Clara och färdiga

Fingertoppskänslan är smärtsam.

Smärtsam på ett skönt vis efter en kväll då toner och ackord kramats ur min trogna gitarr.

Jag vaknade lycklig i morse efter en gårdag fylld av musikalitet och värme.

Den började tidigt på morgonen då jag slog mig stressflåsande ner i kyrkan för att ta del av gospellinjens luciafirande. Tusen tankar slogs om uppmärksamhet i mitt sinnes begränsade utrymme. Kvällens spelning med Clara hade spökat i veckor. Stämmor, tonarter, inledningar och avslutningar. Min inre bråkstake målade faun på väggen. Mitt i detta hjärnkaos, som kändes som när en hel dagisavdelning samtidigt vill berätta om sina julklappsönskningar, skred Lucia med följe in och ett lugn föll över mig. Ett lugn och Fannys och Davids treåring som önskade sittplats i mitt knä. Där satt jag sedan och berördes till ögonfukt av elevernas glittrande talang. Med en liten solstråle i min famn.

En timme senare var det dags för ännu ett kyrkbesök då vår förstfödde tillsammans med sin klass stod för Glimåkraskolans lussande. 10-åriga sockerbagare, stjärngossar, tomtar, tärnor och lucia sjöng så särkarna fladdrade. Verser om advent nervöslästes charmigt i ett rasande tempo som krävde lyssnande på helspänn. Blyga soloprestationer applåderades av stolta föräldrar. Själv satt jag med glansiga ögon och betraktade vår Johan som, med ett leende och iförd tomteluva, gick in för sin uppgift på fullaste allvar. Hoppas jag får några fler framträdanden innan ungdom och tonår (förmodligen) ställer sig i vägen för den barndomsglada och ohämmade sånglusten.

Direkt efter arbetsdagens alla musikaliska intryck styrde jag bilen till Pappersbruket i Östanå för att koppla upp mixerbord och högtalare och soundchecka med Clara. Clara är min irriterande bonuslillasyster som jag fick på köpet då jag föll för Anna. Hon är nämligen Annas barndomsvän sedan blöjstadiet.

Att umgås med Clara är som att umgås med en cyklon. Hon vet att hon har all min kärlek. Hon vet också att hon kan gå mig på nerverna. Oftast på ett bra vis, hur det nu är möjligt. Allt går för det mesta i 190 vilket kan vara besvärligt då min maxfart snarare ligger på 70. På ett märkligt men vackert sätt kompletterar vi varandra ändå väl då vi enas bland toner, klanger och stämmor.

Repandet har varit kul och vi har varvat smörgåstårta och sång med saftglögg och skratt i Claras Kristianstadtrea tills vi igår ställde oss, hyfsat, färdigrepade på en färgsprakande scen i Östanå.

Trots att jag var lite darrig och, efterklokt, önskade att jag ägnat ännu mer tid åt låtarna rann all nervositet av mig från det första ackordet. Jag delade nämligen scen med en ren naturkraft. En glittrande solstråle. Någonting händer med Clara på en scen inför folk. Hon lyckas lägga in sju växlar i en femväxlad bil. Allt kan hända. Och händer. OCH blir bra.

För att inte försvinna i Claras enorma scennärvaro tvingades jag själv ta i för kung och fosterland. Jag gav mig till och med på tuffa, bredbenta rockposer som känns i ljumskarna idag.

Vår timme kändes som en kvart i värmen och kärleken som strömmade från publiken. Vilken underbar stämning. Helt färdiga rann vi av scenen för att omfamnas av alla fina vänner i lokalen.

Även idag känner jag mig helt slut och har bestämt mig för att, under fingertoppars och ljumskars återhämtning, INTE klä mig i annat än slöddekläder.

Ha en vacker lördag!

Onsdagsmigrän

Det börjar alltid likadant.

Som om ett lysrör flimrar i periferin.

Flimmer som sedan samlar sig.

Mitt i mitt synfält.

Berövar min blick förmågan att fokusera.

Ett tiotal minuter.

Ett avlångt samlat flimmer.

En vibrerande halvgenomskinlig ande.

Envist i vägen varthän jag än riktar blicken.

Till formen en karta över Sverige.

Som sakteliga glider ut åt höger.

Ur mitt omedelbara fokus.

Tills den försvinner.

Minuter av lättnad.

