Blogg

Jag stegar ut i den nästan bländande grönskan.

Med svärfars röjsåg hängande i den avlastande men märkliga selen.

En sele som jag, från gång till gång, glömmer hur man hänger på. Den är liksom ologisk och hamnar alltid bak och fram. Eller ut och in. Vid varje tillfälle hamnar upphängningsanordningen på ryggen minst en gång.

Nu hänger sågen hursomhelst som den ska och jag närmar mig vår överväxta å som går som en tomtgräns längs trädgården. Å är kanske en överdrift. Kanske snarare en bäck. Å andra sidan var den en tydlig å för två veckor sedan. Innan värmen. I vintras var den nästan en flod. I sommar, ett dike. I vilket fall som helst behövs den röjas från sly.

För en hängiven lieman tar det emot att hänga på sig ett motordrivet redskap men min trogna lie hade uppenbara bekymmer att fälla slyet som klättrar längs å-kanten. Antingen behövs lien slipas eller så har min makalösa muskelkraft mattats. Jag väljer att tro att en slipning hade löst alla problem men i brist på slipmöjligheter får svärfars röjsåg duga.

Jag minns när ”Fan va’ ja’ ska röja i helgen” betydde något helt annat. Nu står jag och vuxenröjer så flisor yr. Idiotiskt nog utan skyddsglasögon. Manligt tänker jag att jag, lite snabbt och enkelt, stänger mina ögonlock om röjflisor närmar sig hornhinnan. Kvinnligt genomtänkt skickar frun in mig att hämta någon form av glasögon. Jag rycker till mig ett par gigantiska solglasögon och återgår till jobbet. Sikten blir något dunkel, och jag ser ut som jag misstänker att Yoko Ono ser ut när hon röjsågar, men ögonen lär vara flisfria då jag ska slå mig ner framför TV:n i kväll och gnälla över att det inte finns något att titta på.

Lite dåligt samvete känner jag då jag passerar min älskade lie som, bedragen, hänger och blänger surt bland sina redskapskollegor. Får nästa lust att be om ursäkt. ”Snälla, fina du! Det betydde ingenting! Och jag tänkte på dig hela tiden!”

Trevlig fredag!

 

 

 

Det dagas.

Bakom svägerskans lilla hus syns solen genom trollskogens täta trädträngsel.

Som ett bländande svävande majbål.

Doft av kyla följer mig på min tidningshämtarrunda.

Kvicksilvret skriker minus

Två tranor trumpetar över Drakaberga.

Falskt, skränigt och underbart vackert.

Som Håkan Hellström.

Utanför vår fulingång ligger en skulptur i flinta. Den tjänar som dörrstopp och föreställer ett indianhuvud. En, för mig, okänd skulptör har alltså tänkt: ”Fan om jag skulle ta och mejsla fram en indian ur denna stenklump”. Ett konstverk håller vår dörr på plats. Jag reser honom upp där han ligger med ansiktet i frostkylan. Lite välförtjänt värdighet.

Barnen kallar honom Gud.

Bara en sån sak.

Glad måndag!

 

April skämtar vidare.

Vädermässigt.

Som om en vädergud har tryckt på random.

T-shirt eller täckjacka?

Stickande solgass ligger som en duk över köksbordet och tvingar oss att sitta på fel plats vid frukosten. En något sen frukost. Kvart i tolv på morgonen. Vi unnade oss en tonårssovmorgon efter gårkvällens hejdundrande 40-årsfest.

Bacon och äggröra mumsas muntert, gårdagstidningen går i repris och jag känner mig lyckat gift där jag sitter och småpratar med Anna. En viss dansträningsvärk känns i vaderna.

Det var nämligen ”dans, dans, dans” igår (Ja! ”Ramlar” med Håkan Hellström).

Jättekul.

Då.

Idag är man inte lika imponerad av sin (bristfälliga) förmåga på dansgolvet. Min repertoar av moves är väldigt begränsad och alla låtar mynnar ut i nån form av spattig, mick jaggersk ickedans.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att inte klippa gräs och att inte röjsåga i hagen.

Och blir jag trött på det går jag och lägger mig.

Ha en fin söndag!

Saknar idé, går i ide.

Tar en bloggpaus på obestämd tid.

Ses i morgon eller om en månad.

Hoppas ni finns kvar.

 

 

Innan middagen föreslår jag för Johan att vi ska ut och spela fotboll efter maten då tjejerna ska ägna sig åt hästarna.

