Blogg

”DUNS, DUNS, DUNS!”

Min lillebror stirrade på mig med skräckblandad förtjusning.

”DUNS, DUNS, DUNS!”

Det ihållande dunsandet fortsatte i lägenhetens angränsande rum. Min far, en av norra Europas skickligaste påskhareimitatörer, hoppade och förde väsen genom rummen i hopp om att ytterligare förlänga lillebrors tro på detta äggömmande väsen. Han tog sin uppgift på fullaste allvar och förberedde sig inför sin komplexa gestaltning lika minutiöst som Robert De Niro inför sina skickliga rollporträtt. Jag kan föreställa mig att han tidigare hade provhoppat genom lägenheten för att bestämma rutt och för att finna den bästa studsakustiken.

Stunden innan den ovan beskrivna påskaftonskalabaliken kallade han till sig mig och min lillebror. Syrran slapp på grund av tonår. Själv hade jag, till slut, tappat tomte-, tandfe- och påskharetron även om far hade lyckats hålla liv i den på gränsen till osunt länge. Nu stod jag i stället i maskopi med far och hjälpte till att, inför en gapande lillebror, brodera ut hans story om att påskharen minsann hade setts i kvarteret och att allting pekade på att han studsade i vår lägenhets riktning.

Far hämtade en påse mjöl ur skafferiet, hällde ut och spred det över en kvadratmeter i köket och berättade sedan om denna metods överlägsenhet då det gällde att fånga spår av den väldige haren. Jag nickade allvarligt mot lillebror och berättade att jag själv sett mjöliga harspår tidigare och att harfötterna var minst (eller exakt) lika stora som fars.

Eftersom haren ville förbli anonym stängde jag och lillebror in oss i sängkammaren och efter två minuter hördes, mycket riktigt, märkliga dunsljud precis som far hade förutspått.

”DUNS, DUNS, DUNS!”

Till slut la sig tystnaden över lägenheten till lillebrors och grannarnas lättnad. Vi gläntade på dörren, gick ut i hallen och passerade badrummet där far, märkligt flämtande, drog på sig ett par strumpor. På vår äggjakt möttes vi av vita spår över lägenhetsgolvet och av mor som stod beredd med dammsugaren och log ett ”er far är inte riktigt klok-leende”. Vi fann våra ägg och gick loss på choklad och sockriga, E-nummerindränkta segheter medan dammsugaren brummade bort de ambitiösa påskharebevisen. Nöjd slog far sig ner i en fåtölj i vardagsrummet och pustade ut efter att, ytterligare ett år, hållit legenden levande.

Numera är det barnbarnen som får ta del av fars obegränsade fantasi och hans outtröttliga, älskvärda strävan att kittla barnasinnet. Och mästartakterna håller i sig även om han inte är fullt lika gränslös som han en gång var. Legenden (eller rättare sagt, far) säger att han under en snöig 70-talspåsk hoppade barfota från balkongen cirka tre meter ner (han ökar på metrarna ibland) i nysnön där han sedan skuttade runt på alla fyra för att skapa ett trovärdigt påskharebesök för oss barn.

Här i Drakaberga är det frun som står för fantasin i påskharesammanhang. För en stund sedan ringde ”någon” på dörren och på dörrmattan låg en karta med ledtrådar på engelska (nästan som om de var skrivna av nån form av pedagog) som ledde barnen till en mystisk korg innehållande ytterligare kartor för vidare äggjakt.

Nu sitter två nöjda björkabarn och lösgodisknarkar framför Tsatsiki (filmen, alltså!) och låtsas tro på haren ännu en påsk.

Och själv är jag otroligt nöjd med att jag har en fru som är värdig att axla rollen efter den gamle mästaren. Min far, haren.

Jag svarar innan den första telefonsignalen hinner klinga ut.

Har sovit lätt. På helspänn. Precis under vakenytan.

Samtalet är väntat. Och kort.

”Jag tror det är dags!”

Klarvaken reser jag mig ur dubbelsängen som nu upptar större delen av mitt gamla tonårsrum. Väggarna som tidigare pryddes av planscher och urklipp föreställandes musikidoler bär nu porträtt av barn i olika stadier av uppväxt. Runda, gulliga barnkinder. Fjuniga, kantiga tonårsdrag.  Dåtid bakom glas och ram.