Först.

Sedan smärta.

Gradvist växande.

Small.

Medium.

Large.

Tryckande.

Mot tinningarna.

Kring käkarna.

I varje skallvrå.

Vill amputera.

Skaffa protes.

Avstår.

 

 

Ide. Bra idé.

”Snälla! Låt det vara natt”

Jag vaknar, men blundar.

Anar den bistra sanningen.

Så länge jag blundar lever jag i lycklig ovisshet om huruvida dagen har kommit eller ej.

Skön men ohållbar ovisshet.

Till slut ger jag efter och glipar försiktigt på det vänstra ögonlocket.

Så som man gör då man låtsassover och minitittar då födelsedagsfirare kommer sjungandes.

Liggandes på rygg har jag vänsterögat närmast söderfönstret där verkligheten uppdagas.

Verkligheten gör ont.

Precis som jag fruktade är morgonen här. Med besked. Det är dessutom ovanligt ljust för att vara klockan sex. Det visar sig bero på att mobilens alarm aldrig ställdes igår och att klockan sex därför är klockan halvåtta.

Jag skickar frun till stallet och rusar in till sovande barn som rycks ur sängen som ogräs ur en rabatt och knuffas i riktning mot köket där en turbofrukost serveras.

Med målbrottssprucken sömnröst hejarklackar jag barnen, som fortfarande tuggar sin frukost, att försöka borsta tänderna samtidigt. Som Gunde Svans hysteriska peppande av folk på Fort Boyard.

Bilen sprätter uppför uppfarten och ner på stora vägen med bilbältesfumlande barn i baksätet. Jag kör som på nålar och svär över EU-anpassningar under den omotiverade 40-sträckan men lyckas leverera två uppjagade barn precis vid första inringningen.

I lugnet som infaller då barnen sprintat ur bilen ångrar jag genast morgonens stress. Det kan aldrig vara värt att starta en dag på detta vis.

Tillbaka i hemmet äter jag och Anna en något lugnare frukost än den som erbjöds barnen. Trots en och en halv timmes ”ofrivillig” bonussömn sitter vi som två decembervrak och höjer sovrummet och sängen till skyarna.

Vid något tillfälle under evolutionens gång fick björnar nog av vårt hopplösa nordiska blötmörker. ”Nu skiter vi i det här och går och lägger oss!” sa den klokaste av dem. Tyvärr hade människosläktet sedan länge lämnat björnstadiet och slutat lyssna på kroppens hunger efter sömn och vila. I stället blev vi civiliserade, uppfann väckarklockan och började, lidandes, stiga upp då nattmörker fortfarande rådde för att sedan jobba under de få timmar av ljus som erbjöds och slutligen komma hem i totalt nattmörker och slutligen somna till: ”Välkomna till Aktuellt! Det här är våra huvudnyh”…zzzzz.

Och i skogen sover björnen gott i sitt lugna bo.

 

 

Faunskapet

Det bor en svart varelse i mitt inre.

En faun i en liten stuga.

Som Herr Tumnus elaka släkting.

Oftast gör han inget väsen av sig.

Sköter sitt.

Håller sig inomhus med dörren stängd.

Och låst.

Nyckeln har jag.

Försöker gömma den.

Men hittar den ibland.

Det händer att jag då låser upp.

Och gläntar på dörren.

För att kolla om han lever.

Och glömmer stänga.

Oftast ger han sig ut på upptäcktsfärd.

Gör tivoli av mitt känsloliv.

Det vackra blir fult.

Det enkla blir svårt.

Det lätta blir tungt.

Glädje blir ilska.

Lycka blir sorg.

Då gäller det att fånga den jäveln.

Och sätta honom i husarrest.

Innan han tar över.

Är där på morgonen.

Och väser: ”Idag kommer inget bli bra”.

En vidrig följeslagare.

En energitjuv.

Som sväljer varje positiv tanke hel.

Tar rejäla tuggor på självförtroendet.

Jag ska mota honom tillbaka.

Tillbaka till hans boende.

Trycka in honom genom den öppna dörren.

Han kommer att göra motstånd.

Det gör han varje gång.

Starkast när gråblöta råder.

Och de svarta träden bugar i stormen.

Men jag ska sätta nyckeln i låset.

Vrida om.

Och gömma nyckeln.

Glömma nyckeln.

