall som trycker sig mot stallväggen, som en rymling mot en fängelsemur. Hästarnas utandning ryker som vore de smygrökande 14-åringar bakom en gympasal. På altanen står en pumpa ourgröpt och är fin som den är.

Jag vill minnas att oktobers sista dagar har varit just så här solvackra de senaste åren. Som om solen går in för att bränna det sista krutet innan totalmörkret kommer och den riktiga fulhösten börjar.

Och mitt i denna strålande vackra söndagsmorgon fattas Du mig.

”Att fattas någon”.

Jag hade aldrig hört uttrycket innan Du högläste ”Ronja Rövardotter” för oss i början av 80-talet. Vi låg, hela familjen, i Din och fars stora säng. Du i mitten med oss barn på varsin sida om dig och med far balanserandes på en av sängkanterna, oftast mer sovande än vaken, alltid hävdandes att han lyssnade.

Jag minns att jag tyckte det lät märkligt då Mattis skrek: ”Han fattas mig så det skär i bröstet” då Skalle-Per hade somnat in där i Mattisborgen.

För fyra år sedan satt vi i barndomshemmets kök. Nyss hemkomna från begravningsbyrån. Far och jag, Helena och Mattias kring det runda bordet. Kaffedoft spreds från kaffekokaren som stånkade och fräste i hörnan vid spisen. Solen tog sig in mellan persiennerna och skapade bländande ränder på skafferiluckorna. Bredda mackor på assietter. Fyra koppar framdukade. Lagom stora, lagom tunna koppar på fat. Inga moderna, gigantiska jättekoppar där kaffet hinner svalna innan man nått halvvägs.

Det stod fem stolar runt bordet där i köket. En stod tom. Och Du fattades oss så det skar i våra bröst.

”I den stora sorgens famn finns det ögonblick av skratt” sjöng Ted Gärdestad så klokt på sin sista skiva, och mitt i vår gränslösa saknad där i köket satt vi plötsligt och skrattade åt varma och roliga minnen av Dig. En glädje över allt vi fått vara med om tillsammans lyckades ta sig innanför bubblan av sorg som vi befann oss i. Den där bubblan i vilken man förundras över att livet bara fortgår utanför trots att allt är förändrat.

Och åren har gått som åren gör, utan att ta hänsyn till vem som lever eller dör.

Och våra liv levs lyckligt. Och för fullt. Det är det minsta vi kan göra för Dig som satte oss till världen.

Solen strålar nu vårt hus växthusvarmt och jag minns en dröm jag drömde några månader efter att Du hade lämnat oss. Vi hade nyligen flyttat in i vårt hus i Drakaberga och jag tänkte ofta på hur synd jag tyckte det var att Du aldrig fick se vårt vackra hem som jag var så stolt över. I drömmen sken solen liksom den gör idag och vårt nya hus badade i ljus då Du plötsligt kom gåendes från tvättstugan, fullt frisk. Vacker var Du där du gick genom huset, tyst betraktandes våra nya rum med ett leende på läpparna, innan Du lämnade huset via altandörren i sovrummet.

Du fattas mig, mor, men den drömmen gör att det skär mindre i bröstet.

Nu går jag ut och krattar mig glad i solskenet.

 

Det är en märklig tid vi lever i då man, på fullaste allvar, och i all välmening slänger ur sig: ”Se upp för clownerna!”

Det är min omtänksamma fru som yttrar den bisarra repliken inför kvällens löprunda och jag svarar med en ”din tokstolla-skakning” på huvudet.

När jag sedan flåsar fram i beckmörkret börjar jag fundera på hela företeelsen. Ett vanligt tillvägagångsätt vid clownskrämningar är tydligen att pajasen står och trycker i en vrå eller i en träddunge och liksom bara ser läskig ut. En annan metod är att pellejönsen, plötsligt, träder ut ur ett mörker och förföljer folk, utstötandes kusliga läten.