Det är tidigt. Fem, kanske sex. Svårt att avgöra i slutet av oktober då man nyligen vridit timvisaren tillbaka. I det vassa halljuset kisar jag mot väggen vid badrumsdörren, där klockan brukade hänga, och möts av den åldrade, piprökande sjömannen som blickar mot okänt mål.

Badrummet är litet och fönsterlöst och jag väljer att sittkissa i det dunkla lampskenet. Rund, liten spegel över handfatet. Flytande tvål med doft av blombukett. Snedvägg som kräver en lätt tiltad hållning då man står upprätt. Ungdomens morgonrutiner känns bekanta men märkligt fjärran.

Trappan ner är hal och jag förvånas över att jag aldrig har halkat i den. Inte vad jag kan minnas, i alla fall. Tvärtom minns jag hur jag som tonåring gjorde sport av att ta mig till andra våningen med så få trappsteg som möjligt.

I hallen passerar jag finingången som aldrig används av någon annan än jultomten. En gång om året. Möjligtvis har Jehovas vittnen gjort sina försök just här men har aldrig släppts innanför.

Jag stannar upp i köket. Husets trivsamma hjärta. De nya köksluckorna som mor är så förtjust i är fortfarande främlingar i mitt uppväxtkök. På väggen bakom mors plats vid köksbordet hänger almanackan med barnbarnbilder. En uppskattad julklapp varje år. Dessa innerligt älskade barnbarn som tar så stor plats i mors liv. ”Danne 41” står det på den nionde med mors bekanta handstil. Jag öppnar kylskåpsdörren som är belamrad med färgglada barnbarnsteckningar. Näslösa huvudfotingar under gladmun-sol. ”ja elskar daj farmår” Jag stänger dörren igen. Frukost får vänta. Tiden är knapp.

I grovköket tar jag ett märkligt beslut. I stället för att gå till vänster ut i hallen, dra på mig jackan, sätta mig i bilen och köra mot det som väntar, väljer jag höger in till badrummet, släpper alla plagg på golvet och ställer mig i duschen. Som om jag har makten att dra ut på det oundvikliga. Som om en sju minuters dusch ger sju minuter mer av liv.

I ett års tid har jag motvilligt försökt måla upp detta ögonblick i mitt inre. Hur jag sätter mig i bilen för att ta mig dit mitt liv blir ett annat. En resa från ett före till ett efter. Under detta år av hopp och förtvivlan har jag ofta sökt mig till musiken. För tröst, för uppmuntran, för glädje, kanske. Bara för en vecka sedan stod jag på garageuppfarten och tvättade bilen. Tårar rann längs kinderna. I hörlurarna spelade jag ”I gott bevar” från Kristina från Duvemåla där Kristina tröstar Karl Oskar inför sin stundande död. Där och då handlade sången om min mor och min far. Om deras resa. Om deras kärlek. Jag frammanade bilden av deras första möten för nästan femtio år sedan. Hon tolv. Han fjorton. Så unga och så kära.

Nu sitter jag i bilen till slut och Helen Sjöholms underbara röst sjunger mig varm under den korta turen.

”En gång var jag rädd för mörkret men det är jag inte mer

Dagar, nätter, det gör ingen skillnad jag är trygg vad som än sker

Du ängslas över mig men jag kan lova dig

Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar

Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter och du ska alltid minnas vad jag sagt

Jag är i gott bevar”

     Staden håller så sakteliga på att vakna. Morgontrafiken är fortfarande gles. Jag stannar till vid ett övergångsställe där en hundrastande man passerar. Både han och hans pyttelilla hund ser frusna ut. Jag lyckas finna en parkering nära entrén. Havsnära, rå morgonkyla omger mig från bilen till de självöppnande glasdörrarna. Jag knäpper jackan. Innanför ligger sjukhusdoften tjock och varm. Jag tar till höger och går den nu välbekanta korridoren som leder till mors rum medan jag knäpper upp jackan igen.

På andra sidan den stängda dörren möts jag av min far, min syster, min bror och min moster. Jag är sist in. Jag hälsar dämpat och går genast bort till sängen där mor ligger. Lägger min hand mot hennes kind, pussar hennes panna och viskar:     

”Jag är här nu, mor!”

