Fingertoppskänslan är smärtsam.
Smärtsam på ett skönt vis efter en kväll då toner och ackord kramats ur min trogna gitarr.
Jag vaknade lycklig i morse efter en gårdag fylld av musikalitet och värme.
Den började tidigt på morgonen då jag slog mig stressflåsande ner i kyrkan för att ta del av gospellinjens luciafirande. Tusen tankar slogs om uppmärksamhet i mitt sinnes begränsade utrymme. Kvällens spelning med Clara hade spökat i veckor. Stämmor, tonarter, inledningar och avslutningar. Min inre bråkstake målade faun på väggen. Mitt i detta hjärnkaos, som kändes som när en hel dagisavdelning samtidigt vill berätta om sina julklappsönskningar, skred Lucia med följe in och ett lugn föll över mig. Ett lugn och Fannys och Davids treåring som önskade sittplats i mitt knä. Där satt jag sedan och berördes till ögonfukt av elevernas glittrande talang. Med en liten solstråle i min famn.
En timme senare var det dags för ännu ett kyrkbesök då vår förstfödde tillsammans med sin klass stod för Glimåkraskolans lussande. 10-åriga sockerbagare, stjärngossar, tomtar, tärnor och lucia sjöng så särkarna fladdrade. Verser om advent nervöslästes charmigt i ett rasande tempo som krävde lyssnande på helspänn. Blyga soloprestationer applåderades av stolta föräldrar. Själv satt jag med glansiga ögon och betraktade vår Johan som, med ett leende och iförd tomteluva, gick in för sin uppgift på fullaste allvar. Hoppas jag får några fler framträdanden innan ungdom och tonår (förmodligen) ställer sig i vägen för den barndomsglada och ohämmade sånglusten.
Direkt efter arbetsdagens alla musikaliska intryck styrde jag bilen till Pappersbruket i Östanå för att koppla upp mixerbord och högtalare och soundchecka med Clara. Clara är min irriterande bonuslillasyster som jag fick på köpet då jag föll för Anna. Hon är nämligen Annas barndomsvän sedan blöjstadiet.
Att umgås med Clara är som att umgås med en cyklon. Hon vet att hon har all min kärlek. Hon vet också att hon kan gå mig på nerverna. Oftast på ett bra vis, hur det nu är möjligt. Allt går för det mesta i 190 vilket kan vara besvärligt då min maxfart snarare ligger på 70. På ett märkligt men vackert sätt kompletterar vi varandra ändå väl då vi enas bland toner, klanger och stämmor.
Repandet har varit kul och vi har varvat smörgåstårta och sång med saftglögg och skratt i Claras Kristianstadtrea tills vi igår ställde oss, hyfsat, färdigrepade på en färgsprakande scen i Östanå.
Trots att jag var lite darrig och, efterklokt, önskade att jag ägnat ännu mer tid åt låtarna rann all nervositet av mig från det första ackordet. Jag delade nämligen scen med en ren naturkraft. En glittrande solstråle. Någonting händer med Clara på en scen inför folk. Hon lyckas lägga in sju växlar i en femväxlad bil. Allt kan hända. Och händer. OCH blir bra.
För att inte försvinna i Claras enorma scennärvaro tvingades jag själv ta i för kung och fosterland. Jag gav mig till och med på tuffa, bredbenta rockposer som känns i ljumskarna idag.
Vår timme kändes som en kvart i värmen och kärleken som strömmade från publiken. Vilken underbar stämning. Helt färdiga rann vi av scenen för att omfamnas av alla fina vänner i lokalen.
Även idag känner jag mig helt slut och har bestämt mig för att, under fingertoppars och ljumskars återhämtning, INTE klä mig i annat än slöddekläder.
Ha en vacker lördag!