Givetvis är jag lite extra på min vakt då jag lunkar fram på de stundtals dåligt upplysta glimåkrastigarna. För hur vuxen jag än ska föreställa hade jag blivit livrädd om en clown hade klivit ut ur skuggorna. Samtidigt hade jag blivit exakt lika rädd om en stavhoppare eller en linedance-entusiast hade gjort samma sak.

Det är själva överraskningsmomentet i den där ”hoppa fram-skrämningen” som är det hemska. Barnen turas ibland om att skrämma varandra från vettet genom just denna metod. De har dock numera, så vitt jag vet, vett att inte utsätta mig eller Anna för sina plötsliga BU!-vrål då de fått lära sig att vi båda reagerar med extrem ilska. Min frus ”bli skrämd-fobi” yttrar sig ibland på så vis att man plötsligt, sittandes i soffan, tittandes på Aktuellt kan höra ett dämpat och ängsligt ”h-hallå” från tvättstugan. Då har Anna fått för sig att jag står bakom dörren och ska skrämma henne vilket jag givetvis aldrig skulle göra/våga då jag vet att skilsmässa genast skulle komma på tal.

I vanlig ordning vägrar jag löpa utan musik i öronen och är därför innesluten i ett par hörlurar. I år har jag tvingats byta lurar som andra (extremt ohygieniska människor) byter strumpor. Varannan månad har det säkert blivit och jag är nu nere på det sista fungerande paret. Lurar som inte riktigt lämpar sig för löpning eftersom de är stora som två plommonstop.

När löprundan närmar sig sitt slut möter jag två väninnepromenerande damer precis då jag joggar ut ur ett skogsparti. Jag försöker avfyra ett ”hejhej-smajl” men, på grund av löptrötthet, liknar det nog mest en grimas. De stannar till och stirrar förfärat på mig där jag far fram, utstötandes gutturala flåsläten, iklädd neongul reflexväst, färgglada skor, i stor frisyr i akut behov av klippning och med röd ”kallt på kvällen-näsa”. Och med två plommonstop på öronen.

”Såg du några clowner, pappa?” frågade dottern när jag kom hem.

”Nej, inte jag!”

Det påstods länge att en humla inte bör kunna flyga. Att vingarna egentligen är alltför små för att bära den alldeles för tunga kroppen.

Men det sket humlan i och flög ändå.

Nu har visserligen moderna fysiker sabbat den gamla myten och vetenskapligt tråkbevisat att en humla mycket väl kan flyga på grund av blabbediblabbedibla, men jag gillar ändå tanken på att en liten mjuk surrbulle, trotsigt, bryter mot fysikens lagar.

Jag tänkte på den gamla humlemyten då jag såg Bruce Springsteen på Skavlan för några veckor sedan. Snacka om en humla som bryter fysikens lagar. Vid 67-års ålder far han fortfarande runt på scenen, som en fis i en påse, i upp till fyra timmar, var och varannan kväll. Han turnerar kors och tvärs över världen, skriver och producerar ny musik och hinner samtidigt plita ner en självbiografi, när farbror egentligen kanske bör varva ner, gå stavgång och spela boule med E Street Band.

I morgon fyller jag 45 år. 45 ÅR! Hur gick det till? Jag har ju precis börjat. Hade jag levt på stenåldern hade jag varit död. I stället lever jag i en tid då människan blir allt äldre och där 45 skulle kunna vara halvvägs, vilket ger ett visst andrum. Jag känner nämligen att jag släpar efter med en del egenskaper man nog egentligen bör ha vid 45.

Fullvuxna människor i min ålder bör väl exempelvis kunna tapetsera eller förstå konstiga ord som deflation. Man bör kunna svara folk på frågan: ”Hur många kilowattimmar gör ni av med per år?” Man bör se ”Agenda” på söndagskvällen och inte bara låtsas att man tycker det är intressant. Man bör hålla koll på räntan och skruva upp TV:n när den där glasögonprydde, skalliga gubben som ser ut lite som den tecknade läraren på omslaget till Pink Floyds ”The Wall”, håller presskonferens. Man bör kunna bli bjuden på en öl utan att direkt snegla på alkoholhalten för att ta reda på hur ”glad” man kan förvänta sig att bli. Och inte bli besviken då det står 3,5 %, utan vuxet säga: ”Gott med en kall öl såhär en lördag och så bra att man kan köra bil efteråt!” Man bör i alla fall ha funderat på att göra ”En Svensk Klassiker”. Man bör vara politiskt bevandrad och engagerad och inte, naivt, gå omkring och tänka: ”Kan vi inte bara vara snälla mot varandra?”