Och allt blir stilla.

 

Plötslig snor-Niagara från höger näsborre. Som ett bungyjump ger det sig av, fortfarande förankrat i näsvingen. En Henrik Lundqvist-snabb reflex skickar ut en hand som hinner fånga det innan det tar mark i Lukas Ernryds krönika som ligger framför mig på köksbordet. I skottlinjen, så att säga.

Jag vrålnyser, snorar och det pågår en rosslig slemfest i svalget. Ändå är jag nötkärnefrisk jämfört med Hanna som nu är drabbad av ”hopp och förtvivlan-influensan” som ockuperat vårt hus under två veckors tid. Ena stunden har febern legat på mänsklig nivå för att i nästa stund skjuta i höjden och landa kring MP:s ålder (Grattis i skrift, by the way!).

För vår tjej som hade hoppats på att kunna genomföra sin första tävling i hästhoppning idag blev givetvis besvikelsen monumental då hon vaknade i morse i nästan friskt tillstånd för att en timme senare alstra en ogemytlig kakelugnsvärme. Hon som levt på hoppet att få hoppa i flera dagar. En stående replik har varit: ”Jag mår myyycket bättre nu!” Orden har stundtals yttrats med febermatt förkylningsröst och med vädjande glansiga ögon, lika trovärdigt som när Gryningspyromanen hävdat att han bara råkat komma cyklande väldigt nära eldsvådor och att hans eu de cologne råkar lukta bensin.

Senast klockan fyra i morse då Hanna drabbades av ett plötsligt näsblodbad ansåg hon sig må myyycket bättre. Hon behövde bara äta något eftersom hon var ”helt tom i magen”. Jag hjälpte henne först att få stopp på flödet med en rejäl bomullstuss i borren och torkade upp i badrummet där det vita handfatet hade rejäla röda ränder. Som en polkagris ungefär. Därefter satte jag henne på en stol vid köksbordet och började rota efter något ätbart i kylskåpet.

”Det måste va nått kallt” sa hon. ”Kanske… Piggelin!?”

I normala fall hade jag svarat typ: ”Dream on!”. Men i mörkret, omtöcknad av trötthet, försåg jag henne givetvis med glass. I mitt medgörliga ”tycka synd om min tös-tillstånd” hade jag grillat korv, återskapat julafton eller köpt en hundvalp om hon hade frågat.

Synd om henne som sagt. Och om Anna som, inför den inställda tävlingen, ägnade morgonen åt att försöka få Sessan ren efter dagar av gyttjebad i hagen.

Att ha en vit häst är som att dra på sig den där fräscha vita T-shirten och sätta sig framför en middag bestående av köttfärslimpa, brun sås och potatis. Dömt att misslyckas. Givetvis glider potatisen av gaffeln och givetvis stänker såsen i vit T-shirt-riktning. Som om brunsåsen strävar, trånar och längtar mot det vita. Skillnaden mellan T-shirten och hästen är att varken Vanish eller Klorin är det minsta effektivt på en D-ponny.

Nä, om jag skulle ta och snyta mig.

Glad lördag!

 

”Åk hem och skriv nåt så jag har nåt att läsa i helgen!”

Okej, Jane!

Jag antar Jane-ast utmaningen, Jane-ar över gräsmattan till bilen och kör hem Jane-om byn.

Dottern är fortfarande sjuk och låter Jane-omförkyld.

Jag tar min gitarr och Jane-repar inför spelningen med Clara på söndag. Försöker låta som Mike Rutherford i Jane-esis.

Snart är det dags att laga middag. Ekologisk, garanterat icke Jane-manipulerad kyckling. Uppfödd i Jane-arp.

Nä, det här var o-Jane-omtänkt.

Jag går som en Jane-gångare Jane-om huset och försöker Jane-erera kraft att komma på fler ord på Jane.

Men i Jane-gäld får jag motion.

Jag frågar mig hur jag på något Jane-ialiskt vis ska lyckas få med Jane-italier utan att det blir plumpt.

Jag ska nog göra alla eventuella läsare en tjänst och sluta skriva nu.

