Flugjävlar, andra sommaren

Jag inleder med en gåta:

”Vad finns det för likhet mellan en hög med avföring och mitt ansikte?”

Någon?

Jo, båda attraherar flugor.

Varje ”morgon” vid 04:00, då ljuset så sakteliga gör comeback över Drakaberga, ger sig en, eller flera, flugor ut på en uppfriskande morgonpromenad över mitt skäggiga nylle. En tradition som håller på att driva mig till vansinne.

Min fru löser situationen genom att, fortfarande sovandes, skickligt placera en kudde över huvudet så att endast ett litet hål kvarstår ur vilket tillräckligt med luft för överlevnad kan passera. Själv får jag värmeslag och drabbas av syrebrist på grund av orutinerat felplacerad kudde varje gång jag försöker efterapa hennes lösning.

I stället greppar jag min flugsmälla som ligger placerad mellan mig och hustrun i sängens mitt. Den plats som tidigare ockuperades av barn som påstod sig inte kunna sova, men som somnade, ögonblickligen, så fort de spridit ut sig över hela vår säng.

Hursomhelst, jag greppar flugsmällan men tvingas först fummelfamla efter mina glasögon på sänghyllan. Utan dem hade jag inte ens träffat en havsörn om en sådan skulle irrat sig in i vårt sovrum. Därefter ligger jag, vimmelkantigt trött, och spanar efter dessa, ur underjorden uppstigna, flygdemoner. Oftast hör jag först deras vidriga bzzzande innan de visualiserar sig och slår sig då oftast retfullt ner på frun. Som om de vet att hennes kropp är en fristad som ger dem andrum från mitt dödliga vapen.

Jag gjorde ett undantag från fristadsregeln så sent som i morse. Flugan landade på Annas täckklädda axel och satt och hånade mig tills jag gav efter för mitt hat och drämde till med smällan. Anna utstötte en skrämselhickning och ryckte till så att hon, i vågrät läge, lyfte en decimeter från madrassen men landade slutligen, tack och lov, sovandes igen. Med panikbultande hjärta tvingades jag bevittna hur flugan, helskinnad med utsträckt tunga, kunde flyga vidare på jakt efter någons obevakade ostmacka att spatsera rundor på.

Kan tänka mig att flugproblemet hade framstått som futtigt i jämförelse med en flugsmälleväckt Anna.

Önskar er en fin, flugfri måndag!

 

Fantastisk fölfödsel

Den natten då Åskar föddes gick åskan över Drakaberga, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt såsom Drakabergaräven, de vidriga, gräsmattesaboterande mullvadarna och de borreliaframkallande fästingarna förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen…

Det var också midsommarnatt och ett värdpar för en midsommartillställning stod, med en försiktig rundning under fötterna, och tandemborstade tänderna inför sänggåendet.

”Vi går ut och brassar på strålkastaren ut över hagen innan vi nannar. Det är ju faktiskt idag fölet är beräknat att komma!” sa frun och gick i förväg medan maken plockade ut linserna ur sina märkligt röda ögon.

Ett nästan tropiskt oväder härjade som värst utanför altandörren där maken, iförd ett par ganska fula glasögon, kunde ana sin hustrus röst genom åskmullret. ”Hon ligger ner! Tänd allt som går att tända! Och väck baaarnen!” skrek hon när hon kom mannen till mötes, upplyst av blixtar som om ett gäng paparazzifotografer gömde sig i buskarna.

Redigt rådigt tryckte mannen strålkastarsladden i uteuttaget och balanserade ljuskällan på en flyttbar trätrappa som råkade befinna sig inom greppavstånd. Därefter sprang han in, skakade liv i de nysomnade barnen och krängde på dem hyfsat ändamålsenliga utekläder. Kläder efter det väder som rådde hade väl egentligen varit någon form av våtdräkt, men jacka och foppatofflor fick det bli. Plötsligt stod dottern inte att finna och när han ropade ut hennes namn hördes ett ”somna om”-mummel från sovrummet där dottern hade lagt sig, fullt påklädd, för att fortsätta att drömma midsommarnattsdrömmar. Sonen valde också att bejaka sängvärmen framför att ge sig ut i det stordroppade hällregn som smattrade upp gyttjestänk över hela Drakaberga.

Barnlös lös mannen sin väg med sin ålderstigna mobil när han rusade nerför trädgårdsslänten mot hagen där undret höll på att ske. Halvvägs vände han tvärt då han insåg att han inte såg ett skit genom sina översvämmade glasögon varpå han återvänd till badrummet för att, bryskt, trycka linser i de regnsvidande ögonen.

