Blogg

Tellus vackraste vy.

Rakt framför mig.

Ett polarkallt och snögnistrande soligt Drakaberga.

Vi har lyckats bosätta oss i ett vykort. Ett Harry Potterskt sådant med föränderliga vyer.

Plötsligt ser jag från min köksbordsplats hur Drakabergaräven kommer (t)raskande över den isiga hagen. En stolt, extremt fluffig och märkligt svart svans står spikrakt upp. Som om den lömska kattmördaren har stulit en Buckingham Palace-vakts huvudbonad och placerat den akterut. Vi sa senast igår, i ett samtal om att skaffa ny katt, att vi inte sett räven på länge. ”Speak of the Devil” som engelsmännen säger. Trots hans osympatiska fallenhet att ständigt öka på Nangijalas kattbestånd med våra jamare är han svårhatad då han gör köksbordsvyn lite mer Bruno Liljeforsk.

Efter ett samtal från Glimåkraskolan är jag hemma mitt på en vardag med en hemhämtad, illamående son. Vinterkräksjukan tömmer klassrummen över hela Östra Göinge för tillfället. Johan ligger nu nerbäddad och vilar i sin säng. Och mår bättre. Falskt alarm kanske? Ja, hellre det!

Jag själv känner mig fullt frisk och har inga ”känns de’nte lite konstigt i magen”-känslor efter att ha försett mig med fungerande medicin. Vid hemkomsten stoppade jag om sonen och placerade hinken inom kräkavstånd innan jag grävde djupt i kryddlådan efter vitpepparkorn att svälja. Jag fann dem inte först och under en desperat stund hade jag allvarliga planer på att försöka skölja ner några lagerblad eller kanske grovsalt i stället. Till slut dök de dock upp och här sitter jag nu med garanterat frisk mage.

Goda vänner till oss har precis kört en stafettvariant på den ovälkomna ”vintersporten” där kräkpinnen har överlämnats från far till son till mor till son innan de kom i mål.

Jag håller tummar och tår att vi förskonas från dylik idrott.

Nu ska jag fira min vitpepparkornskurerade och garanterat friska mage genom att mocka till hästarna.

Slå de’!

 

En viskning i sovrummet.

”Jag går ut!”

Morgontrötta Johan står i dunklet.

Pigg.

07:14 en söndag.

Snön ligger som vispgrädde över Drakaberga. Djupt ur garderoben, halvvägs till Narnia, rotas vinterkläder fram. Snart är båda barnen ekiperade och kastar sig ut i den vita, kalla blötan. Själv klär jag mig i stallkläder som idag får duga till skottning även om jeansen har hål där man minst av allt vill frysa.

Jag möts av två snöänglar omedelbart utanför ytterdörren. Barnen har alltså gått från den ljuvliga sängvärmen, klätt sig och, omgående, lagt sig i frusen nederbörd. Jag väljer att inte följa deras exempel.

I den kritvita hagen släpper frun ut förvånade hästar som, under snömulen himmel, trycker mulen i snön på jakt efter något ätbart. Frukosthö serveras i varsin hög och det sedvanliga 15 sekunders höbråket om vems hög som är vems uppstår. Fred sluts snart och höhögarna krymper raskt.

Själv greppar jag snöskyffeln och muttrat lite pliktskyldigt och vuxet om ”den jävla snön” trots att mitt 7-årsjag jublar över den spännande väderleken. Så fort jag är klar med våra gångar traskar jag över till svärföräldrarnas uppfart och skottar till mig lite pluspoäng. Nöjd med min insats tänker jag sedan att det blev så bra att jag borde få betalt. Skottpengar.

På vår altan står en chockad och halvt snödränkt foppatoffel och påminner om att det var fjorton grader i förra veckan. Endast toffelns mule sticker fram ur snön. Och kippar efter luft.

Jag fotar barnens actionspäckade pulkalek i trädgårdens lilla backe. Storebror drar lillasyster baklänges nerför den blygsamma nivåskillnaden och avslutar med en sladd som sätter Hanna i rullning. Snötäckt och lycklig med röda påskkärringkinder bjuder hon sen brorsan på en liknande åktur med samma snöiga avslut.

Glad över att barnen, frivilligt, leker utomhus fortsätter jag att snöröja innan magen, till slut, vrålar efter frukost. Innanför dörren sätter jag strumpan i en tösnösjö som bildats under barnens slarvigt oavsparkade vinterstövlar. Sidan om sjön reser sig ett berg av blöta kläder som barnen klivit ur på väg till den varma chokladen som mamma har utlovat. Innan jag pappasurt hinner fråga dem om de tror att kläderna någonsin kommer att torka, huller om buller, på golvet blickar jag in i köket.

