Blogg

Hanna och kompisen Ebba möter mig i hallen som taxar möter husse. Själaglada springer de runt benen på mig orimligt entusiastiska över min hemkomst.

”Äntligen, pappa! Får vi musiken?!” säger Hanna med den där glimten i ögat som är så svår att motstå. Och varför skulle jag det? Jag ger dem mobilen och snart dundrar Hannas Spotify-lista igång och danssteg övas in till diverse melodifestivaltruddiluttar.

Sekunder för sent minns jag att jag har för avsikt att ge mig ut på en löprunda och har just lovat bort det enda som gör löpning genomförbart; musik.

Jag vet motionärer i min närhet som aldrig har musik i öronen då de löper. ”Jag brukar lyssna på naturens sånger och fåglarnas ljuvliga läten!” säger de pretentiöst.

Ja, tänker jag. Det kanske blir inspirerande. Jag testar.

Så fort jag kommer utanför dörren i mina missklädsamt avslöjande löparbyxor verkar naturen leka ”Tysta leken”. Inte ett knyst, och då lyssnar jag ändå allt vad jag kan. Redan efter fem meter saknar jag musiken så intensivt att delar av kroppens muskulatur gör tappra försök att vända på skutan innan jag har hunnit för långt. Hur pallar folk? Nu hör jag ju hur jobbigt det låter.

Rundan jag, trots rejäl motvilja, ger mig på inleds med cirka 800 meter i kaxig uppförsbacke. Halvvägs upp hör jag plötsligt ett vårlikt fågelläte och skiner upp trots mitt obekväma tillstånd. Jag funderar en stund på vilken art som ger ifrån sig regelbundna småpip. Ytterligare en bit uppför förstår jag att ljuden kommer från mina luftrör som ömsom slemskorrar och ömsom piper.

Då jag, 800 meter senare, når vägen till Tockarp är jag i stort sett död i medicinskt mening. Men jag är samtidigt en envis fan och ångar på in på grusvägen fortfarande helt fågelkvitterbefriad. Jag har ju trots allt 7200 meter kvar på min idiotiskt långa runda.

Jag försöker roa mig genom att andas rytmiskt och underhållande (?) men jag är så uttråkad en vuxen man kan bli. Ryavägen är en otroligt naturskön runda med både skog och öppna hagar. Med musik i öronen brukar jag se rådjur som betar, tranor som gör sånt som tranor gör och älgbarn som leker. Utan musik är allt djurlöst och, typ, svartvitt.

Men innan jag vet ordet av mig har jag hunnit ytterligare några kilometer och börjar drömma om hemkomsten. Då drabbas jag plötsligt av en ”Tobbe”. En ”Tobbe” är ett tillstånd av total nödighet (och inte av den sorten man snabbt fixar vid vägkanten) och är döpt efter en alldeles för lång vän till mig som aldrig ger sig ut på löptur utan toapapper.

Nu krävs alltså att jag måste spänna nya muskler (!) och öka takten för att hinna hem i tid men samtidigt löpa lätt som en balettdansös för att minska, i nuläget, onödiga skakningar.

Sista biten håller jag elittempo och lyckas komma hem så där ”sista sekunden-aktigt” som är vanligt i spännande actionfilmer (fast då handlar det kanske oftare om att desarmera en bomb eller nåt i den stilen).

Jag skyller hela situationen på musikbrist och garanterar att jag aldrig mer lämnar lurarna hemma då jag ska ut och motionera.

Att springa utan musik är som att …springa…utan musik.

Entusiastiskt fjäderfä håller morgonkonsert.

En talang.

Många hjärtröster från mig.

Direkt till finalen.

