Klass 1-varning för snö och halka utfärdades.
Snö-kaos blir i skrivande stund tö-kaos.
Skånsk vinter kräver snart gälar.
Klass 1-varning för extremt deprimerande väderlek utfärdas.
Håll er inne!
Klä er mjukt!
Se film!
Läs!
Bejaka fet mat och godis!
Sov middag!
Allt detta tänkte jag göra.
Tänkte.
I stället upptäckte jag att hästarnas hö har tagit slut.
Jag måste alltså koppla på släpet och ge mig ut i detta regngyttjiga snöslaskhelvete för att jag råkade bli kär i en hästtjej. Hon kunde väl ha samlat på frimärken.
Jag kliver ur mina slöddekläder och i mitt stallställ. Drar på mig mina mockarstövlar och stövlar rakt ut i det grå. En tödroppe lyckas skickligt hitta den kvadratmillimeter av bar hud mellan jackkragen och den översta nackkotan. Vid landningen skickar den en kall kåre som fortplantar sig längs ryggraden med slutdestination: svanskotan. Jag rycker till i en spastisk rysning inte helt olik ett danssteg av Mick Jagger.
Trots bilens moderna backvarningssignal hamnar jag alltid några centimeter ifrån påhänget och tvingas använda min blygsamma muskelkraft samt ilska för att dra släpet i rätt läge. Med handsklöst köldkalla händer hänger jag sedan på det motvilliga släpet.
Med hästtjejen vid min sida kör jag sedan till Magnus Nilsson Piraten för att chocka min kropp med ett fys-pass på hö-loftet.
Den branta stegen upp till loftet får betraktas som uppvärmning. Väl uppe börjar det riktiga slitet. Med högaffel och en stor portion mod börjar jag bestigningen av hö-högen. Då toppen nås, cirka åtta meter över havet, börjar en balansakt med en ständigt överhängande rasrisk. Svajigt svingar jag höbalar från hötoppen mot luckan som vetter mot släpet och min hopsamlande samt släp-packande hustru. Flåsande avundas jag den syrgas andra, klenare, bestigare brukar ta till i närheten av toppen.
50 balar senare börjar den strapats- och farofyllda nedstigningen mot baslägret på marknivå. Svettfrysande sätter jag mig i bilen för att återvända till Drakaberga och det tomma höskjulet som genast vill bli fyllt. I sedvanlig ordning börjar fantasier om rejäla koppar med kaffe spöka i mitt inre.
Efter en välförtjänt kaffekopp med härligt underhudsfettfrämjande julgodis ger jag mig på en lutande gran när jag fortfarande har ångan uppe. Årets gran är över tre meter och står som en hulk i vrån där takhöjden är som kaxigast. En slappt lutande men vacker hulk. Inledningsvis tror jag att granen bara behöver fotvård men det visar sig att plastfoten har spruckit och att en amputation är enda utvägen. Protes lånas av svärföräldrarna och nu står granen grön och grann och rak i stugan.
När jag nu har möjlighet att se film, läsa, sova middag och så vidare frågar Hanna mig om jag vill spela Monopol. Helt överraskande svarar jag ja.
”Skönt” att veta vad jag ska syssla med i tre timmar framåt.
Ha en fin söndag!