Där sitter två strålande vackra, friskluftshöga barn saligt sörplandes på varsin kopp choklad.

Och jag sympatismälter med den indragna snön.

Ha en fin söndagkväll!

Fredagskväll.

Igen.

Vinet vill väl.

Trött men nära till skratt.

Trygg, lycklig.

Kroknar efter halva Skavlan.

 

I säng innan tio.

”Svenska gummistövlar” på bröstkorgen.

Mankells sista.

Mycket död och liv. Osentimentalt. Bra.

 

Läser först Tranströmer.

För sent och för trött för dikt av vikt.

Även han död för närvarande.

 

Propellerplanssurr bryter Drakabergas kompakta tystnad.

Ett människoöde vid spakarna.

Hundratals meter upp.

I mörkret och kylan.

Borda vara i säng.

Vart ska hen hän?

Vem väntar?

 

Läser envist samma mening.

Flera gånger.

Vill vara vaken.

Inte släppa kvällen.

Ögonen vill annorledes.

Tvingas släppa.

Både bok och kväll.

Väck mig i morgon.

Om världen är snäll.

 

 

 

 

 

 

B-delen.

Sista uppslaget i Kristianstadbladet.

En lyckorysning rinner från nacken längs ryggraden, passerande kalsongens norra gräns och ner till svanskotan.

Jesper gör en ”Gör nånting roligt nu när du blir fotad-min” och Elisabeths vanligtvis bisarra frisyr har bytts ut till en klädsam fläthistoria.

Exalterad som ett barn framför en, i vuxna ögon, ännu ett år, överdrivet stor hög med julklappar riktar jag TV-tablån mot Anna.

”På spåret i kväll!” säger jag något för fort, en smula andfått och i en omanligt hög tonart. Rösten påverkas av ett leende som klyver mitt fagra ansikte från höger till vänster öra.

Barnen tittar lite skrämt på mig som om de fruktar att jag behöver akut vård.

Anna skiner upp, delar min entusiasm men på ett mer Anna-sansat och coolt sätt.

Äntligen kan TV-fredagen börja redan klockan 20:00 även för oss. Efter att ha undvikit månader av flåshurtig musiklek med löjligt namn och med outhärdligt jätteglad programledare som verkar ha mycket roligare än både gäster och publik. En programledare som likt Obelix måste ha ramlat i druidens gryta som barn. Inte innehållande styrkeframkallande trolldryck då utan, i Lasses fall, en gryta med Prozac.

Nu kommer en period då jag blir tjurig om vi blir bortbjudna på en fredag. En period då både Anna och jag sitter upp (!) i soffan, i alla fall fram till Skavlan. En period då jag tar till ”det skulle jag precis säga!” då Jesper svarar rätt. För att verka intelligent och påläst inför min hustru. En period då barnen undviker vårt sällskap mellan åtta och nio eftersom de enbart tilltalas med: ”Schhh!”. En period då man plötsligt gillar alla artister (Lasse Kronér?) som kompas av Augustifamiljen.

Det är nu fyra timmar och trettiosju minuter till programmet börjar och jag känner mig som mitt 7-års-jag på julafton väntandes på Kalle Anka. Ett program man började längta efter från det att den där musmamman drog sina ungar närmre och lyssnade på Benjamin syrsas sång i slutet till att man, 365 dagar senare, återsåg syrsans inledningssång kompad av världens största mus, Musse (eller är det Pluto som är pytteliten?).

I kväll fungerar bara nödsamtal till Björks i Drakaberga.

Trevlig helg!

 

 

Vi lägger oss i soffan och betraktar Aktuellt

En SÄPO-chef berättar om hur illa det är ställt

”Var svensk bör vara skygg!

Tro inte du är trygg!

Och bomber lär brisera även här, eventuellt!”

 

Han levererar budskapet bestämt och gravallvarligt

Och vi som sagt till barnen att ”här händer inget farligt!”

Men barnen de förstår

alltmer för varje år

Att nu försöka mörka sanningen är oförsvarligt

 

I stället pratar vi om allt som händer på vår jord

Om allt det vackra men också om terror, våld och mord

Vi tystar aldrig ner

allt hemskt som barnen ser

För alla fasor växer om de inte kläs i ord

 

Nu sover barnen tryggt i sina sängar hoppas jag

Själv ligger jag och lyssnar på min älsklings andetag

Försöker att få ro

och vill så gärna tro

att media har fel, att det blir bättre dag för dag

 

 

 

 

 

 

 

En doft från min barndom möter mig i skolans korridor.