Jag genomför min stalldoftande morgonrutin och återvänder till sovrummet där morgonpigga Hanna har lagt beslag på min plats och piggelinpladdrar med sin stackars sovmorgonsugna mor. Jag kryper ner i sängvärmen och uppdateras ögonblickligen om att ”kangen schom va lösch igår e’ JÄCKELÖSCH!” Tandlossning pågår och tvingar tydligen Hanna att prata med munnen halvöppen. Hon hämtar en bit papper och vickar och vrider på tanden som envist klamrar sig fast. Hon låter till och med Anna göra ett försök innan hon ger upp. ”Fåu jagh låuga gin obil, wawwa?” Hon lånar min mobil och övergår till att konversera i skrift. ”Det gör jätteont” skriver hon och tillägger emojisarna: skitarg gubbe, tummen ner, ambulans.

Jag är dock inte särskilt orolig över hennes tillstånd. Fem minuter senare lånar hon mobilen igen, stänger in sig på rummet och sjunger, hörlurshögt och välartikulerat, till hitsen på sin Spotify-lista.

Söndag och sportlovets sista dag för oss i söder. Veckan har varit underbar men man blir lovgirig. Vill ha mer. Ett muntert nyhetsankare på TV4-nyheterna vände sig mot slutet av gårkvällens tienyheter till meteorologen med den käcka frasen: ”Efter reklamen kommer Mikaela (eller nåt liknande meteorolognamn) berätta om sportlovsvädret!” Jag blev sur. Avundsjuk. Helt orimligt, jag vet.

Vardag står för dörren men jag vill göra lördag av söndagen. Hur svårt kan det vara? Båda dagarna är lika lediga. Men söndagen har en skugga av allvar över sig.

Hanna ger sig på ett kolakaksbak som fyller huset med en av jordklotets ljuvligaste dofter. Söndagsskuggorna skingras för en stund tills jag kommer på att jag försöker vara sund och har gett mig den på att undvika socker. Skit också.

Jag får väl ta ett äpple. ”Naturens godis” som någon fåntratt påstått.

”Lögn och förbannad dikt” säger jag.

Men jag blev lite lördagsglad över att få med ordet ”fåntratt” i ett blogginlägg.

Det var min själ på tiden.

Glad ledig dag som påminner om lördag!

Vi sätter oss i baksätet.

Frun och jag.

Barnfria tar vi barnens plats.

Sväronen fram.

Barnlikt baksätespillar jag med min mobil och börjar plötsligt haiku-battla med ärkepoeten och godevännen Gustav på Facebook. Ja, det är precis så nördigt som det låter. Om inte värre. Men underbart i min värld.

Nysnö eller snarare nytö följer oss tvärs över nordskåne på vår väg mot Jonstorp där vi ska äta lunch på Tunneberga Gästgivaregård. Edvard Persson finns inte bara inramad på väggen. Han sitter liksom i väggarna. Givetvis delar jag och svärfar på en rejäl äggakaga med fläsk. Allt annat vore kriminellt. Och ja, Erika, äggakaga är i huvudsak bara protein (tror jag).

Skånskt mätta fortsätter vi genom småbyar mot Höganäs och svärföräldrarna, som bott några år i faggorna, anekdotar hejvilt i framsätet. Som en pingisboll på ett pingisbord studsar välberättade små stories mellan Uno och Lillemor. Underbart.

Vi stannar till i Skärets lilla hamn, traskar ut på piren och drar in den friska havsluften. Och passar på att smyga ut lite överbliven äggakageluft (vissa av oss, i alla fall).

I sydlig riktning passerar vi sommaridyll på sommaridyll minus sommar innan vi når Helsingborg. Väl där parkeras bilen och vi promenerar i den råa havsnära kallblåsten för att hälsa på kollegor i resebranschen. Tyvärr får vi inte hälsa på alla då man drabbats av ohälsa på grund av den råa havsnära kallblåsten.

Vi huttrar vidare till Akademibokhandeln (som är det enda som fattas i Glimåkra) för att ta del av bokrean. Svärmor shoppar loss ganska friskt. Själv unnar jag mig Ulf Lundells ”Visenterna” och två Fritiof Nilsson Piraten-böcker.