Tillbaka i hagen papphamrade han sig genom den halkiga geggamojan innan han, flåsande, kom fram till sin hustru som stod beredd att agera fölmorska om så behövdes. Andragångsföderskan, Mykene, gjorde dock en rutinerad insats och snart låg nånting hästliknande och sprattlade, akterut. Regn och glädjetårar forsade längs kinderna på den lilla publiken som, utöver hästägarna, bestod av en förkyld och badrocksklädd svägerska/syster samt en snövitliknande trelleborgsgäst.

Genomblöta gick mannen och hustrun genom blötan för att titta närmare på den långbenta lilla stora varelse som, på något magiskt sätt, nyss rymdes i sin stackars mamma. Vätan vållade väldiga bekymmer för den lilla hingsten som, på darrande bambiben, försökte komma på hovar. Nedkomst i nederbörd är inte att rekommendera om den sker i hagens håligaste och ojämnaste hörn men Mykene valde plats och det fick bli som det blev. Med ett gemensamt brottargrepp lyckades mannen och hustrun att få det lilla fölet att resa sig, om än bara för en liten stund innan den gyttjehalkade i det ojämna underlaget.

Som genom en dimmerskruvning gjorde dagsljuset entré och Åskar, som väderleken döpte honom till, fick snart balans på de oproportionellt långsmala benen och letade sedan, förvirrat, efter mat över hela sin mamma innan han slutligen förstod att juvret stod att finna mellan de bakre benen.

Efter att ha försökt sig på att fly till skogs genom att, i ungdomligt oförstånd, tuffa sig mot inhägnaden tog mannen och hustrun, på morgonkvisten, det säkra före det osäkra och förflyttade Åskar och hans mamma till en outbrytbar stallbox för att sedan, fullkomligt, kollapsa i säng.

Snart vaknade husets barn och gäststugans gäster och värdparet staplade upp på, föllikt, darrande sömnbristben, trötta men lyckliga över den nyfödda som höjdes till skyarna där han vilade ”i stallets strå”.

LISTAN

Jag reser mig piggt ur sängen och ser fram emot en sommarledig dag på våra paradisiska ägor, pysslandes med ditt och datt, piffandes med det som faller mig in.

”Ska du ut och jobba i trädgården? Du kanske vill titta på listan…som jag har gjort…eh… för min skull…” säger hon med ett listigt leende, en avdramatiserande harkling och med en ”charmigt” flackande blick.

Jag ryggar skräckslaget tillbaka.

Lika underbar som sommarledigheten är, lika fruktad är LISTAN.

Jag tycker det är skönt med lite struktur, och så kan man dra ett streck över arbetet då det är slutfört” säger hon och försöker låta övertygande. Efter femton gemensamma år i kärleksbranschen vet jag hur LISTAN verkligen fungerar. För varje överstruket arbete dyker TVÅ nya upp. Oftast mycket mer angelägna än de jobb jag egentligen vill genomföra.

Nervöst ögnar jag igenom LISTAN, hoppar över godbitar som ”Dra upp ogräs på framsidan” och ”Tvätta bilen” och landar på ”Slänga skräp på Kattarp”.

Att fylla hästsläpet med allsköns skröfs för en sista resa till återvinningen är ett projekt i sig, men ett trevligt sådant. Medan frun rensar förrådet ger jag mig ut i vinterhagen med ett spett för att försöka bräcka loss murkna telefonstolpsstumpar som, med åren, blivit ett med naturen. Stolparna ligger i en ”plockepinn”-hög som kan utgöra en benknäckarfara för det klättervilliga och lekfulla föl som gör entré vilken dag som helst. Dessutom är de giftiga som en tjernobylkatastrof. Jag lyckas få loss ett gäng som jag stockstöter som en kiltklädd skotte över staketet för vidare asning till släpet.

En timme senare sitter jag i bilen med fullt släp och lyssnar på Winnerbäck som deppsjunger mig glad. Det är måndag och glest med folk på återvinningen. Innanför bommen, som modernt öppnas med körkortet, sicksack-backar jag, som man ju gör med släp, mot en skylt som säger ”Tryckt trä”. ”Tryggt” tänker min inre ordvitsare.