När maten väl är äten är idén inte lika lysande då ”jag har varit igång hela dagen”-tröttheten slår till. Jag biter dock ihop och snörar på mig mina löparskor som får tjäna som substitut till de fotbollsskor jag aldrig skulle få för mig att lägga pengar på. Vi halvjoggar sedan 22 meter till vårt mål som kommer fram varje vår från sitt gömställe bakom höskjulet för att sedan stå och irritera husbonden då gräset ska klippas.

Jag börjar som målvakt och Johan skjuter straffar. Det skrattas en hel del åt snedskott, tåfisar och min paniska tjurrusning efter bollen då den rullar mot ån. Att mitt bollsinne försvann med mjölktänderna är helt oväsentligt. Johan ser genuint lycklig ut vilket värmer mitt pappahjärta.

Plötsligt öppnar sig barndomsminnefönstret och jag ser hur jag och min far står och skjuter straffar precis som jag och Johan. Jag minns hur han berömde mig för mina ”höjdare” vilka inte var så svåra att få till med en mackköpt plastboll på 80 gram. Jag ser framför mig hur vi befann oss i mina gislövskusiners trädgård och hur glad jag var för egentiden med min far.

Jag har för mig att vi sedan gick till Gislövs marknad med resten av familjen och att Bengt Sändh stod på ett lastbilsflak och sjöng snusk framför välgödda män iförda sina nyköpta ”Öl byggde denna vackra kropp”-tröjor och ungdomar i svart keps med vita fläckar och texten ”Jävla måsar”. Och hur mor tyckte att vi skulle dra vidare när Bengt började rimma olämpligt på ”rullar”. Far och jag skrattade en hel del.

Tillbaka till nutiden. Vi avslutar vår halvtimme av pulshöjande aktivitet (Pernilla Björkman) med att hälsa på alla tjejer i stallet, både i häst – och människoskepnad. Hanna ryktar Sessan inför en halvtimme av pulshöjande aktivitet (Pernilla Björkman) medan Anna står och pysslar om sin gravida pålle. Mysans mage är nu något i hästväg men hon bär den stolt. ”Föl byggde denna vackra kropp”, liksom.

Far och son-kvällen avslutas framför ”The Simpsons”.

Det skrattas en hel del.

Tack för en fin kväll, Johan!

 

 

Två senapsflaskor bor i vår kyl.

Ett gulligt äldre sambo-par.

Den ene är gammal, den andre är jättegammal. Båda pensionärer, räknat i senapsår.

Bäst före-datum är avskavd på båda korkarna vilket kanske är en indikation på att de borde slängas.

Anna hade gjort det men hon äter aldrig senap vilket gör mig till senapsansvarig.

Och jag väljer att chansa. Vill inte åldersdiskriminera två gamla vänner.

Middagen står på bordet. Pasta och falukorv.

Jag tar fram en av senapsflaskorna men funderar på att nöja mig med ketchup till falukorven. Vill liksom inte väcka den senap som sover. Men korven kräver senap. Barskt och piketpolissträngt. Jag rycker åt mig flaskan och skakar den frenetiskt. Läskig senapsvätska inleder ändå sprutandet innan den antar senapskonsistens och ringlar sig som en spiral längs väggarna på de något skålformade falukorvsskivorna och avslutar med en senapsflaskeprutt.

Där dog den.

Tack för lång och trogen tjänst!

Jag mår, i skrivande stund, fortfarande bra och min mage beter sig som magar bör. Men jag känner en viss sorg över den ängsliga flaskan som blev lämnad ensam kvar.

Funderar på att köpa sällskapssenap till den stackar’n.

Och kanske skrapa av bäst före-datumen.

Vardagsspänning.

Besökte tandläkaren igår.

Nerverna låg utanpå kroppen som en poncho när namnet ropades upp av tandsköterskan.

Jag satte mig darrigt i stolen och såg hur tandläkaren plockade fram röntgengrejen som alltid känns för stor för en människomun.

Det röntgades och konstaterades att allt såg bra ut. Det fanns bara lite tandsten som skulle slitas ut med den hemskt vassa kroken.

”Det kommer inte kännas ett dugg” sa hon i vanlig ordning.

”Yeah, right” tänkte jag.

Jag satt stel som en pinne under hela proceduren. Varje muskel från norr till söder fjäderspändes och släppte inte efter förrän de magiska orden ”Varsågod och skölj” uttalades.

Nu återstod bara polerandet och jag kände hur ett lugn spred sig från topp till tå.

”Då var allt klart, Johan” sa tandläkaren till min coola son och jag reste mig lättad ur kontorsstolen där jag hade suttit som åskådare.

Nästa månad är det min tur.