Det är mycket en 45-åring egentligen bör.

Men det skiter jag i och flyger ändå.

Söndagsmorgon 06:49.

”Morgonstund har guld i mund”

Guld?! Känner mig snarare torr i mund efter de salta jordnötterna och ett visst vinintag. Jag har lite svårt att, i vardagen, hinna med det där sunda glaset som gör så gott för hjärtat och ger därför hjärtat lite extra sundhet till helgen.

Jag är hästväckt i vanlig ordning.

Uppenbarligen skiter våra kreatur i att det är helg. Så fort ett visst dagsljus går att skönja sparkar de i boxdörrarna så det ekar över hela Drakaberga och vi tvingas hasta till våra hästar för att utfodra de utsvultna stackarna (och för att skona sköna grannar från abrupta uppvaknanden).

Jag och hustrun klär oss sömnigt i farstulampans vassa sken. Min stalldräkt består, för tillfället, av en t-shirt och min ungdomströja som fått sitt namn för att den har märkliga flaggor på ärmarna i vilka det står kryptiska och, förmodligen, ungdomscoola uttryck som jag aldrig lyckats tyda. Kroppsligt söderut klär jag mig i ett par grå joggingbyxor på vilka ett par strumpor sitter kvar sedan gårdagens tidsbesparande ”joggingbyx- och strumpavkrängning i samma rörelse”. För att göra livet lite mer spännande har jag börjat göra sport av att försöka kränga på byxorna på morgonen utan att strumporna glider av. Reglerna är enkla. Jag får bara dra på byxorna normalt, utan att hålla i strumporna vilket kräver en extrem försiktighet om de inte ska tappa sitt kramande grepp om joggingbyxan. Jag funderar att ta patent på sporten och försöka lansera den till nästa OS.

Min tålmodiga fru har redan satt igång fodrandet då jag kommer ut efter en halvbra byxpådragning (ena strumpan gled av precis innan mållinjen) och jag möts av två ystra stallkatter som hoppar kring mina ben som 7-åringar på tivoli. Kärleksgnidandes sig mot vars ett av mina ben gör de mig sällskap till höskjulet där de gör bryskt lämnar mig och i stället fokuserar på att minska musbeståndet under skjulet. Själv tar jag ett klassiskt enhandsgrepp om en höbals band och känner hur de skär in i fingrarna för varje steg jag tar mot hagen. I andra handen håller jag hårt om vår trogna höbalsbandkniv som på inga villkor får tappas bort. Vid ett tillfälle låg den inte på avsedd plats vilket nästan startade ett ”Var är kniveen? Du hade den sist! Nä, du!”-bråk som det som uppstår mellan Ronja och Birk.

Med höet uppdelat i fyra höhögar skyndar jag in i stallet, placerar kniven på sin plats och hjälper Anna att flytta hästar från stall till hage innan jag rusar vidare in i boningshuset till badrummet som kräver min omedelbara närvaro.

Därefter står jag i valet och kvalet att återvända till sängen och försöka återgå till det tillstånd som de flesta helgfirare befinner sig i klockan 07:17 en söndagsmorgon, eller att laga kaffe och dricka frukost. Märkligt nog vinner det senare alternativet.

På min väg genom köket till farstun för att befria mig från stallkläder upplever jag nånting jag aldrig varit med om tidigare. Med, fortfarande, strumpklädd fot trampar jag på något som, till konsistensen, påminner om en prinskorv. Blixtsnabbt påminner hjärnan mig om att vi inte har ätit prinskorv sedan midsommar och att det som känns under hålfoten måste vara något helt annat. Märkligt nog anar jag vad jag kommer att finna då jag lyfter min stackars fot. Japp, mycket riktigt har jag placerat mina cirka åttiofyra kilo på en halvtuggad, nyss avliden näbbmus som någon katt har lämnat på mattan för senare konsumtion.