Jag sliter med stolparna i ”mitt på dan”-värmen och känner en viss lättnad då solen går i moln. Tror jag. I stället visar det sig att solen skyms av måsar. Hitchcockskt mycket måsar skränar fram på låg höjd och visar omotiverat stort intresse för avfall eller för den traktor som knuffar sopor från en plats till en annan. Ett annat näbbgäng sitter på ett närliggande plåttak, som en falsksjungande hejarklack, och blänger på sina mer aktiva ”kollegor”.

Jag greppar en svart sopsäck och ser mig ängsligt omkring. Jag står nämligen i begrepp att utföra en kriminell handling. Jag vet att innehållet är brännbart men jag vet också att säcken MÅSTE vara genomskinlig. Stirrandes rakt fram går jag, nervöst och raskt, mot ”Brännbart” medan jag, i huvudet, spelar upp hur en biffig sopvakt brottar ner mig och hur jag, gråtandes, bedyrar att jag inte har någon aaaning om ”genomskinlig säck”-regeln.

Lyckligtvis går allt bra och jag kastar mig in i bilen för att köra mot utgången. Där möts jag av en nedfälld bom och jag hinner tänka att ”nu är det kört” innan bommen välvilligt reser sig.

Trallande glad sjunger jag mig hem och har, för stunden, glömt LISTAN.

Glad dag och heja Sverige!

Träningsvärk i tajta jeans

Jag väcks traditionsenligt av den där förbannade flugan som fungerar som väckarklocka under sommarhalvåret. En väckarklocka ställd på 04:00. Vid min sida ligger redan flugsmällan beredd. Jag greppar den försiktigt och gör mig redo att mosa den intet ont anande inkräktaren. Närsynt kisandes suddser jag hur han slår sig ner på mitt knä. Snabb som en kobra avslutar jag hans jordeliv med en underskruvad flugsmällesmash. En smärta bränner till i både triceps och bröstmuskel (på mig då, inte på flugan, va’ jag vet). Från hälarnas rundning till pannans övre regioner sprider sig the träningsvärk from hell och jag påminns om varför jag har dragit mig för att börja bodybuilda igen.

Jag lyckas somna om efter flugslakten men vaknar sedan av att barnen ”tjo och tjim”-spelar ett TV-spel som uppenbarligen blir roligare om man skriker.

Jag välter mig ur sängen och plågar mig ut i köket för frukostfixning. Min ambition är att ge mig ut i våra ägor för att, i god tid, piffa inför midsommar då fantastiska vänner kommer hit och tror att vi alltid har fint i trädgården.

Nyligen kasserade jag mina håliga arbetsbyxor då de, procentuellt, var mer hål än byxor. I stället har jag rotat fram ett par jeans som visar sig vara så tajta att man nästan kan avgöra vilket ”humör” jag är på.

Stelbent vaggar jag fram som en gås i trädgården där jag inleder med att lia ner en mur av nässlor, ormbunkar och okänt ogräs som inramar hela vår tomt. I manligt svåra smärtor tvingas jag tappert bita ihop under arbetets gång men är snart färdig med lien. Då är det dags för tråkjobbet vilket består i att räfsa ihop allt växtskröfs för att sedan förpassa det ut i ödemarken utanför tomten. Räfsandet går väl, nåt så när, bra men när jag ska böja mig ner och ”famna” upp skröfshögen uppstår två problem. Först och främst visar det sig var cirka två och en halv meter ner till marken vilket gör rörelsen mycket plågsam. Problem två är att mina Springsteentajta jeans beter sig med mina kalsonger som gummistövlar gör med strumpor. Vid varje hukning kasar kallingarna ner under ”ekvatorn” vilket adderar ytterligare obehag till den redan obekväma sysslan.

Nu är jag klar och har befriat mig från de påklistrade jeansen. Trädgården ser fantastisk ut och jag ska unna mig en rejäl kaffe och låta mina träningsvärkande tangentfingrar vila sig.

Glad lördag!

 

Lite om bodybuilding

Helt solo tassar jag in på gymmet och tittar mig lite blygt omkring. En spotify-lista med modern musik står och puttrar i sin ensamhet och en djupt filosofisk fråga slår mig. Hörs musiken då inga öron är där och lyssnar?

I förra veckan förärades jag en tag då jag, som så många gånger förr, tog tag i mitt liv. Tagen öppnar porten till det där vältränade, sunda livet som jag har glömt att leva under en längre tid.

Just nu verkar jag vara väldigt ensam om min strävan att bli stor och stark och smal och lång.