Envist har jag fortsatt läsa Lundells pladdriga, krävande och fulskrivna prosa.

Anna brukar säga att det märks när jag läser Lundells böcker för då suckar jag och väser ”gubbjävel” med jämna mellanrum. Hans senaste tegelstenar har verkligen varit en uppvisning i gubbgnällig svartsyn och jag har känt en lättnad då jag slutligen nått sistasidan.

Ändå är det något som lockar mig att ge mig på hans senaste roman. Det är något märkligt mänskligt över det skrivna. Och stundtals kan det vara direkt vackert. Kanske passar gnällitteratur mig bättre och bättre. Jag har ju faktiskt blivit snäppet gnälligare sen jag senast läste Lundell.

Jag tjuvstartar läsningen i baksätet på hemvägen och märker snart att jag nickar igenkännande när han, några sidor in i boken, spyr galla över P3 i allmänhet och nonsensprogrammet PP3 i synnerhet. Härligt högklassigt Lundell-gnäll.

Jag släpper snart boken och låter min hand fågelspindelvandra mot Annas hand i vårt mysiga baksäte. Vi nykärflätar fingrarna och byter ”Du är fin-blickar” och jag konstaterar att jag just nu inte har något i hela världen att gnälla över (utom möjligen P3).

Tack svärföräldrar för en mycket trevlig dag (och dotter)!

 

” Mother, you had me but I never had you.

I wanted you, you didn’t want me.

So I, I just gotta tell you

Goodbye, goodbye”

Så börjar fantastiska ”Mother” med John Lennon. En av de starkaste och mest gripande låtar som skrivits där John sjunger stämbanden ut och in i sin skildring av barndomens längtan efter föräldrarna han aldrig fick växa upp med.

När jag har mina ”känslig kille som gillar Tranströmer och solnedgångar-dagar” händer det att det sipprar fram en tår i ”ögongipan” när jag lyssnar på sången. Speciellt mot slutet där John ömsom kvider ömsom vrålar fram orden: ”Mama, don’t go, Daddy, come home!”

Idag satt jag i bilen med min son på väg mot ett icke IKEA-relaterat ärende i Älmhult när ”Mother” plötsligt dök upp i min Spotify-blandning. Genast hypnotiseras jag av Lennons känsliga röst och vårt bilkonverserande avstannade. Även Johan verkade tagen av känslostormen som strömmade ur högtalarna. När det gripande slutet närmade sig och Johns röst gick från sång till desperata vrål märkte jag hur Johan satt och småhoppade i sätet. När jag granskade honom närmare märkte jag att han kämpade för att hålla inne ett gapskratt. Och när han såg mig i ögonen brast det fullständigt och han skrattade så han kiknade. Plötsligt kunde jag höra sången med ”tieåthalvt”-åringens öron och insåg att det låter som om Lennon har fått ett gallstensanfall. Därefter skrattade vi gemensamt åt att låten dessutom aldrig tar slut. När den till slut tonade ut och vi trodde den var över hörde vi ett sista dämpat vrål och gapskrattet tog ny fart.

Hur ska jag någonsin kunna lyssna på denna favorit igen och beröras av intensiteten och artistens gripande längtan efter mor och far utan att lockas till skratt då jag tänker på Johans glittrande skrattande ansikte?

Skitsamma.

Jag gapskrattar hellre med dig, Johan, än gråter med John.

 

 

(Trumvirvel)

”Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll går till…………ANNA BJÖRK för hennes makalöst trovärdiga porträtt av rejält förkyld kvinna som inte orkar gå med barnen på isdisco utan måste ligga nerbäddad i soffan med godis framför TV:n.”

Ungefär så tänkte jag i går kväll när jag ytterligare en gång tvingades ta barn till Glimåkras isdisco och stå i två märkligt långsamma timmar och stampa fötterna varma i ishallen. Och kallprata (häpp!) med andra föräldrar som dragit samma nitlott (Visst, barnen har kul och allt det där).