Trevlig onsdag!

Vi tog oss en bra bit upp på Sverigekartan i helgen.

Till Mellansundet närmare bestämt.

I höjd med Stockholm. Vid den norrländska gränsen för en gammal Trelleborgare.

Vi startade efter jobbet i fredags och hamnade ganska snart på Sveriges tråkigaste körsträcka, E4:an mellan Markaryd och Jönköping. Splitternya sommardäck gjorde dock körupplevelsen klart drägligare och, framförallt, tystare efter vintersäsongens dubbdäcksrasslande.

Ett familjesynkat magkurr uppstod i Jönköpingstrakten och en Burger King-skylt på fel sida vägen lockade oss till en avfart som vi hoppades skulle leda oss till födan. Ett visst virrvarrande krävdes innan lokalen lokaliserades.

Mätta med rå lök-andedräkt och ketchupmungipor drog vi sedan ut på vägen igen. ”Titta barn! Till vänster har ni Vättern och här framme till höger står Trollhättan-trollet!” slängde jag världsvant ur mig innan mitt undermedvetna viskade: ”Va’ sa du nu?”. Självklart står trollet i Husqvarna men det är ju så lätt att ta fel på städer, speciellt då de stavas så lika (hrm).

Resten av resan undvek jag att försöka geografibriljera. När vi närmade oss vår slutdestination körde vi genom en liten håla som hette ”Äs”. Fantastiskt namn på ett hål om man uttalar det med Texas-dialekt vilket min humoristiska fru gjorde.

Efter vissa ”GPS-om och men” nådde vi slutligen fram. Med stel rygg och träsmaksdomnad rumpa haltade jag fram till värdparet, Caroline och Richard, och drämde till med en bamsekram trots att vi bara träffats vid ett tillfälle tidigare. Kändes helrätt.

Vi gick husesyn i deras fantastiska hem som placerats precis vid Mälarens strand. Ganska snart hamnade vi utomhus där vi njöt av vykortsutsikten. Njöt och njöt förresten. Avundsjukt tänkte jag: ”Jag vill också ha en sjö”.

Snart dök fler goda vänner upp och vi lämnade vår packning i gästhuset. Vår gemensamma sammanlagda produktion av barn ”klickade” på fyra minuter och de sju avkommorna försvann till värdbarnens rum.

Efter att ha utfodrat oss alla med en matig Ceasarsallad försåg den förtjusande och modiga värdinnan alla barn med en present i form av en Kalmartrissa. En svart sådan. I ett smakfullt och väldigt ljust inrett hus. Att lägga sju stycken jojoar i ovana barnhänder i åldern 6-10 kräver mod. En Kalmartrissa kan vara ett massförstörelsevapen i fel händer.

Dag två inledde två av tre män med att springa en mil. Den sista, förståndiga, tredjedelen valde att återhämta sig efter vissa drycker kvällen innan och njöt dessutom av att vara fri från hästutsläppsförpliktelser.

En frukostbuffé senare tog vi oss ut på en promenad i en närbelägen blåsippebelamrad Carl von Linné-lärjungeplanterad bokskog. Pigga i sinnet återvände vi sedan till utgångsläget och hoppade i bilar för att köra och köpa närproducerad nermald oxe inför hamburgarelunchen som sedan stod på schemat.

Efter maten satte man våra föräldranerver på prov då alla söner satte sig i en motorbåt med en 10-årig kapten för en sväng på Mälaren. De skötte sig givetvis exemplariskt och varenda en återvände i livslevande tillstånd.

Mätt på gränsen till koma kände jag plötsligt hur John Blund började antasta mig. Tvärtrött som ett spädbarn satt jag en stund och spelade pigg innan min Anna sa de vackraste ord jag hört sedan ett visst ”Ja!” i Andrarums kyrka 2004. ”Du ska kanske strunta i att följa med till Strömsholm och titta på hästar och i stället sova middag så länge!?” Hon kunde lika gärna sagt: ”De ringde förresten från USA och en avlägsen släkting har tydligen testamenterat 31 miljoner dollar till dig.”

Jag nästan sprang ut till gästhuset, rullade ner en rullgardin och kröp jublande ner under täcket. Ja, jag utstötte faktiskt ett litet jubelläte. En kombination av hamburgermättnad och vågkluck skickade mig rakt ner i djupsömn och jag vaknade inte förrän barnen återvände från hästinfernot.

Mot kvällningen samlades vi än en gång kring matbordet där italiensk plockmat och gott vin avnjöts. Richard visade sig vara väldigt nyfiken och intresserad av allt. Han satt dessutom inne med historiska kunskaper utöver det vanliga. Som att äta middag med Herman Lindqvist ungefär. Fast mer historiskt korrekt. Underbart.