En doft som öppnar en portal till 7-årsvarianten av mitt jag.

Jag ser mig själv, tjugo kilo, cirka en och tio lång med Skorpan Lejonhjärta-frisyr, små utsvängda jeans och gluggig tandrad, ryckandes min mor i ärmen på Gislövs marknad. Jag vill uppmärksamma henne på ett litet keramiskt troll med Art Garfunkel-hår som står lite lojt med händerna i fickorna och RÖKER. En liten cigg sticker ut ur trollmungipan och små rökpuffar sprider den doft som inleder denna tillbakablick.

Givetvis vill jag, där och då, inte ha något annat i hela världen. Detta troll är viktigare än allt lördagsgodis, alla julklappar och all världsfred och skulle innebära daglig glädje för mig för all framtid. Mor låter sig ”övertjatas”, trollet blir mitt och lyckan är monumental.

Nikotinisten placeras på balkongen där min far hjälper mig att tutta fyr på hans lilla cigarett. Där står han sedan nöjt och bolmar den halva minuten det tar för en trollcigarett att ta slut. I min iver låter jag honom kedjeröka tills giftpinnarna efter tio minuter tar slut. Därefter är han bara ett actionlöst lertroll med spretig frisyr och händerna i fickorna som går samma öde till mötes som alla mina tidigare, lyckobringande, marknadsfynd. Bortglömda som forna ”Expedition Robinson-kändisar”. På botten av någon rörig ”skröffs-låda” bland osorterad lego, plastkrigare och en och annan smurf.

Tillbaka till nutidens korridor. Jag låter näsan styra mina steg i riktning mot doftens källa och höjer förväntansfullt stegtempot då jag ser att dörren till NO-salen står på glänt. Mitt vuxen-jag hoppas innerst inne på ett kärt återseende á la ”springa mot varandra i slow motion på film”. Men där barndomens nikotin-troll borde stå och utöva sin last, pyr i stället en glöd av uppbrunnen papp och plast. (Spontanpoesi!)

Doftsinnet har en överlägsen förmåga att framkalla tydliga minnesbilder.

Den här gången ur en doft som inte varit i närheten av min näsa på 37 år.

Så nära en fungerande tidsmaskin man kan komma.

Glad onsdag!

I

år

vill jag att

 granen ska vara

 Kalle Ankigt välformad

 och mysrysframkallande pyntad

med juleljus, kulor och hela baletten

så provocerande tidigt det bara är möjligt

i det Björkska hemmet på Drakabergas höjder.

Får jag

det,

Anna?

 

 

Idag hängde droppar längst ut på trädens nakna grenar.

Som små juldekorationer.

Vackert i det fula.

De fallna löven börjar övergå från fast form till grötform.

Ultragråa dagar varvas med dagar av korta solbesök.

Var gång man räknar med att solen lämnat oss gör hon comeback. Som The Rolling Stones.

Anna har också gjort comeback. Från ett värmeböljande Sydafrika. För varmt enligt hustrun.

Jag saknar för varmt. Jag längtar efter den tjocka värmen man möts av i dörren en fin högsommardag. Dagar då skugga är hårdvaluta och även badkrukor väljer poolen. Dagar då stränders sand bränner barfotafötter och kallt vatten smakar himmelskt. Dagar som blir kvällar då värmen stannar kvar. Och övernattar. Som en bilburen vän som lägger nyckeln, väljer vinet, lånetandborste och gäststugan.

Den sortens tropikvärme blev vi inte bortskämda med under årets sommar. Samtidigt framgår det tydligt att ångerfulla vädergudar försöker kompensera oss för den bristfälliga sommaren.

Värmen och solen har stannat extra länge i höst vilket jag är vuxet och husuppvärmningskostnads-glad över. Förra helgen dök hon upp i all sin prakt i Frejas spår och belyste stormens blygsamma förödelse.

Jag gick en promenad i solgasset med barnen och föste bort smågrenar från cykelvägen. I ett värmeslagsanfall hängdes täckjackan i en fingerkrok på ryggen. Som en tomtesäck. Min stickade tröja räckte gott i de fjorton underbara graderna vi suckade över i juli.

Övervägande är dock dagar i migrängrå nyans. I dag rörde jag mig, jacklös, över Glimåkra folkhögskolas domäner då retligt mikroskopiskt regn föll och la sig som en hinna över min lätt vaxade frisyr innan det sammanstrålade i rysningsframkallande vaxvita droppar som rann ner längs nacken. Jag har varit frusen sen dess men har man gett sig in i väderleken får man väderleken tåla. Jag väljer ändå att, såhär via bloggen, näthata den lite.