Hon såg dock rejält utslagen ut i soffan då jag kom hem. Och hon somnade långt innan Skavlan hade hunnit slänga sina manuspapper. Men det brukar hon faktiskt göra även i helfriskt tillstånd.

När jag kom ut i stallet i morse började jag så smått släppa på mina misstankar om förkylningsfejk. En av boxdörrarna stod nämligen vidöppen efter fruns insläpp igår. En fullt frisk hästtjej  skulle aldrig glömma att stänga om hästarna. Extra (som hästen heter) hade haft en intressant natt och smutsiga hovspår avslöjade att hon hade gått på upptäcktsfärd i stallgången. Hon hade också varit och rotat i foderboxen, förmodligen påhejad av de två andra ögontjänarna, utan att lyckas få locken av fodertunnorna. Nu stod hon dock i sin box och låtsades som om det regnade.

Nej, Anna är nog ganska förkyld ändå. Hon brister ut i nys i tid och otid och hennes vanligtvis livsfarliga luktsinne är uppenbart ur balans.

Jag hittade nämligen dotterns ouppackade skridskoväska igår och tyckte att jag hade tur som slapp att packa inför isdiscot. Det visade sig snart att väskan även innehöll en termos med tre veckor gammal chokladmjölk. En tre veckor gammal bebis är tre veckor sötare än en nyfödd. Chokladmjölk åldras inte med samma värdighet. Rutinerade Anna bad mig hälla ut termosens innehåll i trädgården vilket jag också gjorde. Innan dess valde jag, av okänd anledning, att skruva av locket märkligt nära min näsa. Ett pysande ljud uppstod och termosens andedräkt gick rakt upp i mina näsborrar. Och bosatte sig där. De bakterier som bodde i termosen hade inte bara förökat sig. De hade fått barnbarn och barnbarns barn också. Det måste vara så här det luktar i en bajamaja för zombier. I stället för att skrikande släppa termosen i snön valde jag (snål som jag är) att ta in den i hemmet för försöka få den ren. En oförkyld Anna hade stoppat mig i dörren och skickat mig att gräva ner den till skogs. Nu rynkade hon bara lite lagom på nosen och lät mig göra ett diskförsök.

Nu sitter hon i köket och snörvlar över dotterns hästpussel i köket. Då och då byter hon ut snörvlandet med ett ekande: ”AAATCHOOO!”.

Hade jag inte visst bättre hade jag nästan kunnat tro att hon blivit mansförkyld.

Tacksam för mitt karriärval parkerar jag rumpan i min gula skrivfåtölj. Sportlovet har cirka en timme på nacken och jag mår nästan kriminellt bra.

Som merparten skolfolk gör i södra Sverige i nuläget.

Att känna sig nyledig inför ett lov är en makalös känsla

En känsla jämförbar med det oslagbara förstabettet på den där skivan av det rykande nybakta brödet. Skivan på vilken smöret ögonblickligen övergår från fast till flytande form. Och som lämnar ifrån sig brödsvett på assietten när man lystet greppar den och skickar den norrut mot den längtande munnen (brödskivan alltså, inte assietten om någon språkpolis skulle få för sig och påtala syftningsfel).

Eller som när man, dammsugandes, når fram till dörrmattan och det första underbara grusrasslet spelar upp en liten symfoni i slangen och man vet att man har större delen av mattan kvar att dammsuga.

Nu blir det njut!

Jag ska bejaka varje skön impuls.

Hela vecka åtta ska jag väckas åtta. Som allra tidigast! Rock n’ roll!

Kanske ska jag vända på dygnet bara för att jag kan. Så som ungdomar gör fast de inte bör.

Njaä! Dels är det ju så skönt att komma i säng i tid och dels har hästarna aldrig visat något intresse för sovmorgnar.

Oops! Där försvann skrivlusten.

Och ersattes av stallmockarlust.