En Jane-tjänst.

Såg två ekorrar idag.

Två grenar ifrån varandra.

Den ene höll en kotte som ett tillhygge. Den andre såg lite handfallen ut. Besviken. Hade kanske förväntat sig lite vårrusigt ekorr-rajtantajtan.

För att ta det från början vaknade jag i morse och hade blivit med basröst. Efter att ha varit omgiven av influensa i snart två veckor misstänker jag att en litet gäng baciller slagit läger på mina stämband och gett mig en amerikansk filmtrailerröst. ”In a world where darkness rules…”, typ.

Trots att jag hade vissa flunsavibbar stack jag tappert (eller idiotiskt) till jobbet.

En klar iskall morgon blev till varmaste vårdagen hittills, en riktig ”jackan i fingerkrok på ryggen-dag” och jag tog ett folkhögskoleaktigt beslut att promenera en runda med mina engelskelever. Röenarundan. Eller The Roenarunda som den fick heta idag eftersom jag strängt förbjöd all konversation på svenska. En utmaning för eleverna och för mig skulle det visa sig.

Inledningsvis gick det bra då vi pratade om väder och vind (weather and wind). Lärarsjälvförtroendet var på topp och min engelska flöt som smällt smör på en ugnsvarm lax. Men problem uppstod under ekorrdramat som beskrevs inledningsvis. Med Rikard Wolff-djup stämma mullrade jag fram: ”Look at the squirrel! It’s holding a… eeh…kott!”.

Kotte på engelska!?

Resten av rundan lät jag eleverna sköta snacket. Jag var ju tvungen att spara min stackars röst.

(Cone heter det. Jag googlade!).

Dagen startar med sopstress.

Jag unnar mig sovmorgon till kvart över sex innan jag kliver ut i verkligheten för hästutsläpp.

Och möts av papp- och plastsäckar prydligt uppradade framför grannarnas trädgårdar.

STRESS!

ÖGRAB skrev ju strängt i gårdagens påminnelse-sms att ”alla sopor ska vara framställda INNAN klockan sex, annars…”

Jag halvjoggar ner till pappsäckarna i carporten och upptäcker att det finns utrymme för ytterligare innehåll i den ena säcken. Jag tar därför rejäla nacksving på de sedvanliga IKEA-förpackningarna som aldrig tycks försvinna helt från sopröran i carportshörnan.

Mitt i pappviksstressen tycker jag mig höra ett barn som ropar: ”Pappa!” Jag släpper säcken och hinner svara ett smått irriterat: ”JAA!” innan det går upp för mig att ett gäng svanar passerar över Drakaberga på låg höjd. Och utstöter målbrottsligt skräniga ”oink oink” som inte har något gemensamt med ”Pappa!”. Eller? Kanske påminner Johans extremförkylda rop på mig om svanläten från låg höjd.

Jag är nämligen fortfarande en vabbande man. Från sovrummet sälhostar en febrig Johan med oförminskad kraft och jag går mest omkring och går omkring.

Vid 9-tiden har jag utfodrat, alvedonat och stoppat om sonen. Och ringt det där lättglömda försäkringskassesamtalet. Jag får lust att lämna influensavärlden en stund och går ut för att fylla på dricksvatten till systrarna gnägg. På uppfarten står de ohämtade stress-sopsäckarna och lutar sig mot varandra. Som fyllon.

I stallet trycker jag igång den lilla radion där morgonpassetgänget, i vanlig ordning, pladdrar i mun på varandra, gapskrattar tinnitusframkallande åt interna, obegripliga skämt och spelar allsköns dynga eftersom de ”ääälskar ny musik”. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Rihanna som tycks sjunga sin senaste hit ”Work” direkt från en tandläkarstol, fullt bedövad, och med den där röntgengrejen fortfarande i munnen.

Jag mockar på och blandar foder då man plötsligt spelar Kents nya singel ”Egoist” mellan dumsnacket. Jag har alltid varit lite kluven till Kent. ”Antingen hatar man eller så älskar man Kent” sas det i ett annat radioprogram men jag håller inte med. Jag tror jag hatälskar dem. Ibland känns det som om Jocke Berg ska va så jobbigt svår. Men mycket är också mycket bra. Smaka på raden: ”Var lite, lite snällare än du måste vara nu” från ”Egoist”. Då ääälskar till och med en gnällgubbe som jag ny musik.