Det blöta gråmörkret kommer nu att härska fram till april/maj då solen och livet återkommer och Gessles sha-la-lallande känns relevant igen.

Pessimistiskt avslut på ett något splittrat väderbabbel.

Ska nu göra mitt yttersta för att hålla bloggen väderfri.

I alla fall fram till månadsskiftet.

Glad måndag!

Lördagsfrukost.

Paris.

Minst 120 personer.

Släckta människoliv.

Livslevande nyss.

Som vi.

Med helg framför sig. Ett andrum från vardagsstress. En helg med nära och kära.

”Gud är stor!” skrek man innan blodbadet.

Teodicéproblem vid frukostbordet.

Vill så förtvivlat gärna höra kloka, genomtänkta, begripliga och tröstande ord.

Finner dem i en sång.

”Imagine” på repeat.

Tack John!

Nu vill jag bara hämta Anna vid tåget.

Åka hem till Drakaberga.

Stänga ute, låsa.

Bara i dag.

Vara samlade.

Alla fyra.

I en varm omfamning.

Samlade och samlade.

Och fortsätta föreställa oss.

Fredagen den 13:e.

Sällan en otursdag för mig.

Datumen får mig, i första hand, att tänka på filmerna man såg som ungdom. En hockeymålvaktsmask-prydd Jason Voorhees hackade hormonstinna tonåringar, sönder och samman, med kniven som Leif Mannerström hackar lök och varje blodbad slutade med att Jason besegrades för att återuppstå i nästa film. Snacka om otur. Fantastiskt dåligt.

Men någon otur för egen del kan jag inte erinra mig om.

Jag trodde att jag hade otur i morse då jag hämtade frukostlektyren och märkte att min bonustidning, Sydsvenskan, fattades. Halvsur gick jag in på nätet för att hitta ett nummer jag kunde ringa. Och vara lite myndigt upprörd. På tidningsbärarnas hemsida informerades jag om att tryckeriet hade haft en hellnight och att tidningen kanske skulle komma. Någon gång. Eventuellt. Jag förstod att om någon hade haft otur så var det i alla fall inte jag.

När jag sedan släppte av barnen på skolan körde jag, för första gången, fel då jag skulle till jobbet. I stället för att köra rakt fram i korsningen, och hundrafyrtio meter senare parkera på folkhögskolan, svängde jag vänster i riktning mot Knislinge och mitt gamla jobb. Jag tänkte ganska omgående: ”Var fan är jag på väg?” och vände redan vid macken. Jag använder bara svordomar i mina tankar ska jag kanske tillägga.

Inte ens med lite god vilja kan väl en felkörning på hundra meter kvala in som otur!? Nej, tvärtom är jag en man med daglig tur. Jag kände så då jag kom fram till min arbetsplats och bara trivdes. Jag omges av begåvade och hjärtevarma medarbetare. En del av dem är kramgoa också. Våra elever är smått fantastiska, glada, ledsna, sams, osams, roliga, begåvade och väldigt mänskliga. Tur att jag får vara där.

Tur också att mina barn är mina barn. Idag då vi handlade på Hasses slängde jag till dem en veckopeng vilket glöms allt som oftast kan jag erkänna. Summan varierar därför och blir lite vad den blir. Två Astridar var (Selma fungerade bättre) blev det och barnen köpte genast ett gäng tuggummin i en automat. De bestämde sig dock att spara det mesta till lördagens godisinvestering.

Vi hade ett ärende till i en butik som inte finns i Glimåkra och körde därför till Broby. Då vi rundade hörnan till Systemet rådde gråväder med stickande novemberregn. Vid ingången satt en man insvept i en smutsig, blöt filt och höll fram en fuktskadad pappmugg. Hans leende kämpade för att nå ögonen, men misslyckades. Barnen stannade upp, tittade blygt på mannen, och frågade mig sedan om de fick lägga sin veckopengsväxel i muggen. Jag blev så omåttligt stolt och rörd att jag bara fick fram en tårögd nickning. Tur att mina barn är mina barn.

Tur också att vi snart äntligen får Anna i retur. I skrivande stund sitter hon och svärfar på flygplatsen i Johannesburg efter ännu en paradisisk resa i underbara Sydafrika. I morgon blir Drakaberga ett paradis då, Sveriges, just nu, mest efterlängtade mamma och hustru återvänder.

Och svärfar/morfar.

Förlåt Uno! Jag höll på att glömma dig.

Otur.