Jag bejakar impulsen och önskar skolfolk och alla andra ett lovely lov!

 

 

 

 

 

 

Kall morgon.

Med sängvärme kvar i kroppen känns kylan bister.

Som en liten lavett mot de oskyddade kinderna när man går från inne till ute.

Jag känner mig ändå munter när jag drar överdragsbyxor över mina pyjamasbyxor och en stallmössa över öronen innan jag, försiktigt, med böjda knän, förflyttar mig de sju halkriskabla meterna i nedåtlut från förrådet till stallet. Jag ska ju få träffa mina morgonkompisar.

I stallet har kylan inte lyckats vinna över kroppsvärmen från tre och en halv häst. I vanlig ordning börjar de hungersfrusta när mataren gör entré.

Drömscenariot, som kräver minst ansträngning från min sida, är att alla hästar står färdigklädda i sina vintertäcken redo att, efter förrätten i krubban, trava ut i hagen till frukosthöet.

Denna morgons scenario är raka motsatsen. Två av hästarna är pyjamasklädda i någon form av mysfilt som måste krånglas av dem innan vintertäcket ska på. Den tredje pållen, som innehåller föl, står spritt språngande naken i sin box.

Första hästen är fullt upptagen med tuggandet av sitt foder och vållar inga större besvär vid klädbytet även om hon blänger lite surt på mig när jag meckigt kardborrar av någon form av benskydd som hon försetts med dagen till ära.

Häst nummer två har svalt sitt foder och är därför sugen på att komma ut. Hon börjar gå rundor i boxen samt bråka med grannboxens invånare medan jag försöker vinterklä henne i det begränsade utrymmet. Som att försöka slå in en orolig julklapp på 400 kilo. Sessan är vanligtvis stallets bråkstake så jag är inte förvånad över hennes brist på respekt. Innan jag lyckats få täcket på henne har hon försetts med ett antal helt nya smeknamn som alla har väldigt lite gemensamt med det gulliga ”Sessan”.

Då jag når häst nummer tre, Mysan, har hon väntat på utsläpp en bra stund och är måttligt intresserad av min omvårdnad. Hennes välsignade tillstånd har gjort hennes mage klotformad som en liten planet. Täcket är därför extra krångligt att få på (som en hästvariant av nytvättade jeans ungefär) och remmen som går under hennes väl tilltagna buk känns kortare för varje dag. Mitt i mitt krånglande utdelar hon plötsligt och oväntat ett klassiskt hästbett över min stallmössa. Lyckligtvis innehåller mössan i huvudsak min rejäla frisyr men ändå. Jag förklarar för henne att hon är en rutten häst och att hon ska vara glad att hon går i väntans tider annars hade jag Knorrevångat (Glimåkrauttryck, googla!) henne.

Sur som vinäger går jag sedan till höskjulet och hämtar en höbal som jag delar på tre och ilsket Ricky Bruchar in i hagen innan jag öppnar boxdörrarna.

Och i stallstrålkastarens sken skenar mina före detta kompisar ut mot det väntande frukosthöet.

De är till salu förresten.

En morgon som denna.

 

 

Svart som en månlös natt.

Halvblank.

Lite längre modell.

I skinn.

Snarare rock än jacka.

Snarare Al Pacino i ”Carlito’s way” än Travolta i ”Grease”.

Det hände något med mig när jag drog på den. Skinnrocken. Jag liksom växte. En decimeter minst.

Som en smekning satt den på min överkropp och försåg mig med självförtroende och attityd. Jag kände mig som jag föreställer mig att Bamse gör efter en burk dunderhonung.

Jag gick med stolt hållning genom Malmö och kände mig oförskämt snygg. Med min nya flickvän som ganska snart förvandlades till sambo (och senare fru) vid min sida.

Vi gled in i butiker och shoppade lite planlöst då min flickvän plötsligt pekade på en snygg jacka som hon tyckte jag skulle prova. Den satt visserligen snyggt men flickvännen höjde den nästan orimligt till skyarna. Den skulle jag bara ha. Och givetvis köpte jag den, nyförälskad som jag var. Och aningslös.