Ännu en sak avklarad på min bucket list.

Nu ska jag tvätta strumpor och läxa upp en katt eller två.

Jag svär.

Ofta tydligen.

Så pass att barnen har skapat ”svärordslistan” i vilken de skriver in mina fan och helveten med datum och klockslag. Efter tio svordomar kan de avkräva mig något gott, något kul, något dyrt (tror de i alla fall).

Listan har, på senare tid, nästan glömts bort då den hamnat under skolpapper, reklam, barnteckningar och annat som gärna lägger sig i högar, i köket framför allt.

Den aktualiserades dock i går kväll då vi slog oss ned framför TV4 för lite god familjeunderhållning på bästa sändningstid. Trikåklädda svenska superkändisar samlades än en gång för att halvt slå ihjäl sig i kampen om en massa nycklar. Helylle-Gunde och Agneta hann knappt starta programmet förrän ett första ”SATAN!” vrålades av en, för mig, helt okänd sportstjärna (I ärlighetens namn är de flesta sportstjärnor okända för mig men jag känner i alla fall till Gundes strålande utförsåkarkarriär). Fem minuter senare hade både fan, satan och helvete uttalats så många gånger att jag började fundera på om det man körde ett svordomstema.

”Innan vi skickar nån jävel till nästa cell behöver vi två satans idioter som ska upp till den där jävla Papa och svara fel på gåtjäveln!” sa Gunde (nästan). Upp skickades bland annat Viktor, ena halvan av musikundret, Samir och Viktor (Jag brukar undvika ironi i mina texter) som skulle svara på gåtan: ”Vad har tänder men inga händer?” Efter en stunds gnuggande av geniknölar utropade han: ”Fötter!” ”Fan!” skrek hans kvarvarande lagkamrat (den andre gick sönder efter två minuter) då han, trumpen och nyckellös, återvände från Börje Ahlstedts strålande skådespelarinsats (som sagt, brukar undvika ironi).

Programmet fortsatte i samma anda med förbluffande många fan, satan och helvete innan Agneta, till slut, avade programmet med ”Tack för att ni har tittat på säsongsavslutningen! Nu kan ni dra åt helvete!” (nästan).

Jag satt i ärlighetens namn och blev lite (lagom) upprörd tills min fru plockade ner mig på jorden med orden: ”Hade du varit med hade de fått bryta programmet!”, vilket ungjävlarna höll med om. ”Kom ihåg listan, pappa!”

Inspirerade av gårdagens ”underbara” fredagsunderhållning har både jag och hustrun vid vars ett tillfälle varit aktuella för inskrivning i svärordslistan under dagen. Båda gångerna bubblade det liksom bara ur oss. Givetvis är det Gundes fel.

Måste ändå höja Anna till skyarna som helt lyckades undvika kraftuttryck då hon, i vårt helt nystädade hem, skakade ett öppet filpaket med kletkladdigt resultat. Jag hade fyllt listan flera gånger om.

Jag avslutar med ett litet löfte till den norrländska präriens Annie Leibovitz, Caroline Odd. Det kommer inte ta lika lång tid till nästa blogginlägg.

Jag svär.

Såhär några dagar in i september dyker ett litet vemod upp i mitt inre och slår läger nånstans i magtrakten. En höstbluesig känsla av sorg, sorg över att sommaren enligt almanackan är över och förbi för den här gången. Jag sitter ute på vår altan och försöker blunda för de klasar av gulnade blad som har börjat sprida sig som en farsot i björkarnas kronor. Långt in i oktober brukar jag desperat hoppas på en sista sommardag såsom den bedragna hoppas på att den älskade ska ta sitt förnuft till fånga och återvända.