Jag närmar mig den första träningsmaskinen med ambitionen att bara ”känna in mig” på den. Smyga igång, liksom. Efter tio repetitioner känner jag inte ett skit och bestämmer mig därför för att lasta på lite. Med grus i ögonen tittar mina muskler förvånat ut ur idet och försöker först vad i hela friden jag sysslar med. Ganska snart är de men efter tre maskiner flåsar jag som en hund i värmebölja. Eftersom lokalen är tom kostar jag till och med på mig små stön som, under tränandets gång, växer till galtgrymtanden. Vid sista maskinen känner jag mig träningsyr men nöjd.

I en gymspegelhallucination tycker jag mig se en ny man. En knutig, bullig och sexpackad man. Som en sån där fotbollsspelare som sliter av sig tröjan och får gult kort när han gör mål.

Apropå det måste jag släppa tangenterna och jogga in till svärfar och dricka proteinrik öl framför Sverige – Italien.

Och fasa för i morgon.

Det är då som den stora träningsvärken ruuullar in…

Glad fredag!

I vår vrå av världen

Åskan kom och åskade bort det tropiskt klibbiga och kvalmiga klimat som dominerade förra veckan. Lite mäktigt rullade ett gammaltestamentligt svartmoln in, styrde upp situationen och skänkte svalka och andningsbar luft. Såsom åskor gör.

Äntligen, får man väl säga.

I efterhand.

Vi svenskar har ju inte riktigt mandat att klaga på värme även om vi försiktigt vågar oss på ett ”visst är det skönt med värme MEN…”

Vår gulbruna grässlänt drack girigt av den lite väl sparsmakade, men välsignat välkomna vätan som åskstunden bjöd och ägnar sig nu åt att försöka bli en gräsmatta igen. Det går sådär.

Jag sitter på altanen och tittar ut över vår vrå av världen. Folk frågar: ”Ska ni resa nånstans i sommar?” och jag svarar: ”Helst inte!”

Här finns allt det älskade, det vackra, det helande.

Och här finns alltid saker att göra – eller inte göra. Valet är mitt (oftast…).

Igår vaknade jag med en sällsynt arbetslust. Skymmande halvträd och buskigheter har vuxit upp framför vår ridbana och hindrar svärföräldrar och svägerska att beskåda den ridverksamhet i världsklass som ofta pågår där. Jag bestämde mig därför för att fogsvansa ner allt som har fått okynnesväxa för länge. För att göra mitt arbete drägligare använde jag min trogna lie och jämnade ett fält med nässlor längs fotknölarna för att slippa bli nällad på just fotknölarna.

I fullständig fogsvansfeber attackerade jag alla överflödiga uppstickare och lät sågklingan tala. Efter varje massaker samlade jag mina offer och asade dem till en undanskymd plats i trollskogen.

Tjockare grenar på högre höjd togs omhand av min supersåg med förlängbart skaft.

En incident inträffade då sågklingan klämdes fast av just en tjock gren på obekväm höjd. Jag bestämde mig för att hänga mina 86 kilo i grenen för att, på så vis, få loss klingan. Klok som jag är insåg jag att mitt tilltag inte var helt riskfritt. Grenen kunde lossna helt vilket skulle medföra en obekväm landning för mig och min vackra bakdel. Det fanns också en risk att grenen, vid lossning, skulle landa ovanpå mig. ”Det får bära eller brista” hann jag tänka innan det brast. En kombination av det ovannämnda hände. Med en rejäl gren i famnen och med ömmande rumpa satt jag en stund och såg (häpp!) mig oroligt omkring efter eventuella vittnen. Jag märkte samtidigt en viss smärta vid armbågen. Det visade sig att en vass sten hade slagit upp ett ömkansvärt jack ur vilket blod dramatiskt rann.

Jag frigjorde mig från min grönskande börda och haltade lite klädsamt mot min svägerskas hus för lite ”syndom”. I stället möttes jag av en strålande L8 som glädjetårögd och med darr på rösten halvgnydde: ”Jag har lyckats få biljetter till Håkan Hellström i kväll”. Givetvis blev jag glad (och avundsjuk) för hennes skull men förstod att mitt ”First Blood”-sår hamnade helt ur fokus.

Jag torkade av det värsta blodet, slutförde mitt arbete och gick in till familjen. Och väntade tills vi hade slagit oss ner vid lunchbordet på altanen innan jag, spelat nonchalant, riktade mitt imponerande sår mot familjen och skulle just redogöra för dramat. Precis då utropade frun: ”Vet ni vad? Jag slog ihjäl en mus idag! Den ligger borta vid stallet! Jag visar den efter lunchen.”