Apropå gnällgubbe läser jag fortfarande Lundells ”Visenterna”. ”Jag upprörs, alltså lever jag” är ett tidigt citat från boken. Han är sedan skrattretande arg på i stort sett allt som kommer i hans väg. Ex-kvinnor, barn, män, diskmaskiner, gräsklippare, fortkörningsböter, väder, vind, Stockholm, Alliansen, ensamhet, tvåsamhet och så vidare i det oändliga.

Ni hör själv. En läsfest.

Jag känner mig helt ognällig i jämförelse då jag bara är sur på P3. Och lite på ÖGRAB. Och Jocke Berg ibland. Och Rihannas oförmåga att artikulera. Och IKEA-förpackningar.

Ha en glad dag!

Vasst, solglasögonkrävande solsken och viss kindvärme.

”It’s such a perfect day” som Lou Reed skulle sagt.

Eller nästan i alla fall.

Influensan har nämligen kommit till Drakaberga.

Förra söndagen anföll den Anna och höll henne i ett järngrepp fram till igår. Hög feber och förkylning de luxe.

Nu är det Johans tur med influensa, influerad av sin älskade mamma.

Föräldraskeptisk skickade jag honom till skolan igår trots att han tyckte han kände sig ”konstig i halsen”. Två timmar senare ringde klassföreståndaren in mig för hämtning av hängig pojke. När jag stövlade in i klassrummet sken han upp som om jag kom med postkodmiljoner. Misstänksamt la jag pappahanden på pojkpannan och anade faktiskt en viss värme. Man vill ju ha bevis.

Väl hemma slog han sig, lite för piggt, ner i soffan på sitt rum och tittade på en film. Jag granskade honom med störigt jämna mellanrum för att få ytterligare bevis på att jag inte vabbade i onödan. När lillasyrran kom hem och de inledde en högljudd ”jaga varandra-lek” var jag nästan säker på att sonen dragit mig vid näsan trots sin rinnande näsa. ”Nä, nä, nää! Du är sjuk, Joppe! Gå å lägg daj!” morrade jag pappasurt.

Idag är han skitsjuk. Bastuaggregat-varm, rinnande ögon, hosta. En snorfestival utan dess like. Och jag skäms över mitt tvivel.

Han kom staplande från sitt sovrum i förmiddags med en ”tradigt att va sjuk-min” och jag erbjöd honom datortid på studs. Vanligtvis den bästa gåva man kan ge Johan. Efter två minuter gav han upp spelandet och gick och la sig. Jättesjuk alltså. Och som jag fjäskar. ”Vill du ha Piggelin? Eller två?…..Eller tre?”

Givetvis slår mig tanken att det snart kan vara min eller Hannas tur men det får bli som det blir. Jag har hört att många som hoppar på vaccinationståget blir toksjuka lik förbannat. I fel influensa, så att säga. Det finns tydligen ett helt gäng. Om det krävs att man måste bli fullkomligt nåldynad för att skydda sig mot alla flunser chansar jag hellre.

Ett glas vin kanske skyddar!?

Jag tror jag testar.

 

 

Mobilen ger ifrån sig ett burr med skum signal. I ett messenger-meddelande från min fru finns en länk till en annons om kattungar till salu. Renrasiga sådana. Snobbakatter. Extremsöta små pälsbollar med stora ”kolla så överdrivet j…a söt jag är”-ögon som frammanar en rejäl ”köpa katt-lust” hos hustrun. ”Vi kanske skulle ha två!” skriver hon, oroväckande, under länken.

Jag medger att Drakaberga lider av en viss kattbrist. Senast i morse hamnade jag öga mot öga med en lömsk, daggmasksvansad gnagare som huserar i höskjulet. Men två katter. Dessutom raskatter, så dyra (antar jag) att man inte skriver ut priset i annonsen. Jag ser framför mig hur Drakabergaräven slickar sig runt munnen och tänker: ”Wow! Gourmetmiddag! Huvudrätt och efterrätt!”