”Det är skönt när hösten kommer då allt startar upp och man kommer in i rutinerna igen” hör jag folk i omgivningen påstå. På fullaste allvar. ”Jo, det blir en annan ordning då” tar jag ibland till, sådär lite vuxet, men känner hur pinocchio-näsan växer. ”Barnen behöver ju sina rutiner för att inte vända på dygnet helt” klyschar jag vidare med en gråtklump i halsen.

Varje år har jag samma bekymmer med att sommaren och ledigheten är över. Rutiner! Vem vill ha rutiner? Jag vill leva i det väckarklockslösa sommarsamhället där uppstigning ur sängen sker gradvis, där morgontidningen lusläses, där frukosten varar till halvelva för att sedan röjas undan lagom till elvakoppen kaffe på altanen. En tillvaro där man pular en stund med ditt för att sedan, när lusten faller på, övergå till datt.

Just nu råder halvkvavt migränväder i göingebygden. Svartgråa domedagsmoln mullerrullar in och jagar den sommarliknande väderleken som inledde dagen på flykten. Jag blickar oroligt efter ondsinta blixtar, mån om att slippa att, än en gång, få vårt trådlösa bredband åskvandaliserat och tvingas tillbringa timmar i Telias telefonköer. Klockan är sexton och än råder fullt dagsljus men kvällsmörkret kommer nu överraskande och irriterande tidigt. Som de där gästerna som knackar på dörren tjugo minuter innan bjudtiden då man står i kalsonger och stryker en skjorta.

För att slippa sin höstdeppiga man har min omtänksamma hustru köpt D-vitamin som jag sväljer varje morgon i hopp om att bli glad som en svampplockare. Det är deras tid nu; de märkliga svampplockarna. Höstglada, korgförsedda, stövelklädda svampströvare i anorak trängs i göingeskogarna och drömmer om skogsstigar som kantas av kantareller, eller? Vad vet jag, jag är inte riktigt där trots mina vitaminer.

Även äpplekaksentusiasterna går mot ljusare tider i höstmörkret. Nu lär det bli äpplekaka på korsen och tvärsen. Apropå det vill jag avsluta med ett drömrecept på äpplekaka som jag tror kan falla många läsare i smaken.

• Skala samt skiva äpplen av valfri sort. Det är viktigt att skivorna inte blir för tjocka.
• Sockra rikligt och tillsätt kanel om så önskas. Vaniljsocker kan också fungera.
• Förbered en ordentlig sats med smuldeg genom att blanda socker, smör och mjöl i en bunke.
• Smörj en form men undvik att lägga i äpplena. Dessa slänger man i stället, med fördel, i slasken och slipper därmed den oangenäma smaken av varm frukt.
• Grädda smuldegen cirka 20 minuter i 225 grader.
• Servera äpplekakan direkt i djup tallrik med en så överdriven mängd vaniljsås att endast ytspänningen hindrar den från att svämma över kanten.

 

Smaklig måltid!

Go’kväll!

 

Efter mitt morgonpass på gymmet står jag, ”efter duschen-torr” i ansiktet, och smörjer in mig med ”Bulldog”, en sorts manskladd anpassat för sportig och ytterst manlig hy, då två insmörjningsepisoder plötsligt poppar upp i minnet.

Jag misstänker att det hela utspelade sig runt 2002 då en yngre variant av mig plaskade ut ur duschen hos mina svärföräldrar i Glimåkra. Själv bodde vi på Brobygatan i Malmö i en lägenhet i vilken min necessär stod övergiven och glömd på handfatet. Jag hade därför varit tvungen att låna diverse tvåligheter och stod nu framför spegeln med stramande torransikte. Svärmor var rikligt försedd med diverse smörjor bland vilka jag stod och botaniserade en stund. Till slut fastnade jag för en liten burk med blått lock, om inte färgminnet sviker. ”d:fi” stod det sådär lite piffigt på locket som jag skruvade av. En fräsch doft steg upp ur burken vars innehåll hade en ansiktskrämliknande konsistens och jag kladdade på överdrivet rikligt såsom män oftast gör.