Och faunskapet.

Igen.

 

 

 

Efter Gorm

”Jag tycker nog att ditt hår har blivit gråare sen sist!”

Ärliga Madde stod med saxen i högsta hugg och klippte mig två kilo lättare.

Jag tog inte på något vis illa upp.

Åren går, håren grånar.

Rådande årstid färgar av sig.

Och Gorm var här och härjade.

Mitt i ”Bron” tog han fart och stängde bron.

”Sägä! For hillveööö!”

Dansk man vrålade i panik i TV-rutan.

Dansk storm vrålade i göingeskogarna utanför fönsterrutan.

Gorm.

Lyckat stormdop.

Värdigt. Lät som ett otämjbart fasansfullt vidunder hämtad ur ”Sagan om ringen”.

Per lät mer som något vänligt man skulle kunna tänka sig att bjuda hem på en kopp kaffe. Och Gudrun var Kurt Olssons triangelspelande damorkesterfavorit även om hon blåste (häpp!) mången skogsägare på framtida inkomster.

Dagarna efter visade det sig att, trots att Gorm ställde till en hel del skador, var han en fis i jämförelse med de båda bestarna Per och, framförallt, Gudrun. Regerande svensk mästare i lungkapacitet.

Själv gick jag ut på morgonen för att beskåda förödelsen i våra marker. Enda tecknet på Gorms framfart var att den piasavakvast som dagen innan stod lutad mot väggen nu låg ner. Jag tvingades visserligen böja mig besvärligt djupt för att plocka upp den men får nog anse mig ha kommit lindrigt undan. Utöver den fallna kvasten låg pinnar och åter pinnar spridda kring vårt hus. Som om Gorm, likt Madde, friserat våra trän genom att klippa topparna.

Senare på kvällen gick jag längs Storgatan. I en av trädgårdarna hade Gorm knäckt en gigantisk tall på mitten. Med kronan ner i marken och med stammen bruten halvvägs upp tycktes det som om tallen försökt sig på ett karateslag mot mullvadshögarna i gräset.

Dagen efter fick jag höra från en kollega att Gorm hade attackerat hennes hus med sådan kraft att skorstenen hade rasat och låg i småbitar kring huset.

Jag kom nog lindrigt undan, som sagt.

En rasad skorsten hade gjort mig gråhårig.

Glad torsdag!

 

Till Drottningen av Drakaberga

Min älskling.

Detta skrivs med ytterst mjuk tangentföring.

Vill inte störa din och barnens nattsömn.

Själv kommer jag inte till ro.

Klockan slog precis tolv. Nu börjar din födelsedag. Under underkläder i garderoben gömmer sig ett gäng presenter. Ganska fina faktiskt. Och köpbara.

Det är tanken på de oköpbara presenterna som håller min sömn på avstånd.

När du gav mig min egen bok på min födelsedag gav du mig så mycket mer än mina ord i bokform. Du gav mig ett äventyr, en resa och en möjlighet att återuppta gamla vackra bekantskaper. Träffa de gamla och de nya vännerna och hålla en vacker dröm levande. Känna nya, varma och starka känslor. Oköpbara presenter.

Min älskling.

Jag vet ingen som är så klok som du. Du förstår mig bättre än jag själv gör ibland. Jag är stolt över dig oftare än jag har vett att berätta. Jag älskar din varma kärlek och jag älskar våra samtal vid köksbordet om kvällarna. Du får mig att vilja tänka klokt men du får mig också att gapskratta. Och du är så gränslöst fin med våra barn.

Jag försöker då och då skriva ner mina känslor för dig. Som nu. Jag varken kan eller vill hålla dem för mig själv. Problemet är att jag misstänker att svenska språket inte räcker till för att beskriva min kärlek till dig, Anna. Jag tänker dock fortsätta försöka. I skrift, ord och handling. Oköpbara presenter.

Om några timmar ska jag väcka våra barn och vi ska tissla och tassla en stund innan vi, morgonhest, ger oss på ”Vi gratulerar”. Och du kan tro att vi, med gemensamma krafter, ska få dig att känna dig som Drottningen av Drakaberga.

Grattis till ännu ett plus i dina trettio plus.

 

 

I dur och mull

I trädgården skapas det högar av mull

Och gräsmattan är snart nog helt överfull

 

Vulkanlika mullkullar, rad efter rad.