”Vad var det du ville visa, förresten?”

The moment was gone…again…

Nu sitter jag här på altanen, lite väl osyndomtyckt, och luftar mitt sår.

Och givetvis är det inte synd om mig i solvärmen i vår vrå av världen.

Glad nationaldag!

Heja Sverige!

Gräsligt hyckleri

En ung, dum ungdom sicksackar Storvägen fram på sin EU-moppe. Det är lördagförmiddag i Glimåkra City och min första tanke är att han har startat förfesten väldigt tidigt eller avslutat festen väldigt sent. Jag ligger, frustrerad, några meter bakom och fiser fram i 35 på 40-väg. Till slut uppmärksammar han att hans velande mellan höger- och vänstertrafik hindrar bakomvarande bilister och kör då in till höger och fortsätter att facebooka, eller nåt. Kanske spelar han något spel eller så passar han på att se ”Game of thrones” eller något annat obegripligt. Med mobilen framför näsan återgår han i alla fall till sitt ostadiga men nyktra (?) fyllekörande då vi bilburna har passerat. Vansinne. Förbjud allt motorburet surfande!

I carporten kliver jag ur bilen, plockar ur mina nytankade bensindunkar medan jag ”dagens ungdom”-skakar på huvudet. Jag ämnar kalasklippa gräsmattan innan lagom tjocka släkten dyker upp för att fira Hannas 9-årsdag. Solen får gärna värma det fuktiga gräset men lyser för närvarande med sin frånvaro. Fuktigt gräs brukar klogga igen uppsamlaren vilket får åkgräsklipparen att ”tappa andan”, hosta några gånger för att sedan få motorstopp. Ungefär som Marlon Brandos Vito Corleone då han leker med sitt barnbarn i slutet på ”Gudfadern”.

Jag hoppas på det bästa då jag vrider startnyckeln och brummar igång klipparen. I hörlurarna spelas musik från min spotify-lista ”På svenska”. Spelas och spelas, förresten. Snarare anas. Gräsklipparen håller ett jävra liv, rent ut sagt, men jag roar mig med att gissa vad det är jag lyssnar på. Är det Ulf Lundell eller Helen Sjöholm?

Inledningsvis sker klippandet sicksackandes, inte helt olikt mobilmopedisten nyss. I mitt fall försöker jag undvika mullvadshögar som jag glömt att stampa ner. Jag vill passa på att, i detta forum, uppmärksamma er på att mullvadar som söker ett nytt hem finns för avhämtning här i Drakaberga. Varken vaccinerade eller steriliserade men ytterst irriterande. ”Först till kvarn får först MALA!!!”

Med ilsket nerstampade odjurshögar behöver jag bara undvika de bautastenar som någon slarvig viking, halvhjärtat, grävt ner lite varstans i trädgården. Tempot är högt och vår maskrosrika gräsmatta ser snart åter ut som just en gräsmatta efter att ha varit förväxlingsbar med ett rapsfält. Plötsligt hänger jag upp mig på en låt som jag tror mig höra, men inte vill. Jag fumlar därför upp mobilen från den trånga shortsfickan, placerar den framför näsan och börjar leta efter ”rätt” låt på skärmen medan jag, motorburen, hycklande men ungdomlig, rusar fram över Drakabergas vackraste gräsmatta.

Trevlig lördag!

Mirakel i Drakaberga

9-årskalas för släkten i morgon.

Ogräsrensning idag.

Rutinerat klär jag mig i mjukisbyxor som, i min underbara värld, heter slöddebyxor.

Man slöddar i dem, helt enkelt.

Men inte idag. Idag använder jag dem på grund av resåren i midjan. Jag kommer nämligen huka till större delen eftersom ogräs har en tendens att befinna sig på markplan. Ben lär böjas i tid och otid vilket utesluter tajta jeans. Dessutom har jag, under höst och vår, varit sympatidräktig med Mysan, som i tionde månaden, i ärlighetens namn, är mer himlakropp än häst. Jag har visserligen börjat jobba på mitt omfång men magen trivs fortfarande allra bäst byxor med resår.

Under arbetets gång börjar min gubbarygg snart protestera mot fällknivsvinkeln som den tvingas stå ut med och ber mig att ”för helvete böja benen!”. Jag lyder order men märker snart att en domning sprider sig från stortå till höft på grund av min obekväma ”jag bajsar i naturen”-ställning. Jag hämtar då en metallpall som bor i stallet och brukar tjäna som ett ”hoppa upp på hästen”-hjälpmedel för de som sysslar med sånt konstigt. Pallen visar sig vara några centimeter för hög vilket gör att benen får vila medan ryggen får jobba. Jag väljer därför att ömsom sitta på pall tills ryggen inte pallar (häpp!), och ömsom sitta på huk tills benen domnar.