Caroline gick ofta beväpnad med en kanonliknande (Canonliknande) kamera som smattrade loss med jämna mellanrum vilket gjorde att jag blev till ”man som absolut inte är medveten om kameran och är jättenaturlig”. Alltså tvärtom. Jag är hopplös kring kameror men jättefina bilder hamnade sedan på fejan.

Söndag förmiddag satte vi oss i bilen igen för en märkligt långdragen hemresa trots att den gick nerför på kartan. Väl hemma ställde jag mig på altanen och blängde surt på omgivande hagar och skog.

Jag vill ha en sjö!

Tack, strålande vänner för en underbar helg! God mat, härliga vyer, en tupplur, stimulerande samtal.

Låt oss återses snart!

Det är mycket folk i den lilla lokalen.

Ett tvärsnitt av människosläktet.

Gubbar, gummor, föräldrar, barn, tonåringar.

Alla med ett passärende gemensamt.

Vissa ska skaffa nytt, andra ska hämta redan färdiga.

Vi ska både ock.

Bakom disken jobbar en trevlig dam som gör sitt yttersta för att allt ska gå snabbt och smidigt.

In vaggar plötsligt Universums Härskare. En mansperson modell större, modell äldre, modell skitsur. Han stönar sig genom lokalen och ger ifrån sig en frustande suck när han ser siffran på sin nummerlapp. Därefter går han några varv i lokalen och blänger surt på sina medmänniskor som har haft mage att komma tidigare än Honom och således hamnat före Honom i kön.

I en 2-sitssoffa sitter en tonårstjej och en äldre dam. Herr Glader går fram och pekar på ett icke existerande utrymme i mitten samtidigt som han muttrar diskbråck och pekar på sitt knä. Tonårstjejen antyder att soffan är för liten men tvingas kasta sig i säkerhet när Majestätet, utan pardon, placerar sin viktiga bakdel där hon nyss satt.

Därefter berättar han högt och tydligt hur passpolisen egentligen bör jobba och att ”det givetvis måste finnas mer personal”. Svenskt tysta sitter vi andra och undviker att titta direkt på Monarken. Som om han vore en solförmörkelse.

Slutligen blir det vår tur och det visar sig givetvis att vi har glömt att fylla i ett papper med dotterns uppgifter för passtillverkningen. Frun kastar sig över pappersjobbet medan jag tar hand om betalning och hämtning av redan färdiga pass. Hela tiden känner jag en brännande blick i nacken från mannen vars tid är så mycket viktigare än alla andras.

”Jävra tid de’ tar!” hör jag och funderar en stund på olika avlivningsmetoder men lyckas behålla lugnet då jag märker hur sansat och metodiskt damen i kassan gör sitt jobb. Dessutom med en trevlig ton och med ett leende på läpparna.

Klassiskt manligt efterklok sitter jag sedan i bilen och formulerar vad jag borde sagt. Hur jag skulle läxat upp Härskaren med några väl valda ord och blivit dagens hjälte. Kanske hamnat i tidningen. Kanske förärats ett pris. En staty.

Samtidigt fortsätter den verkliga hjälten sitt jobb bakom disken hos passpolisen i Älmhult.

Sega dagen efter sena natten.

Lägger mig en stund i sängens välkomnande famn men lyckas inte somna.

Det är lögn att komma till sömns. Tupplurendrejeri.

Jag tänker: ”Här kan jag inte ligga” och ligger kvar.

Kobojsar-whisky tar hårt på vuxet folk.

Starka krafter förespråkar ett IKEA-besök. Ingen drömsits precis.

Jag är skeptisk men följsam. Det ryktas också om ett besök hos passpolisen i Älmhult för fixande av pass till Hanna.

Jag tar mig upp på benen och slår mig genast ner i min gula skrivarfåtölj och spotifyar Springsteens ”Dream baby dream”.

”Gillar du Springsteen så mycket att du hade velat att han skulle komma hit och sjunga på din födelsedag?”

”Ja, Hanna, det hade jag tyckt om! Kan du ordna det?”

”Jag kan försöka!”

Inga drömmar är för stora för en 8 och ¾-åring. Allt går. Fortsätt dröm.

”Come on and dream baby dream”

Passpolisen visar sig ha stängt för dagen och ett snabbt beslut tas från högre instans. Hela Älmhultsärendet skjuts upp en dag.

Drömmar kan bli verklighet!

”Come on and dream baby dream”