Jordhögar så höga som upp till min vad.

 

En mullhög som rör på sig skapar små ras

Slår vad med mig själv om att han nu ska tas

 

Jag står över högen i noggrant mullvak

Och inväntar tålmodigt nästa mullskak

 

Ett mullskälv, ett spadtag, en mullvad på fall

Ett resolut spadslag, hans saga är all

 

Jag säger till hustrun min sen: ”Vet du vad?

Nu är väl åtminstone gräsmattan glad”

 

Jag vadar i mullen som täcker vår mark

Och jämnar var hög med en Zlatan-lik spark

 

Och mullvaden som nyss till himmelen for

gör numera högar där änglarna bor

 

 

 

Drakabergas stalledräng

Jag slår upp ögonen.

Ett oidentifierbart ljud väckte mig.

Ligger kvar och väntar på en repris.

Efter en stund bryts morgontystnaden på nytt.

Ljudet börjar som ett gnägg men ger sig sedan upp i falsett. Låter mer som en delfin än en häst.

”Vad tror du de gör?” frågar jag min livskamrat och sänggranne.

”Hmpfs!” svarar hon högt och otydligt.

Efter snart 15 år som ler och långhalm väljer jag att tolka lätet som: ”Om du är intresserad av vad hästarna sysslar med ska du kanske masa dig upp och gå ut i stallet och inte väcka civiliserat folk!”.

Så får det bli. Jag glider i min stalldräkt för att vattna mina fålar tre. I stallet pågår fortfarande catfighten. En amerikansk wrestling-match, damerna emellan. I ena ringhörnan står Sessan, sur som ättika och i avsaknad av tufft wrestling-namn, och i den andra står Extra och blottar sina huggtänder. Väggen som skiljer boxarna åt består till övre delen av järnstänger mot vilka hästarna, hotfullt, drar sina framtänder så emaljflisor regnar. Jag misstänker att det enda som är hotat i det läget är stonas framtida tandhälsa.

Så fort maten hamnar i krubborna undertecknas ett fredsavtal och inte ett spår återstår av den hätska stämning som rådde då jag trädde in i stallet. En god frukost räckte för att mäkla fred mellan gnäggarna. ”Nobels fredspris går i år till Daniel Björk.”

Inga stjärnor tindrar så klara över Drakabergas stalledräng. Så mörk är natten. Eller morgonen snarare. Klockan är kvart över sju men svartgråa moln håller morgonljuset på behörigt avstånd. Jag fyller famnen med hö och vacklar ut i hagen. Gyttjan förälskar sig i mina gummistövlar och gör tappra försök att suga kvar dem. Papphammar-snubbligt far jag fram innan jag finner fast mark där höet kan släppas.

I ett vattenskidglid hänger jag efter Mysan vars ”ut i hagen-tempo” ökar för varje dag. Måhända ger fölet i magen ett påslag av hästkrafter. Illa kvickt når hon sin höhög och börjar tugga för två.

De andra två skrittar så sakteliga ut i lördagen.

Hästfred råder, tyst det är i stallet.

Ett lyckat utsläpp.

Och gyttjebad undveks.

Glad lördag!

I prästens sovrum

För min inre syn ser jag prästen komma vaggandes, i vinterkvällsdunkel, lika bred som lång, i nattsärk och nattmössa med ett stearinljus i ljusstake med handtag. Golvets plankor jämrar sig under hans nakna fötter. Fötter som lystet blickar mot sängvärmen som väntar i den majestätiska bädden som dominerar rummet. Han sätter sig tungt med en suck på sängkanten och förbereder sig för den gymnastik som krävs för att häva upp benen på madrassen. Sängens botten buktar mot den nervöst hukande porslinspottan inunder. Heligt snarkande fyller snart rummet.

Jag väcks ur min dagdröm av tangenter som smattrar som regn på ett plåttak. Enstaka mailblipp ljuder ur min laptop. Varje blipp betyder ett nytt verk från en elev för genomläsning. Inlägg till gemensam blogg där olika genrer och stilar ska hålla sams. Så mycket skrivtalang. Underbart.

I prästens gamla sovrum skapas det.

Begåvade elever enade i kärleken till det skrivna ordet.

Nio skapande författare utövandes författarskap.

Och där sitter jag och trivs.