På väg hem i bilen, med Anna vid min sida, började jag ana oråd. Ansiktet slutade gradvis att bete sig som ett ansikte och stelnade så sakteliga till en mask. Jag sluddrade till min blivande fru att min blivande svärmors ansiktskräm var något av det sämsta jag dittills hade kladdat in mig med. Annas känsliga näsa berättade då att jag hade använt hårstajlingsgegga i mitt känsliga anlete vilket hon fann både komiskt och klantigt. Där satt jag sedan med statyansikte och skämdes i tio mil.

MEN hämnden uppenbarade sig en kort tid senare då jag fick med mig ett antal krämliknande prover av olika slag från gymmet där jag då jobbade. Anna stod efter duschen och upplevde en hysteriskt torr fnasighet i ansiktet och slet då åt sig ett av krämproven som låg i badrummet. Innan hon hann känna den Jenka-liknande doften hade hon smort in hela ansiktet och började, liksom jag gjorde några rader upp i denna skrift, ana oråd. I stället för den uppmjukande fräscha känslan började ansiktet nästan bokstavligt brinna. ”Ansiktskrämen” visade sig vara ett Tigerbalsam-liknande liniment vilket inte var helt lysande att använda i ett torrt ansikte. Jag valde att inte skratta utombords (men lite inombords. Lite.)

Jag oroar mig redan nu för vad våra barn, med våra krämklantiga gener, ska utsätta sina vackra ansikten för.

Ps. Jag misstänker att denna text var en något långdragen ursäkt för att kunna berätta, i sociala medier, att jag var på gymmet nu på morgonen. Innan jobbet. Lite sådär storstadscoolt. Modern man, liksom.

Glad fredag

 

Efter att, en tid, ha varit något för kort för min vikt börjar det så sakteliga ordna upp sig.

För två veckor sedan klev jag upp på vågen som länge stått arbetslös och sur i ett hörn av badrummet.

    ”88,9!!!” skrek displayen.

Nytt personligt rekord.

Tio kilo mer än standardvikten på ett normalt kylskåp och minst fem kilo för mycket för en man av hobbitlängd.

Allt sedan det ögonblicket har jag, bokstavligt, bitit i det sura äpplet och leker sund efter sommarens hejdlösa kolhydratsbejakande. Det äts proteinrikt och grönt i tid och otid. Förberedd med det förut nämnda äpplet försvarar jag mig föredömligt och fnyser föraktfullt mot jobbets förträffliga förmiddagsfika som förfärligt förföriskt försöker dra ner mig i fördärvet. Jag har också insett att den vardagsmotion jag får genom att ha bytt från automatväxlad bil till manuell växellåda inte är tillräcklig. Jag försöker därför cykla den där kilometern till jobbet om dagarna. På eftermiddagarna klär jag mig för ännu mer fysisk aktivitet, antingen i form av löpning eller bodybuilding light. Förra helgen bestod TV-myset av morot och blomkål med dippa vilket sköljdes ner med ett rejält glas vatten.

Jag sliter alltså.

Och ja, det är fruktansvärt.

Men det börjar, som sagt, ordna upp sig.

Jag brukar ignorera vågen och låta jeansen berätta om vilken form jag befinner mig i. Men eftersom jag inledde mitt nya, sunda leverne genom en invägning har jag denna gång fortsatt.

Igår stod jag än en gång i begrepp att bestiga vågen. Jag hade förberett mig efter konstens alla regler. Först kissade jag allt vad jag kunde. Därefter snöt jag mig, klippte naglarna och struntade i att sätta kontaktlinser i ögonen. Som en sista viktreduceringsmetod klev jag ur kallingarna och ställde mig på vågen i min adamsdräkt. Och kisade närsynt ner mot diplayen.

86,3  

    Tvåkommasex kilo lättare.

Rätt bra.

Men ingen överraskning.

Jeansen hade redan skvallrat.

Ha en fin dag!

 

 

 

I varje Indiana Jones-film finns en scen där han precis hinner få tag på sin tappade hatt innan något vasst eller tungt slår ner på hans hand.