Jag tittar på annonsen igen. ”Köp oss! Du vet att du vill och att barnen aldrig kommer at sluta älska dig!” säger den med förförisk röst.

Om jag skulle övertalas till ett köp måste vissa regler gälla. De skall tränas till ett ler och långhalmat partnerskap, ungefär som det Simon and Garfunkel hade innan de blev ovänner och bröt sitt samarbete. De skall stå vid varandras sida i vått och torrt, som Sonny and Cher gjorde innan de skiljdes, vilket bör få rävjäveln att hålla sig på avstånd. Jag kräver ett Björn och Benny-liknande samarbete i jakten på Drakabergas gnagare, ekorre undantaget.

OCH jag kräver att de är evigt avmaskade och att de inte fäller hår överallt, ungefär som bröderna Rongedal.

Sistakravet är att jag får döpa dem efter något av de fetstilade duoparen ovan.

Räknar inte med det.

Trevlig fredag!

En kopp kaffe vid min sida.

I hjärtmuggen jag fick av min dotter på Alla Hjärtans Dag. Nåde mig om jag använder någon annan.

Jag sitter och väntar på städlust men den vägrar att infinna sig. Den skulle behövas. Dammråttor stora som berguvsungar virvlar i hörnen.

I stället sitter jag och tittar ut i vår trädgård. Emellanåt fastnar min blick på en mullvadshög och då fånstirrar jag tills mina ögon tåras. Minsta rörelse och jag är där med mördarspaden för att vräka upp och avrätta. Idag ligger högarna dock provocerande stilla och jag tvingas snart gnugga stirrsvedan ur ögonen så att ett mindre nyårsfyrverkeri uppstår bakom ögonlocken.

Det är verkligen innesittarväder. Utanför vårt köksfönster pågår ytterligare en influensagrå dag. Hela Drakaberga ser ut att vantrivas i den obekväma blötan som The duggregn from hell outtröttligt bygger på. ”Once you’re wet, you’re wet!” säger Keith Richards på sitt cigg i mungipan-coola vis då han kommenterar en spelning i monsunregn på en turné i Indien. Förvisso, säger jag, men blött kan uppenbarligen bli ännu blötare.

Våra hästar släpptes i ny hage i morse och halvjoggade lyckligt ut det i spännande miljöombytet. Nu står de och stirrar apatiskt rakt ut i ingenting, sjöblöta från man till hov, med insikten att det regnar lika jävligt i den nya hagen.

Själv försökte jag söndagstitta på TV för en stund sedan. Public service erbjuder idag antingen skidor eller skidor. På ena kanalen med vapen, på andra med blåbärssoppa. Det är väldigt sällan man kan se tyngdlyftning på två kanaler samtidigt. Märkligt.

Mitt begränsade skidintresse ledde mig hit till köksbordet där jag nyss gjorde nytta genom att självavläsa vattenmätaren och, som den moderna man jag är, rapportera resultatet på internet. Efter en dylik insats kan man kanske unna sig lite söndagsvila. En stunds läsning i Lundells ”Visenterna” kanske, hans lätt gnälligaste roman hittills. ”Upprörs man så lever man” är ett talande citat på sidan 154. Jag får lust att dra till Österlen, kidnappa gubbfan och binda honom i en stol framför scenen där Nordberg blir skjuten i ”Den nakna pistolen”; en av få filmscener som framkallat skrattårar hos mig likt dem som forsar från den något överanvända emojin man ser i alla möjliga sammanhang på FB.

Kaffet är sedan länge slut och jag tycker mig nästan höra dammet hoa.

Oj, vilken städlust det väcker (emoji med forsande skrattårar)!

Ha en fin söndag!

Yngre kollega med ungdomligt cool jargong avslutar vårt samtal med ett ”Rock on!” innan han går vidare.

Desperat famlar jag efter en bra kontring och landar på det något beiga ”Ja, de’samma!” vilket jag halvskriker efter honom, snäppet för sent, med något sprucken röst.

Genast förbannar jag min oförmåga att finna den rätta repliken i rätt tid. Han måste tycka att jag är universums mesigaste kille. Hur svårt är det att drämma till med ett ”You too, mothafocka!”?

Nej, det är nog bara att inse att min tid som cool kille är förbi.

Trevlig helg, you bastards!