Nu hängde plötsligt två snygga mansjackor i vår sambotambur.

Tills en livsomvälvande dag.

Söta sambon tog på sig att göra en klädrensning i vårt begränsade utrymme. Kläderna skulle sedan läggas i en UFF-container för att gå till bättre behövande.

Plötsligt hängde skinnrocksgalgen tom och gungade ynkligt i hatthyllan. Jag frågade om sambon eventuellt hade hängt in den i en garderob och fick då till svar: ”Den där rocken är väl inte så snygg. Jag tycker att det är dags att den kastas!”

Med en klump i halsen kände jag, en kort stund, efter om den där flickvännen verkligen var nånting att ha. Vem är jag utan min dunderhonung? Bara en vanlig björn.

Men en förälskad sådan.

Jag har aldrig ångrat att jag valde Anna framför skinnrocken.

Men idag, på Alla Hjärtans Dag, sänder jag en tanke till min gamla vän, skinnrocken, och till den bättre behövande någonstans i världen som går omkring, en decimeter längre, med attityd och en missnöjd flickvän vid sin sida.

Gla’ Alla hjärtans da’!

 

Det får ta tid.

Ska ta tid.

Det ingår.

Jag ska sitta utanför.

Klädd och klar.

Rastlös.

En halvtimme kvar innan vår skjuts.

När porten väl öppnas och duschdoftande ånga fyller hallen faller jag igen.

Du är värd all världens väntan.

Glittrar mer än Mellons alla deltävlingar.

Och andra chansen.

 

Jag har börjat leka vår.

Dagsljusets diskreta comeback samt en totalt snögubbefri trädgård hjälper till.

Tyvärr ser dagen ut att bli skånskt tråkgrå.

Men det är lördag.

Jag halvligger, slöddeklädd under en filt, i en ytterst bekväm skrivställning med en TV-tittande, apelsinätande och fortfarande sovvarm pyjamasdotter vid min sida. Barnkanalen låter som ett sockerdränkt barnkalas. Tecknade konstigheter avlöser varandra på skärmen. Heliumballongsröster gapar fram hysteriska repliker och jag har allvarliga planer på att fly till sovrummets lugn när man plötsligt visar en film om en chimpansbebis vid namn Manda.

Här och nu önskar jag mig en chimpans mer än något annat. Mer än både världsfred och Daim. Om jag bara får en apa skulle allt vara perfekt.

Ett akut kaffesug överfaller mig och jag släpper den vackra apdrömmen för att stilla mitt begär. Jag laddar vår evighetsmaskin till kaffekokare (12 år av daglig kaffekokning och aldrig avkalkad) innan jag går ut och hämtar tidningen.

Under den tio meter långa sträckan från dörr till brevlåda underhålls jag av en kvittersugen fågel av okänd art. Med mina begränsade fågelkunskaper är de flesta fåglar av just okänd art även om jag med säkerhet kan peka ut både svan och struts. Den som vårkvittrar i min trädgård är varken eller.

Hursomhelst uppmuntras jag av sångaren och känner mig förlåtande där jag foppatofflar fram med hämtad tidning. Förlåtande mot en väldigt nära anhörig som för andra helgen i rad glömde att stänga av väckarklockans larmfunktion innan sänggåendet. 06:05 drog den därför igång och förstörde därmed ytterligare en sovmorgon. En funktion som Hanna annars brukar ha.

Jag har nu svalt min frukost och har allvarliga planer på att gå ut i det blötgråa och leka vår genom att riva en murken inhägnad som ser ut att ha stått i hagen sen Bockstensmannens tid. Jag påminns dock av en väldigt nära anhörig om att prio 1 är att pigga upp vintertrötta cyklar som slokar efter månader i ide.

Så får det bli!

Glad vårlördag!