Med exakt sådana marginaler hann jag klippa gräset igår innan the regnoväder from hell parkerade sig rakt över Drakaberga. I samma stund som jag drog igen altandörren slog tunga och vassa regndroppar mot altantrallorna så träflisor yrde omkring. Det regnade liksom ivrigt samtidigt som en höststorm blandade sig i väderleken och blåste träden nästan vågräta.

Ja, jag vet, höst är kanske att ta i. Den börjar ju inte förrän nu på torsdag då vi återvänder till vår arbetsplats. Jag sitter därför här med den där ”börja jobba”-klumpen i magen och försöker desperat njuta av den allra sista kravlösheten. Ledighet är lite som att dricka ett stort, kallt glas öl en högsommarvarm dag. Den sista slatten är lite avslagen och ljummen. Och man letar ängsligt efter ett nytt, fullt glas som aldrig kommer.

Nämnda klump i magen känns dock ovanligt liten i år. Kanske för att själva magen är större än vanligt. Bildbevis finns i massor och jag står vid ett vägskäl. Antingen uppdaterar jag min självbild och accepterar den kulmagade grågubbe som oroväckande ofta dyker upp bland mobilbilderna eller så behåller jag den något inaktuella självbilden av en vältränad unggubbe och ser till att den stämmer igen.

För ettåtthalvt år sedan sprang jag mitt senaste 21-kilometerslopp utan att ens nästan avlida. I fredags fångades jag på bild vid upploppet av ett 6-kilometerslopp med ett så groteskt plågat ansiktsuttryck att en utbildad läkare genast hade tvingat mig att avbryta loppet och tvångsvårdat mig trots att mållinjen var inom synhåll. Jag minns hur jag, i mitt omtöcknade tillstånd, försökte le mot mina nära och kära men mannen på bilden ser snarare ut som en jagad och skärrad ET med sina korta ben, päronformade kropp och rejäla skalle.

Men nu blir det andra bullar. Eller inga bullar alls faktiskt. Fika ska innebära en slät kopp. Fredagsmys ska innebära broccoli framför Netflix. Vinet och ölen ska vaskas (eller skänkas till Rädda Barnen). Gymkortet ska letas upp och dammas av. Inte ens den växlande molnigheten ska få stoppa mig från att snöra på mig löparskorna och ställa saker och ting till rätta.

Så de’ så!

Glad (?) kalorifattig tisdag!

 

Hans knotiga fingrar placerar, utan minsta darr, pickupens nål i rätt spår och en bluesig röst fyller rummet. Rösten tillhör Robert Johnson och inspelningen har nästan hundra år på nacken. Han lutar sig tillbaka, drar ett djupt bloss på cigaretten som tycks bo mellan två fingrar och sippar nöjt från det isskramlande drinkglaset. På cigaretthandens ringfinger sitter en dödskallering vilket väldigt få 73-åringar kommer undan med. Möjligtvis Fantomen då. Hans ansikte ser mer och mer ut som ett flygfoto över Grand Canyon och stålull-håret som sticker upp bakom den färggranna bandanan spretar åt alla väderstreck. Han talar med en härjad röst som stundtals låter som en sprucken vas ser ut. Och som han uttrycker sig. Elegant, påläst och vist. Han pratar om musik som Yoda pratar om Kraften. Fängslande anekdoter avlöser varandra. Dessutom brister han ofta ut i rossliga gapskratt som verkar starta ända från botten av hans tjärsvarta lungor.

Jag är sitter helt fastnaglad framför datorn och njuter av en alldeles enastående dokumentär om Keith Richards på Netflix. Vi har länge varit den sista familjen i Sverige med enbart skogs-TV men nu har vi alltså tagit ett stort steg in i samtiden.

Dagen efter att vi tog steget var vi på besök hos Annas bror och svägerska som rekommenderade oss att börja titta på ”Homeland”, en serie som vi aldrig har orkat se eftersom den går efter tjugotvånollnoll på SVT och då orkar väl ingen vettig vuxen sitta uppe.

Nu är vi så hooked att vi till och med sitter uppe till ELVA!

Damn you, Lena, Mattias och Netflix!

Nu har jag inte tid att sitta här och slösa värdefull TV-tid.

Gla’ tisda’!