Då jag tömmer min ogräshink i komposten passerar jag vår ute-jacuzzi. En underbar lyxighet som ingick i husköpet för tre år sedan men som har fungerat sådär under vinterhalvåret. Den har visserligen värmt vattnet men bara till cirka 17 grader. Nu hör det till saken att jag är en hopplös man i tekniska situationer och blir direkt livrädd om jag skruvar isär apparater. Jag begriper, ärligt talat, inte ett skit av det jag ser. Jag känner män som löder ihop saker, svänger sig med exotiska ord som ”säkring” och förstår vad ett relä gör. Men jag blir bara ängslig och vill fly. Teknikprylar hamnar på återvinningen om jag ger mig på dem.

I stället har jag en naiv tro på att vissa apparater lagar sig själv. Jag hoppas att den tar sitt förnuft till fånga och, typ, helar sig själv, om jag tror tillräckligt hårt. Jag går därför fram till vår jacuzzi och lyfter på locket. Förväntansfullt. Och döm om min förvåning (har alltid velat använda det uttrycket i text) då termometern står på 35 grader. Halleluja! Ett mirrrrakel som Rrranelid skulle ”sjunga”. Jag springer, tårögd, till köket och berättar för Anna om undret och hon förser mig genast med klortabletter som belöning till vårt älskade bad.

Nu drömmer jag om att sänka ner min sargade ogräsplockarkropp i varmt, masserande vatten med ett gigantiskt glas ”fredagsmys”.

Och få rivsår på ryggen eftersom det finns klor i vattnet.

Trevlig helg!

 

Bokdoft

På skogspromenad

Bokdoft vidgar sinnena

Vördnad inför allt

 

På bibliotek

Bokdoft vidgar sinnena

Vördnad inför allt

 

Verk som växer fritt

Bokdoft vidgar sinnena

Väx fri från växtvärk

 

 

 

 

Rock bottom

Djupt koncentrerad går jag den snirkliga skogsstigen i svagt uppåtlut till vår sommarhage. En full vattenkanna i varje hand. Hästarnas vattenkar behövs påfyllas inför dagen. Stegen känns lätta, inledningsvis. Trettio meter senare, inte lätta. Ytterligare trettio meter och jag börjar flåsa. Underarmarna har börjat klaga på den löjliga, men just nu, nästan orimliga bördan.

I detta läge klibbar sig en nyvävd spindeltråd fast diagonalt över mitt ansikte. Från nordöstra delen av pannan, över ena ögat, snett över näsan, passerandes munnen för att lämna ansiktet i sydväst. Denna spindeltråd känns inte i närheten så intressant som en viss elefanthjord får för sig i den välkända barnlåten. Kanhända upplevs den annorlunda då man balanserar på den. Jag tycker i vilket fall som helst att kombinationen spindelväv och ansikten är direkt vidrig men väljer ändå att gå då målet är inom synhåll.

Vid karet ställer jag ner kannorna så bryskt det går utan att spilla. Vill liksom markera för eventuella spindelvittnen att det här inte är ok. Jag fnattar mig frenetiskt i ansiktet för att avlägsna tråden och känner samtidigt en bultande matthet i underarmarna. Det bränner i låren och jag flåsar jag som om jag bestigit Kebnekaise.

Jag är där nu. Rock bottom. Nästan kriminellt otränad.

Jag borde inte vara förvånad. Då vi var i Sydafrika bodde vi på fjärde våningen i ett av hotellen. Anna föreslog att vi skulle ta trapporna varje gång, för vardagsmotionens skull, vilket jag muntert hoppade på. Redan första gången fick jag fejka ett toabesök då vi nådde rummet för att, bakom stängd dörr, hemligt hämta andan och på så vis dölja min uppenbara konditionsbrist. De följande dagarna kastade jag lystna blicka på hissen men fortsatte den ”tuffa” trappträningen.

För några dagar sedan pumpade jag sonens fotboll och fick kramp i triceps. Dagen efter vaknade jag med träningsvärk. Soffpotatisigt!

Nu måste jag sluta skriva innan mina fingertoppar kroknar av utmattning.

Grattis, förresten, till Micke Lindauer, född Jynsen! En vältränad jävel!

Ha de’!