Dels med människorna och dels med rummet.

Vilket makalöst rum.

I en av Glimåkras vackraste byggnader.

Gamla prästgården.

En otroligt inspirerande skrivmiljö.

Jag reser mig för en bensträckare och för att hålla kroppstemperaturen intakt i det blygsamt uppvärmda rummet. Prästens vyer imponerar. I varje fönster mot norr kunde han vila ögonen på sin arbetsplats, Glimåkra kyrka, som står i profil, väldig som en finlandsfärja, med det karaktäristiska ”topplösa” kyrktornet. Tornet som enligt ”Sagan om Glimåkra” förlorade toppen då en jätte fick ett bryt och slängde en sten mot kyrkan. Såsom jättar gör ibland.

Gavelfönsterna bjuder på en vacker vy över Glimåkra ”centrum”. Jag ser banken och den ovala prästängen där ån ömsom rinner, ömsom forsar. Jag ser lekplatsen där jag, i pappaledigt tillstånd, stått i grått novemberväder med extrem hemlängtan och knuffat två gungor samtidigt. Jag ser ankdammen, eller snarare anddammen, där jag, i pappaledigt tillstånd, stått i grått novemberväder med extrem hemlängtan och matat giriga änder som nafsade i barnahänder.

Jag återvänder till min plats framför eleverna.

Och älskar min arbetsplats.

Trevlig helg!

 

Pappatankar

Han föddes en sensommardag 2005.

Och gav mig min viktigaste uppgift och min vackraste titel.

Plötsligt var vi tre.

Jag tog tafatt emot honom från barnmorskan medan Anna återhämtade sig.

I min famn placerades en liten gåtfull skatt inlindad i en vitgul filt.

Jag minns att jag hade migrän men vett nog att inte beklaga mig inför Anna.

Dagen vi kom hem var vi nog mer förvirrade än vår lille pojke. Hur gör man nu? Förväntas vi vara de vuxna nu? Ska han skrika så här ofta? Ska man vara så här orolig? Ska det kännas så här okul? Det där mysiga man har läst om. Är det detta?

I tre månader möttes jag i dörren av en utmattad fru då jag kom hem från jobbet. En fru med massiv sömnbrist som genom barnskriket teckenspråkade: ”Jag går och lägger mig”. Och där stod jag. Fadern. Fortfarande ytterklädd med min högljudda pojke i famnen.

Jag hade mina knep för att hålla Johan tyst under Annas vila. Ett var att aldrig försöka lägga honom ifrån mig. Ett annat var att alltid vara i rörelse. Toabesök komplicerades men fungerade efter hand.

Jag minns hur jag gick milslånga rundor genom huset med mjuka knän. Varje steg var överdrivet långt och djupt. I 90 graders vinkel. Som Friskis och Svettis-moves med en, stundtals sirentjutande, 4-kiloshantel. Det är konstigt att jag inte har mer muskulösa ben.

På Johans 3-månadersdag slutade han tvärt sitt konstanta tjutande. Då hade vi, som zombies, hasat oss in på BVC i omgångar och, till slut, fått höra att ”han har nog kolik”. Vi fick också veta att kolik kan fortsätta i upp till ett halvår men att tre månader vanligen brukar ”räcka”.

En ny era inleddes. Nu blev Johan den där bebisen vi läst om. En liten goding som kunde sitta i babysittern och jollra förnöjt medan vi föräldrar åt. Åt samtidigt! Tillsammans! Utan att den ena ammade! Eller att den andra, utsvulten med kallnande mat, körde ett Friskis-pass.

En barndom senare har vår 10-åring börjat säga: ”Jag är stor nu!”

Allt oftare.

Anna och jag utbyter vuxenblickar och små leenden.

Samtidigt tar vi honom på fullaste allvar. ”Jag är stor nu!” är inte bara ett konstaterande utan också en önskan om ett annat bemötande kanske. ”Kan ni låta mig få bli stor nu!?”

I dag fick han en egen nyckel till huset och någonting hände. Hela sonen utstrålade något annat.

Något nytt.

En ny plats.

En fot i barndomen. Den andra i ungdom.

Jag bibehåller uppgift och titel men måste gradvis släppa efter. Hur ska det gå?

Det kommer gå så bra för vår förstfödde.

Vår älskade Johan.

Mitt och Annas mest lyckade samarbete.